Plastmamma...

[Nooneyouknow]

Jag har blivit plastmamma... Min sambo är 24 år äldre än mig, han har en son som är 6 år.
Jag är väldigt "Obarnkär", gillar inte tjat, gillar inte daltande... Jag klarar bara inte av när ungen bara skiter i vad man säger.

Jag klarar heller inte av när de aldrig blir allvvar av saker, som vår lilla hundvalp på 10v. tycker de är jättekul när de leker, springer kastar boll och har sig, man förklarar att när du vill sluta gå därifrån och titta inte på hunden, håll inte händerna upp i luften och börja pipprata "pappa, pappa hunden är dum"... Ändå gör ju ungen precis så som han inte bör göra, varpå hunden i all förtjusning hoppar upp och försöker få tag på händerna, tror ju de finns något lekbart där, och river honom. Då blir det ett enda stort gallskrik och de smälls i dörrar och världen hamnar upp och ner!

De är lite sånna saker hela tiden, ungen tror världen krettsar kring honom hela tiden, förr sprang sambon som en liten betjänt åt grabben, så fort han ropade sprang han dit, de spelade ingen roll om vi stod med varsin målarpensel i händerna så släppte han illa kvickt och jag fick göra klart själv.
Det har vi pratat om och det har blivit bättre...

Jag vet att jag bör ha bättre tålamod med ungen, men de går INTE, jag blir inte arg, jag blir bara uppgiven och ledsen, går iväg och sätter mig för mig själv, orkar inte allt ståhej.

Hur kan jag göra? Är ja en gnällig jävel som inte förstår hur barn är?

 

[Teilani]

Sv: Plastmamma...

Förmodligen är du gnällig, men det är jag också och jag har av den anledningen valt bort potentiella pojkvänner med kottar. Tycker inte illa om barn, men tycker det är jobbigt att ta hand om någon annans avkomma.

I ditt fall får du kanske fundera på hur du vill ha det i framtiden, är den här killen någon som du vill satsa på så måste du satsa på hans barn också. Det går inte att få den ena utan den andra, förhoppningsvis så är och vill han vara en närvarande pappa som finns där för sin son.

 

[Praefatio]

Sv: Plastmamma...

Blir man tillsammans med någon som har barn så är det smällen man får ta. Barnet kommer inte att försvinna och det kommer alltid att gå i första hand för pappan/mamman. That's it. Du har valt att bli tillsammans med en pappa, då har du valt att bli hans sons extramamma också.

 

[Nooneyouknow]

Sv: Plastmamma...

Jo, jag är helt på de klara med de!
Jag kan inte ändra på varken ungen eller pappa... Det jag frågade var vad JAG kunde göra...

 

[Tora]

Sv: Plastmamma...

Bli vuxen själv. Du är vuxen och det är inte barnet så enkelt är det.

Mvh

Tora

 

[Manji]

Sv: Plastmamma...

Varför blir man tillsammans med någon som har barn sen tidigare, om man inte gillar/orkar med barn? Är ju inte direkt som att du kan få pappan utan hans 6-åriga son, speciellt inte om ni bor tillsammans.

Hur som helst, nej du verkar inte förstå dig på barn. Killen är sex år gammal och det är en ganska tuff ålder om jag förstått saken rätt. Skolan början och man blir mer och mer självständig - samtidigt som det kan finnas en oro att "förlora" sina föräldrar just för att man upptäcker att man inte behöver dom lika mycket. Lägg då på att hans föräldrar även är skilda och att du kommer in i bilden och vill ha din del av pappan också.


Vad VILL du göra? Det är nog den viktigaste frågan.

 

[Ciindy]

Sv: Plastmamma...

Lägger din energi på att försöka bli mamma och inte bara vara pappas nya tjej. Om ni lär känna varandra och du börjar ta till dig den lilla pojken kommer nog allt lösa sig av sig själv. Finns alldeles för många barn som inte trivs i sina hem för att pappa/mamma har skaffat en ny och så ska det inte behöva vara. Pojken ska bo med er i minst 12 år och kommer att vara en stor del av din vardag.

 

[KisseNova]

Sv: Plastmamma...

Då är jag också en gnällig jävel

Jag var ihop med en kille som hade barn, vi var ihop 15 månader. Jag och min föredetta pojkväns bråk handlade enbart om vår olika syn på barn. Det var oerhört jobbigt, och trots att jag försökte behandla våra barn lika så gjorde aldrig min fd pojkvän det, hans barn var felfri. Så nej, trots att jag gillar barn och har barn själv så ska det mycket till innan jag blir ihop med en kille med barn igen.

Mitt tips till dig är att fundera på om det är värt det. Hans barn är till för att stanna.

 

[Sedna]

Sv: Plastmamma...

Bete dig som en vuxen, för barnet måste få vara barn...

Det är såklart inte alltid lätt att bli plastmamman, men när du valt sambon kommer ju barnet på köpet, det går inte att komma ifrån. Antingen jobbar du med dig själv (t.ex. ditt tålamod och din frustration) och lär dig gilla läget eller så gör du slut med sambon och går din egen väg, det är de två alternativ du har.

 

[Atalantha]

Sv: Plastmamma...

Jag tycker som du och skulle bara säga tack och hej om en man jag dejtar visar sig ha barn.

 

[Ströga]

Sv: Plastmamma...

Förklara för barnet hur man ska bete sig mot valpar/hundar. Man kan ju inte veta det om man inte fått det förklarat

 

[TinyWiny]

Sv: Plastmamma...

Det verkar som om du inte förstår hur barn är nej.

Behandla honom som om han vore en kompis, tjata inte, be snällt som du skulle bett en kompis, förklara och visa och bete dej schysst.
Du kan aldrig bli annat än en extra vuxen i hans liv men du kan välja om du vill vara en vuxen som är betydelsefull eller om du vill vara idioten som pappa hänger ihop med.

Hans son är och ska vara den viktigaste i hans liv, det är något man får inse när man inleder ett förhållande med någon som redan har barn. Om du inte kan acceptera det så är det bättre att du gör slut än att du går iväg och tjurar som om du var ett bortskämt barn.

Jag hade aldrig accepterat om min sambo gick iväg och tjurade för att jag bryr mej om mina barn och jag skulle aldrig komma på tanken att gå iväg och tjura för att hans barn kommer före mej, det är självklart att det ska vara så.

Hade min sambo satt mej före sina barn så hade han inte varit min sambo för en människa som inte sätter sina barn främst skulle jag inte kunna leva med. Den typen av människa hade inte stått högt i kurs hos mej. Man har valt att skaffa sina barn och det är ens skyldighet att alltid se till deras bästa först.

 

[Nooneyouknow]

Sv: Plastmamma...

Jag är aldrig otrevlig eller dum emot ungen, han brukar följa med mig till stallet, vi brukar spela PS3 och lite sånna saker. Jag tar inte avstånd hela tiden och visar inte missnöje att han finns.

Självklart måste jag träna på mitt tålamod, även frustrationen. Inget alls jag sticker under stolen med.

TinyWiny; Förstår hur du menar, men jag tycker du har en hård ton mot mig, jag säger ju själv att jag inte förstår, varför då ta tillfället i akt att hacka!? Väldigt onödigt, tycker jag

 

[TinyWiny]

Sv: Plastmamma...

Det var inte min mening att låta hård, jag ber om ursäkt om du uppfattade det så. Jag försökte bara beskriva det så som jag ser på det efter de erfarenheter jag har efter de elva år jag har levt med bonusbarn och med erfarenheten att ha varit den som har barn medans partnern inte har haft barn under tre år.

 

[Humelibumlan]

Sv: Plastmamma...

Jag har både egna barn 5 och 1,5 år och lite äldre bonusbarn + klumpeduns till Amstaff...

Här lär man sig ganska mycket den hårda vägen...
Nu är min hund väldigt barnkär oxch älskar ungarna, men har är klumpig och tung och här har man lärt sig att springer barn, springer hund och hoppar barn, hoppar hund och går leken överstyr så gör det ont.

Så jag sitter, hoppa inte, spring inte, busa inte med hunden, kasta inte ben, lägg inte leksaker på golvet då äter han upp dem..

Man får ju ge och ta, säger jag till och de inte slutar, så lär ju hunden dem konsekvensen av det hela...

Det ger sig med tiden.

Och även om det inte låter så, så fostras ju hunden oxå..

 

[REIN]

Sv: Plastmamma...

Jag hatar småbarn och tycker också det verkligen är skitjobbigt med gnäll och när de inte förstår.

Men barn är ju barn, det är ju så de är och jag som är barnhatare, inte dem det är fel på. Så jag håller mig helt enkelt borta från dem

 

[Sammet]

Sv: Plastmamma...

Jag håller inte med de som säger att vill du dejta pappan får du ta ungen på köpet.
Ja på ett sätt, nej på ett annat.

Självklart ska barnet Aldrig skjutas undan. Sonen är en del av hans liv, en del av honom!
Men, du ska inte acceptera ett "negativt beteende" (vilket jag tycker mig kunna läsa mellan raderna, kanske felaktigt).

Bara för att någon man dejtar har ett barn så ska man inte behöva acceptera att det beter sig hur som helst.
Men vill du göra en ändring krävs en kommunikation med pappan!
Och Om barnet är så som jag uppfattar det, så kommer du att göra den en tjänst. Bortskämd och curlad är inte bra att vara. (inte om man är bortskämd på ett Dåligt sätt). Det får de igen när de växer upp och ska ta hand om problem själv.


Nu har jag inte sett barnet, så jag utgår ifrån det lilla jag läst om honom och han verkar bortskämd. Bortdaltad. Helt och hållet pappans (och kanske mammans) fel!
Barn blir som man gör dom.
I detta fall har föräldrarna uppmuntrat ett beteende som är negativt. Och det har vuxit sig till att bli en stor del av barnet.
Istället för att uppmuntra barnet att skrika och pipa borde de lära honom att istället klara av situationer själv. Han är 6 år, han ska klara av en liten valp!

Har ni tålamodet så försök visa honom hur han ska göra. Först måste du få pappan att inse att han gör sonen en björntjänst genom att "godkänna" beteendet, både detta med hunden och med att han släpper allt när sonen ropar (och det senare har du ju löst! )och därmed uppmuntra beteenden. Om pappan när sonen tex kommer pipande mot honom tar sonen och därmed uppmuntrar beteendet så kommer barnet att lära sig att det är såhär "jag" ska göra.

Barn behöver en bra balans mellan att lära sig att klara av små "problem" själv (vardagsproblem såsom att hunden hoppar på honom) och stödet av vuxna att klara sig igenom det.

De behöver få lära sig att lösa sina problem


Och när jag säger problem så menar jag givetvis problem som har lagom stor proportion itll deras ålder. En 6 åring ska inte behöva klara av att ta hand om sin fulla förälder, eller städa huset!
En 6 åring klarar av att bära fram smöret, brödet och mjölkpaketet till bordet, att bära undansin tallrik till diskmaskinen efter maten, att plocka undan sina leksaker och åtminstone att hjälpa till att göra det.

Problemlösning passande sin ålder helt enkelt.

Genom att låta barnen lösa sådan problematik boostar man deras självkänsla och självbild. De lär sig att ta ansvar och att lösa motgångar sen när de blir äldre. Att curla sina barn är att göra dom en björntjänst!


Jag har ett Så himla bra citat som jag ska försöka hitta senare. (Ska egentligen plugga nu )


Min mamma skämde bort mig och curlade mig fram tills min lillebror föddes, då var jag 5 år.
Efter det var det bara han som fanns för henne, min mamma är mycket speciell. Hon älskar små barn eftersom hon får en ovillkorlig kärlek från dom. När de sedan växer upp och kärleken börjar kräva saker av henne i gengäld för kärlek så vill hon inte ha barnet mer. Hon tycker de blir hemska, bortskämda (något hon ju själv skapat och inget som kan skuldläggas på en 5 åring) och jobbiga. Så hon vill skaffa ett nytt barn... Jag har ett äldre syskon och fyra småsyskon...

Detta om hur min mamma är hör egentligen inte hit men jag tar upp det för att säga att jag vet vilken björntjänst det är att curla och skämma bort ett barn, och speciellt om man sedan inte vill ta ansvar för den fortsatta uppfostran utan bara bråkar.

De första åren, en bra grund, är A och O för att skapa en individ som mår bra. Får man inte en bra grund behöver man istället skapa det själv och det kan inte ett barn göra. Jag har fått göra det under mitt vuxna liv och det har varit Mycket tufft och jag är inte ens nästan klar.



Vill du fortsätta dejta pappan, fundera på vad du är beredd att göra.
Är du beredd att prata med honom och hjälpa honom förstå konsekvenserna av sina handlingar?

 

[Sammet]

Sv: Plastmamma...

Då är jag också en gnällig jävel

Jag var ihop med en kille som hade barn, vi var ihop 15 månader. Jag och min föredetta pojkväns bråk handlade enbart om vår olika syn på barn. Det var oerhört jobbigt, och trots att jag försökte behandla våra barn lika så gjorde aldrig min fd pojkvän det, hans barn var felfri. Så nej, trots att jag gillar barn och har barn själv så ska det mycket till innan jag blir ihop med en kille med barn igen.

Mitt tips till dig är att fundera på om det är värt det. Hans barn är till för att stanna.

Gillad einlägget.

 

[Sammet]

Sv: Plastmamma...

Håller med dig, barnet behöver få chansen att lära sig "den hårda vägen" och det verkar (av inlägget) som om pappan inte låter sonen göra det.

Överbeskyddande?

Beteenden pappan har är snarare ett beteende man borde göra mot en 2 åring, de ska beskyddas och man kan inte kräva av dom att de ska klara av en busig hundvalp. Men en 6 åring, jag anser att han ska klara av en hundvalp.

Hur ska barn lära sig att tackla problem om de inte får lösa problem själva?

 

[Nooneyouknow]

Sv: Plastmamma...

Du har satt huvet direkt på spiken!! Kunde inte förklarat de bättre själv

Han är väldigt Curlad och bortskämd. Jag själv har växt upp med en , enligt mig, bra uppfostran, är jag törstig tar jag de jag vill ha, m.m.
Nu har ungen lärt sig att man kan inte komma till mig och be om vatten eller ett glas mjölk, eller att jag ska göra en smörgås eller liknande, för jag har sett att han kan utmärkt själv. Det jag uppfattar av de är att han blir rätt stolt över sig själv, att han klarar av att göra saker ensam.
Sambon får dåligt samvete när han inte springer hos ungen hela tiden, jag har försökt att säga de här med bortskämd å sånt, de framgick väldigt bra när lilla hunden kom, han förstod mer vad det var jag menade, att nu kan man inte sätta sonen i första rummet, man kan inte putta bort en kontaktsökande hundvalp bara för att sonen inte har lust. Utan att man får "dela hem" vill man inte att hunden ska va i ansiktet får man sätta sig i soffan istället för på golvet m.m.

Jag har verkligen tagit åt mig av ALLT ni sagt! På ett bra sätt, jag tänker mig för många gånger fler än tidigare, jag är en envis j*vel, som tycker att rätt ska va rätt för alla!