Planering framåt

Igår hade jag läkar samtal igen och pratade lite om hur planeringen är. Och det hon sa var att som det verkar nu så blir det en plats i dagvård ungefär i mitten av september. Så ifall dom tycker att jag verkar redo för det så ska jag börja där då. Men jag har ingen aning om vad dagvård är eller hur det går till eller nånting mer än det dom har berättat som inte är så mycket. Så ifall nån har koll så får ni gärna berätta lite!
Sen också var det om typ reglerna om mig och så med att jag inte har fått vara ensam alls och inte gå nästan nånting och så. Och det ändrades lite nu så nu får jag gå korta sträckor men inte som motion liksom. Utan typ att jag får gå från bilen runt i en affär och tillbaka till bilen. Eller att i stallet så får jag gå till hagen och såna saker. Så inte mycket alls och får inte göra nån motion men lite mer får jag göra iallafall. Och så bestämde hon att det med att jag inte får vara ensam skulle ändras så dom ska kolla till mig typ med tio minuter mellanrum hela tiden om jag är själv. Men det gick inte så bra för sen mådde jag jätte jätte dåligt på kvällen och hade bara massa dåliga tankar. Så tillslut skrev jag allt det till pappa så han sa till nån i personalen så fick samma medicin som jag fick för nån dag sen och att dom bestämde IGEN att jag inte ska vara själv. Så det var inte så länge jag fick det.
Men ja jag blev iallafall trött efter ett tag så sov ganska okej inatt. Men är fortfarande jätte trött och frukosten var typ kaos. Så får se hur det går idag för har egentligen planering att jag ska ha permission men får se om jag ska ha det.

 

[LiviaFilippa]

Nu har jag massa ångest igen också och jobbiga tankar men har skickat till mamma så dom vet. Men jag vill inte ha medicinen idag ifall det var en andledning till att jag svimmade inatt. Så är extra jobbigt också för det.

 

[Motacilla]

Förstår hur du menar kring att alla säger "de flesta blir friska". Jag tänker att alla säger så för att du är så pass vuxen att alla inser att de måste vara ärliga kring sjukdomen.

Jag tycker att du redan på den här tiden gjort enorma framsteg. Så jag tror inte att tankarna på självmord kommer att vara vinna över livslågan. Men det är väldigt viktigt att du berättar för läkaren eller nån sköterska om de tankarna.

Tråkigt att höra att du har det jobbigt i kväll!
Här ett tips från Svenska ångestsällskapet, kanske du kan prova det:

"Sätt dig på en stol och tryck ner fötterna i golvet eller marken och känn efter hur det känns.
Beskriv för dig själv vad som händer just nu och tillåt dina tankar att vara som de är.
Andas lugnt. Lägg en hand på magen och känn andningen.
Fortsätt eller börja om med det du tänkte göra från början, innan du fick ångest."

https://angest.se/vad-r-ngest

 

[Motacilla]

Klarar du av att färglägga i kväll, eller är det för jobbiga tankar just nu?

 

[LiviaFilippa]

Klarar du av att färglägga i kväll, eller är det för jobbiga tankar just nu?

Jag har gjort det litegrann men går inte så bra och blir typ mer jobbiga tankar. Men det blir det ändå av typ allt så spelar ingen roll vad jag gör. Men jag vill verkligen inte ta medicinen idag så måste ändå komma genom det liksom.

 

[LiviaFilippa]

Nu MÅSTE jag försöka sova men har massa tankar och typ saker jag vill säga eller skriva till mina föräldrar men kan inte göra det för då kommer dom bara bli oroliga. Så måste få bort dom tankarna som vill ut men det går inte.

 

[TeamLundVer]

Nu MÅSTE jag försöka sova men har massa tankar och typ saker jag vill säga eller skriva till mina föräldrar men kan inte göra det för då kommer dom bara bli oroliga. Så måste få bort dom tankarna som vill ut men det går inte.

Hjälper det om du skriver det här istället?

 

[LiviaFilippa]

Hjälper det om du skriver det här istället?

Jag vill ju inte att nån här kanske blir orolig heller så vill inte göra det

 

[emma-vsm]

Jag vill ju inte att nån här kanske blir orolig heller så vill inte göra det

Kan du skriva ner dom på ett papper eller anteckningar i mobilen? Bara för att få dom ur dig?

 

[LiviaFilippa]

Kan du skriva ner dom på ett papper eller anteckningar i mobilen? Bara för att få dom ur dig?

Ja det har jag redan gjort men tack ändå för tipset

 

[emma-vsm]

Är tankarna hanterbara?

 

[sorbifolia]

Nu MÅSTE jag försöka sova men har massa tankar och typ saker jag vill säga eller skriva till mina föräldrar men kan inte göra det för då kommer dom bara bli oroliga. Så måste få bort dom tankarna som vill ut men det går inte.

Du, jag tror helt säkert dina föräldrar VILL att du berättar. Det hör med till att vara föräldrar att oroa sig, och det var de nog medvetna om innan de skaffade barn, så det är absolut inte ditt ansvar att behöva undvika att oroa dom.

Tror snarare de ser det som ett stort förtroende att du berättar och låter dem vara där för dig när du behöver det.

 

[Lovisaleonora]

Nu MÅSTE jag försöka sova men har massa tankar och typ saker jag vill säga eller skriva till mina föräldrar men kan inte göra det för då kommer dom bara bli oroliga. Så måste få bort dom tankarna som vill ut men det går inte.

Jag kan slå vad om att dina föräldrar vill inget hellre än att veta. Även om det inte är roliga tankar, du har ju dem ändå och det vill de veta. Det är enda sättet att komma vidare med att hjälpa dig. Du måste berätta och vara ärlig, det är vägen framåt. Att bära den bördan själv gör att du blir sjukare.

 

[LiviaFilippa]

Hade ju dom jobbiga tankarna och så igår kväll. Och saker som typ ville ut som jag inte ville säga för ville inte oroa nån. Men jag hade skickat så dom visste iallafall att jag hade jobbiga tankar. Men ja iallafall så kunde jag inte sova så började jag skriva lite av det. Typ hur jag skulle vilja att det blir med olika saker när jag dör och om begravning och såna saker. Men alltså det är INTE att jag tänker ta självmord eller nåt sånt utan mer att jag ville skriva det bara ifall. Men iallafall så såg en sköterska det och började fråga massa och jag blev sådär att det blev stopp så jag inte kunde säga nånting och blev mer ångest och allting. Så det blev typ bråk och slutade med att jag var tvungen att ta medicinen iallafall fast att jag inte ville. Men somnade iallafall då efter ett tag men nu känns det jätte äckligt och konstigt i kroppen och vågar typ inte resa på mig för vill inte ta risken att svimma igen.

 

[Sleepy]

Hade ju dom jobbiga tankarna och så igår kväll. Och saker som typ ville ut som jag inte ville säga för ville inte oroa nån. Men jag hade skickat så dom visste iallafall att jag hade jobbiga tankar. Men ja iallafall så kunde jag inte sova så började jag skriva lite av det. Typ hur jag skulle vilja att det blir med olika saker när jag dör och om begravning och såna saker. Men alltså det är INTE att jag tänker ta självmord eller nåt sånt utan mer att jag ville skriva det bara ifall. Men iallafall så såg en sköterska det och började fråga massa och jag blev sådär att det blev stopp så jag inte kunde säga nånting och blev mer ångest och allting. Så det blev typ bråk och slutade med att jag var tvungen att ta medicinen iallafall fast att jag inte ville. Men somnade iallafall då efter ett tag men nu känns det jätte äckligt och konstigt i kroppen och vågar typ inte resa på mig för vill inte ta risken att svimma igen.

Så jättebra att sköterskan fanns där hos dig och såg att du mådde dåligt och att hon hjälpte dig. Det känns tryggt att veta.

Jag förstår att det kändes otäckt att svimma, men jag tror inte att det berodde på medicinen. Det behöver du inte oroa dig för.

Hoppas att det ska bli en bättre dag idag för dig.

 

[LiviaFilippa]

Så jättebra att sköterskan fanns där hos dig och såg att du mådde dåligt och att hon hjälpte dig. Det känns tryggt att veta.

Jag förstår att det kändes otäckt att svimma, men jag tror inte att det berodde på medicinen. Det behöver du inte oroa dig för.

Hoppas att det ska bli en bättre dag idag för dig.

Fast hon hjälpte ju inte precis utan bara frågade massa och tjatade och höll på så. Tycker inte det är att hjälpa.

 

[Fjordfrälst]

Jag vet att jag inte borde jämföra och så men det blir så ändå. Men jag läste en tråd om när föräldrar låter sina barn vara hemma själva en helg så var det många som tyckte min ålder och yngre. Så började jag tänka mer då.
Vet att det såklart är olika hur mycket ansvar man klarar och så men känns ändå som nåt fel på mig som justnu inte ens får vara själv alls. Och många tycker att i min ålder kan man vara själv hemma en helg.
Och det är ju inte bara det heller såklart utan att andra har eller har haft pojkvänner eller flickvänner och endel har blivit av med oskulden och sånt. Och kanske druckit alkohol och vart på fest och massa såna saker. Så känner jag mig så konstig och onormal och som att jag är mycket mer omogen än alla andra. Och ja jag vet att en del säkert är för anorexi monstret och så men känns ändå som att alla andra som lever sina liv som vanligt händer sååå mycket för alla andra. Och dom börjar tänka på gymnasiet och så. Och jag är fast här som att jag inte kan hänga med i att växa upp liksom. Det kanske inte är så lätt att fatta hur jag menar heller men känns bara konstigt och onormalt och barnsligt att jag är som jag är och har så konstiga regler och allting. Skulle vilja bara vara normal och som alla andra men jag vet inte ifall jag kommer bli det nån gång alls.

Du är inte det minsta konstig eller onormal öht. Alkohol var jag ska jag säga ganska "rädd" för länge, mamma hade en tragisk upplevelse pga alkohol vilket ju gjorde att jag var enormt försiktig. Tyckte en svagcider på 2,25 % var jättestark när jag var 20 lixom. Sen jag träffade min sambo har jag fått en mer avslappnad syn till alkohol (jag är absolut inte någon stordrickare, tycker det är gott att ta en cider till maten på helgen typ) och onykter har jag inte varit så värst många gånger alls (är ingen festmänniska i den bemärkelsen) och varit full en enda gång hitills när jag var 27, det är minst 5 år sedan! . Så nej, när jag var tonåring var jag inte ute och festade och drack. Vad gäller pojkvän och oskulden ja...När jag var 14 vart jag riktigt förälskad i en två år äldre kille som var besvarat men tyvärr blev det inget då jag var så skrämd pga ett äckel (en barndoms väns far) som utsatte mig för saker. Sen vart jag aldrig någonsin intresserad av nån utan ägnade mig åt hästarna, folk undrade nog om jag var lesbisk eller nått annat men det blev som det blev bara helt enkelt. När jag var 20 och fortfarande okysst och oskuld började jag fundera och kände stress över det men samtidigt hade jag extremt svårt att släppa någon nära, det dröjde ända tills jag precis hade fyllt 25! . Livet blir inte alltid som man tänkt sig, så som sagt. Man ska och kan inte jämföra sig med andra .

 

[sorbifolia]

Och lite på samma tema - jag kan garantera att de föräldrar som har friska barn, som kanske är ute och supar på helgarna och hänger med äldre ungdomar och så - de är MINST lika oroliga för sina barn som vad dina föräldrar är för dig.... Som sagt så kan man inte undvika det att föräldrar blir oroliga, så berätta allt du vill för dom, du.

Hoppast du vaknat till och mår bättre nu!

 

[Hoarfrost]

Jag vet att jag inte borde jämföra och så men det blir så ändå. Men jag läste en tråd om när föräldrar låter sina barn vara hemma själva en helg så var det många som tyckte min ålder och yngre. Så började jag tänka mer då.
Vet att det såklart är olika hur mycket ansvar man klarar och så men känns ändå som nåt fel på mig som justnu inte ens får vara själv alls. Och många tycker att i min ålder kan man vara själv hemma en helg.
Och det är ju inte bara det heller såklart utan att andra har eller har haft pojkvänner eller flickvänner och endel har blivit av med oskulden och sånt. Och kanske druckit alkohol och vart på fest och massa såna saker. Så känner jag mig så konstig och onormal och som att jag är mycket mer omogen än alla andra. Och ja jag vet att en del säkert är för anorexi monstret och så men känns ändå som att alla andra som lever sina liv som vanligt händer sååå mycket för alla andra. Och dom börjar tänka på gymnasiet och så. Och jag är fast här som att jag inte kan hänga med i att växa upp liksom. Det kanske inte är så lätt att fatta hur jag menar heller men känns bara konstigt och onormalt och barnsligt att jag är som jag är och har så konstiga regler och allting. Skulle vilja bara vara normal och som alla andra men jag vet inte ifall jag kommer bli det nån gång alls.

Jag har aldrig varit som alla andra och gjort "som man ska".
Jag dricker inte alkohol, och jag festar inte. Har aldrig gjort. Någon nämnvärd pojkvän eller flickvän har jag heller aldrig haft.

Jag har inte suttit i din sits, men jag förstår lite det här med att inte vara/göra som man ska enligt samhället. Jag känner igen tankarna att liksom "men, jag missar allt?" "jag kanske borde tvinga mig att göra dessa saker" "jag är så himla barnslig och alla tycker väl jag är tråkig och konstig" "jag har inte vuxit upp"

Svårt kanske att jag kommer hit och säger att det gör inget att missa dessa saker. Men det gör inget! Det går bra ändå, och man är inte sämre eller bättre än någon som gjort de sakerna. Man har bara gått en annan väg. Vill du testa senare i livet att göra de här sakerna, gör du det.

 

[LiviaFilippa]

Och lite på samma tema - jag kan garantera att de föräldrar som har friska barn, som kanske är ute och supar på helgarna och hänger med äldre ungdomar och så - de är MINST lika oroliga för sina barn som vad dina föräldrar är för dig.... Som sagt så kan man inte undvika det att föräldrar blir oroliga, så berätta allt du vill för dom, du.

Hoppast du vaknat till och mår bättre nu!

Det kanske dom är men om jag var frisk skulle inte jag dricka alkohol och sånt ändå så MINA föräldrar skulle iallafall inte behöva vara oroliga då.

 

[LiviaFilippa]

Jag har aldrig varit som alla andra och gjort "som man ska".
Jag dricker inte alkohol, och jag festar inte. Har aldrig gjort. Någon nämnvärd pojkvän eller flickvän har jag heller aldrig haft.

Jag har inte suttit i din sits, men jag förstår lite det här med att inte vara/göra som man ska enligt samhället. Jag känner igen tankarna att liksom "men, jag missar allt?" "jag kanske borde tvinga mig att göra dessa saker" "jag är så himla barnslig och alla tycker väl jag är tråkig och konstig" "jag har inte vuxit upp"

Svårt kanske att jag kommer hit och säger att det gör inget att missa dessa saker. Men det gör inget! Det går bra ändå, och man är inte sämre eller bättre än någon som gjort de sakerna. Man har bara gått en annan väg. Vill du testa senare i livet att göra de här sakerna, gör du det.

Ja alltså alla sakerna vill jag inte göra heller men det är mer att jag inte har nåt val. Alltså att jag kan inte välja om jag vill gå på fest eller dricka alkohol eller vadsomhelst för jag får ju inte göra nånting. Men alla andra kan iallafall välja om dom vill.