Planering framåt

Igår hade jag läkar samtal igen och pratade lite om hur planeringen är. Och det hon sa var att som det verkar nu så blir det en plats i dagvård ungefär i mitten av september. Så ifall dom tycker att jag verkar redo för det så ska jag börja där då. Men jag har ingen aning om vad dagvård är eller hur det går till eller nånting mer än det dom har berättat som inte är så mycket. Så ifall nån har koll så får ni gärna berätta lite!
Sen också var det om typ reglerna om mig och så med att jag inte har fått vara ensam alls och inte gå nästan nånting och så. Och det ändrades lite nu så nu får jag gå korta sträckor men inte som motion liksom. Utan typ att jag får gå från bilen runt i en affär och tillbaka till bilen. Eller att i stallet så får jag gå till hagen och såna saker. Så inte mycket alls och får inte göra nån motion men lite mer får jag göra iallafall. Och så bestämde hon att det med att jag inte får vara ensam skulle ändras så dom ska kolla till mig typ med tio minuter mellanrum hela tiden om jag är själv. Men det gick inte så bra för sen mådde jag jätte jätte dåligt på kvällen och hade bara massa dåliga tankar. Så tillslut skrev jag allt det till pappa så han sa till nån i personalen så fick samma medicin som jag fick för nån dag sen och att dom bestämde IGEN att jag inte ska vara själv. Så det var inte så länge jag fick det.
Men ja jag blev iallafall trött efter ett tag så sov ganska okej inatt. Men är fortfarande jätte trött och frukosten var typ kaos. Så får se hur det går idag för har egentligen planering att jag ska ha permission men får se om jag ska ha det.

 

[LiviaFilippa]

Det där är ju oerhört individuellt, och matstrulet kan absolut ha något med det att göra. Fast tyvärr kan det ju stanna till du är äldre också, så det är bra att hitta taktiker så du slipper slå ihjäl dig på handfatet i badrummet när du svimmar (mitt största bekymmer, hade väldigt litet badrum).

Ja jag ska tänka på såna saker som att resa mig långsamt och så iallafall.

 

[Motacilla]

Lite konstigt tips det med lakrits! Men provade du det och hjälpte det isåfall? Inte för jag kommer börja äta det men kul att veta bara!

Jag älskar lakrits av alla de slag, så jajamän, jag provade! Åtminstone blev det inte sämre av det.

 

[Motacilla]

Jag kom på en sak som du kanske kunde göra och som jag tror att dina föräldrar också uppskattar: gör en låtlista på Spotify och dela med dem. Då kan de lyssna på dina låtar när ni inte är tillsammans.
Det tror jag att de flesta föräldrar faktiskt skulle uppskatta!

 

[sorbifolia]

På tal om låtar, vet inte hur lätt det är att förstå vad de sjunger här (är på norska, och dialekt) men jag tycker den här förklarar på ett fint sätt hur det kan kännas att vara ungdom och brottas med en psykisk sjukdom:

Texten går typ såhär:
Har letat efter svar på ställen
som inte är bra för mig
man blir trött av att bära på hemligheter
kan sova i tusentals timmar, men fortfarande vara helt "koala" (björnen, du vet)
Och när man är svag tar man dåliga val
finns inte kraffter att se hela bilden
eller att stå upp för sig själv
och veta vad man egentligen ville...

(säg till om du vill att jag översätter hela)

 

[LiviaFilippa]

På tal om låtar, vet inte hur lätt det är att förstå vad de sjunger här (är på norska, och dialekt) men jag tycker den här förklarar på ett fint sätt hur det kan kännas att vara ungdom och brottas med en psykisk sjukdom:

Texten går typ såhär:
Har letat efter svar på ställen
som inte är bra för mig
man blir trött av att bära på hemligheter
kan sova i tusentals timmar, men fortfarande vara helt "koala" (björnen, du vet)
Och när man är svag tar man dåliga val
finns inte kraffter att se hela bilden
eller att stå upp för sig själv
och veta vad man egentligen ville...

(säg till om du vill att jag översätter hela)

Jag ska lyssna på den sen när det är lite mer lugnt så jag kollar då ifall jag fattar texten

 

[LiviaFilippa]

Jag vet att jag inte borde jämföra och så men det blir så ändå. Men jag läste en tråd om när föräldrar låter sina barn vara hemma själva en helg så var det många som tyckte min ålder och yngre. Så började jag tänka mer då.
Vet att det såklart är olika hur mycket ansvar man klarar och så men känns ändå som nåt fel på mig som justnu inte ens får vara själv alls. Och många tycker att i min ålder kan man vara själv hemma en helg.
Och det är ju inte bara det heller såklart utan att andra har eller har haft pojkvänner eller flickvänner och endel har blivit av med oskulden och sånt. Och kanske druckit alkohol och vart på fest och massa såna saker. Så känner jag mig så konstig och onormal och som att jag är mycket mer omogen än alla andra. Och ja jag vet att en del säkert är för anorexi monstret och så men känns ändå som att alla andra som lever sina liv som vanligt händer sååå mycket för alla andra. Och dom börjar tänka på gymnasiet och så. Och jag är fast här som att jag inte kan hänga med i att växa upp liksom. Det kanske inte är så lätt att fatta hur jag menar heller men känns bara konstigt och onormalt och barnsligt att jag är som jag är och har så konstiga regler och allting. Skulle vilja bara vara normal och som alla andra men jag vet inte ifall jag kommer bli det nån gång alls.

 

[sorbifolia]

Jag vet att jag inte borde jämföra och så men det blir så ändå. Men jag läste en tråd om när föräldrar låter sina barn vara hemma själva en helg så var det många som tyckte min ålder och yngre. Så började jag tänka mer då.
Vet att det såklart är olika hur mycket ansvar man klarar och så men känns ändå som nåt fel på mig som justnu inte ens får vara själv alls. Och många tycker att i min ålder kan man vara själv hemma en helg.
Och det är ju inte bara det heller såklart utan att andra har eller har haft pojkvänner eller flickvänner och endel har blivit av med oskulden och sånt. Och kanske druckit alkohol och vart på fest och massa såna saker. Så känner jag mig så konstig och onormal och som att jag är mycket mer omogen än alla andra. Och ja jag vet att en del säkert är för anorexi monstret och så men känns ändå som att alla andra som lever sina liv som vanligt händer sååå mycket för alla andra. Och dom börjar tänka på gymnasiet och så. Och jag är fast här som att jag inte kan hänga med i att växa upp liksom. Det kanske inte är så lätt att fatta hur jag menar heller men känns bara konstigt och onormalt och barnsligt att jag är som jag är och har så konstiga regler och allting. Skulle vilja bara vara normal och som alla andra men jag vet inte ifall jag kommer bli det nån gång alls.

Fattar absolut hur du menar, och kan tänka mig att det måste vara oerhört frustrerande. Dock så är ju detta ännu ett tecken på att du börjar bli bättre nu - att du faktiskt vill ut från sjukhuset och ta del i världen utanför som andra ungdomar igen! Så hejja dig!!!

Tror inte du ska oroa dig så mycket för att du inte kommer hänga med och komma ikapp, av vad jag förstått så är du rätt smart; så om du lär dig att fira lite på kraven om att allt ska vara perfekt, och istället börjar tycka det är okej att vara lite medelmåttig ibland - så länge man får vara MED, så blir det mycket enklare att komma ikapp igen när du börjar bli frisk.

Själv så var jag enormt introvert som ungdom och gick nästan aldrig på fester, smakade inte alkohol förens jag var 18 och var oskuld tills jag var drygt 19. Det kändes jättejättesent då, men i dag gör det inget, jag är en fullt ut välfungerande vuxen med många vänner och bra jobb, flera hästar och är "populär" bland "killarna" (i min egen ålder då). Har aldrig ens lärt mig på riktigt hur man sminkar sig...

Tror egentligen ingen kan hinna med "allt" som man skulle vilja göra i ungdomen, men du kommer att få många fina (och säkert några dåliga) upplevingar du med, du är inte fast där du är nu för alltid...

 

[Motacilla]

Jag är helt övertygad om att väldigt många tänker sig att "alla andra" gör saker jättetidigt medan man själv bara sitter hemma.
Men jag kan berätta att jag var en sån som verkligen inte gick på några fartfyllda fester innan jag var 18-19 och några killar hade jag inte heller.
Och mina kompisar var likadana.

Tror det är mycket vanligare än ungdomar tror att man inte håller på med vare sig sex eller sprit som minderårig.

Det är väl som med allt: de som för mest oväsen omkring sig märks mest.

Jag minns inte riktigt när jag sov ensam hemma första gången, men jag gick nog i gymnasiet i alla fall. Och det tycker jag är lagom.

Jag är 100 % övertygad om att du är en högst normal ungdom, som också har den osäkerhet som hör till ungdomen. Alla ungdomar är osäkra! Och många vuxna också, för den delen. Men det blir bättre, och med tiden inser du att man inte behöver bry sig om vad andra tycker är häftigt, huvudsaken är att man gör det man själv är nöjd med.

 

[LiviaFilippa]

Fattar absolut hur du menar, och kan tänka mig att det måste vara oerhört frustrerande. Dock så är ju detta ännu ett tecken på att du börjar bli bättre nu - att du faktiskt vill ut från sjukhuset och ta del i världen utanför som andra ungdomar igen! Så hejja dig!!!

Tror inte du ska oroa dig så mycket för att du inte kommer hänga med och komma ikapp, av vad jag förstått så är du rätt smart; så om du lär dig att fira lite på kraven om att allt ska vara perfekt, och istället börjar tycka det är okej att vara lite medelmåttig ibland - så länge man får vara MED, så blir det mycket enklare att komma ikapp igen när du börjar bli frisk.

Själv så var jag enormt introvert som ungdom och gick nästan aldrig på fester, smakade inte alkohol förens jag var 18 och var oskuld tills jag var drygt 19. Det kändes jättejättesent då, men i dag gör det inget, jag är en fullt ut välfungerande vuxen med många vänner och bra jobb, flera hästar och är "populär" bland "killarna" (i min egen ålder då). Har aldrig ens lärt mig på riktigt hur man sminkar sig...

Tror egentligen ingen kan hinna med "allt" som man skulle vilja göra i ungdomen, men du kommer att få många fina (och säkert några dåliga) upplevingar du med, du är inte fast där du är nu för alltid...

Jag har inte krav att ALLT ska vara perfekt hełler. Men dom saker jag är noga med så vill jag det men det vill jag ju inte bli slarvig med heller.
Men ja alltså jag vill inte ens göra alla dom sakerna som andra gör heller. Men är bara att alla andra iallafall KAN men jag kan inte. Utan att jag behandlas typ som ett småbarn. Och ja det är väl också det med mina föräldrar att dom kanske tycker det är typ pinsamt eller jobbigt att jag inte är normal eller hur jag ska säga.

 

[LiviaFilippa]

Jag är helt övertygad om att väldigt många tänker sig att "alla andra" gör saker jättetidigt medan man själv bara sitter hemma.
Men jag kan berätta att jag var en sån som verkligen inte gick på några fartfyllda fester innan jag var 18-19 och några killar hade jag inte heller.
Och mina kompisar var likadana.

Tror det är mycket vanligare än ungdomar tror att man inte håller på med vare sig sex eller sprit som minderårig.

Det är väl som med allt: de som för mest oväsen omkring sig märks mest.

Jag minns inte riktigt när jag sov ensam hemma första gången, men jag gick nog i gymnasiet i alla fall. Och det tycker jag är lagom.

Jag är 100 % övertygad om att du är en högst normal ungdom, som också har den osäkerhet som hör till ungdomen. Alla ungdomar är osäkra! Och många vuxna också, för den delen. Men det blir bättre, och med tiden inser du att man inte behöver bry sig om vad andra tycker är häftigt, huvudsaken är att man gör det man själv är nöjd med.

Jag vet att inte ALLA gör allt sånt men iallafall dom flesta jag vet har iallafall gjort mer än mig. Och jag vill inte ałla saker andra gör heller som tillexempel kommer jag aldrig dricka alkohol. Så det är inte bara att jag vill vara som alla andra men jag är liksom fast här och kan inte göra nånting ALLS som andra gör. Och det känns bara som ifall jag nånsin får chansen så kommer det typ vara försent iallafall.

 

[sorbifolia]

Jag vet att inte ALLA gör allt sånt men iallafall dom flesta jag vet har iallafall gjort mer än mig. Och jag vill inte ałla saker andra gör heller som tillexempel kommer jag aldrig dricka alkohol. Så det är inte bara att jag vill vara som alla andra men jag är liksom fast här och kan inte göra nånting ALLS som andra gör. Och det känns bara som ifall jag nånsin får chansen så kommer det typ vara försent iallafall.

Men nej. Det blir inte för sent. Det är aldrig för sent. Om det är saker du vill göra så kan du göra det när som. Jag fick aldrig åka på ridläger som barn, så jag åkte på mitt första ridläger när jag var 34 år och hade jättekul! Bara som ett exempel, säkert inte direkt vad du tänkte på men ändå.

Tror du att du skulle känna dig mera inkluderat om du kunde ha litegrann kontakt med dina kompisar? Kan ni messa varandra eller något, om du inte känner dig redo att träffa någon av dom än? Tänkte på det du skrivit ang att du inte vill vara i stallet om det är andra där, annars kanske en av dina vänner från stallet kunde vara där när du får åka till ponnysarna igen? Så kanske de kan berätta lite om vad som händer i kompisgänget, så du vet istället för att fundera och gissa?

Och dina föräldrar tänker garanterat inte att det är pinsamt att du är sjuk. Vuxna tänker inte så, så försök att inte oroa dig för det.

 

[Motacilla]

Jag kan inte tänka mig att dina föräldrar tycker att du är pinsam på något sätt!

Du är visst normal, du råkar bara vara sjuk just nu. Och vem som helst kan bli sjuk. Men du kommer att bli bättre, det är därför du är på sjukhuset och blir omskött och har alla regler.

Om något av djuren ni har i familjen blir sjukt, då är du säkert lite orolig för det, och känner medkänsla för djuret? Jag är övertygad om att dina föräldrar tänker på samma sätt om dig. Inte det minsta pinsamt.

 

[LiviaFilippa]

Men nej. Det blir inte för sent. Det är aldrig för sent. Om det är saker du vill göra så kan du göra det när som. Jag fick aldrig åka på ridläger som barn, så jag åkte på mitt första ridläger när jag var 34 år och hade jättekul! Bara som ett exempel, säkert inte direkt vad du tänkte på men ändå.

Tror du att du skulle känna dig mera inkluderat om du kunde ha litegrann kontakt med dina kompisar? Kan ni messa varandra eller något, om du inte känner dig redo att träffa någon av dom än? Tänkte på det du skrivit ang att du inte vill vara i stallet om det är andra där, annars kanske en av dina vänner från stallet kunde vara där när du får åka till ponnysarna igen? Så kanske de kan berätta lite om vad som händer i kompisgänget, så du vet istället för att fundera och gissa?

Och dina föräldrar tänker garanterat inte att det är pinsamt att du är sjuk. Vuxna tänker inte så, så försök att inte oroa dig för det.

Fattar hur du menar men vissa saker blir ju för sent. Som tävla ponny går bara några år. Och börja gymnasiet vill iallafall inte jag vara äldre än alla andra. Eller typ om jag skulle komma när jag är kanske 20 och aldrig ha varit tillsammans med nån så skulle jag ju verka väldigt konstig och omogen säkert.
Det med kompisar så mina ridkompisar står i andra stall så jag brukar mest träffa dom på träningar och tävlingar och så eller ibland om vi rider tillsammans. Men inget sånt får ju jag nu. Och annars så mina kompisar i skolan är jag aldrig med annars så är inte så nära med dom liksom.

 

[tuaphua]

Jag vet att inte ALLA gör allt sånt men iallafall dom flesta jag vet har iallafall gjort mer än mig. Och jag vill inte ałla saker andra gör heller som tillexempel kommer jag aldrig dricka alkohol. Så det är inte bara att jag vill vara som alla andra men jag är liksom fast här och kan inte göra nånting ALLS som andra gör. Och det känns bara som ifall jag nånsin får chansen så kommer det typ vara försent iallafall.

Jag förstår helt att det är jättefrustrerande och att man blir både ledsen, arg, känner sig ensam etc när man ser hur mkt andra gör och man själv inte får göra ngt.
Jag skadade mig allvarligt då jag var 15 år, whiplash med frakturer, nervskador, ledband som till viss del lossnade och gav en ökad instabilitet(för resten av livet) etc etc. Det blev värre och värre med smärtorna under ett gäng år. Och jag fick andra smärtproblem till följd av detta. Och jag missade otroligt mycket av skola, normalt tonårsliv, drömmar om framtiden etc.
Jag var så ledsen och arg ibland över hur det var. Hur orättvist det kändes.
Och man får självklart känna så! Alla vill väl leva livet och må bra, orka det man vill etc.

Men jag kom igenom det. Och idag har jag ändå upplevt en hel del saker som folk aldrig får chansen till. Jag har haft en väldigt annorlunda och spännande liv. Jag har nått en himla massa mål som jag aldrig vågat drömma om förut.

Du är fortfarande yngre än jag var då jag skadade mig. Den här sjukdomen kan man bli helt frisk från! Och de flesta blir minst så pass bra att de kan njuta av livet och leva normala liv.
Det kanske tar lite tid. Men det bör inte vara frågan om att du ska missa tonåren tex. Du har god hjälp av både vård och föräldrar som bryr sig. Du har hundarna och ponnysarna som väntar på dig. Och du har redan gjort jättestora framsteg, som du inte själv ser riktigt än. Men vi ser dem!
Och nu verkar ni ju kommit på vägar för att du lättare ska kunna få fram hur du mår, hur du ska få rätt hjälp etc. Jag är övertygad om att det kommer bli bra för dig med!

Sen är det så klart inte konstigt att du tycker att det suger NU att inte få leva som alla andra. Och det är inte konstigt att du känner så. Det hade förmodligen alla gjort.
Men du är inte fast där. Din tid kommer!

 

[LiviaFilippa]

Jag kan inte tänka mig att dina föräldrar tycker att du är pinsam på något sätt!

Du är visst normal, du råkar bara vara sjuk just nu. Och vem som helst kan bli sjuk. Men du kommer att bli bättre, det är därför du är på sjukhuset och blir omskött och har alla regler.

Om något av djuren ni har i familjen blir sjukt, då är du säkert lite orolig för det, och känner medkänsla för djuret? Jag är övertygad om att dina föräldrar tänker på samma sätt om dig. Inte det minsta pinsamt.

Jag fattar hur du menar men det är ju ändå skillnad på mig och hundarna tillexempel.

 

[LiviaFilippa]

Jag förstår helt att det är jättefrustrerande och att man blir både ledsen, arg, känner sig ensam etc när man ser hur mkt andra gör och man själv inte får göra ngt.
Jag skadade mig allvarligt då jag var 15 år, whiplash med frakturer, nervskador, ledband som till viss del lossnade och gav en ökad instabilitet(för resten av livet) etc etc. Det blev värre och värre med smärtorna under ett gäng år. Och jag fick andra smärtproblem till följd av detta. Och jag missade otroligt mycket av skola, normalt tonårsliv, drömmar om framtiden etc.
Jag var så ledsen och arg ibland över hur det var. Hur orättvist det kändes.
Och man får självklart känna så! Alla vill väl leva livet och må bra, orka det man vill etc.

Men jag kom igenom det. Och idag har jag ändå upplevt en hel del saker som folk aldrig får chansen till. Jag har haft en väldigt annorlunda och spännande liv. Jag har nått en himla massa mål som jag aldrig vågat drömma om förut.

Du är fortfarande yngre än jag var då jag skadade mig. Den här sjukdomen kan man bli helt frisk från! Och de flesta blir minst så pass bra att de kan njuta av livet och leva normala liv.
Det kanske tar lite tid. Men det bör inte vara frågan om att du ska missa tonåren tex. Du har god hjälp av både vård och föräldrar som bryr sig. Du har hundarna och ponnysarna som väntar på dig. Och du har redan gjort jättestora framsteg, som du inte själv ser riktigt än. Men vi ser dem!
Och nu verkar ni ju kommit på vägar för att du lättare ska kunna få fram hur du mår, hur du ska få rätt hjälp etc. Jag är övertygad om att det kommer bli bra för dig med!

Sen är det så klart inte konstigt att du tycker att det suger NU att inte få leva som alla andra. Och det är inte konstigt att du känner så. Det hade förmodligen alla gjort.
Men du är inte fast där. Din tid kommer!

Jag fattar att du och andra kan tänka att det nog kommer bli bra för mig också tillslut och att jag är normal och så. Men FÖR MIG så känns det ändå inte så utan känns helt omöjligt och att jag aldrig kommer bli som andra. Och det att jag har gjort framsteg så jag tycker inte jag har gjort så mycket framsteg direkt. Men OM jag har det så säger det egentligen bara mer att jag har varit ännu mer sjuk än att det känns som jag kommer mot att bli frisk liksom. För det är ändå jätte långt kvar.

 

[tuaphua]

Jag fattar att du och andra kan tänka att det nog kommer bli bra för mig också tillslut och att jag är normal och så. Men FÖR MIG så känns det ändå inte så utan känns helt omöjligt och att jag aldrig kommer bli som andra. Och det att jag har gjort framsteg så jag tycker inte jag har gjort så mycket framsteg direkt. Men OM jag har det så säger det egentligen bara mer att jag har varit ännu mer sjuk än att det känns som jag kommer mot att bli frisk liksom. För det är ändå jätte långt kvar.

Jag fattar absolut att du känner så. Så är de för de flesta som har samma sjukdom eller en hel del annan typ av psykisk ohälsa.
Och självklart har du rätt till dina känslor!
Och ja, jag förstår att vi bara låter klämkäcka just nu. Och att det vi pratar om inte rör just dig utan bara oss eller andra. Så jag fattar att det känns som vi inte förstår dig eller som att vi inte fattar läget liksom.

De framsteg du har gjort är att tex börja bli medveten om saker. Att börja hitta vägar att kommunicera för att kunna få hjälp. Det är skitsvårt! Bland det svåraste i att bli frisk från anorexi efter som anorexi bygger så mycket på förnekelse. Både att man själv kanske inte ens är medveten om att man är sjuk, eller att man blundar för det/förnekar det för sig själv, att man förnekar det för andra, inte tycker man behöver vård, inte vill ha vård etc.

Men du har nu liksom öppnat upp för hjälp på ett sätt du inte gjorde innan. Du är fortfarande inte i ett läge där du är stabil i viljan att bli frisk. Men den ploppar ändå fram mer än för då den var obefintlig.
Och du har mer och mer börjat berätta hur du mår och känner, inte bara här utan även för andra. Och du försöker också aktivt med att se till att du blir förstådd av personalen och att vården blir mer anpassad för att passa just dig. Inget sånt fanns ju på kartan att du skulle göra förut.
Och du vill/saknar saker nu, ponnysarna, hundarna, livet utanför. Förut ville du inte veta av det heller.

Så du har öppnat upp, fått lite vilja och kommunicerar mer. Allt det är bland det svåraste med anorexin, pga förnekelsen och att det bygger mycket på kontrollbehov. Nu har du minskat förnekelsen massvis och börjat släppa på kontrollbehovet. Det är bland det viktigaste för att kunna bli frisk och må bra.

Sen kommer bakslag att komma. Det gör det för alla. Men nu har du möjliggjort att få hjälp på ett sätt du inte gjort förut.
Det är lite som att nu har du börjat rida ridlektioner. Klart du då kan bli mycket bättre än om du aldrig ridit och bara på eget bevåg hoppat upp på en häst.

 

[Motacilla]

En sak som jag kanske skrivit tidigare, kommer inte ihåg. Men det är viktigt att komma ihåg att känslor inte är fakta!
Känslor kan vägleda oss, och ofta är det bra att stanna upp och lyssna på vad känslorna vill. Men obs! Viktigt viktigt! ⚠ Känslor är ändå bara en del av helheten, inte hela sanningen.

Så även om du känner dig konstig, så är det inte så! Jag lovar att ingen av dina föräldrar eller släktingar tycker att du är konstig.

Tankar och känslor syns inte heller utanpå, oavsett hur starka de är just nu.

Att känna sig konstig är också en del av att vara ung. Jag tror att 99 % av världens ungdomar känner sig konstiga då och då, tvekar kring sig själva.

Ångest gör också att man lätt känner sig lite konstig, tror att ingen annan känner ångest. Men faktum är att när man undersöker hur många som har ångest, så kommer man fram till att ungefär 50 % av kvinnorna har ångest och ca 33 % av männen. Så ihopräknat 4 av 10! Hälften av kvinnorna har ångest! Det betyder att varannan kvinna man möter bör ha känt ångest någon gång.

Jag förstår också att det säkert är jättestörande när vi säger att allt kommer att bli bra, och att det verkar som att vi inte förstår. Men vi förstår. Vi har bara ett längre perspektiv än du.
Vi kommer ihåg hur det var att vara nästan 15, överleva den osäkerheten som tonåren betyder. Därför kan vi som gått igenom det här — vissa här har ju själva haft ätstörningar — säga att vi verkligen tror att det kommer att ordna sig för dig också, även om det inte känns så just nu.

 

[Lovisaleonora]

Jag fattar att du och andra kan tänka att det nog kommer bli bra för mig också tillslut och att jag är normal och så. Men FÖR MIG så känns det ändå inte så utan känns helt omöjligt och att jag aldrig kommer bli som andra. Och det att jag har gjort framsteg så jag tycker inte jag har gjort så mycket framsteg direkt. Men OM jag har det så säger det egentligen bara mer att jag har varit ännu mer sjuk än att det känns som jag kommer mot att bli frisk liksom. För det är ändå jätte långt kvar.

Det är en bit kvar till du känner dig frisk, och dessutom går du igenom en tuff tid i tonåren också - även utan anorexi är tonåren djäkligt svåra att ta sig igenom. Du har en tyngre börda eftersom du är sjuk. Den med leukemi har också svårt genom tonåren, med extra börda. Det är en sjukdom, den tynger dig. När en går igenom tonåren är det ju svårt nog ändå, att hålla på att bli vuxen, att både älska och avsky sina föräldrar (kände jag), att inte veta vad det ska bli av mig när jag blir stor, skolan, kompisar, hästarna. Inget var ju som jag var van vid och det jag kände till (som barn) var inte längre tillgängligt (leka med dockor och käka bullar och dricka saft i lekstugan). Jag var både vuxen och inte på samma gång. Och fick inte bestämma ett skit och var helt maktlöst och ingen fattade och mer eller mindre alla vuxna var helt dumma i huvudet som inte fattade hur det var med kompisar och skolan och så.

Jo tack, jag minns det fortfarande. Det var inte så himla kul.

Du kommer att bli friskare, men det kommer att kosta lite jobb och ansträngning. Den svåra biten att analysera sina känslor, den är inte lätt. Men det blir bättre än det är nu.

När jag lasttränar hästar brukar jag säga att det blir alltid värre innan det blir bättre. Går att applicera på andra saker i livet. T ex när du fick din panikångest inför permissionen. Det blev värre. Men det blir bättre sedan.

Det är inte lätt, och det är ingen som kan komma och påstå att det är enkelt och lätt. Men det blir bättre. Och det är så himla värt det när du är ute på andra sidan. Du får kanske bara lita på oss att det faktiskt är himla värt att fortsätta kämpa.

 

[LiviaFilippa]

Jag svarar alla dom tre senaste i samma svar. Och alltså vill först att ni ska veta att det är INTE att jag inte tror på er att ni har haft det jobbigt och det blev bra och så. Och jag tycker inte att det är störande eller att ni inte fattar! Men det som är är att när man läser om anorexi så står det att DOM FLESTA blir friska och allt sånt som ni skriver och som personalen här säger och så. Men står också att endel blir aldrig friska. Och tror det var att det är den typ psykiska sjukdomen som flest dör av antingen att man dör av själva anorexin eller att man tar självmord. Så ingen här eller läkaren eller nån annan personal eller mina föräldrar eller jag eller NÅN vet ju egentligen ifall jag kommer bli frisk. Eller jag kan likagärna vara död om några månader liksom. Så det är mer det att det känns som alla försöker låtsas som att ALLA blir friska och så men så är det ju inte.