Personer som väljer att ta livet av sig

[Tass]

Är den inte filmatiserad och slutar med att hon flyr med sitt barn eftersom det inte alls är så där romantiskt som det verkade ibörjan?

Den är filmatiserad men jag vet inget om filmen. Men visst flydde hon. Hon ville t ex inte att hennes dotter skulle växa upp i den kulturen, omskäras och sen giftas bort och föda trillioner barn.
+ en massa andra anledningar
Men hon berättar ändå med värme om mycket av det hon upplevde. T ex relationen till svärmodern.

 

[Tass]

Ja, den är filmatiserad och ja, det stämmer att slutet inte är direkt romantiskt. Däremot minns jag inte att hon egentligen fördömer hur massajerna gör, bara att hon inte ville gå med på det för sin dotters räkning. I boken alltså.

Jag tycker att hela hennes sätt att berätta är väldigt oromantiskt och rakt på sak.

 

[monster1]

U

Jepp, det är den.

Spoiler

Hon flydde till slut med dottern eftersom dottern annars hade blivit könsstympad

.

Ups, jag spoilade :P. Ursäkta, jag är hopplös klavertrampare...

 

[Tass]

U

Ups, jag spoilade :P. Ursäkta, jag är hopplös klavertrampare...

Ojdå, jag med...

 

[Raderad medlem 6459]

U

Ups, jag spoilade :P. Ursäkta, jag är hopplös klavertrampare...

Äh, det är säkert lugnt .

 

[Mammadutt]

Ok. Du klistrar dock på andra människor den där tacksamhetsgrejen på ett väldigt romantiserande sätt. Som att det skulle vara större att vara "tacksam" för att ha mat på bordet en hel vecka. Jag tvivlar på att tacksamhetskänslan står särskilt högt på listan för människor som är fattigare än du och jag.

Det är ju jävligt sorgligt om det skulle vara så. Jag tror tvärtom att känna är viktigt och att det bidrar till att de öht själsligen överlever. Om vi även tänker oss att många i Indien är troende så kanske det är lättare att ta in att tacksamhet praktiseras. Hinduism, buddhism, sikhism etc. sen att mitt första inlägg faktiskt handlade om indierna som i inlägget hade lugnare tempo, prioriterar gemenskap etc kan vi ju fortsätta att strunta i. Jag tror fortfarande det har att göra med att dom är väldigt mycket i nuet. Medans här i väst är vi kanske många ggr inte lika mkt här och nu.

Hur du och vemdetnuva kunde dra iväg till misär och fattigdom förstår jag fortfarande inte.

Känns meningslöst att fortsätta. Jag tror vi kan vara överens över att detta inte leder ngn stanns

 

[TheRedLightning]

Vi får väl hoppas att viss euthasani blir rumsrent i framtiden.

Det får vi hoppas, det är ju bara vi som lever nu som kan försöka ändra på det så gott det går eller åtminstone "så fröet".

 

[Raderad medlem 6459]

@Mammadutt

Jag tror fortfarande det har att göra med att dom är väldigt mycket i nuet

Jag sitter just precis nu och läser en studie om Indien och förutsättningar för kvinnor där, skrivet av en väldigt framstående forskare. Det första hon slår fast är hur otroligt svårt det är att generalisera kring Indien eftersom det är ett så otroligt komplext och varierat land; 1.2 miljarder människor bor där och det rymmer många olika religioner, kulturer och seder.

Du däremot gör en jättegeneralisering och verkar tro att alla tänker på exakt samma sätt

 

[Mammadutt]

@Mammadutt


Jag sitter just precis nu och läser en studie om Indien och förutsättningar för kvinnor där, skrivet av en väldigt framstående forskare. Det första hon slår fast är hur otroligt svårt det är att generalisera kring Indien eftersom det är ett så otroligt komplext och varierat land; 1.2 miljarder människor bor där och det rymmer många olika religioner, kulturer och seder.

Du däremot gör en jättegeneralisering och verkar tro att alla tänker på exakt samma sätt

Dom, indierna i inlägget som tog det lugnt och umgicks. Det är inte hela indien. Det var det mitt första inlägg handlade om. Min tro kring hur det kan komma sig.

Det var tydligen att generalisera.

Om vi tar 1 miljoner svenskar och jämför med 1 miljoner indier så tror jag fortfarande att indierna är fler som lever meditativt.

Det är väl härligt att vi får tro och tycka vad vi vill, betyder inte att något är sant. Och absolut inte att det är någon som har "rätt" eller "fel".

(Hade vi inte slutat 'diskutera'? )

 

[Raderad medlem 6459]

Det är väl härligt att vi får tro och tycka vad vi vill, betyder inte att något är sant. Och absolut inte att det är någon som har "rätt" eller "fel".

Men är det någon som sagt nåt annat?

(Hade vi inte slutat 'diskutera'? )

Jo men när du svepande talar om "dom" (indier?) så reagerar jag. Särskilt som jag sitter och läser en studie av just nu på Indien.

 

[cirkus]

Den springande punkten är väl inte fattigdom utan kulturskillnad? Att man har en kulturell acceptans för ett lägre tempo?
Australien hade kanske gått lika bra?

Ja absolut.
Fattigdom har jag inte berört som en punkt jag tror är läkande på något vis utan det är just detta med tempot jag reagerat på

 

[cirkus]

@Mammadutt


Jag sitter just precis nu och läser en studie om Indien och förutsättningar för kvinnor där, skrivet av en väldigt framstående forskare. Det första hon slår fast är hur otroligt svårt det är att generalisera kring Indien eftersom det är ett så otroligt komplext och varierat land; 1.2 miljarder människor bor där och det rymmer många olika religioner, kulturer och seder.

Du däremot gör en jättegeneralisering och verkar tro att alla tänker på exakt samma sätt

Åh! Mina döttrars volontärarbete handlar just mycket om förutsättningar för kvinnor. När jag pratade med dom ville de helst missionera feminism och jämställdhet men inser att det är nog ett initiativ som ligger en stund bort. Däremot vore det grymt intressesant om du har en länk till studien så jag kan vidarebefordra till dom

 

[Raderad medlem 6459]

@mandalaki Det jag minns som väldigt unket i boken är hur hon exotifierar honom. Hur hon liksom blir "kär" baserat på noll och inget annat än att han är svart och annorlunda mot henne. Typ. Funderar också på att läsa den nu faktiskt, var år och dar sen jag läste den.

 

[Raderad medlem 6459]

Åh! Mina döttrars volontärarbete handlar just mycket om förutsättningar för kvinnor. När jag pratade med dom ville de helst missionera feminism och jämställdhet men inser att det är nog ett initiativ som ligger en stund bort. Däremot vore det grymt intressesant om du har en länk till studien så jag kan vidarebefordra till dom

Boken heter Women and development - The capabilities approach och är skriven av Martha C. Nussbaum. Det är främst en diskussion om capability approach snarare än Indien men hon använder studier från Indien för att applicera och visa hur teorin fungerar. Det är en rätt filosofisk bok, tar upp mycket kring universality of human rights och liknande ämnen.

 

[lil-sis]

Det är den här, väl:

Corinne Hofmann falls in love with a Masai warrior while on holiday with her boyfriend in Kenya. After overcoming all sorts of obstacles, she moves into a tiny shack with him and his mother in his village, and spends four years in Kenya. Slowly but surely the dream starts to crumble until she flees back home with her baby daughter.

Haha, nu blir jag nästan sugen på att läsa den.

Jag har läst den.

Jag vill minnas att den inte är så gullig som man kan tro från början.

 

[Tass]

@mandalaki Det jag minns som väldigt unket i boken är hur hon exotifierar honom. Hur hon liksom blir "kär" baserat på noll och inget annat än att han är svart och annorlunda mot henne. Typ. Funderar också på att läsa den nu faktiskt, var år och dar sen jag läste den.

Just nu kommer jag mest bara ihåg hur rädd hon var för att behöva bajsa på natten. För då var hon tvungen att gå långt utanför inhägnaden, ut i mörkret. Och då kunde man bli uppäten av ett lejon

 

[Mammadutt]

Men är det någon som sagt nåt annat?


Jo men när du svepande talar om "dom" (indier?) så reagerar jag. Särskilt som jag sitter och läser en studie av just nu på Indien.

Dom - människorna som beskrevs i inlägget.

Jag var tydligen väldigt otydlig.
Jag ska läsa en bok om kommunikation tror jag

Trevlig kväll!

 

[athena_arabians]

Jag tror definitivt att man kan hitta olika tempon i livet i olika länder. Mycket av vår stress har med det västerländska samhället att göra, det är jag rätt övertygad om.

MEN att säga att fattiga i andra länder lever lugnare och mer "jordat" (grounded) än vad vi gör och är mer tacksamma för det lilla ger mig lite obehaglig association till den glada horan.

Alla samhällen har sina poänger men det jag uppfattar som vår dags exotism har jag svårt för, precis som den i forna tider. Att glorifiera fattigdom är bara obehgligt.

Vad säger tex att en indisk bonde är mer meditativ än en svensk?! För det vet jag av egen erfarenhet att vissa bondesysslor är väldigt meditativa, oavsett var de utförs.

 

[stjarnfrugt]

Vad menar du med att du inte fick någon hjälp att vilja leva?

Min syster var svårt sjuk i anorexi under ett år (vägde 38 kg till 173 cm som värst). Hon fick jättebra hjälp! I början när hon var inlagd fick hon kuratorsamtal 2 ggr/vecka och 1 gång/vecka träffa läkare. Plus att hon säger att de flesta som jobbade på avdelningen var professionella och mycket insatta i hennes situation. De fungerade också som personer hon verkligen kunde prata av sig/prata med. Nu när hon blivit utskriven och t.o.m börjat plugga och äter som hon ska och ligger på en ok vikt så får hon fortfarande träffa kuratorn som hon gillar jättemycket 1 gång/vecka och läkaren ca 1 gång/månad. De har också gruppmöten där folk med ätstörningar träffas som hon gått på.

Fick du ingen sån hjälp?

@Mela99

Jag menar att livslusten har jag inte fått någon hjälp till att hitta, däremot har det inte varit några problem att läggas in för att man är suicidal, behöver gödas upp, förvaras osv. Att sätta en slang i näsan och se till att vikten ökar är ju inte lika svårt som att få någon att faktiskt vilja överleva av sig självt. Jag hade aldrig någon lust med det, jag var helt iskallt medveten om att jag kunde dö och jag såg fram emot det. Tyvärr insåg jag för sent att man inte bara får dö ifred i Sverige på 00-talet. Så jag blev uppgödd med hjälp av mediciner och "vård" och sedan när vikten inte var livshotande så var det inte så viktigt att hjälpa mig längre (min egen uppfattning, finns säkert en annan förklaring). Faktum är att jag utan tvekan ärligt kan säga att tiden som gråvitt spöke var en smekmånad jämfört med hur tiden var när jag "friskförklarad", därav min tanke att jag hoppas andra anorektiker hinner dö innan de blir hjälpta om hjälpen avser det jag fick.

Min erfarenhet är att vården skiljer i kvalitet beroende på vart du bor och vilka du får hjälp av. Tyvärr. Jag har provat två landsting, ett i det akuta stadiet under flera år och ett annat under återfall flera år senare (där gick jag i samtal under ett år totalt vilket fö slutade i att jag blev utskriven på deras initiativ då jag inte tagit till mig behandlingen på ett tillräckligt bra sätt).
Jag kan inte påstå att jag är imponerad av nåt av dem. Jag tror också att det finns stora individuella skillnader, då det verkar som att vissa metoder lämpar sig för vissa personlighetstyper. Jag är ganska stenhård i skallen, så jag är inte förvånad att det inte gått så bra kanske, jag är svår att övertyga och motivera utifrån. Dessutom spelar sjukdomstiden in. Jag säger inte att det är enkelt, men det är inte lika inbitet beteende hos en som varit sjuk ett år jämfört med en som varit det i tio. Sedan är det ju viss skillnad på vilken typ av anorexi man har, har jag förstått.

Jag har gjort det mesta. Slutenvård på avdelning, öppenvård på "anorexiadagis", samtal med arbetsterapeut, läkare, sjuksköterska, sjukgymnast, psykolog, KBT-terapi... Ptja, man hinner en hel del under åren. Numera känner jag att det där är passé, jag har blivit bäst hjälpt av att ha nåt som tar mer tid och kraft än att banta, räkna kalorier och tänka på döden. Nämligen att ha häst.

 

[ancan]

Jag har inte orkat läsa igenom hela tråden.
trots att det nu är snart 25 år sedan min man, barnens far tog sitt eget liv.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit arg på hans beslut.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig tvivlar på varför han valde det.
Jag har heller aldrig svartmålat honom, eller hatat honom för att han svek mig, och sina barn.
Ibland finns helt enkelt inga val kvar, inga utvägar inför det oundvikliga kvar.
Jag kan också ärligt säga att : NEJ, det slutar aldrig göra ont.
men man lär sig att hanteraa det, och leva med faktumet,
Jag slutar aldrig att undra...
och jag slutar aldrig att älska.
Hans plats i mitt hjärta finns alltid kvar.
Jag har lärt mig älska andra män.
Inte i stället för....
När en anhörig väljer att ta sitt eget liv, så man aldrig som anhörig att sekunder,minuter och timmar fortsätter att ticka på, att livet utanför fortsätter att rulla på, som vanligt, men vårt liv blir aldrig, aldrig mera vanligt igen