Personer som väljer att ta livet av sig

[moiran]

Jag har inte orkat läsa igenom hela tråden.
trots att det nu är snart 25 år sedan min man, barnens far tog sitt eget liv.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit arg på hans beslut.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig tvivlar på varför han valde det.
Jag har heller aldrig svartmålat honom, eller hatat honom för att han svek mig, och sina barn.
Ibland finns helt enkelt inga val kvar, inga utvägar inför det oundvikliga kvar.
Jag kan också ärligt säga att : NEJ, det slutar aldrig göra ont.
men man lär sig att hanteraa det, och leva med faktumet,
Jag slutar aldrig att undra...
och jag slutar aldrig att älska.
Hans plats i mitt hjärta finns alltid kvar.
Jag har lärt mig älska andra män.
Inte i stället för....
När en anhörig väljer att ta sitt eget liv, så man aldrig som anhörig att sekunder,minuter och timmar fortsätter att ticka på, att livet utanför fortsätter att rulla på, som vanligt, men vårt liv blir aldrig, aldrig mera vanligt igen

Du verkar vara en stark kvinna med otrolig empati! Beklagar din förlust djupt.

 

[athena_arabians]

Jag har inte orkat läsa igenom hela tråden.
trots att det nu är snart 25 år sedan min man, barnens far tog sitt eget liv.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig varit arg på hans beslut.
Jag kan ärligt säga att jag aldrig tvivlar på varför han valde det.
Jag har heller aldrig svartmålat honom, eller hatat honom för att han svek mig, och sina barn.
Ibland finns helt enkelt inga val kvar, inga utvägar inför det oundvikliga kvar.
Jag kan också ärligt säga att : NEJ, det slutar aldrig göra ont.
men man lär sig att hanteraa det, och leva med faktumet,
Jag slutar aldrig att undra...
och jag slutar aldrig att älska.
Hans plats i mitt hjärta finns alltid kvar.
Jag har lärt mig älska andra män.
Inte i stället för....
När en anhörig väljer att ta sitt eget liv, så man aldrig som anhörig att sekunder,minuter och timmar fortsätter att ticka på, att livet utanför fortsätter att rulla på, som vanligt, men vårt liv blir aldrig, aldrig mera vanligt igen

Vi är flera som är hudlösa i den här tråden. Man väljer inte den man älskar och man kan heller inte välja att sluta älska. Jag tror att vi måste erkänna kärleken och det vackra i våra liv. Om det sedan är blandat med sorg är det så. Vi fortsätter och behåller det som fick oss att älska. Tyvärr är ju smärta en del av livet men jag är glad att du fick dina barn och att du hittade kärlek igen.

En stor anledning för mig att inte avsluta min tillvaro i denna värld är vad jag såg vad det gjorde med några närstående när en av deras släktingar tog livet av sig. Det var definitivt inte ett rop på hjälp (personen i fråga hade en viss sjukvårdsutbildning) för även om den hittats vid liv hade det inte gått att göra något.

Jag väljer att ta mig upp imorgon, älska dem jag älskar, vara den jag är och göra så gott jag kan för mig och för mina medmänniskor. Jag hoppas det räcker.

 

[Mela99]

Har inte orkat skriva någonting själv än, men here we go..

Jag själv försökte ta livet av mig som 18-åring. Förstod inte vad som var fel på mig, kunde inte mycket om depressioner och ångest då. Tyckte inte att jag behövde någon hjälp när mamma tog upp det. Men grinade massor, var knappt i skolan (jag som alltid varit högpresterande innan), låg i sängen i princip dygnet runt och var arg mest hela tiden. Slutade med att jag körde av vägen med min första bil. Överlevde, men fick allvarliga skador och de befarade att jag skulle bli förlamad. Helt återställd idag.

Nu senaste året (är 27 nu) kom depressionen och ångesten tillbaka med full kraft. Den här gången visste jag ju vad det innebar och har haft mycket hjälp. Varit in och ut på psyk mkt. Sedan tre veckor nu har jag fått tillbaka livet igen, mycket beroende att jag fått rätt medicin som funkar för mig. Känns underbart! Såg ingen utväg, orkade ingenting, inte ens ta hand om mig själv eller vardagssysslor i slutet, och självmordstankarna började smyga sig på igen. Dock inte kommit så långt den här gången att jag faktiskt aktivt tänkt göra det. Mer att "jag kan om jag vill" och lite olika funderingar på hur. Men ibland blev jag rädd att jag skulle göra något impulsivt. Ville främst inte ta livet av mg den här gången pga min familj som sedan mitt försök när jag var 18 varit med om mycket skit. Ville inte knäcka dom.

Min farmor hängde sig i vedskjulet tre dagar efter att hennes man (min plastmorfar) avlidit i cancer. Kom som en blixt från klar himmel och ingen anade någonting. Hon har alltid utåt sett varit väldigt stark och glad. Kallade henne t.o.m för "Skrattfarmor".

Sen tog min bästa kompis kusin livet av sig. En jättehärlig homosexuell kille. Tror hans största problem var att han kände att han inte passade in i den här världen, och att han befann sig i fel kropp. Han gjorde ett misslyckat försök då han hoppade från en bro. Nästa gång när han lyckades vet jag faktiskt inte riktigt hur han gjorde det, men han hittades död på en stig ner mot vattnet i stan.

Mitt ex kompis hoppade från en brandtrappa vid en skola rakt ner i asfalten när han var full. Vet inte hur hans psykiska mående var i allmänhet men detta pga att hans tjej gjort slut. Han klarade sig men sitter idag i rullstol och har fått skador på hjärnan. I början kunde han inte prata, men brukar träffa honom med hans assistent ibland på stan och han kan nu hålla en konversation. Minnet blev också skadat.

Mamma har i många, många år varit sjuk i djup depression/rejäl ångest/panikångest och var borderline och bipolär och misstänkt ADHD (min bror har också ADHD, men dom hann inte utreda mamma innan hon tog livet av sig). Fattar inte ens att hon stod ut så länge som hon gjorde, då jag sett hur fruktansvärt hon mått. Enda hon levde för va oss barn sa hon sista året men tillslut orkade hon inte med ändå. Tung medicinering, in och ut på psyk, flera självmordsförsök (alltid med tabletter) så lyckades hon tillslut svälja tillräckligt många. Tror de andra gångerna var mer ett rop på hjälp.

Min mammas kusin var också bipolär (och miljardär, pengar gör sannerligen inte folk lyckliga). Hon tog livet av sig på juldagen genom att dricka sig full, svälja tabletter, cykla till havet, ta av sig kläderna och smyckena och slänga sig i.

Min pappas sambos ex sköt sig själv i huvudet när familjen var hemma och hans dotter hade kompisar hemma.

Min syster höll på att svälta sig till döds i anorexi. 173 cm lång, 38 kg, dålig hjärtfrekvens. Var på psyket i åtta månader men mår idag bra.

Skriver mer om vad jag tycker och tänker om själva grejen lite senare. Datorn segar som fan så får fixa det först. Texten jag skriver tar lixom hundra år på sig att hänga med. Mycket störigt!

 

[Mela99]

Ja, då försöker vi igen.

Jag tycker, och har alltid tyckt, att det är upp till var och en om de vill leva eller inte. Jag vet att det var en tråd om detta för många, många år sen nu och då tyckte majoriteten att det var egoistiskt och dåligt gjort. Idag verkar de flesta ha samma syn som jag, och det glädjer mig. Tycker inte det är rätt att klandra någon som mår så fruktansvärt att de inte längre vill leva. Varför ska den personen kämpa varje dag i sitt dåliga mående, för någon annans skull? Sen visst, så tycker jag att man ska ge det lite tid, söka hjälp för det osv, för många kommer ju att må bättre igen. Men när man provat allt och det känns helt hopplöst ändå, så ja..

Aldrig varit arg på mamma för att hon tog sitt liv. Även fast många inom sjukvården sagt att jag måste få fram någon slags ilska för att komma över det. Men varför då? På sätt och vis var det en sten som lättade från mitt hjärta och jag kände att hon äntligen blev fri sina demoner. Så synd bara att hon inte fick dö lycklig.

Sen tror jag som någon nämnde att det finns dom som mår mycket bättre tiden innan de gör det. För att de bestämt sig och känner sig friare. Alla har sagt till mig att mamma mådde så mycket bättre sista två veckorna (jag och min syster var i Afrika när det hände så fick inte uppleva det själv). Att hon gick och pratade med sin granne om gammalt groll de haft och blev sams. Att hon åkte och hälsade på sin mamma som hon inte träffat på länge, då hon bor långt bort. Att hon tog sig ur huset mer och träffade vänner, sminkade och fixade håret, började gå promenader med hundarna igen osv.

Sen det här med att fattiga människor är mer glada för det lilla, har mer gemenskap m.m är jag lite kluven i. Det är lite det intrycket jag fått när jag varit ute och rest. Att de alltid är glada och hjälpsamma. Men såklart det finns folk som mår dåligt där med, precis som det finns många här som mår bra och kan njuta av livet. Men de går upp på morgonen för att de måste. De gör vad de behöver för att överleva. Min kille träffade jag i Zimbabwe och han hade jättesvårt att förstå mitt mående i början när jag började bli sämre. Men jag förklarade, han läste på, följde med och pratade med läkare och terapeut ett par ggr. Han sa att han inte ens visste vad "riktig" ångestproblematik var och att hur kan så många må dåligt här när de har allt. Sen vaknade han upp en morgon efter en rejäl fylla och bara "Babe, jag tror jag känner det där som du brukar känna när du pratar om ångest. Fy vad obehagligt, vill bara stanna inne och inte träffa någon idag".

Men folk tar givetvis livet av sig där med, som i alla länder. Hans bästa kompis bror försökte genom att skära upp handlederna. Min systers ragg där svalde nåt gift och låg i koma i tre dagar när min syster gjorde slut med honom. Två av min killes bekanta har lyckats, en genom att hoppa från bron över Victoria Fallen.

 

[Tass]

Jag är verkligen ledsen över allt det svåra du och dina anhöriga fått uppleva i sina liv. Jag hoppas att din framtid ska bli ljusare och bättre.

Jag dömer ingen som tar livet av sig. Vägen dit är svår. Men jag tror att det är fel väg att gå. Och att många som fattar det beslutet är egentligen inte beslutsmässiga.

 

[MiniLi]

Ser i rankingen att i nästan alla länder, rika som fattiga, står männen för en stor majoritet av självmorden. Varför?

Det forskas extremt lite på män och suicid så man vet inte riktigt. Teorier är att män i högre utsträckning använder så kallade allvarliga metoder, dvs metoder som ofta innebär fullbordade suicid (hängning, skjuta sig, tåget osv) till skillnad från kvinnor som oftare använder metoder som inte alltid leder till fullbordat suicid (intox, skära sig osv). Varför det är så vet man inte, men man kan spekulera kring genusfrågan och socialisering utfrån att det är mer acceptabelt att kvinnor mår dåligt vilket skulle kunna vara en anledning till att män på ytan tycks lida av mindre depressioner men när det väl gäller så kraschar de hårdare. Kvinnor kanske signalerar dåligt mående i ett tidigare stadie än vad män gör, och söker förmodligen också hjälp mer än män gör.
Men som sagt, ingen som egentligen vet. Underprioriterat forskningsområde!

 

[ancan]

Du verkar vara en stark kvinna med otrolig empati! Beklagar din förlust djupt.

Tack , Jag är egentligen inte stark, men jag har blivit tvungen att bli stark - det är en stort skillnad...

 

[MiniLi]

Nä, man kommer inte må likadant efter döden. Men man kommer inte må bättre heller. Man kommer inte må alls. Jag tror inte man kommer till något helvete. Jag tror inte man kommer någonstans alls. Därför tycker jag det är helt galet att glorifiera döden som att "hon har funnit frid", "nu har han återförenats med sin döda syster" och liknande. Som om det vore något positivt att sluta kämpa. Det är inte positivt. Men när man kommit till en återvändsgränd och faktiskt inte pallar att kämpa mer så har man kanske inte något alternativ. När man inte orkar att kämpa för en framtid där man vet att inget kommer bli bättre så känns det lockande att bara avsluta.

Fast jag upplever att det just är tomheten som många längtar efter. Det är också väldigt vanligt med tankar i stil med "jag vill egentligen inte dö, men jag orkar inte leva längre" eller "jag orkar inte kämpa längre, jag vill bara att det ska ta slut".

 

[MiniLi]

En sak som jag tycker är viktig att inte glömma är att hjärnan är ett fysiskt organ precis som övriga om än något mera komplicerad. Psykiska problem kan (men behöver kanske inte) bero på en kombination av orsaker och inte minst fysiska som olika sjukdomar, näringsbrist, miljö osv. och att behandla psykiska åkommor enbart utifrån ett psykologiskt perspektiv tror jag är ett stort felsteg. Fysiska orsaker till psykisk ohälsa är grovt underskattat idag, det är min tro i varje fall.

Vad baserar du det på?
Utvecklingen går ju åt andra hållet. Vi går mer och mer mot det psykologiska perspektivet, med vissa undantag. Jag har aldrig stött på att detta skulle vara negativt, snarare tvärt om. Och jag borde veta, det ingår liksom i jobbet

 

[mandalaki]

Det forskas extremt lite på män och suicid så man vet inte riktigt. Teorier är att män i högre utsträckning använder så kallade allvarliga metoder, dvs metoder som ofta innebär fullbordade suicid (hängning, skjuta sig, tåget osv) till skillnad från kvinnor som oftare använder metoder som inte alltid leder till fullbordat suicid (intox, skära sig osv). Varför det är så vet man inte, men man kan spekulera kring genusfrågan och socialisering utfrån att det är mer acceptabelt att kvinnor mår dåligt vilket skulle kunna vara en anledning till att män på ytan tycks lida av mindre depressioner men när det väl gäller så kraschar de hårdare. Kvinnor kanske signalerar dåligt mående i ett tidigare stadie än vad män gör, och söker förmodligen också hjälp mer än män gör.
Men som sagt, ingen som egentligen vet. Underprioriterat forskningsområde!

Intressant! Tack för svaret. Ja, det finns nog mycket att hämta i den frågeställningen.

 

[Myzan87]

Många säger så till sina barn. "Du får göra vad du vill med ditt liv", "Du kan bli precis vad du vill" är ord som många använder. Inte i den mening i att de ska ta livet av sig, utan i karriärsval. Som att det enda som räknas är hur högt upp i ett företag de kan komma eller vilka rikedomar de sitter på. Endel vill kanske vara ensamma och sköta sig själv. Och så finns det den delen som ser döden som en utväg. Vad är det som är så fel med att ta livet av sig om man känner att man inte orkar?

Frid kan man visst få, eller kanske snarare känna innan man lämnar livet. Ingen vet vad som finns på andra sidan men om man nu slipper alla jobbiga känslor på andra sidan, vad är det då för fel att vilja dit?

Jag personligen ser inget fel med att folk begår självmord. Vill de ha hjälp så tycker jag att de ska få all hjälp som finns. Och de som inte vill ha hjälp kommer förreller senare ta sitt liv iaf. Dock tycker jag inte man ska dra med oskyldiga (ex bilkrock, ställa sig framför tåg etc.). Man har helt enkelt rätt att bestämma över sitt eget liv.

 

[landsbygdsbo]

Många säger så till sina barn. "Du får göra vad du vill med ditt liv", "Du kan bli precis vad du vill" är ord som många använder. Inte i den mening i att de ska ta livet av sig, utan i karriärsval. Som att det enda som räknas är hur högt upp i ett företag de kan komma eller vilka rikedomar de sitter på. Endel vill kanske vara ensamma och sköta sig själv. Och så finns det den delen som ser döden som en utväg. Vad är det som är så fel med att ta livet av sig om man känner att man inte orkar?

Frid kan man visst få, eller kanske snarare känna innan man lämnar livet. Ingen vet vad som finns på andra sidan men om man nu slipper alla jobbiga känslor på andra sidan, vad är det då för fel att vilja dit?

Jag personligen ser inget fel med att folk begår självmord. Vill de ha hjälp så tycker jag att de ska få all hjälp som finns. Och de som inte vill ha hjälp kommer förreller senare ta sitt liv iaf. Dock tycker jag inte man ska dra med oskyldiga (ex bilkrock, ställa sig framför tåg etc.). Man har helt enkelt rätt att bestämma över sitt eget liv.

Alla har rätt att bestämma över sitt liv, hur man agerar mot andra människor.
Men med den rätten följer ett ansvar, att inte skada eller göra andra människor illa.
Och ett självmord gör oftast just det, skadar och gör anhöriga o vänner illa.
Sedan måste var och göra ett avvägande.

 

[Hyacinth]

Person i min familj med depressions- och ångestproblematik, mår i stort sett aldrig dåligt på resor överhuvudtaget. Tempot i Indien är knappast lugnare överallt heller, New Delhi eller Calcutta är inte särskilt vilsamma orter. Men inte heller där fick personen några problem med sitt mående. Jag tror inte att det är så ovanligt att tillfälliga miljöombyten kan ändra ganska mycket på hur man mår. Det betyder inte att man skulle bli ångestfri om man flyttade till platsen där man mår bra på resa.

(Däremot kan ju dåligt mående före en resa, göra att resan inte blir av.)

Det där är intressant, jag mår alltid bättre eller bra på resande fot, när jag shoppat nya kläder eller hittat något gott att laga middag på. Just nyhetens behag är jag beroende av. Jag har aldrig varit suicidal, men klassas nog som högriskgrupp i och med tidiga ätstörningar och depressioner de senaste 20 åren. Jag svarar i och för sig bra på antidepressiva men det är inget jag ätit konstant.

 

[moiran]

Fast jag upplever att det just är tomheten som många längtar efter. Det är också väldigt vanligt med tankar i stil med "jag vill egentligen inte dö, men jag orkar inte leva längre" eller "jag orkar inte kämpa längre, jag vill bara att det ska ta slut".

Men det är ju det jag menar. "Frid", "tomhet" och andra ord som innebär att slippa känna är något positivt, inte nödvändigtvis bara för de som är akut suicidala. Att då tillskriva döden sådana egenskaper är ju att förstärka uppfattningen att självmord är en fungerande lösning. (Fungerande. Jorå, när sista lilla synapsöverföringen passerat är det sannolikt helt slut på saker att känna, för all del. Men det är lite som att elda upp trådrullen som lösning när det är omöjligt svårt att lyckas trä nålen.) Det spelar knappast någon roll för den som står med bössan i munnen just nu och kanske spelar det heller ingen roll för morgondagens bösshållare, men skall myggen silas så ska de.

Förövrigt anser jag att det är var enskild människas fria val att flytta tidpunkten för sin död närmare. Hade det inte varit "obligatoriskt psykakutbesök" som gäller om man andas om sina självmordsplaner så hade det kanske också kunnat finnas förtroende nog för att det skulle vara möjligt att ha mer dialog kring det.

 

[MiniLi]

Men det är ju det jag menar. "Frid", "tomhet" och andra ord som innebär att slippa känna är något positivt, inte nödvändigtvis bara för de som är akut suicidala. Att då tillskriva döden sådana egenskaper är ju att förstärka uppfattningen att självmord är en fungerande lösning. (Fungerande. Jorå, när sista lilla synapsöverföringen passerat är det sannolikt helt slut på saker att känna, för all del. Men det är lite som att elda upp trådrullen som lösning när det är omöjligt svårt att lyckas trä nålen.) Det spelar knappast någon roll för den som står med bössan i munnen just nu och kanske spelar det heller ingen roll för morgondagens bösshållare, men skall myggen silas så ska de.

Förövrigt anser jag att det är var enskild människas fria val att flytta tidpunkten för sin död närmare. Hade det inte varit "obligatoriskt psykakutbesök" som gäller om man andas om sina självmordsplaner så hade det kanske också kunnat finnas förtroende nog för att det skulle vara möjligt att ha mer dialog kring det.

Men jag fattar inte. Anser du att man skapar någon slags acceptans för suicid genom att visa förståelse för att den typen av tankegångar kan kännas rimliga i stunden?

Att det skulle vara ngt obligatoriskt besök på akuten om man pratar om självmordsplaner är inget jag känner igen. Menar du från vården eller från närstående?

 

[Dentaku]

Jag anser inte att självmord är en egoistisk handling, det är en förtvivlad och desperat utväg från en situation som känns hopplös.

Dock tillhör jag de som ser självmord och självmordstankar som något som i de allra flesta fall är tecken på sjukdom och alltså inte något som man ska se helt som individens egna val. Självmordstankar är inte bara något som kommer som en följd av depression, det kan vara ett eget symptom på depression! Jag visste inte det och skulle nog inte trott på det heller förrän jag missade mina mediciner några dagar under en period då jag visserligen mådde bra men inte var så stabil som jag är nu. Jag hann inte bli deprimerad men jag började få självmordstankar och det var fruktansvärt obehagligt! Det var när jag tog kontakt med min läkare som hon berättade just att destruktiva tankar kan uppträda helt separat.

Jag började se mig som en suicidal person när jag var tonåring och under nästan 20 år hade jag återkommande tankar på självmord. Det fanns hela tiden i bakhuvudet som en utväg från min ångest och tankarna blev mer konkreta varje gång jag sjönk ner i en djup depression, trots medicinering och kontakt med psykiatrin. Idag har jag har jag fått rätt diagnoser och står på korrekt medicinering och tack vare det så lever jag för första gången sedan mellanstadiet i princip utan ångest - och självmord känns helt otänkbart.

Saker KAN förändras, även om det ser nattsvart ut. Det går inte att lova att det kommer att göra det men däremot kan man garantera att någon aldrig ens får chansen till en förbättring om personen begår självmord.

 

[Mela99]

Jag håller f.ö med om att jag absolut inte tycker det är okej att t.ex hoppa framför tåget, frontalkrocka med en lastbil osv (som en bekant till mamma gjorde) (ja, jag tycks varit omringad av självmordsbenägna personer) osv.

Men jag undrar.. Vad är det som får folk att göra så?? Är det en impulsiv grej? Ett dramatiskt sätt att visa alla hur dåligt man mår/mått? Hämnd på världen?

Man borde väl inse att man försätter andra i mental chock och ohälsa pga sådana handlingar? Och kanske även fysiska skador i vissa fall. Vill man att andra ska må dåligt för att man själv gjort det, eller är de så förvirrade pga sitt psykiska tillstånd att de inte direkt tänker alls?

Eller som exemplet där min pappas sambos ex, tillika mina plastsyskons pappa, sköt sig i hemmet när familjen var hemma och de till och med hade gäster.. Hur tänker man där?

 

[MiniLi]

Jag håller f.ö med om att jag absolut inte tycker det är okej att t.ex hoppa framför tåget, frontalkrocka med en lastbil osv (som en bekant till mamma gjorde) (ja, jag tycks varit omringad av självmordsbenägna personer) osv.

Men jag undrar.. Vad är det som får folk att göra så?? Är det en impulsiv grej? Ett dramatiskt sätt att visa alla hur dåligt man mår/mått? Hämnd på världen?

Man borde väl inse att man försätter andra i mental chock och ohälsa pga sådana handlingar? Och kanske även fysiska skador i vissa fall. Vill man att andra ska må dåligt för att man själv gjort det, eller är de så förvirrade pga sitt psykiska tillstånd att de inte direkt tänker alls?

Eller som exemplet där min pappas sambos ex, tillika mina plastsyskons pappa, sköt sig i hemmet när familjen var hemma och de till och med hade gäster.. Hur tänker man där?

Förmodligen inte alls?
Det är väl knappast någon nyhet att vår kognitiva förmåga minskar kraftigt när vi är deprimerade.
Mår man tillräckligt dåligt och är tillräckligt desperat vill man nog bara få slut på sitt lidande. Då finns det kanske inte utrymme att göra logiska och rationella övervägningar, framförallt inte om handlingen är impulsiv.

 

[Mela99]

Hur tänker personer som tar med sig sin familj? T.ex skjuter familjen, sen sig själv, kör hela familjen utför ett stup, förgiftar dem och sen sig själv etc.

 

[Gnist]

är de så förvirrade pga sitt psykiska tillstånd att de inte direkt tänker alls?

Ja.