Pappor och små barn

[Jane_Done]

Sv: Pappor och små barn

Jag kan illustrera din fråga med en diskussion vi hade hemma för ett tag sen.
Jag: -Älskling, ska vi ha ett sladdbarn?
Han: -Jaha, så dumpar du den bebisen här med mig och drar iväg på träningar, matcher och till stallet och aldrig är hemma?
Jag, i stigande falsett: -Jaaaa....aaaah?

Det blev inget sladdbarn.

Petruska! Tåsnutt för insticket om det frivilliga föräldraskapet. Det är väl ändå märkligt?

 

[escodobe]

Sv: Pappor och små barn

men om du ändå (tyvärr) är sövd så måste väl pappa var lika viktig som du skulle ha varit om du var vaken?
Vad hade de andra mammorna velat? att barnet låg ensamnt?

 

[Silverkedjan]

Sv: Pappor och små barn

KL


Hela problemet är att vi som föräldrar inte har riktigt samma syn på hanteringen av bäbisen. Jag tar upp direkt när hon börjar gråta och gör allt för att hon aldrig ska behöva gråta. Pappa tycker inte att det gör något om hon gråter en liten stund om man tex sätter ner henne i babysittern och hon börjar gnälla för hon vill bli buren iställen..... Jag vågar inte lämna dom själva bara för jag är rädd att detta ska hända och detta blir att det är jag som ofta håller på med henne medans pappa tappar mer och mer kontakt med henne för att egentligen jag som mamma inte vågar släppa henne till den hanteringen....

Håller helt med cirkus.

SLÄPP TAGET !

Var inte där, rent fysiskt. Bebisar överlever ett par timmar även utan tuttar (om du ammar) när de är nymatade.

Om de skriker är de inte döende. Är de döende är de nämligen slöa och tysta.

Så låt du pappan lära sig sitt sätt att kommunicera med bebin på.

I FRED !!!!

 

[Petruska]

Sv: Pappor och små barn

Petruska! Tåsnutt för insticket om det frivilliga föräldraskapet. Det är väl ändå märkligt?

Av någon konstig anledning tänkte jag på dig och mig när jag skrev det. Inte hur vi snuttar varandras tår, men... det vore ju jättegulligt om det fanns en sladdbebis, nybadad och ren, i pyjamas, färdigmatad, som låg i soffan och gurglade när man tittar in där hemma mellan ridningen och sekundäridrotten.

Och så kunde jag kittla den i magen, hysta den i luften och vända den upp och ner och den skulle skratta hela tiden och min man kunde ta gulliga foton på vår fiiiina kontakt.

(Ingen pik åt dig, Silverkedjan, din man är en god far, det vet jag allt. Jag har mina informationskällor.)

 

[Silverkedjan]

Sv: Pappor och små barn

Din bild påminner mig om ett reportage jag läste nyligen. Kvinnan var förlöst med kejsarsnitt och hade alltså ont i såret direkt efter. När hon ammat tog därför pappan barnet och la det på SIN mage. Det här hade gjort att pappan och barnet fick möjlighet att bonda direkt, båda föräldrarna var jättenöjda och pappan var i dag övertygad om att hans kontakt med sitt barn blivit bättre än den annars skulle ha blivit.

Men BB-personalen tyckte inte om det - "det kan förstöra den viktiga kontakten med mamman". :smirk:

Det här är MKT intressant. Vi hade en toppenbra barnmorska under graviditeten. Men det är ju helt andra man träffar under förlossningen förstås.

På BB höll personalen en så låg profil att de knappt märktes, vi skötte allt själva utom hopsyningen efter förlossningen typ Vi var ensamma med bebin och delade på honom från början. Amningen tar ju mkt tid i början så ALLT annat fick pappan ta, vilket ger ungefär lika mkt tid. Och så sov ju den bebin en hel del, ofta som en liten groda på pappas mage

Alltså var det inget snack om bindningar hit och dit.

(en parentes är att de MÖJLIGEN inte vågade, vi jobbar ju bara 50 m ifrån varann...)

Men det var MYCKET intressant att ett par år senare träffa på den första barnmorskan och prata lite om bebisen och föräldraskapet. Vi var ju hemma båda två första tiden och det märktes att det rubbade hennes cirklar, att det bara var mamman som skulle bonda. Och pappan komma in senare, långt senare.

Om han är kvar då ! sa jag och argumenterade ihop med sambon för kvoterat föräldraledighet så pappor bondar tidigt och på så vis hålls familjer lättare ihop, och spricker de så vill pappor inte överge barnen lika lätt.

Det var tydligt att hon hängde med på argumenten... Men sen kommer det där klassiska "men JAG skulle aldrig ha velat dela med mig av föräldraledigheten, det är ju mysigt med den där speciella mamma-barnrelationen"



Det är männen som är diskriminerade. På riktigt !

 

[Silverkedjan]

Sv: Pappor och små barn

(Ingen pik åt dig, Silverkedjan, din man är en god far, det vet jag allt. Jag har mina informationskällor.)

Var det inte en pik åt mig ? Jag trodde det var JAG som dök upp sporadiskt och gullade med nybadad nybytt välskött mätt bebis mellan De Viktiga Jourfallen

 

[Silverkedjan]

Sv: Pappor och små barn

Problemet är att han inte tar lika mycket initiativ till att vara pappa som jag önskar han gjorde. Jag får ofta be honom och då gör han det. När han lyriskt berättar om vad han och barnen gjort när de varit själv njuter jag och försöker få honom att se att han kan få det oftare, utan att jag "tvingar" honom dit.

Han kan, men jag vill att han ska vilja också, utan "tvång"!

/Timsetim

Men är det DU som sätter standarden för vad som "måste" göras?

Skit i initiativen, tjatet och kommentarerna och dela tiden rakt av. Och gör något annat på din lediga tid och njut av att du vet att han kan ta hand om sina barn !

Jag och sambon byter ofta av varann med "barnjourstafettpinne".

 

[mandalaki]

Sv: Pappor och små barn

Men sen kommer det där klassiska "men JAG skulle aldrig ha velat dela med mig av föräldraledigheten, det är ju mysigt med den där speciella mamma-barnrelationen"

Det är säket mysigt. Men det är ett skit om vårdpersonal/mammor blåser pappan på den där speciella pappa-barnrelationen. För att inte tala om blåser barnet.

Sar: Även om jag tror att dina barn hade stor nytta av den där tidiga närheten till pappa har jag full respekt för din upplevelse.

 

[Sar]

Sv: Pappor och små barn

Sar: Även om jag tror att dina barn hade stor nytta av den där tidiga närheten till pappa har jag full respekt för din upplevelse.

Tack, det värmer.

 

[Sar]

Sv: Pappor och små barn

Jag glömde skriva att anknytningen är så oerhört viktig, jag blev själv inte drabbad (snarare tvärtom men jag inser vilken tur jag haft)!
De mammor jag träffat som fått anknytningsproblem (med påföljande amningssvårigheter, baby-blues etc) har många gånger av olika anledningar inte fått omedelbar tillgång till sina barn. Det kan vara allt från katastrofsnitt, att mamman blir sjuk efter förlossningen, får tidiga prematurer o.s.v..
Jag tror att det är den erfarenheten som kanske gör att vissa barnmorskor så tydligt poängterar just mammans tillgång till barnet även fast det i det enskilda fallet inte skulle ha behövts.

 

[oz_joj]

Sv: Pappor och små barn

Så sa de till mig och min dåvarande också.

Jag avskydde dem för det.

Inte till oss. Vår son var rätt kall (dvs låg kroppstemp) vid födseln så det var viktigt med kroppskontakt från någon av oss sa de. Han fick ligga länge hos pappa medan jag fick ut efterbörd, syddes lite, kissade etc. Sen turades vi nog om på natten. Men jag fick honom allra först direkt när han kom ut.

 

[havreflinga]

Sv: Pappor och små barn

Vår bebis är åtta månader och pappan började sin föräldraledighet i måndags. Eftersom jag är lärare har jag lov den här veckan. Alltså får vi en vecka ihop hemma, nu när vi ska växla vem som är hemma med lillen. Det är toppen!

Lillen har alltid trivts lika bra hos oss båda. Vi har redan från början haft olika sätt att trösta och sköta. Det verkar som om lillen kopplar ihop olika "ritualer" med respektive förälder.

Men just nu är han inne i den där separationsfasen, och det verkar vara lite förvirrande för honom att han ska vara med pappa nästan hela dagarna, trots att mamma skymtar förbi i hemmet då och då. Om jag är ute går det hur bra som helst att vara med pappa. Men om jag dona i köket medan pappa t ex matar lillen i vardagsrummet, då vill lillen att jag oxå ska vara med dem. Om det är tvärtom (=pappan finns på lite avstånd) "ropar" han inte lika ofta på pappa. Men det beror nog på att jag har varit hemma hela dagarna tills nu, och att jag har minskat mycket på amningen.

Vi gör så att den som är f-ledig har huvudansvaret för bebisen hela dygnet. Så nu är det bara pappan som tar nätterna. Det funkar faktiskt bättre än när jag gjorde det. Pappan lägger sin hand på lillens mage, och då somnar han om nästan direkt.

Vad tycker ni avgör hur NÄRA pappa-bebisrelationen blir ? (tänker främst på första året) Tid hemma? Tid ensam med bebin? Nattvak? Att pappan tar mest ansvar? Något särskilt "kvalitativt" som verkar vara bandstärkande?

Jag håller med de som skrivit att det är viktigt att pappan får göra på sitt eget sätt. Han måste få upptäcka "problem-situationerna" själv och komma på en egen lösning.

Sen tror jag att det är bra ifall man har en ständigt pågående dialog om allt som rör barnet - att båda är med om både små och stora beslut. Trots att min man har jobbat heltid hittills har han varit med och bestämt om allt från när bebisen ska ha mössa på sig till EC och babytecken.

Jag tycker det är jätteviktigt att båda föräldrarna får en NÄRA relation till barnet. Jag känner en stor trygghet i att min man är så angelägen om sin relation med sin son, för då håller han lite koll på mig. Han säger ofta till mig när jag uttrycker mig olämpligt eller gör missar i säkerheten. Det är så himla skönt att ha en coach i sitt föräldraskap! Jag är förstås coach till honom oxå!

 

[Pallas]

Sv: Pappor och små barn

Är pappan jämnviktig med mamman eller viktigare eller räknar barnet pappan som en andrahandsförälder i krissituationer?
Vi är likvärdiga för barnen i krissituationer, de vänder sig till den som är närmast

Hur mycket TID har pappan och bebin närkontakt?
Många timmar dagligen är det fortfarande vid 1½ och 2½ års ålder

Vad tycker ni avgör hur NÄRA pappa-bebisrelationen blir ? (tänker främst på första året)
Att pappan tar sitt eget ansvar för att skapa sig en nära relation med barnen och inte skyller på amning eller på att mamman inte låter dem komma till. Vem lärde mamman allt som har med bebisen att göra? Just det, oftast ingen alls. Visst, man behöver inte återuppfinna hjulet, men jag tror det är viktigt för anknytningen att pappan verkligen självmant "steps up to the plate", så att säga

Tid hemma?
Min man har jobbat heltid under hela tiden barnen funnits. Inte ens några pappadagar i början har han haft. Tiden med dem har begränsats till kvällar och helger

Tid ensam med bebin?
Ingen, så länge jag helammat, vilket rört sig om nära 10 respektive 7 månader. Efter det har det varit kortare stunder

Nattvak?
Jag har tagit alla uppvak så länge jag helammat. I praktiken har det inneburit att jag lyft på ett ögonlock, dragit babyn intill mig och sedan somnat om. Han har tagit hela ansvaret när vi har avvant dem från nattamningen

Att pappan tar mest ansvar?
Iom att jag är hemma med barnen på heltid blir det automatiskt så att jag tagit mest ansvar. Däremot har inte det varit något hinder för att barnen skall anse oss vara likvärdiga som "primärvårdare" (usch vad det låter kliniskt...). Min man har dock fått lägga ned betydligt mycker mer jobb för att få samma anknytning som jag fått gratis genom att jag tillbringar så mycket tid med dem

Något särskilt "kvalitativt" som verkar vara bandstärkande?
Bärandet i bärsjal har varit bra för min mans kontakt med barnen, liksom vi tror att samsovningen spelat stor roll. När man är borta hela dagarna är det skönt att få tillbringa natten tillsammans hud mot hud

 

[Pallas]

Sv: Pappor och små barn

*KL* Angående pratet om snitt och pappan+bebis måste jag tyvärr säga att jag inte håller med. De 6 h det tog innan jag fick vara nära mina små är de värsta i mitt liv. Det är förvisso en tröst att de fick vara med sin pappa men jag känner mig rånad på de timmarna och de kommer aldrig tillbaka. Mitt behov av barnen var vid det stadiet större än hans och fortfarande får jag tårar i ögonen när jag tänker på den förärande längtan och utsatthet jag kände.
Det fungerar säkert olika för olika människor men jag vill aldrig uppleva det igen.....

Jag känner precis samma sak, men jag var separerad från Viktor i över trettio timmar... Det är 2½ år sedan nu och jag får fortfarande panikångest när jag tänker på det. Jag tycker att pappan är jättejätteviktig, men just det där första ögonblicket tror jag är absolut viktigast för den nyblivna mamman, rent biologiskt alltså.

 

[corona]

Sv: Pappor och små barn

*kl*

Jag är hemma heltid med sonen. Sambon jobbar heltid.
När han kommer hem lagar han mat åt oss och tar sedan sonen så jag kan få lite barnfri tid.
Jag tar sonen om nätterna.
När sambon är ledig delar vi ganska lika på det.
Dock är vi lite olika...
Sambon tycker att N kan skrika/gnälla ngn minut eller två, så han hinner äta upp eller avsluta cad han håller på med. Jag rusar upp det första jag hör ett litet gnyende.
Vi pratade om det och förstod varandra. Nu kan jag lägga band på mig och inte kasta mig upp när N vaknar & sabon kan vara mer tydlig "ett ögonblick, så går jag och hämtar honom", så vet jag att han är på väg.
Jag låter de vara själva vid skötbordet och jag håller klaffen när sambon valt kläder som inte matchar, eller en body för natten istället för pyjamas. Det spelar ju faktiskt inte så stor roll.
Jag ser dessutom till att lämna dem ensamma några timmar emellanåt.
Jag ammar ordentligt och åker till stallet/stan/bekanta.
Är borta ca tre timmar, då jag vet att N kommer behöva äta igen.
Vi har dessutom bestämt att jag ska gå & simma 1-2 dgr/vecka för att jag ska få mer "bebisfri" tid.

Ihelgen var en häst sjuk. Jag var borta mellan 13,30-18,30 ca. Var bara hemma och ammade en gång emellan. Allt hade fungerat så bra och sambon var glad, nöjd och stolt.

Eftersom amningen av naturliga skäl fallit på min lott, har vi gjort så att badningen är sambons grej.
Det föll sig också naturligt i och för sig, då N bara skrek när jag skulle bada, men var urlugn näa sambon tog över.
Tror alla inblandade tycker att det är skönt arr de också har en speciell "grej", som är bara deras, som också är en stllsam, mysig upplevelse, precis som amningen.

På förlossningen lade man upp N på mitt bröst. Men han och jag var snart insmorda i bebisbajs, så sköterskorna torkade av N och lämnade honom sedan till sin pappa (sambon).
Det var skönt för honom och för mig.
Hade nog inte mått bra om de suttit i ett annat rum, men nu fanns de ju nära mig, båda två

 

[Sar]

Sv: Pappor och små barn

Jag tycker att pappan är jättejätteviktig, men just det där första ögonblicket tror jag är absolut viktigast för den nyblivna mamman, rent biologiskt alltså.

Jag håller fullständigt med. Det blir nog desto tydligare när man själv varit med om det än om man haft valet att få tillgång ända från start.
Välkommen hit förresten, jag har inte sett dig här tidigare

 

[Jane_Done]

Sv: Pappor och små barn

Av någon konstig anledning tänkte jag på dig och mig när jag skrev det. Inte hur vi snuttar varandras tår, men... det vore ju jättegulligt om det fanns en sladdbebis, nybadad och ren, i pyjamas, färdigmatad, som låg i soffan och gurglade när man tittar in där hemma mellan ridningen och sekundäridrotten.

Och så kunde jag kittla den i magen, hysta den i luften och vända den upp och ner och den skulle skratta hela tiden och min man kunde ta gulliga foton på vår fiiiina kontakt.

(Ingen pik åt dig, Silverkedjan, din man är en god far, det vet jag allt. Jag har mina informationskällor.)

Mycket märkligt att du hade just mig i åtanke

Du förstår mig så bra :snyft: Och så kunde jag på skryta på jobbet med att jag är modern och framåtsträvande för jag tar 3 månaders föräldraledighet.

Visst vore det übermysigt? Är det inte så det går till?

 

[Petruska]

Sv: Pappor och små barn

Mycket märkligt att du hade just mig i åtanke

Ja, jag fattar inte heller varför. En ren tillfällighet, troligen.
Hjärnan spelar en små spratt ibland.

Visst vore det übermysigt? Är det inte så det går till?

Jag känner flera män för vilka det verkar gå till exakt så. Och de pratar lyriskt om hur de mognat sedan de fick barn.

Deras mycket trötta fruar pratar snarare om hur de åldrats sedan barnen föddes.

 

[Petruska]

Sv: Pappor och små barn

Jag tror att det är den erfarenheten som kanske gör att vissa barnmorskor så tydligt poängterar just mammans tillgång till barnet även fast det i det enskilda fallet inte skulle ha behövts.

Kanske. Det vore åtminstone en delförklaring. Jag hade en strulig förlossning som efter några dygn resulterade i akut snitt. Och som sagt betonades min bindning till barnet.

Men sen såg jag en lapp på en anslagstavla på bb, om något slags samtalsgrupp man kunde vara med i just för att bearbeta den här typen av problem som kan uppstå vid svåra förlossningar o dyl. Ung som jag var trodde jag att jag borde vara med, men när jag frågade skrattade de bara och sa att de aldrig förut sett en så okomplicerad mamma-barn relation för en förstföderska.

Observera att de såg detta, och ändå tjatade om min anknytning. Inte pappans. Och jag kan meddela att det inte är jag som haft en svag relation till barnet senare.

 

[Warmia]

Sv: Pappor och små barn

Håller helt med cirkus.

SLÄPP TAGET !

Var inte där, rent fysiskt. Bebisar överlever ett par timmar även utan tuttar (om du ammar) när de är nymatade.

Om de skriker är de inte döende. Är de döende är de nämligen slöa och tysta.

Så låt du pappan lära sig sitt sätt att kommunicera med bebin på.

I FRED !!!!

Jag skulle inget helldre än att släppa taget och gå ut och rida nån timme eller pyssla i stallet utan att stressa ihjäl mig, men bara tanken på att hon ligger där inne och gallskriker gör mitt hjärta krossbart.....
8 gånger av 10 så är hon ledsen när jag kommer in, även om han har tagit upp henne och bär så gallskriker hon. Min hjärna spricker med vetskapen om hur dom har det där inne.
Jag måste gå ut varje kväll för att sköta hästarna så ända sedan hon föddes så har han fått lite egen tid med henne varje kväll, och gud vad jag skulle njuta av min egna tid om jag bara visste att båda hade det bra där inne........