Pappa är idealet?

[MiniLi]

Vi människor tenderar ju att hamna i relationer som kan relateras till våra erfarenheter, vi känner oss generellt trygga i relationer som funkar på liknande sätt som de vi är vana vid. Men det handlar ju mer om känslomässiga delar, inte alls utseende eller liknande. Så nej, jag tror inte att vi har ”ideal” på det viset som trådstarten frågar om.

Det som framförallt känns tragiskt med ett sånt uttalande är ju att det skulle vara problematiskt att ha ”höga krav”. Eller att ”snäll och snygg” ens skulle räknas som höga krav?
Självklart borde alla ha ”kärleksfull” som minimikrav. Annars har man det ju bättre ensam.

 

[SaraMara]

Apropå en manlig bekant som har en liten dotter han har en fin relation till, så fick jag nyligen höra att ”Oj oj oj, med en så snygg och kärleksfull pappa kommer hon får det svårt att hitta en pojkvän, hon kommer ju aldrig hitta nån som lever upp till det idealet! Jag vet själv hur det är, jag har alltid varit Pappas flicka, och det har varit helt omöjligt.”

Jag blev lite ställd, jag har aldrig tänkt på min pappa som idealet i eget partnerletande, framförallt inte på utseendefronten.

Känner ni igen i detta, att mamma/pappa är idealet, till utseende och personlighet, när man letar partner?

Freud skulle väl tycka det, Oidipus och Elektra etc, men tänker folk så på riktigt?

Jag har absolut inte medvetet valt man efter hur min pappa var, men efter väldigt många år med min man inser jag att han i allt det där i kärnan av det viktiga för mig vad gäller egenskaper för en partner, så är han ofantligt lik min pappa.

Min pappa var fantastisk på alla sätt och vis, jämställd, närvarande, tog fullt ut ansvar som primärförälder och i skötseln av det gemensamma hemmet, pappaledig minst lika länge som mamma var hemma under tidigt åttiotal trots typiskt mansdominerade arbetsplatser, var hemma med oss när vi var sjuka och var oerhört närvarande, kärleksfull och trygg. Allt det där ser jag i min partner nu, och hade inte kunnat vara utan inför beslutet om att (trots stor tvekan) skaffa barn tillsammans.

Utseendemässigt kan jag dock inte se några likheter alls. De kanske finns där ändå, men absolut inget jag sökt eller själv kan se. Min man och jag får ofta höra att vi är väldigt lika utseendemässigt, och jag är väldigt lik min pappa så vem vet?

 

[Sunshine]

Jag valde en man som var så olik min pappa som möjligt. Det var ett väldigt medvetet val kan jag säga.
Inte för att det är konfliktfritt heller, jag har ju min pappas gener och är därmed i mångt och mycket min mans motpol...

 

[Miran]

Min mormor hade en idé om just att det skulle bli svårt för mig att hitta en man pga att min pappa är/ansågs så outstanding.

Jag är förvisso rätt kritisk när det gäller män, men jag upplever ju inte själv att jag har sökt någon sorts yngre kopia av min pappa.

Men jag HAR tänkt att det är ett skydd för mig att männen i min familj och släkt är så jämförelsevis vettiga. Att deras vettighet har hjälpt mig att förvänta mig att även män kan och bör uppföra sig som folk.

Att man skulle välja en partner som utseendemässigt påminner om sin förälder av samma kön ställer jag mig rätt tvivlande till. Men "uppförandemässigt" tror jag nog att likheter är betydligt vanligare.

Som @Petruska säger, det sätter på något sätt ribban för vad man kan förvänta sig.
I hennes fall tydligen bra saker, men så är det ju definitivt inte för alla. Sen tror jag ju inte att allt sker på ett medvetet plan. "Den här mannen uppför sig som ett pucko på exakt samma sätt som min far så då slår jag till och blir kär."

 

[Petruska]

Att man skulle välja en partner som utseendemässigt påminner om sin förälder av samma kön ställer jag mig rätt tvivlande till. Men "uppförandemässigt" tror jag nog att likheter är betydligt vanligare.

Som @Petruska säger, det sätter på något sätt ribban för vad man kan förvänta sig.
I hennes fall tydligen bra saker, men så är det ju definitivt inte för alla. Sen tror jag ju inte att allt sker på ett medvetet plan. "Den här mannen uppför sig som ett pucko på exakt samma sätt som min far så då slår jag till och blir kär."

Det sätter ribban för vad man kan förvänta sig. Och hurdan ens pappa är (ja, hurdana ens erfarenheter på det hela taget är), påverkar ju vad man känner sig hemtam med. Eftersom så många män är så undermåliga som pappor, har ju tyvärr väldigt många människor väldigt låga förväntningar på hurdana män är i nära relationer just som ett resultat av tidiga erfarenheter av sina pappor.

Men jag tror verkligen inte att det är utseendet som är det väsentliga här, utan snarare personliga egenskaper och relationsmönster och sådant.

 

[Singoalla]

Apropå en manlig bekant som har en liten dotter han har en fin relation till, så fick jag nyligen höra att ”Oj oj oj, med en så snygg och kärleksfull pappa kommer hon får det svårt att hitta en pojkvän, hon kommer ju aldrig hitta nån som lever upp till det idealet! Jag vet själv hur det är, jag har alltid varit Pappas flicka, och det har varit helt omöjligt.”

Jag blev lite ställd, jag har aldrig tänkt på min pappa som idealet i eget partnerletande, framförallt inte på utseendefronten.

Känner ni igen i detta, att mamma/pappa är idealet, till utseende och personlighet, när man letar partner?

Freud skulle väl tycka det, Oidipus och Elektra etc, men tänker folk så på riktigt?

Jo, det skulle jag säga. Min far är visserligen stilig men framför allt står han för värderingar som jag ser upp till. Han är empatisk, rättvis och socialt kompetent vilka är egenskaper som jag letar efter hos en partner. Jag skulle inte säga att jag nödvändigtvis har pappa som ideal, men tittar man generellt på männen i min familj och männen jag dejtar så skulle nog någon utifrån kunna påstå att de är väldigt lika. Det är väl främst för att de är personer jag ”känner till”, känner mig trygg med och har mycket gemensamt med. Allt från värderingar till intressen, bakgrund och smak.

 

[Kiwifrukt]

Utseendemässigt, nej. Personlighetsmässigt, ja. En kille jag träffade ett tag var så lik pappa till sättet/intressen/värderingar att det nästan blev komiskt. De är till och med födda samma dag (om än med ganska många år emellan så klart)! Det finns likheter mellan pappa och morfar också, men definitivt inte utseendemässigt. Både min pappa och min morfar har varit helt fantastiska manliga förebilder som har varit långt före sin tid, morfar var mer delaktig i sina barns uppväxt än vad män generellt har varit, kanske mer som män är idag. Min mamma och hennes syskon är födda under 60- och tidigt 70-tal. I pappas fall grundar det sig nog mycket i att han dels är väldigt barnkär och dels att hans egen far varit precis raka motsatsen, en hyfsad relation till farfar har vi fått först som vuxna och han var absolut ingen närvarande pappa för sina egna barn.

Mamma är däremot inte ett dugg lik farmor, så där föll min egen teori som ett korthus.

 

[Mabuse]

Dessutom jättekonstig idé att dottern måste ha någon man och att det därför är bättre med låga krav så att den blir lätt att hitta. Som om hon inte rimligen skulle vara lyckligare utan i så fall, oavsett om hon är van vid att acceptera hemska män genom en vidrig pappa eller inte.

Och som sagt mina krav på män och kvinnor är desamma och tycker att de verkar ha ungefär samma förmåga att leva upp till dem, som vänner.

Det var inte riktigt så kommentaren var menad, utan mer att om man har en pappa som är så otroligt snygg och kärleksfull, så måste han ju bli idealet för henne sen när hon ska leta partner. Typ att pappan är en på miljonen, tur för henne att ha fått en sån pappa, men lycka till att hitta en till sån till sig själv sen... Och hon kommer inte nöja sig med mindre. Baksidan med att ha en fantastisk pappa, typ.

Medans jag tänker mig att i barnens ögon så är inte föräldrarna attraktiva på det sättet, så det är inte troligt att pappan blir just hennes ideal.

Däremot är jag med på att om man är uppvuxen med att ha blivit älskad och respekterad, så lär man nog vänta sig det av en framtida partner också. För att man har en bild med sig hemifrån att det är så det ska vara i nära relationer. Men därifrån är ju steget rätt långt till att leta efter nån som är som pappa på alla plan, tänker jag.

 

[TeamLundVer]

Alltså min man och min pappa är båda händiga, kan laga mat och gillar historia men där slutar likheterna.

*Min pappa ser ut som en långdistanslöpare, min man som en amerikansk sprinter i kroppen.
*Min pappa har mycket och rakt hår, mannen lockigt och inte så mycket kvar längre.
*Min pappa är supermusikalisk, min man kan inte ta en ton.
*Min pappa tittar och lyssnar gärna på sport i alla dess former, min man har "förbjudit" sådant här hemma (han tränar dock)
*Min pappa är introvert, mannen superextrovert
*Min pappa tycker om naturen och pyssla i trädgården, mannen vill helst slippa gå ut - någonsin
*Min pappa gillar bilar och motorcyklar, min man gillar serietidningar och tv-spel

Konstigt nog kommer de sjukt bra överens

 

[Badger]

Det var inte riktigt så kommentaren var menad, utan mer att om man har en pappa som är så otroligt snygg och kärleksfull, så måste han ju bli idealet för henne sen när hon ska leta partner. Typ att pappan är en på miljonen, tur för henne att ha fått en sån pappa, men lycka till att hitta en till sån till sig själv sen... Och hon kommer inte nöja sig med mindre. Baksidan med att ha en fantastisk pappa, typ.

Medans jag tänker mig att i barnens ögon så är inte föräldrarna attraktiva på det sättet, så det är inte troligt att pappan blir just hennes ideal.

Däremot är jag med på att om man är uppvuxen med att ha blivit älskad och respekterad, så lär man nog vänta sig det av en framtida partner också. För att man har en bild med sig hemifrån att det är så det ska vara i nära relationer. Men därifrån är ju steget rätt långt till att leta efter nån som är som pappa på alla plan, tänker jag.

Jo definitivt. Jag råkar ju tycka att alla barn ska få bli älskade och respekterade och alla gifta människor med . Men jag antar att just snyggheten är kanske överkurs.

(Fast i mitt hemliga sinne funderar jag liksom, hur fantastisk kan en människa egentligen vara, hela dagarna i ända utan att bli sjukt irriterande i längden. Om inte annat så för att alla fastrar och mostrar storgapar efter honom. Känns som att det finns ett maxläge även där för mig där mer kärleksfull blir tja, kvävande? Lagomläget verkar många leva upp till.)

 

[Mabuse]

Jo definitivt. Jag råkar ju tycka att alla barn ska få bli älskade och respekterade och alla gifta människor med . Men jag antar att just snyggheten är kanske överkurs.

(Fast i mitt hemliga sinne funderar jag liksom, hur fantastisk kan en människa egentligen vara, hela dagarna i ända utan att bli sjukt irriterande i längden. Om inte annat så för att alla fastrar och mostrar storgapar efter honom.)

Snygghet verkar ju rätt subjektivt, dessutom. Folk man älskar har dessutom en tendens att bli lite vackrare i ens ögon. Så jag tänker att det löser sig nog.

Om mina barn letade efter nån som såg ut som jag skulle jag nog tycka det var problematiskt, och undra vad det är för en relation jag skapat till dem egentligen.

Dessutom, fantastisk pappa på håll är ju inte detsamma som att man som barn i huset tycker att pappa är perfekt på alla plan. Det blir ju annat när man lever ihop.

 

[Badger]

Alltså min man och min pappa är båda händiga, kan laga mat och gillar historia men där slutar likheterna.

*Min pappa ser ut som en långdistanslöpare, min man som en amerikansk sprinter i kroppen.
*Min pappa har mycket och rakt hår, mannen lockigt och inte så mycket kvar längre.
*Min pappa är supermusikalisk, min man kan inte ta en ton.
*Min pappa tittar och lyssnar gärna på sport i alla dess former, min man har "förbjudit" sådant här hemma (han tränar dock)
*Min pappa är introvert, mannen superextrovert
*Min pappa tycker om naturen och pyssla i trädgården, mannen vill helst slippa gå ut - någonsin
*Min pappa gillar bilar och motorcyklar, min man gillar serietidningar och tv-spel

Konstigt nog kommer de sjukt bra överens

Min man och pappa kommer bra överens, antar att det är olycksbådande. De är kanske lika, även om de inte har några likheter. Eller alla män 60+ som jag känner är lika på det viset (utom min svärfar) inklusive min man, som inte är 60+ såklart, gillar att diskutera krigshistoria vid middagen. (ca 50% av övriga män 40+ gillar det också) (Själv gillar jag det med, men är ett klart undantag bland mina vänner och fastrar, mostrar, mamma osv)

 

[Badger]

Snygghet verkar ju rätt subjektivt, dessutom. Folk man älskar har dessutom en tendens att bli lite vackrare i ens ögon. Så jag tänker att det löser sig nog.

Om mina barn letade efter nån som såg ut som jag skulle jag nog tycka det var problematiskt, och undra vad det är för en relation jag skapat till dem egentligen.

Dessutom, fantastisk pappa på håll är ju inte detsamma som att man som barn i huset tycker att pappa är perfekt på alla plan. Det blir ju annat när man lever ihop.

Att vara lik är ju också ett väldigt brett begrepp. Dvs en man kan ju vara lik en pappa på ren befolkningsnivå. Dvs av alla män i 40 årsåldern i Europa och alla män i 70 årsåldern i Europa så är pappan och mannen mer lika varandra än olika. Dvs det finns 70% män som var mer olika ens pappa och bara 30% som var mer lika ens pappa. Vilket på ren glana på pappa nivå inte är ett dugg likt fortfarande.

Uppfattade den där undersökningen, som jag typ knappt tror på, bedömde likhet på den nivån. Dvs din man är troligen mer lik din pappa än han är lik typ eh Donald Trump eller Johnny Depp. Och om man kommer fram till det resultatet kan det ju rätt och slätt bero på att män som bor i norra Sverige/den delstaten i USA liknar varandra till viss%.

 

[Badger]

Snygghet verkar ju rätt subjektivt, dessutom. Folk man älskar har dessutom en tendens att bli lite vackrare i ens ögon. Så jag tänker att det löser sig nog.

Om mina barn letade efter nån som såg ut som jag skulle jag nog tycka det var problematiskt, och undra vad det är för en relation jag skapat till dem egentligen.

Dessutom, fantastisk pappa på håll är ju inte detsamma som att man som barn i huset tycker att pappa är perfekt på alla plan. Det blir ju annat när man lever ihop.

Det finns ju dessutom ännu fler skumma undersökningar på liknande områden.
Här har vi en verkligt djuplodande artikel på området

https://www.expressen.se/nyheter/man-valjer-tjej-efter-mamma/

 

[Red_Chili]

Vilken jäkla kommentar!

Om jag tittar på de män jag attraherats av, ex-pojkvänner osv så har jag svårt att hitta några likheter med min far. Någon har haft lite samma typ av humor och en eller två har haft liknande arbete (men å andra sidan, hur många stockholmare jobbar inte som programmerare på något sätt nu?).

 

[Anna]

Min pappa har många egenskaper som jag uppskattar i en partner eller vän, i allmänhet - han är smart, beläst, vältalig, humoristisk, lugn och sansad, snäll, generös, empatisk, jämställd med allmänt goda värderingar. Dock går jag liksom inte omkring och jämför eller reflekterar över om män jag träffar liknar pappa, men liksom - han är en bra person och jag gillar att omge mig med bra personer

 

[Lenis]

Utseendemässigt tror jag inte man letar nåt liknande. Vi har ju alla våra idéer och tycke och smak.

Det tror jag! Orkade inte leta bättre källa https://www.metro.se/artikel/ja-vi-väljer-partners-som-är-lika-föräldrarna-xr
Men som de skriver så har mkt forskning pekat åt det hållet. När jag läste på KI var det studier om att kvinnor som satt och klickade om bilder på en skärm (ansikten, om de bedömde dem som attraktiva) så vill jag minnas att man såg att under ägglossning kunde de tendera att välja bort de som var lika men övrig tid tenderade de att välja män med likheter med fäder/bröder. Kan blanda ihop två olika studier men det är dessa resultat jag minns (jag var själv testperson för en liknande studie som dock mätte helt andra parametrar så tyckte det var extra intressant.)

 

[Mabuse]

Att vara lik är ju också ett väldigt brett begrepp. Dvs en man kan ju vara lik en pappa på ren befolkningsnivå. Dvs av alla män i 40 årsåldern i Europa och alla män i 70 årsåldern i Europa så är pappan och mannen mer lika varandra än olika. Dvs det finns 70% män som var mer olika ens pappa och bara 30% som var mer lika ens pappa. Vilket på ren glana på pappa nivå inte är ett dugg likt fortfarande.

Uppfattade den där undersökningen, som jag typ knappt tror på, bedömde likhet på den nivån. Dvs din man är troligen mer lik din pappa än han är lik typ eh Donald Trump eller Johnny Depp. Och om man kommer fram till det resultatet kan det ju rätt och slätt bero på att män som bor i norra Sverige/den delstaten i USA liknar varandra till viss%.

Jag tror också att det handlar mer om att man tenderar att välja partner från samma grupp som man själv tillhör. Vilket ofta innebär att man har en del gemensamt i utseende och stil. Man har liksom en viss idé om hur folk borde se ut, vad som känns normalt och begripligt.

 

[tuaphua]

Jag hade en period i min ungdom där jag dejtade IT-killar som var väldigt skötsamma, sportiga, stiliga, framgångsrika/högpresterande, hög moral etc. Det är ju likt min farsa.

Sen insåg jag nog att jag inte ville leva som min farsa, vi är rätt olika på en del punkter. Och jag började också falla för andra typer av män.

Nu är jag tillsammans med en man som är rätt olik min farsa. Min pappa är lite stelbent sas och inte direkt en känslomänniska vare sig i att besluta saker baserat på känslor eller prata om dem etc.
Nuvarande man är rätt så mkt känslomänniska både i beslutsprocess och att känna/prata om etc.
Sen är båda drivna, aktiva, intelligenta, bildade, socialt begåvade, roliga etc.
Men pappa vill tex bo i lägenhet i stan och vill ha trygghet/säkerhet/rutiner/sammasamma lite grann. Har tyckt om att arbeta inom IT-branschen och kontorstider.
Både jag och särbon vill bo på landet, med djur och jobbar i hästbranschen med allt vad det innebär.
Pappa har väl inte direkt så mkt intresse av djur.

Men visst har min pappa på sätt och vis satt en standard för vad jag vill ha i en man. Just de fina bitarna i pappas personlighet vill jag ju ha i en partner med. Sen finns det bitar i pappas personlighet som inte är något som vore fungerande i en partner för mig.

 

[Monsterliter]

Min man är så löjligt lik min far till utseendet att jag tyckte att det var riktigt pinsamt när jag först skulle presentera min nya kärlek för min familj. De har som tur var inte pikat mig alltför mycket om det och nu 18 år senare tror jag inte att någon tänker på det längre. Min far är en bra typ och en helt ok förälder och jag var ganska mycket en "pappas flicka" som liten men jag när någon påstår (och det har hänt många gånger just för att mannen och fadern är lika till utseendet) att jag valt att älska min man för att han är så lik min far så har jag varit ytterst tveksam.

Min relation till min man skiljer sig så enormt ifrån min relation till min far, de är helt olika personer (även om de kommer mycket bra överens) och jag har älskat män som inte varit ett dyft lika min far.