Sv: Ouppfostrad 10-åring!
Nu skall vi se då
Först och främst måste pappan vilja förändra själv och tycka att det är ok att du är med och bestämmer om pojkens regler och rutiner.
När det gäller mat så har jag enklar riktlinjer då jag anser att man helst inte skall riskera att bråka för mycket om den. Det kan bli stora problem över det som var smått då det är en av dom där sakerna vi inte kan kontrollera helt. Vi kan inte kontrollera vad barnen vägrar att äta men vi kan kontrollera vad som finns tillgängligt att äta dvs vi kan begränsa alternativ och se till att dom verkar tråkigare än det som sevreras.
Vissa barn lever på mackor under ett bra tag och brukar inte ta så stor skada även om sådant som humör, ork mm kan påverkas. Ofta så äter tex barn inom autisumspektrumet bara några få rätter men lyckas ändå bli vuxna och överleva. Vissa barn är väldigt kräsna överlag och vem väljer inte det godaste att äta om det finns?
Ibland är "maten är inte god" ett svepskäl men ibland är det en sanning. Krävs dock oftast att man smakar på maten för att det skall bli en sanning så det tycker jag man kan kräva av pojken.
Bullar, piroger mm skulle jag helt enkelt inte köpa hem för att inte falla i frestelsen att ge efter för gap och skrik samt ge pojken en sak mindre att tjafsa om. Jag hade tillåtit smörgåsätande (även pålägg och form av bröd går att styra genom att köpa hem rätt saker) om maten inte "duger". Troligtvis för jag själv minns hur vedervärdigt det var när jag växte upp och var tvungen att äta upp även om jag inte tyckte om det.
Se om pojken inte kan få vara med och planera mat, inköp och hjälpa till att laga maten för att få upp hans intresse för att äta vanlig mat mer. Jag antar att han äter i skolan. Är det så får han ialla fall ett lagat mål om dagen vilket är samma som hos många barn där föräldrarna inte lagar mat på vardagarna.
Är hans hungrigtid inte samma som er?
Blir han hungrig snabbare eller tar det längre tid innan hans hunger sätter in?
När det gäller att pappa i största allmänhet har svårt att hålla emot handlar oftast om föräldrar som tror att dom skadar sina barn när dom gråter, skriker, tjatar en massa. Det skapar stress vilket gör att man lättare ger efter för allt detta ger ångerst. Försöker han dessutom kompensera för att pojken inte har sin mamma tillräckligt ofta så blir det ännu jobbigare att hålla emot. Det är oftast mycket svårare att stå emot sitt egna barn än andras.
Jag tror det blir lättare att hålla emot om man förstå mekanismen bakom det hela.
Det är inte skadande för barnet för att man inte ger efter för dennas vilja så länge som man allt eftersom barnet mognar ge den områden den själv får ansvara för. Att barnet skriker och inte ger efter handlar heller inte om att denna vill ta över familjen och styra utan om enkel frustration som styrs från det mer primitiva delen av hjärnan. Frustration kan vara lika starkt känslomässigt som ångerst och det vet dom flesta är en känsla som är jobbig att hantera. Frustrationen i sig när något inte blir som man förväntat är en gammal överlevnadsstrategi väl inprogrammerad i DNA slingan. Det är helt enkelt dom bebisar som skriker högst och mest som överlever i mer extrema situationer som tex svält kan ge. Nu behöver ju denna pojken egentligen inget sådant för att överleva och han behöver lära sig hantera den känslan istället för att ge efter för den precis som hans pappa gör. Dom behöver båda lära sig att på ett konstruktivt sätt hantera sin frustration på. Lära sig att den är inte farlig och att det är som att börja att jogga. Det kan vara väldigt motigt i början innan man kommit förbi uppförsbacken och man får belöning för sitt slit.
Lär sig pappan så följer sonen med och lär sig han också att känslan inte är farlig och att det går att arbeta igenom frustrationen och få ut något bra av det. Barn gör som vuxna gör och inte som vuxna säger.
Med andra ord så länge som pappan ger med för frustrationen när pojken driver sin vilja (styrd av frustrationen av att det inte blev som han tänkte) så kommer pojken ge efter och för sin och fortsätta att vara "jobbig" och driva sin vilja igenom. När pojken lär sig att hantera sin frustration på ett bättre sätt kommer han inte att göra så som han gjort nu utan istället kommer han att argumentera för sin sak och må bättre för det inte blir en sådan konflikt över det hela.
Att sätta gränser och göra upp regler är alltså bra även om jag kanske har ett litet annorlunda sätt att tänka på varför det är bra och varför det gynnar barnet i fråga.
Pappan kanske är pigg på ett belöningssystem?
Är lättare överlag att förändra ett beteende genom positiv uppmärksamhet då det inte ger upphov till så mycket frustration. Det är så att bemöts man mycket med negativ attityd så ger man även med negativ attityd. Att alltid få sin vilja igenom mot en förälders är att misslyckas för barnet är ofta väldigt medveten om att föräldern just då är negativt inställd mot barnet i fråga. Frustrationen var bara just då större än att ta förälderns besvikelse. Barnet däremot blir ändå påverkad och blir överlag mer gnällig, krävande och jobbigt. När den inte heller känner att den klarar av att låta bli och inte får hjälp av en vuxen blir barnet osäker och osäkra människor med mycket vilja pushar och pushar mer och mer tills någon är där och hjälper den att inte misslyckas så mycket.
Så ett till synes ouppfostrat barn är ofta ett barn som är frustrerad, vilse och som med alla medel påverkar alla i sin miljö för att hitta någon som kan hjälpa den att hejda sig när den själv inte mäktar med att stoppa sig.
Så summering:
1 Ta reda på om pappan vill ha ändring först och främst. Står han bakom att du styr upp det hela och hjälper honom med att förändr är allt frid och fröjd. Om inte klarar du av att leva som det är nu utan att irritera dig allt för mycket. Risken föreligger att det annars blir stora konflikter mellan dig och pappan.
2 Köp inte hem mat ni inte vill han skall äta just nu så blir det enklare med konflikten om maten. Försök få han mer intresserad av mat och minns att många barn går igenom faser där dom inte vill äta middag och att det är naturligt att välja något som är godare.
Jag tycker att man kan får lov att välja smörgås istället men kontrollera vad för bröd och pålägg som finns hemma så att maten verkar som ett mer attraktivt alternativ. Äter man samma sak för ofta brukar man oftast tröttna (finns undantag) på det och börjar söka variation.
3 Försök vända det negativa beteendet genom att största möjliga mån ignorera det dåliga, välj era konflikter väl och försök att belysa det positiva genom att sätta dit en yttre motor = belöningar.
4 Pojkens ouppfostran handlar i grund och botten att han inte klarar av att hantera frustrationen på ett konstruktivt sätt. Inte så konstigt när hans pappa heller inte kan det. Båda vinner på att lära sig att dom vinner på att kunna hantera den känslan rätt. Det handlar om att lära sig att använda sig av dom verktyg man är född med på ett bra sätt. Inte skulle väl pappan använda en såg för att spika upp tavlor heller. Det är samma sak här.
När det gäller jag hatar dig bemöter jag det med att jag tycker att det är tråkigt men jag älskar ändå. CP-skadade skulle jag nog sätta mig och ha en diskussion om dom som har en cp-skada och hur deras liv kan te sig. Ge honom ord han kan få lov att säga. Dum i huvudet tycker jag själv inte är ok medans du är dum kan jag själv acceptera. Prova sätta in belöningssystem för dylika ord för att sätta in en ny vana av att inte använda dom. Belöning funkar bättre som en längre påverkan är bestraffning som ofta bra har en kortidsverkan.
Bra dokument att läsa från barn- och ungdomspsykiatrin hos Uppsala Akademiska:
http://www.uas.se/templates/page____25566.aspx
Istället för Nannyboken tror jag att "Explosiva barn" är ett bättre alternativ. Jag har hört mycket lovord om den boken och passar tydligen barn med explosivt humör oavsätt om det handlar om ADHD eller helt vanliga barn som har svårt att styra upp sitt humör. Jag har själv inte läst den men fått mitt bibliotek att köpa in den och väntar med spänning att få läsa den så fort den kommer in.
