Orolig syster

[Pinus]

Jag behöver skriva av mig. Ni är kloka. Det här är invecklat och jag får förmodligen inte med allt relevant i ett första inlägg.

Jag har en sladdissyster. Hon är åtta år och vi kan kalla henne A. Vi har samma pappa men olika mammor. A bor i en stad många timmar från mig, tillsammans med sin (alltså vår) pappa varannan vecka och sin mamma varannan vecka. Relationen mellan pappa och mamman är inte bra. Det har varit extremt infekterat sen de skildes åt för drygt fem år sedan och de har varit i en vårdnadstvist. Nu är det sagt att de ska ha A hos sig varannan vecka, med en tydlig tid för överlämning och att A ska ringa den andra föräldern (som hon då inte är hos) varje kväll för att hålla kontakten. Vad jag vet, och verkligen tror, så har min pappa aldrig sagt något ont om mamman inför A. Han vill ha en fungerande varannan-vecka-situation för A:s skull.

Mamman har sen en tidigare relation en son som nu passerat 18. Han valde självmant länge efter pappas uppbrott med mamman att bo hos min pappa permanent, då han upplevde att det var bättre att bo där än hos mamman där det inte fanns några ramar eller strukturer överhuvudtaget. Han klarade tack vare det skolan och började gymnasiet. Den här killen har tyvärr hamnat lite snett och efter att åkt dit ett par gånger för narkotikainnehav valde han att flytta till mamman, eftersom min pappa tröttnade och ställde krav som killen tyckte var jobbiga. Hos mamman får han göra som han vill.

Relationen mellan mig och pappa är äntligen bra efter strul under hela min uppväxt, där han varit mycket frånvarande. Jag är över 30 idag och det är först de senaste tio åren vi har kunnat ha en "normal" relation. Pappa och A har också en jättefin relation, jag upplever det nästan som att han vill ta igen min "förlorade" barndomsrelation fast med henne. Hon betyder allt för honom, det är otroligt fint att se.

Relationen mellan mig och A är fantastisk. Hon ringer mig nästan varje kväll på pappaveckorna och hon vill gärna ha mer kontakt än så. Jag avgudar den ungen.

På mammaveckorna har vi noll kontakt. Hon har en annan telefon där än hos pappa och jag är osäker på om hon får kontakta mig. Jag börjar nu bli orolig på riktigt över hur det här ska utvecklas framöver. Mamman har från den här vårdnadstvisten för drygt tre år sen varit väldigt manipulativ och försökt ge A mycket dåligt samvete under samtalen till mamman under pappaveckorna. "Vill inte du vara hos mig?", "jag saknar dig så mycket, kan du inte komma hit nu istället" osv. A har naturligtvis tyckt det varit väldigt jobbigt men spelat med, hon blir ju såklart ledsen om mamma är ledsen i telefon. såklart. Nu börjar A bli såpass stor att hon inser att det är någonting här som är problematiskt. Hon får ringa till pappa i smyg inifrån toaletten "för mamma blir ledsen" om hon vill ringa och prata med pappa utanför överenskommen tid på kvällen. Hon har också flera gånger sagt nu till pappa att hon vill vara mer hos honom (där de gör roliga saker och hon har vänner, hos mamman får hon bara sitta med sin telefon för mamman bryr sig inte). Det här vågar hon inte heller säga till mamman, "för hon kan inte prata med mamma då hon bara blir ledsen". A har också haft mycket ångest på söndagarna på pappaveckorna då hon inte alls vill åka till mamman på måndagen.

Det känns som att mamman försöker skärma av A från både pappa och mig mer och mer, medan A själv börjar tycka att hon gärna vill spendera mer tid hos pappa. Jag tycker det känns så orimligt att lägga ett sådant ansvar på A som mamman gör och spela på A:s samvete. Jag vet ju också hur mamman agerat kring sin son, noll regler och struktur som har lett till stora problem, vilket förstås också oroar mig. A är en smart tjej och jag vet att hon kommer ifrågasätta saker tids nog, men just nu är det ju bara en superjobbig situation för henne som hon inte kan förstå fullt ut. Jag vill absolut inte sätta några käppar i hjulet för umgänget mellan A och hennes mamma, men jag tycker att mamman agerar fruktansvärt barnsligt i den här situationen och bara ser till sig själv.

Jag vet inte hur jag ska agera - är det bara för mig och pappa att sitta ner i båten ett par år tills A kan stå upp för sig själv och göra lite mer som hon själv vill? Vad kommer det här få för konsekvenser för hennes psykiska mående? Jag vet varken ut eller in.

 

[Ramona]

Vi kan bara kontrollera det vi kan kontrollera, dvs egentligen kan vi bara kontrollera oss själva.

Var ett stöd och var den bästa systern du kan. Det räcker.

 

[Luff]

Du kan orosanmäla till socialen. Att hon har ångest. Att hon påverkas till att inte ha kontakt med dig varannan vecka. Att det förekommer droger och/eller en drogpåverkad person hemmet (om nu hennes bror drogar där). Skriv ett anonymt brev om det känns bättre. Det kan vara så att även skolan uppmärksammat och anmält och då får soc mer att gå på. Är allt ok så är det. Då har du försökt hjälpa.

 

[Ramona]

Du kan orosanmäla till socialen. Att hon har ångest. Att hon påverkas till att inte ha kontakt med dig varannan vecka. Att det förekommer droger och/eller en drogpåverkad person hemmet (om nu hennes bror drogar där). Skriv ett anonymt brev om det känns bättre. Det kan vara så att även skolan uppmärksammat och anmält och då får soc mer att gå på. Är allt ok så är det. Då har du försökt hjälpa.

Fast har skolan anmält har väl pappan fått information om det?

 

[Luff]

Fast har skolan anmält har väl pappan fått information om det?

Det är ju en halvsyster som är ts. Pappa kanske inte berättar. Det vet ju inte vi. Anmälan kan ha kommit in idag. Eller så finns ingen anmälan från skolan för dom kanske inte är oroliga. Men en orolig syster kan absolut orosanmäla tycker jag.

 

[Pinus]

Socialtjänsten har varit inblandade förr, både gällande A och mammans son. Vill inte gå in på för mycket detaljer men framförallt i början när det skar sig mellan pappa och mamman. De har också varit inkopplade från skolans håll tidigare då mamman ett tag hängde ihop med en man som tyvärr betedde sig mycket olämpligt mot A.

Mamman har hela tiden varit mycket icke-kommunikativ men tyvärr upplever min pappa tydligt att soc tagit hennes parti. Jag kan ur ett objektivt perspektiv fatta det och det är väl bra - ofta ser det väl ut så att det är pappan som står för strulet i såna här tvister, men här är det verkligen inte så. Pappa pratade med soc igår för att be om råd men de hänvisar bara till att han ska vända sig till sin advokat.

 

[Pinus]

Jag är också lite rädd att "dra igång nåt" om jag gör en orosanmälan, oavsett om den är anonym eller ej. Kanske mamman flippar ur totalt och blir ännu mer avskärmande? Hon känns totalt oberäknelig baserat på tidigare handlande.

Historien upprepar sig dessutom här vilket är ytterligare en dimension som gör det här jobbigt för mig... När jag var åtta fick min pappa en son med en annan kvinna, S, utomlands (där han då bodde). Vi kan kalla sonen för D, min halvbror. S och pappa höll ihop ganska länge men de skildes till slut åt och D fick bo kvar med S utomlands medan pappa flyttade till ett annat land för jobb. S var också mycket avskärmande och D fick varken ha kontakt med pappa eller mig- en sorg förstås men svårt att göra något åt när vi var så långt från varandra.

D växte så småningom upp och tog upp kontakten med mig i smyg. Jag hade liksom gått och väntat i alla år på detta, snart skulle han själv kunna bestämma över sitt liv och frigöra sig lite från sin mamma. Så fyllde han 20, flyttade hemifrån, började plugga... och dog i en olycka.

Det här med att sitta lugnt i båten är så jävla tveeggat för mig.

 

[AlltidElegant]

Jag behöver skriva av mig. Ni är kloka. Det här är invecklat och jag får förmodligen inte med allt relevant i ett första inlägg.

Jag har en sladdissyster. Hon är åtta år och vi kan kalla henne A. Vi har samma pappa men olika mammor. A bor i en stad många timmar från mig, tillsammans med sin (alltså vår) pappa varannan vecka och sin mamma varannan vecka. Relationen mellan pappa och mamman är inte bra. Det har varit extremt infekterat sen de skildes åt för drygt fem år sedan och de har varit i en vårdnadstvist. Nu är det sagt att de ska ha A hos sig varannan vecka, med en tydlig tid för överlämning och att A ska ringa den andra föräldern (som hon då inte är hos) varje kväll för att hålla kontakten. Vad jag vet, och verkligen tror, så har min pappa aldrig sagt något ont om mamman inför A. Han vill ha en fungerande varannan-vecka-situation för A:s skull.

Mamman har sen en tidigare relation en son som nu passerat 18. Han valde självmant länge efter pappas uppbrott med mamman att bo hos min pappa permanent, då han upplevde att det var bättre att bo där än hos mamman där det inte fanns några ramar eller strukturer överhuvudtaget. Han klarade tack vare det skolan och började gymnasiet. Den här killen har tyvärr hamnat lite snett och efter att åkt dit ett par gånger för narkotikainnehav valde han att flytta till mamman, eftersom min pappa tröttnade och ställde krav som killen tyckte var jobbiga. Hos mamman får han göra som han vill.

Relationen mellan mig och pappa är äntligen bra efter strul under hela min uppväxt, där han varit mycket frånvarande. Jag är över 30 idag och det är först de senaste tio åren vi har kunnat ha en "normal" relation. Pappa och A har också en jättefin relation, jag upplever det nästan som att han vill ta igen min "förlorade" barndomsrelation fast med henne. Hon betyder allt för honom, det är otroligt fint att se.

Relationen mellan mig och A är fantastisk. Hon ringer mig nästan varje kväll på pappaveckorna och hon vill gärna ha mer kontakt än så. Jag avgudar den ungen.

På mammaveckorna har vi noll kontakt. Hon har en annan telefon där än hos pappa och jag är osäker på om hon får kontakta mig. Jag börjar nu bli orolig på riktigt över hur det här ska utvecklas framöver. Mamman har från den här vårdnadstvisten för drygt tre år sen varit väldigt manipulativ och försökt ge A mycket dåligt samvete under samtalen till mamman under pappaveckorna. "Vill inte du vara hos mig?", "jag saknar dig så mycket, kan du inte komma hit nu istället" osv. A har naturligtvis tyckt det varit väldigt jobbigt men spelat med, hon blir ju såklart ledsen om mamma är ledsen i telefon. såklart. Nu börjar A bli såpass stor att hon inser att det är någonting här som är problematiskt. Hon får ringa till pappa i smyg inifrån toaletten "för mamma blir ledsen" om hon vill ringa och prata med pappa utanför överenskommen tid på kvällen. Hon har också flera gånger sagt nu till pappa att hon vill vara mer hos honom (där de gör roliga saker och hon har vänner, hos mamman får hon bara sitta med sin telefon för mamman bryr sig inte). Det här vågar hon inte heller säga till mamman, "för hon kan inte prata med mamma då hon bara blir ledsen". A har också haft mycket ångest på söndagarna på pappaveckorna då hon inte alls vill åka till mamman på måndagen.

Det känns som att mamman försöker skärma av A från både pappa och mig mer och mer, medan A själv börjar tycka att hon gärna vill spendera mer tid hos pappa. Jag tycker det känns så orimligt att lägga ett sådant ansvar på A som mamman gör och spela på A:s samvete. Jag vet ju också hur mamman agerat kring sin son, noll regler och struktur som har lett till stora problem, vilket förstås också oroar mig. A är en smart tjej och jag vet att hon kommer ifrågasätta saker tids nog, men just nu är det ju bara en superjobbig situation för henne som hon inte kan förstå fullt ut. Jag vill absolut inte sätta några käppar i hjulet för umgänget mellan A och hennes mamma, men jag tycker att mamman agerar fruktansvärt barnsligt i den här situationen och bara ser till sig själv.

Jag vet inte hur jag ska agera - är det bara för mig och pappa att sitta ner i båten ett par år tills A kan stå upp för sig själv och göra lite

Agera! Orosanmäl på direkten, stackars A, A skall väl dessutom själv få bestämma vart hon vill bo? Hjälp till i den processen så mycket du kan så A slipper vara hos mamman som ändå inte bryr sig. Dessutom skulle det ju kunna förekomma droger hemma hos mamman (mamman kanske själv missbrukar?) och då skall du verkligen inte bara stå och se på när barnet behöver vistas i en sådan miljö.

Är pappan fortfarande oansvarsfull eller är han "stadig" nu? För i så fall måste han väl själv förstå att han ska ta tag i detta?

 

[Pinus]

Agera! Orosanmäl på direkten, stackars A, A skall väl dessutom själv få bestämma vart hon vill bo? Hjälp till i den processen så mycket du kan så A slipper vara hos mamman som ändå inte bryr sig. Dessutom skulle det ju kunna förekomma droger hemma hos mamman (mamman kanske själv missbrukar?) och då skall du verkligen inte bara stå och se på när barnet behöver vistas i en sådan miljö.

Är pappan fortfarande oansvarsfull eller är han "stadig" nu? För i så fall måste han väl själv förstå att han ska ta tag i detta?

Tack. Jag tänker att det finns en åldersgräns där barnet själv får bestämma var hon ska bo? Jag vill som sagt inte alls sabotera umgänget med mamman, som A säger själv älskar hon ju mamman. Jag skulle mest vilja få mamman att förstå allvaret i att manipulera A så att hon får dåligt samvete osv...

Pappa har haft det struligt, helt rätt, men har verkligen skärpt till sig. Han vill göra allting rätt med A efter att ha "misslyckats" så med min och D:s uppväxt. Han vet dock inte var han ska vända sig, han upplever att soc ju hela tiden har tagit mammans parti. Han är väl också orolig att dra igång nåt och riskera att förlora umgänget med A helt.

 

[Görel]

Tack. Jag tänker att det finns en åldersgräns där barnet själv får bestämma var hon ska bo? Jag vill som sagt inte alls sabotera umgänget med mamman, som A säger själv älskar hon ju mamman. Jag skulle mest vilja få mamman att förstå allvaret i att manipulera A så att hon får dåligt samvete osv...

Pappa har haft det struligt, helt rätt, men har verkligen skärpt till sig. Han vill göra allting rätt med A efter att ha "misslyckats" så med min och D:s uppväxt. Han vet dock inte var han ska vända sig, han upplever att soc ju hela tiden har tagit mammans parti. Han är väl också orolig att dra igång nåt och riskera att förlora umgänget med A helt.

Den åldersgränsen togs bort 2006. Numera säger lagen att man ska ta hänsyn till barnets ålder och mognad när man bedömer dess vilja om var det vill bo.

 

[Pinus]

Jag tror inte mamman missbrukar. Det är hennes son som hamnat snett för att mamman inte riktigt brytt sig eller haft koll. Hon har varit slapp gällande skolan för hans del och inte engagerat sig särskilt mycket i vad han sysslat med på dagarna. Nu har jag heller inte någon koll på hur hans liv ser ut alls efter att han valde att flytta från min pappa men jag vet att han åkte dit för innehav senast i somras. Han hänger liksom med fel personer.

 

[Lingon]

Agera! Orosanmäl på direkten, stackars A, A skall väl dessutom själv få bestämma vart hon vill bo? Hjälp till i den processen så mycket du kan så A slipper vara hos mamman som ändå inte bryr sig. Dessutom skulle det ju kunna förekomma droger hemma hos mamman (mamman kanske själv missbrukar?) och då skall du verkligen inte bara stå och se på när barnet behöver vistas i en sådan miljö.

Är pappan fortfarande oansvarsfull eller är han "stadig" nu? För i så fall måste han väl själv förstå att han ska ta tag i detta?

Det finns ingen exakt ålder där barnet själv får bestämma vart hen ska. Det är en bedömning som görs från fall till fall. Ingen enkel process. Jag vet en som kämpat i några år så att hens barn ska få välja själva vilken förälder de ska bo hos.

 

[Pinus]

Den åldersgränsen togs bort 2006. Numera säger lagen att man ska ta hänsyn till barnets ålder och mognad när man bedömer dess vilja om var det vill bo.

Åh, tack! Det där visste jag inte. Jag tror inte A är där riktigt ännu att hon vill bo permanent hos pappa (mammans manipulerande gräver sig ju djupt i A), men fint att veta framöver när hon kanske känner att hon kan ta lite avstånd. Jag vill ju kunna prata med A om sånt här också, men hur gör jag det utan att få henne att känna att hon måste välja sida...?

 

[Pinus]

Det känns kanske liksom på gränsen för att jag skulle göra en orosanmälan... det är ju inte så att A uppenbart far illa hos mamman. Det handlar mer om att jag upplever att mamman skärmar av, att A ofta hellre vill vara hos pappa och att jag är rädd att mamman t ex inte bryr sig särskilt mycket om A:s skola (läxor och sånt är ofta kvar till pappaveckorna).

Sen vet jag ju inte hur det ser ut med umgänget med mammans son, men jag vet att jag och A ju har mycket närmre kontakt än vad A har med honom (fastän de då varannan vecka bor ihop, åtminstone på pappret).

 

[athena_arabians]

Åh, tack! Det där visste jag inte. Jag tror inte A är där riktigt ännu att hon vill bo permanent hos pappa (mammans manipulerande gräver sig ju djupt i A), men fint att veta framöver när hon kanske känner att hon kan ta lite avstånd. Jag vill ju kunna prata med A om sånt här också, men hur gör jag det utan att få henne att känna att hon måste välja sida...?

Jag tror det bästa du kan göra är att säga och visa att du är på hennes sida, oavsett vad hon väljer Jag tror också det är viktigt att säga rent ut att du vill ha kontakt med henne och att du finns där för henne. Som barn och senare tonåring är det nog bra att verkligen få höra det, speciellt när det är struligt runt om.

Sedan hade jag ändå allvarligt övervägt en anmälan för det är inte ok som det är. Ett barn har rätt till båda föräldrarna och ena föräldern ska inte försvåra för den andra.

 

[skiesabove]

Jag tror att vi inte vet hela historien här. Varför skulle soc "tagit mammans parti" och varför skulle mamman försvåra kontakten med pappan, om det nu inte fanns nån typ av skäl för det?

Som syster kan du finnas där för din syster. Hon har ju ditt nummer. Vill hon inte ringa kan ni ju smsa istället.

 

[Pinus]

Jag tror att vi inte vet hela historien här. Varför skulle soc "tagit mammans parti" och varför skulle mamman försvåra kontakten med pappan, om det nu inte fanns nån typ av skäl för det?

Som syster kan du finnas där för din syster. Hon har ju ditt nummer. Vill hon inte ringa kan ni ju smsa istället.

Det är klart att ni inte vet hela historien, det skrev jag ju också. Det fanns goda skäl för soc att "ta mammans parti" initiellt (och som sagt - jättebra att de gjorde det för de agerade helt rätt efter hur läget verkade då!). Men som deras utredning sedan också visade så har mamman utnyttjat systemet och svartmålat min pappa utan grund. Soc har i efterhand backat men min pappa har naturligtvis tappat förtroendet för den instansen.

A:s mamma kontrollerar hennes telefon på mammaveckorna, så hon vågar inte kontakta mig för att mamman då "blir ledsen".

Tillägg: A har alltså separata telefoner hos mamman och pappa.

 

[Verdandi]

Jag tror att vi inte vet hela historien här. Varför skulle soc "tagit mammans parti" och varför skulle mamman försvåra kontakten med pappan, om det nu inte fanns nån typ av skäl för det?

Som syster kan du finnas där för din syster. Hon har ju ditt nummer. Vill hon inte ringa kan ni ju smsa istället.

Håller med. Soc bör utgå ifrån barnet, vilket de antagligen gör.

Till Ts. Du har sannolikt inte hela bilden. Din pappa delar nog inte all information om sina tillkortakommanden med dig.

För att inte din relation med din syster ska bli infekterad av att föräldrarna inte fungerar med varandra, så är det bättre att du fokuserar på endast er två.

Visa för din syster att du finns där för henne, att du lyssnar och är intresserad. Låt henne få ett andrum tillsammans med dig. Kanske kan ni träffas och göra något bara ni två tillsammans?

Tillägg: såg nu att du svarat på "inte hela bilden".

 

[Pinus]

Håller med. Soc bör utgå ifrån barnet, vilket de antagligen gör.

Till Ts. Du har sannolikt inte hela bilden. Din pappa delar nog inte all information om sina tillkortakommanden med dig.

För att inte din relation med din syster ska bli infekterad av att föräldrarna inte fungerar med varandra, så är det bättre att du fokuserar på endast er två.

Visa för din syster att du finns där för henne, att du lyssnar och är intresserad. Låt henne få ett andrum tillsammans med dig. Kanske kan ni träffas och göra något bara ni två tillsammans?

Tillägg: såg nu att du svarat på "inte hela bilden".

Vi bor i helt olika delar av landet så jag har ingen möjlighet att bara träffa henne hur som helst, tyvärr.

 

[Pinus]

Som sagt - jag själv tycker att socialtjänsten agerat rätt utifrån vad de fått till sig, även om det från början var jävligt struligt innan situationen klarnade helt. Utredningar har gjorts och nu har de delad vårdnad varannan vecka. Jag har inte alls som mål att blanda in socialtjänsten igen egentligen, jag tycker det är jättebra att A har varannan vecka hos mamman och varannan hos pappa. Det som är problematiskt är ju hur mamman skärmar av och manipulerar A till att inte våga säga vad hon tycker och vill.