Orolig för annans häst

[Corminta]

En person köpte för 1 1/2 år sedan en kallblodstravare som tidigare gått på trav. Den ska också gått flera år som körhäst i skogen och fritidsridits.

På grund av olika anledningar lånade vår familj hästen under tre veckor förra sommaren. Vi fick snart klart för oss att han hade kvar mycket av "travartakterna".
Han var extremt "hård" på bettet. Minsta förhållning gav ökning och ett "stöd" var detsamma som upploppstempo. Dessutom ryckte han igång ekipaget oavsett utformning och tyngd. Troligen antog han att det skulle ge samma motstånd som en sulky - dvs i princip ingen alls.

Vi satte honom för harv och grimma och fick efter ett tag en häst som lugnade ner sig betydligt snabbare och började fundera på vad kusken ville egentligen (det här gick på väldigt kort tid!)
Vi körde honom också i par med vår nordsvensk där jag skötte partömmen till bett och pappa hade enbetstöm i grimma. Det tog inte lång stund innan han förstod att det var betydligt lättare att låta parhästen dra hälften istället för att själv dra allt. (Syftet med parkörningen var att stot skulle ha en lugnande inverkan på hästen och på så sätt få honom att vänta på henne - vilket fungerade även om det aldrig han bli optimalt)
Jag red honom också kortare stunder på grimma och kunde få fram en, även om inte långsam så betydligt lugnare och kortare skritt.
(Jag är högst medveten om att detta inte är det optimala sättet att omutbilda en fd travare men vi hade honom enbart som ett slags experiment och lyckades med dessa metoder få fram en häst som iallafall fungerade bättre än innan han kom.)

Jag har inte sett mycket av hästen det senaste året memn då pappa var uppe hos ägaren häromdagen blev jag uppriktigt ledsen för det jag fick höra.

Han var nervös och reagerade mycket kraftigt på minsta lilla mentala eller fysiska påverkan. De skulle ta upp potatis och man kan väl lugnt säga att de hade satt solvallarekord med potatisådret.
Dessutom har det kommit fram att han numer rids på skarpaste möjligt bett och är i princip omöjlig att skritta.

Efter denna långa utläggning - vad ska man göra för att få en drägligare tillvaro för både häst och kusk? Jag har varken tid eller kraft att ta tag i ett projekt som har gått så mycket utför på kort tid och behöver lång tid för att få ordning på problemet. Särskilt som jag har svårt för ägaren på ett personligt plan.
Dessutom har det införskaffats ett ardennerföl som jag känner stark oror för.

Till saken hör att ägaren är ambitiös och säkert kan lära sig efter hand men inte verkar inse sitt egett bästa vad gäller hästmaterial. Han borde ha en gammal sävlig trotjänare där arbetsuppgifterna sitter i blodet inte en känslig och krävande ex travare eller ett ohanterat föl.

Behöver hjälp att stilla mina skuldkänslor och kunna hjälpa ägaren att på bästa sätt få till en dräglig tillvaro för alla inblandade.

 

[Trygg]

Sv: Orolig för annans häst

Fy vad ledsamt och vilken tråkig situation.

jättesvårt att ge råd..
Så länge den nya ägaren inte tycker att det är något problem så är det ju ännu mer pinibelt att gå in och tala om för honom att du HAR ett problem..

Jag har själv en kallblodstravare.
Han har aldrig startats på travet och är inkörd på Wången men han är på tårna jämt.
Han är inkörd för alla redskap och har dragit det mesta och är van även vid låga skaklar. Han har dragit både tungt och lätt.
Men det spelar ingen roll..för jag kunde lägga ner otroligt mycket tid på att få skritten lugn o avspänd tex på hemvägen. Efter två år kunde jag fortfarande inte släppa av honom utan att det blev släng o dans-skritt på vägen om jag gjorde ett enda undantag..

Så jag skulle inte vilja påstå att det är hans f.d travarakarriär som har gjort honom sådan för mina "riktiga" travare har aldrig varit hårda i munnen. HAr aldrig dragit en "Solvalla-repa" när jag har gett stöd osv så hans problem är inte tävlingsrelaterat.

Däremot ÄR kallblodstravaren en väldigt het hästras. Finns givetvis undantag och dom är många!
Min uppfattning är att de som har gått på travet många gånger är mer lyhörda än de som bara har tävlingsblodet i sig men som inte har blivit hanterade därefter.

Min personliga åsikt om vissa av kallblodstravarna är att de har fått det sämsta från nordsvensken och att det kallblodiga lynnet rimmar illa med tävling.
(Även om de inte är startade så är de ju avlade på ett mer framåt lynne)
Det är som att öppna kranarna..
Så fort jag gav efter lite för min pålle så var han uppe i det blå.
Man får verkl vara konsekvent med det precis som du beskriver att du har varit.
Så när ägaren nu inte lägger ner den tiden så kanske hästen blir mer hetsig utan att det betyder så mycket?
Dvs han kanske inte blir illa behandlad utan det är bara det att han ges utrymme för sitt kallblodiga fullblodstemperament?

Är man däremot en duktig kör/häst-människa och kan förvalat kallblodstravarens heta temperament så har man en utmärkt körhäst i de flesta grenar då de har en otrolig framåtbjudning, orkar hur mycket som helst och de är fantastiskt vackra att se på.

Jag förstår dig att "luften går ur" när man har lagt ned mycket jobb och sedan ser och förstår att allt det man har gjort var förgäves i någon annans händer..

Men att den nya ägaren rider honom ,trots att ett skarpt bett är nödvändigt..och att han spänner för honom på åkern trots världsrekordförsök talar ju för att han trots allt har "glädje" av sin häst.
Inte för att det är bra för hästen, absolut inte, men ni kanske inte ska stirra er blinda på att han var på tårna just den dagen.
För, som sagt, så länge inte den nya ägaren bara har honom i en hage pga hästen har blivit ohanterlig utan de facto använder sin häst till både åker och ridning talar ju för att han är nöjd.

Kan du inte ringa till honom..förhöra dig lite för hur han tycker att det funkar?
Kanske kan du läsa lite mer mellan raderna då och utgå från det du får höra från ägaren och inte din pappa?

Förstår att det är svårt det här...

 

[Trygg]

Sv: Orolig för annans häst

Den ska också gått flera år som körhäst i skogen och fritidsridits.

Just det talar för att hästen är lätt att få tillbaka i sina "fullblodstendenser"
(Ni med fullblod ta inte illa upp..det är bara ett utryck )

Har den gått i skogen flera ÅR (efter travkarriären var slut..å varför tog den slut? Var han för hetsig även på banan? Är han inte riktigt fräsch osv osv?) och även ridits så är det inte en problemhäst för då hade ju andra gett upp (som inte vill lägga ner så mkt tid att få honom på andra tankar) för länge sedan.

Jag tror att vi många gånger gör fel med kallblodstravarna som drar jämförelse med öv kallblod vars temperament många gånger är lite lugnare.
Så när de är "sig själva" tror vi att någonting är fel i o m att vi betraktar dom som kallblod iden bemärkelsen att de ska vara lite sävligare och inte lika mycket framåt.

Vi försöker pressa in en fyrkant i cirkeln liksom!

Nu har vi Järvsöfax som verkar nedärva sitt helt underbara temperament inom kallblodsaveln så det kanske blir en ändring där snart.

 

[Corminta]

Sv: Orolig för annans häst

Jag förstår precis hur du menar med temperamentet men jag tror inte det är problemet här. (Iaf inte hela biten)

Han är lugn och trygg så länge han förstår situationen och vad som krävs av honom. Angående "travarmun" vs temperament lugnade han ner sig avsevärt snabbt då bettet försvann och han inte kunde ta det stödet.( nu menar jag inte på något sett att detta är önskvärt inom travkretsar men jag har märkt dte på många hästar och då har de ofta lugnat ner sig när trycket i munnen försvinner - inget bett, total eftergift etc.)
Det betyder dock inte att det inte går att köra/rida på bett men han hade betydligt lättare att förstå då han inte förknippade kommandona med fart.
Det gör enligt mig ingenting att man använder skarpa bett (har det gärna själv då man vill ha mer exakthet i hästen) men det känns tråkigt när ägaren behöver ett slags nödstopp som hästen dessutom förknippar med att öka farten - helt enkelt ett moment 22 av klassikt utseende.

Att ägaren är engagerad och tycker om hästen gör det hela svårt. hade det inte funnits någon kemi mellan dem hade det nog inte varit så svårt att övertyga honom om att byta till en mer passande häst. Jag vill ju dessutom inte ta ifrån honom glädjen och drömmarna genom att tala om för honom hur illa resultatet faktiskt är.
Tyvärr var det inte en engångsbild pappa fick då han var uppe. Vi har fått tillbaka flertalet kvaddade redskap och han har flera gånger berättat om att han (ägaren) varit tvungen att springa och varit helt slut av att dra ner hästen. Jag önskar så att det var tvärtom en engångsgrej, hade varit så skönt för samvetet.

Bör väl tillägga att jag inte lagt ner särskilt mycket tid på de båda eller varit överdrivet engagerad. det var mer för egen förnöjsamhet han överhuvudtaget hamnade hos oss de där korta sommarveckorna.
Det hade varit så mycket lättare om man själv var felfri och skitduktig men jag är inte det. Och det känns fel att tala om för honom att det är dags att tänka om då jag själv har "problem" med en nervös travare.
Det är så svårt att förklara det här på ett enkelt och tydligt sätt förklara. Vill inte att ni ska tro att jag är galen eller inte har en aning om vad jag pysslar med men jag sulle så gärna vilja ge både häst och kusk ett sätta att få till en rutin och muskelminne så att allt fungerar. Och gärna innnan det är dags för lilltösen att börja lära sig!