Orolig blivande mamma!

[Sanette]

Måste bara få skriva av mig lite. Jag är så himla trött på mig själv just nu. Jag är gravid i vecka 35 och så himla nojig och orolig över barnet hela tiden. Tror att minsta jag gör kan påverka barnet. Som t e x i dag fick jag två elstötar av vårt elstängsel till hästhagarna. Blev så jätteorolig efteråt att det på något sätt kan påverka barnet. Vad tror ni? Jag har tagit upp detta med min man att jag hela tiden är så nojig. Han är mycket förstående men har svårt att lugna mig i de situationerna. Någon som känner igen sig i min situation? Och i sådana fall hur hanterade ni situationen? Skulle kunna skriva en hel uppsats om detta men har valt att fatta mig kort.
Mycket tacksam för svar!

 

[Wiike]

Sv: Orolig blivande mamma!

Hej
Fick själv stötar av staket under graviditeten och inte märkt något negativt av det fick en pigg glad go tjej

 

[Sanette]

Sv: Orolig blivande mamma!

Hej
Fick själv stötar av staket under graviditeten och inte märkt något negativt av det fick en pigg glad go tjej

Okej, nu känner jag mig lite lugnare! Har så lätt för att stirra upp mig för saker och ting.

 

[Wiike]

Sv: Orolig blivande mamma!

Det gjorde jag med men var ingen fara
Men betyder inte att man måste greppa stakeket och stå och strömma sig full

 

[Sanette]

Sv: Orolig blivande mamma!

Det gjorde jag med men var ingen fara
Men betyder inte att man måste greppa stakeket och stå och strömma sig full

Nej, det är kanske lite onödigt!

 

[TinyWiny]

Sv: Orolig blivande mamma!

Var också jätteorolig för allt under mina graviditeter, tror det är ganska vanligt.
Inget får ju hända liten i magen och då blir man orolig för allt.
Har tyvärr inga bra sätt att lugna ner dej med men bara att veta att det är ganska normalt är skönt att höra.
Tror det hänger ihop med våra stenålders gener som säger att avkomman måste prioriteras till varje pris...

 

[havreflinga]

Sv: Orolig blivande mamma!

Någon som känner igen sig i min situation? Och i sådana fall hur hanterade ni situationen?

Jag var nojjig i perioder under min graviditet. Ett tag oroade jag mig för att bebisen skulle dö i magen. Då satt jag och läste en massa berättelser på internet om barn som dött i magen. Jag läste och grät. Min man undrade varför jag läste sånt som jag blev så ledsen för.

Jag tror jag behövde det, på något sätt. Jag gick verkligen in i oron/sorgen och gav mig själv en överdos, typ, för efter en vecka var jag klar och oron borta.

Fast jag måste säga att oron blev ännu värre när sonen väl var född. Innan trodde jag att bara man klarar graviditeten, bara man lyckas föda en någorlunda frisk bebis - då kan man andas ut.

Jag har börjat inse att jag kommer att få leva resten av livet med en viss oro för att det ska hända min son något. Det är väl en del av att vara förälder. Man vill ju inte att barnen ska dö före en själv. Man vill så innerligt gärna att de ska må bra, vara lyckliga och leva ett långt liv.

 

[luspudel]

Sv: Orolig blivande mamma!

Åh, oroa dig inte för lite ström. Jag stack fingret i ett "litet hål" i torkskåpet i mörkrummet på jobbet när jag väntade mitt första barn. Anledningen var att skåpet lät konstigt och jag funderade på om det möjligen kunde finnas någon liten dold knapp där... (hur jag nu kunde vara så dum )

Jag fick en rejäl kyss och var verkligen darrig efteråt. I flera månader oroade jag mig för barnet och jag har funderat på det även efteråt. Så du är inte ensam om att nojja dig!

Både MVC och BVC lugnade mig och barnet är numera i skolåldern och högst normal. (fast ibland undrar man förstås!