Orkar inte snart

[åke]

Sv: Orkar inte snart

Ja nu är det så här att jag håller med fullständigt med vad du skriver,men hon kan inte vara hos sin mamma medan han jobbar hon bor 40mil i från oss och det fungerar inte med skolan då,ja kommer hem från skolan i dag och spydig säjer att jag är tjurig för jag inte ringer på massa häst annonser,men jag kan ju inte sitta och ringa när jag ej har råd,

vi har gemensam ekonomi och vi har inte råd en då,

Kan ni inte flytta närmare mannens jobb?

 

[åke]

Sv: Orkar inte snart

Hans dotter måste känna sig som en usel fosterunge hos dig. Du måste ta tag i detta.

 

[Trygg]

Sv: Orkar inte snart

Är bara tvungen att svara på ditt innlägg,Du frågar ang att jag vill åka bort med mina barn och inte hon,
jag har inget emot henne men jag vill ägna min egen tid åt mina barn jag kan inte vara barn vakt hela tiden

Jag tror att hon märker att du hellre vill umgås med dina egna barn.
Din inställning om att du är barnvakt går nog inte en 13-åring förbi.

Ja hon ingår i våratt liv men du måste förstå att det är jobbigt jag och min sambo har varitt i hop i 9år och bara haft mina barn och träffat hans barn bara 2veckor på sommar lovet tacka fan att mitt liv förendras inte bara mitt heller allas,

Jag förstår, som sagt, att du inte lever i en önskvärd situation och ansvaret ska gemensamt vila på dig och hennes pappa.
Som du skriver så har dina barn haft förmånen att få din man som styvpappa i 9 år.
Är det verkligen en sådan enorm uppoffring att hans biologiska barn under en tid får ta del av det liv ni har skapat?
Jag kan bara föreställa mig hur hon känner.


Jag tycker att ni resonerar fruktansvärt egoistiskt och omoget båda två.
Du som anser att du sitter barnvakt åt hans dotter -detta samtidigt som hennes pappa har gett allt till dina barn- och det är inte svårt att läsa mellan raderna att du tycker att hon inkräktar på erat liv.
Han, som är den största egoisten, lämnar dig i ett kaos av känslor som tär sönder både dig och hela familjebilden.

Mitt i allt det här sitter en liten tjej som tydligen ingen vill veta av.
Ni måste ta hjälp utifrån!
Hennes beteende kommer säkerligen inte ändras om det fortsätter så här. Du kommer gå än mer på knäna och jag är övertygad om att hennes inneboende sorg och avundsjuka kommer förvärras om ingenting sker.

Ps! Du skriver hans barn. Innebär detta att hon även har fått skiljas ifrån sitt/sina syskon?

 

[Manji]

Sv: Orkar inte snart

Jag är inte förälder, däremot är jag (var jag?) en unge som har jag kommit från en splittrad familj till en helt ny.

Det jag har att säga är att du och din man måste bestämma om ni är en eller två familjer. Är ni två familjer kan ni lika gärna gå skilda väger med era varsina familjer redan nu, för det kommer inte hålla i längden att leva som något jäkla kollektiv. Är ni en familj måste ni två börja bete er därefter samt förklara det åt era barn.

Just nu känns det väldigt mycket som "vi och du", och att din bonusdotter inte riktigt får chansen att känna sig delaktig i familjen, utan får nöja sig med det som blir över.

 

[jojjogalopp]

Sv: Orkar inte snart

Kan ni inte flytta närmare mannens jobb?

Det är ju så här att vi flyttade för 4år sedan på grund av att jag inte trivdes och har haft det mkt jobbigt där,med mkt döds fall och sjukdommar jag orkade inte vara kvar,sedan blev denna gård till salu som jag ville ha så vi köpte den,
Så för min del kan jag inte flytta och pappan vill absolut inte flytta,han vill vara kvar här vad än som händer säjer han,

 

[jojjogalopp]

Sv: Orkar inte snart

Hans dotter måste känna sig som en usel fosterunge hos dig. Du måste ta tag i detta.

Vad F-N menar du med det,att hon känner sig usel bara för jag känner mig trött maktlös,
Jag måste ta tag i det skriver du,
Allt handlar om mig JAG JAG JAG
det är alltid jag som ska hjälpa reda upp i min släkt ,
alla tar alltid för givett i min släkt att jag fins och orkar allt,

 

[jojjogalopp]

Sv: Orkar inte snart

Jag tror att hon märker att du hellre vill umgås med dina egna barn.
Din inställning om att du är barnvakt går nog inte en 13-åring förbi.



Jag förstår, som sagt, att du inte lever i en önskvärd situation och ansvaret ska gemensamt vila på dig och hennes pappa.
Som du skriver så har dina barn haft förmånen att få din man som styvpappa i 9 år.
Är det verkligen en sådan enorm uppoffring att hans biologiska barn under en tid får ta del av det liv ni har skapat?
Jag kan bara föreställa mig hur hon känner.


Jag tycker att ni resonerar fruktansvärt egoistiskt och omoget båda två.
Du som anser att du sitter barnvakt åt hans dotter -detta samtidigt som hennes pappa har gett allt till dina barn- och det är inte svårt att läsa mellan raderna att du tycker att hon inkräktar på erat liv.
Han, som är den största egoisten, lämnar dig i ett kaos av känslor som tär sönder både dig och hela familjebilden.

Mitt i allt det här sitter en liten tjej som tydligen ingen vill veta av.
Ni måste ta hjälp utifrån!
Hennes beteende kommer säkerligen inte ändras om det fortsätter så här. Du kommer gå än mer på knäna och jag är övertygad om att hennes inneboende sorg och avundsjuka kommer förvärras om ingenting sker.

Ps! Du skriver hans barn. Innebär detta att hon även har fått skiljas ifrån sitt/sina syskon?

Jag är inte så jävla elak som alla tror ni skriver ungefär som jag skiter i henne, det gör jag inte. ingen vill veta av Vadå det har jag inte skrivitt hon är jätte go och hjälpsam i bland och hon får vara med oss hela tiden ,
Tycker att jag är omogen,det tycker du?vem är det som har fixat att hans barn får träffa han, jo jag.vem är det som har sätt till julklappar presenter jo jag,vem är det som har fått tagitt skiten jo jag, Jo i bland kan jag se att hon är avensjuk men det kan även dem anndra också bli och då försöker jag prata med dem.
Det är så här att hon har två syskon som är äldre och för 4år sedan så hadde den melersta problem hos sin mamma,så den dottern flyttade hem till oss ett tag för få lugn och ro, jag gjorde nästan allt för den tjejen stog på hennes sida
hjälpte henne mkt ska jag tala om,sen när vi skulle flytta så ville hon bo hos sin mamma och jag kan eller kunde inte hindra henne,
Ang sambons barn som bor här så sa hennes mamma till mig att hon kunde inte ge sitt barn det hon ville ha,jaha och vad är det då jo hon menar med hästar och djur då har jag tänkt i bland att hennes mamma har karnse sakt att hon ska få ha häst mm,sambon och sitt ex kan ej prata har även gått genom domstol ang att han ska få traffa barnen hon ville ej att han skulle ha dem på grund av sitt jobb mm,men sen när hon vill ut och fästa och göra roligare saker då duger min sambo,

 

[jojjogalopp]

Sv: Orkar inte snart

Jag är inte förälder, däremot är jag (var jag?) en unge som har jag kommit från en splittrad familj till en helt ny.

Det jag har att säga är att du och din man måste bestämma om ni är en eller två familjer. Är ni två familjer kan ni lika gärna gå skilda väger med era varsina familjer redan nu, för det kommer inte hålla i längden att leva som något jäkla kollektiv. Är ni en familj måste ni två börja bete er därefter samt förklara det åt era barn.

Just nu känns det väldigt mycket som "vi och du", och att din bonusdotter inte riktigt får chansen att känna sig delaktig i familjen, utan får nöja sig med det som blir över.

Vi är en familj men jag har mkt ansvar på mig och är just nu ganska slut,nej jag vet att det inte kommer hålla om man lever som två familjer och det vill jag inte heller.

förklara vad för barnen jag har pratat med dem ,men jag har ju pratat med hans dotter ang häst hon vill ha,jag har ej RÅD det är bara mig hon tjatar på .
hon kan komma med lappar med nummer på häst annonser och tjata att jag ska ringa,tjatar 5gånger om dagen vill ha ring på häst det är lite prässande att höra,hon säjer ju inget åt sin pappa ang det för han bryr sig ju inte om det säjer hon till mig

som idag ville hon inte gå till skolan dom har idrott plus orientering i natt med skolan jag ska skussa dem på då gnällde hon jag vill inte skollan är piss mm men då sa jag att hon ska gå på det som alla anndra barn hon kan ju inte vara hemma för det är tråkitt,livet är inte alltid kul,
Ja då sa hon när kommer pappa hem på lördag?? jo för hon ville att han skulle vara hemma nu så då trodde hon att hon skulle slippa detta .

så va det en gång skolan skulle på någon idrott och dem skulle få ta med sig hund,men jag kan ju inte skicka med min GD lite stor om det händer någott.
ja sa jag låna grannens hund då ja då skulle hon göra det,

men sen kom vi på att den hunden är hanhunds agresiv och då tar vi inte den,Japp då skulle hon vara hemma och pappa gick med på det talade hon om,
Jag tycker det är fel det innebär att min dotter med ska vara hemma för hon hadde ingen hund heller att ta med och då blev det tråkitt nej det köper jag inte.
så då pratade jag med sambon vad jag tyckte om det så det slutade med att hon fick gå i skolan som alla andra,jag förklare för henne men det va ju som prata med ett ilsket bi,
ja nu i går fixade jag att hon ska praoa på en hästgård med min dotter

Det är lite så att jag känner när ni skriver åt mig att allt hänger på mig att man är usel och inte låter henne delta men så är det inte,jag står här med tre barn själv

 

[Luleå]

Sv: Orkar inte snart

Vad F-N menar du med det,att hon känner sig usel bara för jag känner mig trött maktlös,
Jag måste ta tag i det skriver du,
Allt handlar om mig JAG JAG JAG
det är alltid jag som ska hjälpa reda upp i min släkt ,
alla tar alltid för givett i min släkt att jag fins och orkar allt,

Ja, faktiskt måste DU göra något åt situationen.
För 13-åringen kan inte göra det själv. Ni vuxna runt omkring henne måste - MÅSTE - göra det bästa av situationen.
Och nu är du en vuxen människa i hennes liv, vare sig du vill eller inte.

 

[Inte_Ung]

Sv: Orkar inte snart

Kommer in litet sent.
Men ändå.
Du måste ta hjälp utifrån.
Dels så måste ni komma överens om ekonomin.
Med hur underhållen och så skall betalas.
Och dels om det praktiska.

Familjerådgivningen på kommunen.
Eller kanske t.o.m. soc.
Du står med problemet.
Och då så måste du tyvärr lösa det.
Om du inte orkar så måste du hitta någon annan som kan hjälpa dig.
Om din sambo inte vill - ja då så vill han ju inte.
Kanske måste då dottern fosterhemsplaceras.

Mamman till barnet måste också tas in i diskussionerna.

 

[KisseNova]

Sv: Orkar inte snart

Ja, faktiskt måste DU göra något åt situationen.
För 13-åringen kan inte göra det själv. Ni vuxna runt omkring henne måste - MÅSTE - göra det bästa av situationen.
Och nu är du en vuxen människa i hennes liv, vare sig du vill eller inte.

TS ; 13 år är en känslig ålder, man är tonåring på väg in i vuxenlivet men vill ändå vara kvar i barnåldern där man slipper ta ansvar. Det är välkänt och står i diverse böcker om utveckling.

Sen att du inte haft problem med dina barn det får stå för dig, men som du skrivit så verkar flickan ha haft det jobbigt hela sitt liv. Tänk dig själv att behöva flytta ifrån mamma och till en pappa som inte är hemma ? Jag förstår om hon frågar efter en häst, för som någon skrivit innan så är det hennes sätt att få tillhöra något.

Om du känner att det är DU,DU,DU hela tiden så kanske du ska säga ifrån pappan på skarpen ? Tycker ni att jobbet är så viktigt så är ni kvar i samma situation och du verkar lägga all skuld på henne. Ja, tyvärr låter det så eftersom man får höra hur spydig och otrevlig hon är. Ni bör sätta er ner på ett möte nånstans och diskutera situationen, för den 13åriga flickan verkar inte må så bra och inte ni heller.

 

[KisseNova]

Sv: Orkar inte snart

Du skriver så klokt

Önskar att jag kunde formulera mig på det sättet

 

[Trygg]

Sv: Orkar inte snart

som idag ville hon inte gå till skolan dom har idrott plus orientering i natt med skolan jag ska skussa dem på då gnällde hon jag vill inte skollan är piss mm men då sa jag att hon ska gå på det som alla anndra barn hon kan ju inte vara hemma för det är tråkitt,livet är inte alltid kul,Ja då sa hon när kommer pappa hem på lördag?? jo för hon ville att han skulle vara hemma nu så då trodde hon att hon skulle slippa detta .

Att en 13-åring vissa dagar tycker att skolan är "piss" är helt normalt.
Vädjan om att få ta den enkla vägen ut genom att stanna hemma ska självklart inte stödjas.
Nu är inte mina barn i tonåren men när den dagen kommer så hoppas jag innerligt att jag inte förminskar deras obehagskänslor och osynliggör deras problem med uttryck som "Hey, life sucks.."
Det skulle vara att ta samma enkla väg som den jag förbjuder tonåringen att göra.

Att bli sedd och att bli bekräftad är inte samma sak som att få medhåll.

Hur trivs hon i skolan?
Hur har omställningen varit?
Har hon funnit några vänner?

så va det en gång skolan skulle på någon idrott och dem skulle få ta med sig hund,men jag kan ju inte skicka med min GD lite stor om det händer någott.
ja sa jag låna grannens hund då ja då skulle hon göra det,

men sen kom vi på att den hunden är hanhunds agresiv och då tar vi inte den,Japp då skulle hon vara hemma och pappa gick med på det talade hon om,
Jag tycker det är fel det innebär att min dotter med ska vara hemma för hon hadde ingen hund heller att ta med och då blev det tråkitt nej det köper jag inte.
så då pratade jag med sambon vad jag tyckte om det så det slutade med att hon fick gå i skolan som alla andra,jag förklare för henne men det va ju som prata med ett ilsket bi,

Det är alltid vanskligt att analysera en hel situation genom små fragment.
Det gäller i allt det du beskriver för oss och inte bara i det som citeras ovan.
Det jag skriver innebär inte att jag har tolkat de rådande förhållandena rätt.
Men med det jag har att utgå ifrån så förstår jag tex. hennes besvikelse i ovan nämnda händelse.

I sina "omogna" tankar har hon kanske målat upp en bild av att hon den berörda dagen skulle få känna sig speciell inför skolkamrater mfl. och ha med sig en "egen" hund.

Det skulle inte förvåna mig om hon hade räknat med att ta med sig familjens hund och när detta inte gick så blev hon besviken men gladde sig senare åt att få ta med sig grannhunden.
Hon skulle få axla ett ansvar.
Jag vet inte hur hennes sociala status ser ut i skolan men det kanske var en stor grej för henne att få ta med sig en hund -det som för oss andra ter sig som en "skitsak"?
Kanske hade hon "skrytit" om hunden i förtid och när beskedet om att inte heller grannhunden skulle följa med så kände hon sig dum inför skolkamraterna som hon söker accepterande ifrån?
Det förklarar i så fall varför hon inte ville gå utan hund med sig.

En tonårings känslor är ofta irrationella och det du tolkar som "arg som ett bi" tyder jag som "liten som en mus" istället.

ja nu i går fixade jag att hon ska praoa på en hästgård med min dotter

Har hon någonting som hon känner är bara hennes?
Egna aktiviteter, egen avtalat och orubblig tid som bara är hennes ihop med sin pappa, egna vänner, ett eget veto i familjen osv?




Jag tycker, som jag redan har sagt, att det största ansvaret hänger på din sambo -dotterns pappa!
Att han bara överlämnar praktiska och känslomässiga svårigheter till dig är både skamligt och problematiskt.
Ni verkar inte ha någon bra kommunikation då du känner att du besvärar honom genom att vara öppenhjärtlig.

Jag kan bara förklara mina åsikter med att vi här på forumet får endast ta del av detaljer och inte en helhet.
Kanske hade mitt ställningstagande sett annorlunda ut om jag hade alla papper på bordet.
Men av de papper jag har framför mig så tycker jag att det blir så uppenbart med "Mina barn och andras ungar" i det här fallet.
Din sambo har funnits där för dina barn i 9 år. Efter det du beskriver så har han funnits där för dom som en pappa.
Därför tycker jag att din inställning till hans flicka borde vara densamma som den han har haft till dina barn.

Med det är det inte sagt att allt ansvar ska vila på dig!
Absolut inte!
Men din inställning måste ändras likväl som hans.
När du tog beslutet att låta hans barn bli en del av familjen så var du inte ärlig med hur du kände.
Du måste slå näven i bordet och kräva en gemensam lösning av flickans pappa.
För din skull i allmänhet men för hans dotters skull i synnerhet!

Ni måste ta hjälp utifrån.
Det ligger ingen skam i det -tvärtom!
Jag tror även att flickan skulle behöva prata med någon utanför familjen.
Har skolan någon kurator som du kan ringa och diskutera problemet med som kan slussa er vidare?

Upplev inte våra åsikter som ett personligt påhopp utan var vuxen nog och ställ dig utanför sådana känslor -låt i stället frustrationen bli en drivkraft till att förändra den ohållbara levnadssituation som du lever i nu.
Vi klankar inte ner på dig som person, men som utomstående är det så mycket lättare att se och (miss-)tolka situationen utan några känslomässiga bindningar.

 

[buschiq]

Sv: Orkar inte snart

När jag och sambon träffades hade vi varsin dotter innan. Tjejerna är nu 17 (min) och 14 år (hans) och vi har ett gemensamt barn dessutom.

Jag har varit sjukskriven länge för utbrändhet och det måste jag säga - jag förstår dig verkligen som inte orkar just nu... Jag blev också lämnad ensam med barnen i perioder eftersom sambon jobbade på annan ort och det var ingen picknick! När man mår och känner sig som du gör just nu, då orkar man inte med mycket mer än sig själv och minsta problem känns enormt.

Hur jobbigt det än känns att behöva reda ut det här med din sambo så måste du - för din egen och för barnens skull - ta tag i det. Ni måste helt enkelt prata innan du rasar ihop helt! Ingen vinner på att du sitter vid köksbordet och gråter och inte klarar av vardagen, varken du, sambon eller barnen. Låt sambon få veta att om han inte går in och hjälper dig med det här nu kommer han att få sköta allt hemma snart för du kommer inte att kunna göra det då. Så hemskt kan det gå om man inte stoppar i tid!

Jag hör på dina inlägg hur dåligt du mår och hur hopplöst det känns, har jag rätt?

Jag tror personligen att det sista din familj behöver just nu är en till häst. Ni behöver en pappa som går in och tar sitt ansvar. En häst är ingen lösning, den är mer jobb och mer bekymmer ( både ekonomiskt och ansvarsmässigt).

Mitt råd är att säga till flickan att allt som har med hästköp att göra får hon prata med sin far om, låt honom ta ansvaret för att säga nej. Låt henne ringa honom på mobilen tills han inser att han måste göra något åt det här

Lycka till!

 

[cirkus]

Sv: Orkar inte snart

Sjävklart förändras livet för ALLA inblandade.
Just nu känns det som om du, dina barn och 13-åringen är inblandade. HAN verkar inte inse att en stor förändring i familjebilden har inträffat.

Sen håller jag med Trygg i vartenda ord i inlägg#40.

 

[TinyWiny]

Sv: Orkar inte snart

Kl
Det skulle vara intressant att veta hur många av er som tycker att allt ts gör är fel som har varit i hennes situation?

En sits där man kämpar tills man är blå, där ens egna barn hela tiden får stå tillbaka för ens partners barn?

Jag kan ärligt säga att hade mina barn kommit hem med en kompis som var som ett av mina bonusbarn varit så hade jag för första gången bett dem att inte umgås med den personen mer

Det är fruktansvärt att det kan bli så och det är fruktansvärt synd om ts bonusdotter.

Att man inte får påverka i någon högre grad utan bara ska ta hand om situationen kan knäcka vem som helst, att ständigt veta att man har ansvaret men att man inte får säga fel saker.

Att man alltid ska vara på bra humör och ställa upp till tusen, man orkar till en viss grad, sedan tar man slut.

Det kunde lika gärna varit jag som skrev den här tråden för några år sedan, det var så oerhört tungt
Men jag visste i motsats till ts att jag bara skulle få skit för att jag inte fixade det så därför skrev jag inte den tråden.

Att vara van att kämpa är inget ovanligt men när man hela tiden kämpar i motvind, när pappan säger en sak och mamman säger en sak och man egentligen inte har något att säga till om, det är väldigt jobbigt

I ts fall så tror jag att hennes man, precis som min är jättebra med barn så länge han inte behöver ta hela ansvaret.
När hela ansvaret vilar på dem så flyr de, till jobb eller annat.
De vill inte se att det är deras ansvar utan ser vilket underbara barn sambon har och hoppas att hon tar hand om hans egna lika bra och att de kommer må lika bra.
Han inser inte att när ansvaret blir för tungt så rasar allt även den relation de har gemensamt.

I vårat fall var både soc och polis och diverse psykologer och kuratorer inblandade, men vad hjälpte det, jag fick aldrig vara med på mötena för jag var ju inte bioförälder, inte ens då det var jag som suttit och tragglat med läxor och sett till att barnet överhuvudtaget kom till skolan fick jag vara med på några möten, varken mamma eller pappa hade en aning om vad jag och barnet slet för att skolan skulle fungera.
Hade barnet bott kvar här hade han förhoppningsvis iallafall blivit godkänd och kunnat sökt till gymnasiet.
Nu blev det inte så och jag sörjer att det blev som det blev och att jag inte fick större inflytande.

Det är inte roligt att få höra att man behandlar barnet som en slav för att tider ska hållas, läxor ska göras och att man ska gå till skolan varje skoldag.
Enkla simpla regler som är normalt för de flesta är inte norm för alla.
Det är klart att får man göra som man vill och varje gång man inte får det skriker okvädningsord tills mamma gråter eller pappa skäller och sedan gör man som man vill ändå, det är mycket enklare än när jag stod där och sa nej. och det betydde nej.
Då väljer man att bo där inga regler finns och när mamma och pappa inte säger stopp, ja vad ska man göra?
Det finns inga rättigheter som bonusförälder i de fallen.

Till ts
Du ska veta att du gör ett jättejobb och jag är övertygad om att du precis som jag försökte göra allt men känslan av att inte räcka till finns hela tiden.
För det är inte en extra förälder ditt bonusbarn behöver, det är en mamma och en papppa som älskar förbehålls löst, som gör allt för sitt barn precis som du och jag gör för våra.
Det är först när förhållandet mellan barn och förälder fungerar som barnet kan se dej för vad du är, en extra vuxen att dela livet med.
I glädje och i sorg.
Givetvis är du viktigt genom att bara finnas, men för att kunna få en relation som verkligen ger något så måste pappa och mamma finnas först, annars blir man någon som tar en roll som man inte ska ha, och då blir det tvärstopp för många barn och de gör som din bonusdotter, testar i evighet för att se hur långt hon kan gå innan du försvinner med

 

[cirkus]

Sv: Orkar inte snart

Ja, detta med "moderna" familjer är svårt !

Jag lever i en sådan.
Mina döttrar har en storerbror som alltså fanns när jag träffade deras pappa.
Sedan har de två småbröder, en med mig som mamma och min sambo som pappa och en med sin pappa som pappa och hans sambo är mamma.

Min sambo har aldrig särbehandlat vår son. Han och hans familj har alltid tagit till sig mina döttrar som "sina egna". Det har varit "rättvist" dem emellan.

Jag tror aldrig att döttrarna har känt sig utanför utan de har två role-models för pappor. Jätteolika, men två.

So far so good.

Sen baksidan, detta att BIOLOGIN (eller den juridiska vårdnaden) är så viktig i olika sammanhang. Det är tramsigt och jobbigt. Är man familj oavsett om den är biologisk eller social så borde man ha samma rättigheter att få ta del av samtal osv, men så är det ju uppenbarligen inte. Man kan vara den som tar ansvaret, men är utanför ändå.

 

[Manji]

Sv: Orkar inte snart

Vi är en familj men jag har mkt ansvar på mig och är just nu ganska slut,nej jag vet att det inte kommer hålla om man lever som två familjer och det vill jag inte heller.

Jag fattar att du är en i taskig sits. För där sitter du och har nio år av hur familjen ska se ut och så slänger din man in en, för dig främlig, som du ensam ska försöka få med i familjen.
Just därför menar jag att du OCH din man måste börja bete er som en familj, det innebär t ex att döttrana inte bara är ditt ansvar, utan även hans. Han måste finnas till hands och hjälpa till att få in den nya familjebilden.

förklara vad för barnen jag har pratat med dem ,men jag har ju pratat med hans dotter ang häst hon vill ha,jag har ej RÅD det är bara mig hon tjatar på .
hon kan komma med lappar med nummer på häst annonser och tjata att jag ska ringa,tjatar 5gånger om dagen vill ha ring på häst det är lite prässande att höra,hon säjer ju inget åt sin pappa ang det för han bryr sig ju inte om det säjer hon till mig

Har du pratat ordentligt med henne om detta? Alltså verkligen suttit ner och förklarat att hästarna som finns på gården är dom ni endast har råd med just nu, och att hon få hjälpa med dom så mycket det är möjligt (t ex det med att hon får rida din häst någon gång i veckan när du finns till hands).

Och att det absolut inte handlar om att hon är mindre värd på något sätt. Det är ganska viktigt att vara övertydliga på sådana punker, för den här utanför-känslan tro jag att alla barn (och vuxna) som kommer in i en ny familj känner, oavsett om dom är utanför eller inte.

Jag vet inte riktigt hur eran ekonomi ser ut, om ni kanske skulle ha råd att driva en foderhäst om ett år eller två? I sådana fall kan ni kanske sporra henne till att skaffa ett helgjobb, eller helt enkelt spara pengar hon får till att kunna hjälpa en liten del med att driva den hästen?

som idag ville hon inte gå till skolan dom har idrott plus orientering i natt med skolan jag ska skussa dem på då gnällde hon jag vill inte skollan är piss mm men då sa jag att hon ska gå på det som alla anndra barn hon kan ju inte vara hemma för det är tråkitt,livet är inte alltid kul,
Ja då sa hon när kommer pappa hem på lördag?? jo för hon ville att han skulle vara hemma nu så då trodde hon att hon skulle slippa detta .

så va det en gång skolan skulle på någon idrott och dem skulle få ta med sig hund,men jag kan ju inte skicka med min GD lite stor om det händer någott.
ja sa jag låna grannens hund då ja då skulle hon göra det,

men sen kom vi på att den hunden är hanhunds agresiv och då tar vi inte den,Japp då skulle hon vara hemma och pappa gick med på det talade hon om,
Jag tycker det är fel det innebär att min dotter med ska vara hemma för hon hadde ingen hund heller att ta med och då blev det tråkitt nej det köper jag inte.
så då pratade jag med sambon vad jag tyckte om det så det slutade med att hon fick gå i skolan som alla andra,jag förklare för henne men det va ju som prata med ett ilsket bi,
ja nu i går fixade jag att hon ska praoa på en hästgård med min dotter

Det med skolan tycker jag visade tydligt att ni fortfarande inte riktigt är en familj (sånt tar tid helt enkelt). Det ska inte spela någon roll om någon av döttrarna fråga dig eller din man om något, t ex stanna hemma från skolan. Svaren ska vara lika och ingen ska behöva känna sig som den elaka kärringen eller gubbjävlen.
Och åter igen så måste din man vara delaktig för att få upp en bra struktur, regler och även "bestraffning", för du kan inte och ska inte ta över hela föräldrarrollen.

Det är lite så att jag känner när ni skriver åt mig att allt hänger på mig att man är usel och inte låter henne delta men så är det inte,jag står här med tre barn själv

Du är inte ett dugg usel!
Med att hon kanske inte känner sig delaktig och får det som blir över, menade jag inte att du gör så. Det är helt enkelt så ungar funkar, och därför måste man vara riktigt övertydlig med att förklara att så är inte fallet. Tycker du har gjort ett bra jobb med tanke på hur du lämnads ensam i denna situation, men det betyder inte att du har gjort allting rätt.

Och det är lättare för andra att se andra människor fel, än vad det är för en själv att se dom - just därför är det bra om man är två

Och det sista, du står med tre barn själv - nä, inte längre. Nu står du med fyra.

 

[Badger]

Sv: Orkar inte snart

Och skicka iväg sambon och hans dotter själva på en mysig bondingweekend till tja, närmsta storstad.

 

[Invinciblestables]

Sv: Orkar inte snart

Jag är inte så jävla elak som alla tror ni skriver ungefär som jag skiter i henne, det gör jag inte.

Jag tycker att du verkar göra så gott du kan utifrån bästa förmåga med den familjesituationen och din sjukdom. Det är en orättvis sits du har här, att ta hand om en 13 åring med problem på egen hand i det närmaste. Din sambo kom ju in i dina barns liv i ett annat skede och under andra förutsättningar, så det var ju en betydligt enklare sits.

Tycker att du verkar vara den enda som agerar vuxet i hennes närhet, varken mamman eller pappan drar ju sitt strå till stacken i den utsträckning de borde. Du gör så mycket du orkar, men känner dig ensam i den här situationen, vilket är mer än förståerligt!

Kicki