Om man inte får sin stora kärlek...

[rtf]

... ska man nöja sig med någon man tycker halvdant mycket om eller ska man leva ensam, vad tycker ni? Har detta problem sedan länge. Lever nu ensam, men tror att jag vill ha barn och det går ju inte utan input, så att säga. Har en som tycker om mig och vill ha barn med mig, men som jag bara tycker om som vän. Jag är 41 år, så tiden håller på att rinna ut för barn. Vad tycker ni att jag ska göra? Tacksam för tankar!

 

[Gnist]

Jag tycker det är sjukt respektlöst, både mot sig själv och mot den man är med, att vara tillsammans med någon man inte älskar.
Att "nöja sig", bara för att ha nån eller som vissa, för att de är kåt på nån och jag anser Inte att ett sånt förhållande är en bra grund för att skaffa barn heller.

Det är min inställning, men med det sagt, så måste ju var och en göra som den vill och känner är rätt för den.

 

[AnnDerry]

... ska man nöja sig med någon man tycker halvdant mycket om eller ska man leva ensam, vad tycker ni? Har detta problem sedan länge. Lever nu ensam, men tror att jag vill ha barn och det går ju inte utan input, så att säga. Har en som tycker om mig och vill ha barn med mig, men som jag bara tycker om som vän. Jag är 41 år, så tiden håller på att rinna ut för barn. Vad tycker ni att jag ska göra? Tacksam för tankar!

Det finns ju många föräldrar som varken har en romantisk relation eller bor tillsammans och ändå är jättebra föräldrar till sina barn. Tror du att ni kommer att bli bra föräldrar tillsammans?

 

[rtf]

Det finns ju många föräldrar som varken har en romantisk relation eller bor tillsammans och ändå är jättebra föräldrar till sina barn. Tror du att ni kommer att bli bra föräldrar tillsammans?

Ja, det tror jag. Det känns bara så... att man gett upp drömmen om kärlek...

 

[rtf]

... Tilläggas ska att jag FÖRSÖKER träffa någon som jag kan bli kär i, men gör det inte och blir det inte. Och han som jag älskade vill inte ha mig.

 

[Dorinda]

Din stora kärlek kanske inte ens finns på riktigt?
Det låter som det var några år sedan ni umgicks och du kanske rosa målar bilden av det ni hade?

Jag har två stycken själv som jag var riktigt kär i, ingen av dem kunde jag få men ser jag syniskt på det tror jag inte en vardag med någon av dem hade fungerat.
Den ena var ju dessutom otrogen mot sin fru och rejält respektlös mot henne. Tror inte han var kul som man i vardagen, även om han var supergullig mot mig hade nog den bilden inte fungerat i praktiken. Varför skulle han i längden vara så romantisk med mig om han nu inte var det mot sin fru?
Den andra hade enormt mycket passion och vi hade höga toppar. Men dalarna fanns ju givetvis oxå. Vi hade ett distansförhållande och leva ett liv med den osäkra mannen varje dag skulle nog inte varit så rosa skimrande som jag minns våra helger.

Jämför jag mina nuvarande dejter med det rosaskimrande jag gärna minns de två männen med så kommer ju ingen nå den standarden nivån för den tror jag inte skulle existera på riktigt men ett lager vardag ovanpå.

 

[monster1]

... Tilläggas ska att jag FÖRSÖKER träffa någon som jag kan bli kär i, men gör det inte och blir det inte. Och han som jag älskade vill inte ha mig.

Börja med att släppa taget om den där personen du inte kommit över. Mitt förslag är som alltid terapi när man fastnat i sina egna tankebanor. När du sedan är redo att gå vidare med ditt liv då kan du börja fundera över de andra sakerna som nya kärleksrelationer och barn.

 

[rtf]

Din stora kärlek kanske inte ens finns på riktigt?
Det låter som det var några år sedan ni umgicks och du kanske rosa målar bilden av det ni hade?

Jag har två stycken själv som jag var riktigt kär i, ingen av dem kunde jag få men ser jag syniskt på det tror jag inte en vardag med någon av dem hade fungerat.
Den ena var ju dessutom otrogen mot sin fru och rejält respektlös mot henne. Tror inte han var kul som man i vardagen, även om han var supergullig mot mig hade nog den bilden inte fungerat i praktiken. Varför skulle han i längden vara så romantisk med mig om han nu inte var det mot sin fru?
Den andra hade enormt mycket passion och vi hade höga toppar. Men dalarna fanns ju givetvis oxå. Vi hade ett distansförhållande och leva ett liv med den osäkra mannen varje dag skulle nog inte varit så rosa skimrande som jag minns våra helger.

Jämför jag mina nuvarande dejter med det rosaskimrande jag gärna minns de två männen med så kommer ju ingen nå den standarden nivån för den tror jag inte skulle existera på riktigt men ett lager vardag ovanpå.

Om han inte gör det, vad gör jag då då?

 

[Gnist]

Om du vänder på det. Vill du att någon ska vara tillsammans med dig, baserat på att du duger, att han bara halvdant tycker om dig, dvs att han nöjer sig med dig i brist på någon bättre för att inte vara ensam?

 

[Dorinda]

Om han inte gör det, vad gör jag då då?

Om han inte gör vad?

 

[Lager]

Ja, det tror jag. Det känns bara så... att man gett upp drömmen om kärlek...

Fast det ena måste väl inte utesluta det andra? Ni måste inte leva tillsammans resten av livet för att ni har barn tillsammans. Om ni nu skaffar barn. Ni kan ju även komma överens om att leva som särbos från dag ett. Det betyder inte att barnet skulle bli mindre älskat eller ha det sämre på något sätt.

Däremot håller jag med @Gnist om att du inte får fejka eller ljuga för en annan människa. Jag tror inte på det där att man ska nöja sig i brist på bättre... det är inte en trevlig start på ett förhållande.

Jag skiljer däremot kärleksförhållandet och på föräldraskapet.

 

[stjarnhimmel]

... ska man nöja sig med någon man tycker halvdant mycket om eller ska man leva ensam, vad tycker ni? Har detta problem sedan länge. Lever nu ensam, men tror att jag vill ha barn och det går ju inte utan input, så att säga. Har en som tycker om mig och vill ha barn med mig, men som jag bara tycker om som vän. Jag är 41 år, så tiden håller på att rinna ut för barn. Vad tycker ni att jag ska göra? Tacksam för tankar!

Han som tycker om dig och vill ha barn med dig- vet han om dina känslor? För det är inte schysst att inte vara ärlig om det.
Jag var tillsammans med en person som råkade säga en gång att han "nöjde sig med mig". Det är inte schysst.

 

[Kilauea]

... ska man nöja sig med någon man tycker halvdant mycket om eller ska man leva ensam, vad tycker ni? Har detta problem sedan länge. Lever nu ensam, men tror att jag vill ha barn och det går ju inte utan input, så att säga. Har en som tycker om mig och vill ha barn med mig, men som jag bara tycker om som vän. Jag är 41 år, så tiden håller på att rinna ut för barn. Vad tycker ni att jag ska göra? Tacksam för tankar!

I så fall lever man ensam och kontaktar ivf-klinik utomlands, tex. Med tanke på din ålder så är det nog utomlands du får vända dig.

Man lever inte med nån bara för att man "nöjt sig", det är taskigt mot den andre.

 

[Unafraid]

Kan kärleken växa fram? Har du några känslor alls? Tilltalar det dig att bo med den här mannen resten av ditt liv? Jag är en person som får känslor långsamt och lite motvilligt, haha. Skulle jag vänta tills jag är kär med att inleda ett förhållande skulle jag sluta ensam. Är sambo sen tre år och väldigt kär.

 

[FannyN]

Gärna bli föräldrar tänker jag men låtsas ingenting relationsmässigt. Det är inte snällt. Sedan har nätdejtingen lärt mig att många ser på orden älska och mitt livs kärlek annorlunda än vad jag gör.
Många är de som vill ha någon. Träffar de då någon de tycker är snygg trevlig och rolig som det klickar lite med så älskar de den personen rätt snart. Skiter det sig så älskar de någon annan nästa månad. Det jag menar är att jag tror det finns många sätt att se på detta och att det varken är enkelt eller svartvitt. Men personligen skulle jag bli ledsen om någon sa sig älska mig men det var helt platt liksom. Som att älska dajm eller nåt.

 

[rtf]

Om han inte gör vad?

Finns. Och egentligen spelar det ingen roll.

 

[honung]

... ska man nöja sig med någon man tycker halvdant mycket om eller ska man leva ensam, vad tycker ni? Har detta problem sedan länge. Lever nu ensam, men tror att jag vill ha barn och det går ju inte utan input, så att säga. Har en som tycker om mig och vill ha barn med mig, men som jag bara tycker om som vän. Jag är 41 år, så tiden håller på att rinna ut för barn. Vad tycker ni att jag ska göra? Tacksam för tankar!

Själv är jag av åsikten att 41 ÄR för gammalt för att vara optimalt, även om det naturligtvis är möjligt. Det är till och med för gammalt för insemination som ju är tillåten i sverige för ensamstående fram till man är 38 år. Anser också personligen att ensamhet inte per automatik är negativt, vilket även innebär att jag inte förstår resonemanget att välja ett halvengagerat förhållande av övervägande skäl bara för att valet ensamhet skulle vara sämre. Känns lite respektlöst och desperat och i realiteten ganska svårgenomförbart.

"mitt livs stora kärlek", kan komma i helt annan form än man har planerat i sitt liv. Jag har hittat min stora kärlek i en annan typ av förhållande, vilket innebär att jag troligtvis har väldigt svårt att hitta någon som mina känslor komma överträffa. Jag accepterar därmed att jag nog kommer att leva "ensam" i resten av mitt liv, vilket alltså inte är negativt i min värld eftersom jag ju har "min stora kärlek" och har den kvar i mitt liv även om jag inte lever ihop med den.

 

[kakan89]

Jag hade hellre levt ensam än med ett substitut. Men jag tror också att man kan älska flera människor under sitt liv. Barn kan man skaffa trots att man är ensam.

 

[rtf]

Fast tror ni att alla i er bekantskapskrets lever med sitt livs stora kärlek? Jag tror att många har förhållanden av bekvämlighet, ekonomi, whatever. Jag skulle önska att livet såg ut så att alla är med sitt livs kärlek, men i min bekantskapskrets ser det i alla fall inte ut så.

 

[stjarnhimmel]

Fast tror ni att alla i er bekantskapskrets lever med sitt livs stora kärlek? Jag tror att många har förhållanden av bekvämlighet, ekonomi, whatever. Jag skulle önska att livet såg ut så att alla är med sitt livs kärlek, men i min bekantskapskrets ser det i alla fall inte ut så.

Men är det egentligen relevant hur andra gör? Hur vill du leva?