När man har egen häst eller arbetar med hästar bygger man upp ett förhållande som bygger på ömsesidig respekt. Man är observant, tydlig, och förutsägbar + försäkrar sig om att hästen förstår vad man vill.
Just så, i bästa fall. Men ärligt talat tror jag inte majoriteten kommer dit.
Det jag efterlyser är mer mer handfasta ”hur-råd” i olika vardagssituationer. Ex vis om hästen inte står still, om den ”tjurar” (nafsar, biter eller sparkar), om den har för vana att slita sig eller är svårt att tränsa. Alltså lite ”ledarskap för dummies”.
Om man vill uppnå det du skriver om först i citatet, kommer lösningen att vara olika för varje häst och dess människa. Har man "rätt" grundkunskap och känsla, så löser man situationerna utifrån det.
Tänk att hästen är en ridskolehäst med ganska många som hanterar den.
På min ”gamla” ridskola fanns det två tjur-hästar som många var rädda för. De större tjejerna gav råd till de yngre att de skulle ”visa att de bestämde” genom att hytta & stampa. Konsekvensen blir att dessa hästar ständigt blir ”hyttade” åt av många olika människor – kanske 10-15 eller fler VARJE DAG! Resultatet blir förstås att hästarna markerade ännu mer.
Dom stackars ridskolehästarna ja, dom får aldrig uppleva den ömsesidiga respekten osv. Här är ju grundkravet att hästen ska lyda och sköta sig. Punkt! Dom hanteras av många elever, vanligtvis okunniga om horsemanship etc, samt personal som kräver strömlinjeformad hantering för att hinna med. Dom flesta resignerar och finner sig, medan en och annan fortsätter att protestera, tjur-hästarna. Så mycket bättre om dom fick slippa ridskolorna.
Det finns bätte sätt. Exempel - om hästen nafsar – be den lugnt att flytta sig ett par steg, beröm den när den gör det och fortsätt sedan att berömma den när den ”står fint”.
Hur man bäst bär sig åt i det enskilda fallet har jag alltså inga åsikter om.
) 
för detta inlägg. 
