Sv: Övertala?...
Mitt råd är helt klart att vänta med att skaffa häst. Hjälp till i stall, rid fler ridlektioner, åk på ridläger, bli medryttare, läs en miljon fakta böcker, lär allt du kan få lära där andra finns att fråga FÖRST. Med sin egen häst har man så stort ansvar att man måste kunna en hel del, inte minst om sjukdomar och vård, för att det ska bli bra.
Om man ska ha häst innan man bor själv och har egen ekonomi så MÅSTE man ha föräldrarnas fulla stöd.
Man måste det eftersom det blir så himla mycket kostnader med hästen om den ska må bra. Det behövs fodertillskott, ridlektioner, passande utrustning (som behöver förnyas och bytas med jämna mellanrum, t ex när hästen behagar slita sönder det nyinköpta täcket första dagen i hagen eller när den musklar sig så sadeln blir för trång). Att behöva övertala föräldrarna att ta ut en veterinär för återbesök om hästen sprattlat upp ett nytt sår, har en svårläkt vrickning eller bara verkar hängig är inte kul, varken för dem eller för dig - och inte för hästen om den går där sjuk utan att få vård. Du behöver föräldrarnas stöd för att transportera hästen, åtminstone till veterinären vid ett och annat tillfälle. Inte kul om de bara suckar och klagar på hästeriet, man behöver stöd, tröst, lite engagemang från deras sida.
Inte minst behöver du föräldrar som bryr sig om hästen så pass mycket att de lär sig en hel del om den. Du kommer att behöva råd och hjälp, du behöver att de förstår vikten av regelbunden hovvård, av fortsatta ridlektioner, av välpassande sadlar och kanske ett och annat tandläkarbesök.
Du behöver också deras hjälp att mocka ibland, fodra ibland och linda ett ömmande ben, tvätta sår och kanske spruta pencillin i halsen på hästen då och då - för att det blir så himla mycket jobb med den! Och det händer att man själv blir sjuk, har massa läxor eller vill åka och hälsa på en kompis en kväll - man måste ha aktiv hjälp och stöd.
Vad det kostar beror verkligen på, det kan variera väldigt. Man kan inte räkna med att ha en häst som är frisk hela tiden, man måste räkna med det värsta.
En bra försäkring som täcker all sjukvård är värd mycket, men det kostar fortfarande en viss jälvrisk, tid och pengar att åka fram och tillbaka till klinik, kanske hyra transport.
Det sista man vill är att rida sönder sin häst. De allra flesta hästägare vill ju sin hästs bästa, de tycker om den och så, men det räcker inte. Man kan inte allt från början, man lär sig mer hela tiden om man lyssnar på andra hästkunniga människor. I synnerhet tränare kan se saker du kanske missar: att hästen är stel (eller rentav halt!), och kan tipsa om hur du ska jobba (eller uppsöka vård, eller byta bett, eller kolla tänderna...) för att göra den bättre.
Du behöver duktiga hästmänniskor runt dig som du kan fråga om saker, som kan hjälpa dig och visa dig saker du känner dig osäker inför. Om dessa vana hästmänniskor inte är dina föräldrar bör du stå i ett kollektivstall där det finns tillgång till andra vuxna med erfarenhet.
Till sist kan jag säga att jag tjatade på mina föräldrar om häst i många år, men de hade inte råd. De sa allt jag sagt ovan och lite till. Jag tyckte mest de var dumma och gjorde glada kalkyler som skulle visa dem hur jag genom olika extraknäck skulle försörja hästen och dessutom hjälpa till i ett stall för att få ner kostnaden. De kontrade med att jag då inte skulle ha mycket tid kvar till hästen, plus att det fortfarande skulle kosta mer än jag trodde.
(Jag var istället medryttare och stallhjälp under större delen av ungdomstiden)
Väl på egna ben skaffade jag min häst, och fick en smärre chock då jag insåg att föräldrarnas version var sann och krockade med mina rosa drömmar om hästägeriet.
Jag visste ju mycket väl hur svettigt hästeriet är, hur kallt och blött och tungt det kan vara. Jag hade däremot inte räknat med hur okunnig och hjälplös man kan känna sig ännu efter 20 års hästvana när man stöter på ett nytt problem eller lär sig något nytt som välter omkull mycket av det man tidigare trott på (och tro mig, det finns mycket nytt att lära, för oss alla!). Man bortser gärna i kalkylen från hur läskigt det kan vara att rasta yster häst på isgata, när man inte har råd att stalla upp nära ridhus... osv. Hur ledsen man blir när något går snett med hästen - och det är bara man själv som måste lösa det. Det är tungt att mocka med maginfluensa, eller gå upp och morgonfodra med halsfluss och feber.
Det där med tiden och orken hade jag aldrig trott var ett problem om bara viljan fanns - men är man inte miljonär så måste man jobba, och jobba mycket för att försörja både sig själv och sin häst. Man kan köpa tjänsten att någon släpper in och ut, fodrar och t o m mockar i ett fullskötselstall - men det kostar ännu mer!
Det där känns inte trovärdigt i mina öron! El och vatten är ju inte gratis det heller, underhåll av bana, boxar, hage o.s.v. gör ni sådant som fritidsintresse?
