Oerhört osäker ung schäfer.

[Cillen89]

Jag har en schäfer kille som är dryga fem och en halv månad, och som jag haft sedan 8 veckor, men har följt och hälsat på honom sedan han föddes (kommer från kennel med mentaltestade föräldrar och som tidigare haft en kull varav det blev jättefina hundar).
Jag bedårar denna hund och han är ljuvlig på alla sätt och vis, förutom det faktum att han är oerhört osäker på främmande människor och har varit ända sedan jag fick hem honom, i början sprang han och gömde sig i ett annat rum och gömde sig där tills personen gått, och jag var väldigt noga med att låta honom vara, vill han gömma sig så fine. Numera springer han inte och gömmer sig, utan nu vaktar han huset väldans, och främmande människor visar han tydligt att dem inte är välkomna genom att skälla något så alldeles och i princip till dem lämnar huset igen (han håller sig på några meters avstånd). Jag säger till folk att dem bara ska ignorera honom, och låtsas om som han inte finns.
Jag har varit väldigt noga med miljöträning redan från början och kör in till stan och går varannan till var tredje dag och har gjort sedan han var ungefär 9 veckor, där vi dessutom brukar gå inom tågstationen och bara sitta och titta på folk (vi bor annars på landet). I början skällde han på var/varannan person, trotts att dem bara passerade förbi honom utan någon som helst kontakt och han gick gärna omvägar för att slippa gå nära en annan människa. Det har han i princip slutat med och nu går han ganska obrydd omkring i stan, och kan dessutom vara ganska nyfiken på andra människor, märks främst genom att han vill gå fram till människor bakifrån och lukta på dem. Skulle dock personen vända sig om och ta kontakt då backar han och skäller något så alldeles. På tågstationen kan han ligga ned helt obrydd och vila, tills människor kommer allt för nära, då går han igång och skäller tills dem går därifrån.
Jag brukar aldrig skälla på honom när han skäller, jag upplever inte alls att han är aggresiv utan bara "blyg" och vet inte riktigt hur han ska hantera främmande människor. Däremot försöker jag distrahera honom när han skäller (kalla in honom, eller bara göra honom uppmärksam på mig), men han är så inne i sin bubbla med att skälla. Ibland lyckas jag i de situationer då jag misstänker att snart börjar han skälla att kalla in honom innan, men har han väl börjat skälla har jag svårt att få honom att komma till mig.
Jag begär inte att han ska älska allt och alla, men acceptera att det finns andra människor och han behöver inte ens hälsa, men jag vill inte att han ska skälla.
Mig är han väldigt tillgiven och kärleksfull, och har varit från första början, hänger med mig överallt både i huset och utomhus, han är dessutom väldigt angelägen om att ha koll på mig när vi är ute i skogen (han är alltid lös) och går han framför mig stannar han typ vart tionde meter och vänder sig om och kollar så jag går där bakom.
Är vi hemma med främmat och jag sitter väldigt nära den främmande människan, då vågar han går närmare den okända personen, ex en gång som vi satt i soffan och personen satt till höger om mig i soffan, kom hunden, upp på vänster sida i soffan och ville gärna gå över mig och lukta personen i ansiktet.
En annan gång satt jag vid köksbordet en bit från soffan i vardagsrummet, då höll sig hunden vid mig i köket och ville inte alls gå nära personen utan bara stod där och skällde och skällde och skällde till tja, personen åkte igen.
Hur ska jag jobba med honom och detta eviga skällande?
Han reagerar likadant med hundar, grannens hund har varit super! Den hunden är super ignorerande, så min har själv fått ta kontakt och nu leker dem och har superkul när dem ses. Men är det en hund som är på och vill hälsa, då vill han inte alls, utan står bara och skäller. Och då har jag sluppit låta honom hälsa med. Grannen funkar även bra med honom, han går gärna fram och hälsar på henne och då har vi setts c:a en gång i veckan och gått med hundarna sedan han var ganska liten.
Valpkursen börjar nu i April, och vi ska dessutom gå en lydnadskurs som grannen och hennes hund även ska va med på.
Men med tanke på hur mycket jag envist miljötränar, känns det som att efter en valpkurs där man ses gång i veckan några gånger inte kommer göra någon revolution.
Har ni några tips på hur man kan fortsätta jobba med honom?

 

[WildWilma]

Nu är jag kanske hemsk men jag hade reklamerat valpen. Det är inte ok någonstans att en hund och framförallt inte en brukshund är såpass osäker. Det krävs nog oerhört mycket jobb och tålamod för att han ska bli "ok" i framtiden.

Vad har föräldradjuren för siffror på moment 1a-c på MH? Deras syskon?

Visst kan man para riktigt bar hundar och det blir pannakaka men det där lät extremt. Valpar ska vara obekymrade och orädda. Alla behöver ju inte vara översociala men de ska inte vara rädda.

 

[Monstermom]

Det där låter verkligen inte bra...

Jag håller nog egentligen väldigt mycket med @WildWilma men förstår att det kanske inte känns så lätt nu när du är fäst vid hunden. Men jag tror att det kommer att bli en väldigt jobbig framtid, för både dig och hunden, om du väljer att behålla honom. Det är synd om en väldigt rädd hund, och ihop med en del andra egenskaper (som man kan förvänta sig att en schäfer kan ha) kan det bli väldigt obehagligt för omgivningen också.

Jag har just inte några tips att komma med, jag tycker situationen låter ganska allvarlig och vill verkligen inte styra er fel! Men en sak jag funderar på är om socialiseringsträningen verkligen hjälper honom? På din beskrivning undrar jag om det inte snarare pressar honom för hårt och utsätter honom för för stort obehag, så även om han resignerar i själva övningen så kommer han därifrån med fel upplevelse... Jag hade nog velat fokusera på att försöka bygga upp hans trygghet i bekanta situationer istället för att socialiseringsträna honom ute i vida världen. För helt ärligt låter han inte normal som du beskriver honom, och då kanske det är läge att anpassa sig till det istället för att förvänta sig att han ska vara och reagera som man tycker han "borde".

Ledsen om det där lät hårt, och jag är verkligen helt medveten om att jag inte känner din hund alls! Men som sagt, det du beskriver låter inte särskilt bra, och jag tror du behöver se ganska krasst på situationen innan det går överstyr...

 

[Is]

Att unga hundar kan ha lite hjärnspöken och vara brydd på folk är egentligen inte konstigt men de du beskrivet låter inte alls speciellt normalt och speciellt inte ett vanligt beteende för en schäfer.
Vad säger uppfödaren om beteendet?
Jag blir väldigt nyfiken på vad det är för stam på hunden?

 

[Malibu_Stacy]

Jag har en schäfer kille som är dryga fem och en halv månad, och som jag haft sedan 8 veckor, men har följt och hälsat på honom sedan han föddes (kommer från kennel med mentaltestade föräldrar och som tidigare haft en kull varav det blev jättefina hundar).
Jag bedårar denna hund och han är ljuvlig på alla sätt och vis, förutom det faktum att han är oerhört osäker på främmande människor och har varit ända sedan jag fick hem honom, i början sprang han och gömde sig i ett annat rum och gömde sig där tills personen gått, och jag var väldigt noga med att låta honom vara, vill han gömma sig så fine. Numera springer han inte och gömmer sig, utan nu vaktar han huset väldans, och främmande människor visar han tydligt att dem inte är välkomna genom att skälla något så alldeles och i princip till dem lämnar huset igen (han håller sig på några meters avstånd). Jag säger till folk att dem bara ska ignorera honom, och låtsas om som han inte finns.
Jag har varit väldigt noga med miljöträning redan från början och kör in till stan och går varannan till var tredje dag och har gjort sedan han var ungefär 9 veckor, där vi dessutom brukar gå inom tågstationen och bara sitta och titta på folk (vi bor annars på landet). I början skällde han på var/varannan person, trotts att dem bara passerade förbi honom utan någon som helst kontakt och han gick gärna omvägar för att slippa gå nära en annan människa. Det har han i princip slutat med och nu går han ganska obrydd omkring i stan, och kan dessutom vara ganska nyfiken på andra människor, märks främst genom att han vill gå fram till människor bakifrån och lukta på dem. Skulle dock personen vända sig om och ta kontakt då backar han och skäller något så alldeles. På tågstationen kan han ligga ned helt obrydd och vila, tills människor kommer allt för nära, då går han igång och skäller tills dem går därifrån.
Jag brukar aldrig skälla på honom när han skäller, jag upplever inte alls att han är aggresiv utan bara "blyg" och vet inte riktigt hur han ska hantera främmande människor. Däremot försöker jag distrahera honom när han skäller (kalla in honom, eller bara göra honom uppmärksam på mig), men han är så inne i sin bubbla med att skälla. Ibland lyckas jag i de situationer då jag misstänker att snart börjar han skälla att kalla in honom innan, men har han väl börjat skälla har jag svårt att få honom att komma till mig.
Jag begär inte att han ska älska allt och alla, men acceptera att det finns andra människor och han behöver inte ens hälsa, men jag vill inte att han ska skälla.
Mig är han väldigt tillgiven och kärleksfull, och har varit från första början, hänger med mig överallt både i huset och utomhus, han är dessutom väldigt angelägen om att ha koll på mig när vi är ute i skogen (han är alltid lös) och går han framför mig stannar han typ vart tionde meter och vänder sig om och kollar så jag går där bakom.
Är vi hemma med främmat och jag sitter väldigt nära den främmande människan, då vågar han går närmare den okända personen, ex en gång som vi satt i soffan och personen satt till höger om mig i soffan, kom hunden, upp på vänster sida i soffan och ville gärna gå över mig och lukta personen i ansiktet.
En annan gång satt jag vid köksbordet en bit från soffan i vardagsrummet, då höll sig hunden vid mig i köket och ville inte alls gå nära personen utan bara stod där och skällde och skällde och skällde till tja, personen åkte igen.
Hur ska jag jobba med honom och detta eviga skällande?
Han reagerar likadant med hundar, grannens hund har varit super! Den hunden är super ignorerande, så min har själv fått ta kontakt och nu leker dem och har superkul när dem ses. Men är det en hund som är på och vill hälsa, då vill han inte alls, utan står bara och skäller. Och då har jag sluppit låta honom hälsa med. Grannen funkar även bra med honom, han går gärna fram och hälsar på henne och då har vi setts c:a en gång i veckan och gått med hundarna sedan han var ganska liten.
Valpkursen börjar nu i April, och vi ska dessutom gå en lydnadskurs som grannen och hennes hund även ska va med på.
Men med tanke på hur mycket jag envist miljötränar, känns det som att efter en valpkurs där man ses gång i veckan några gånger inte kommer göra någon revolution.
Har ni några tips på hur man kan fortsätta jobba med honom?

Var hundarna mentalTESTADE eller mentalBESKRIVNA? Det är en stor skillnad, eftersom ett mentaltest är något man måste få godkänt på medan en mentalbeskrivning bara är en beskrivning och bara för att en hund är beskriven betyder det inte att den är mentalt stabil och "bra".
Rädslor är väldigt ärftligt och ligger troligtvis i linjerna.

Hoppas du får ordning på situationen!

 

[escodobe]

Jag har en schäfer kille som är dryga fem och en halv månad, och som jag haft sedan 8 veckor, men har följt och hälsat på honom sedan han föddes (kommer från kennel med mentaltestade föräldrar och som tidigare haft en kull varav det blev jättefina hundar).
Jag bedårar denna hund och han är ljuvlig på alla sätt och vis, förutom det faktum att han är oerhört osäker på främmande människor och har varit ända sedan jag fick hem honom, i början sprang han och gömde sig i ett annat rum och gömde sig där tills personen gått, och jag var väldigt noga med att låta honom vara, vill han gömma sig så fine. Numera springer han inte och gömmer sig, utan nu vaktar han huset väldans, och främmande människor visar han tydligt att dem inte är välkomna genom att skälla något så alldeles och i princip till dem lämnar huset igen (han håller sig på några meters avstånd). Jag säger till folk att dem bara ska ignorera honom, och låtsas om som han inte finns.
Jag har varit väldigt noga med miljöträning redan från början och kör in till stan och går varannan till var tredje dag och har gjort sedan han var ungefär 9 veckor, där vi dessutom brukar gå inom tågstationen och bara sitta och titta på folk (vi bor annars på landet). I början skällde han på var/varannan person, trotts att dem bara passerade förbi honom utan någon som helst kontakt och han gick gärna omvägar för att slippa gå nära en annan människa. Det har han i princip slutat med och nu går han ganska obrydd omkring i stan, och kan dessutom vara ganska nyfiken på andra människor, märks främst genom att han vill gå fram till människor bakifrån och lukta på dem. Skulle dock personen vända sig om och ta kontakt då backar han och skäller något så alldeles. På tågstationen kan han ligga ned helt obrydd och vila, tills människor kommer allt för nära, då går han igång och skäller tills dem går därifrån.
Jag brukar aldrig skälla på honom när han skäller, jag upplever inte alls att han är aggresiv utan bara "blyg" och vet inte riktigt hur han ska hantera främmande människor. Däremot försöker jag distrahera honom när han skäller (kalla in honom, eller bara göra honom uppmärksam på mig), men han är så inne i sin bubbla med att skälla. Ibland lyckas jag i de situationer då jag misstänker att snart börjar han skälla att kalla in honom innan, men har han väl börjat skälla har jag svårt att få honom att komma till mig.
Jag begär inte att han ska älska allt och alla, men acceptera att det finns andra människor och han behöver inte ens hälsa, men jag vill inte att han ska skälla.
Mig är han väldigt tillgiven och kärleksfull, och har varit från första början, hänger med mig överallt både i huset och utomhus, han är dessutom väldigt angelägen om att ha koll på mig när vi är ute i skogen (han är alltid lös) och går han framför mig stannar han typ vart tionde meter och vänder sig om och kollar så jag går där bakom.
Är vi hemma med främmat och jag sitter väldigt nära den främmande människan, då vågar han går närmare den okända personen, ex en gång som vi satt i soffan och personen satt till höger om mig i soffan, kom hunden, upp på vänster sida i soffan och ville gärna gå över mig och lukta personen i ansiktet.
En annan gång satt jag vid köksbordet en bit från soffan i vardagsrummet, då höll sig hunden vid mig i köket och ville inte alls gå nära personen utan bara stod där och skällde och skällde och skällde till tja, personen åkte igen.
Hur ska jag jobba med honom och detta eviga skällande?
Han reagerar likadant med hundar, grannens hund har varit super! Den hunden är super ignorerande, så min har själv fått ta kontakt och nu leker dem och har superkul när dem ses. Men är det en hund som är på och vill hälsa, då vill han inte alls, utan står bara och skäller. Och då har jag sluppit låta honom hälsa med. Grannen funkar även bra med honom, han går gärna fram och hälsar på henne och då har vi setts c:a en gång i veckan och gått med hundarna sedan han var ganska liten.
Valpkursen börjar nu i April, och vi ska dessutom gå en lydnadskurs som grannen och hennes hund även ska va med på.
Men med tanke på hur mycket jag envist miljötränar, känns det som att efter en valpkurs där man ses gång i veckan några gånger inte kommer göra någon revolution.
Har ni några tips på hur man kan fortsätta jobba med honom?

Vad säger uppfödaren? Jag hade inte haft kvar en sådan hund.

 

[Luff]

Jag skulle definitivt pratat med uppfödaren men under tiden backat helt med allt vad socialisering heter. Han ska inte utsättas för den pressen. Och om han skäller på folk som besöker dig så skulle jag plocka undan honom, han blir ju bara mer stressad - lös situationen åt honom - han fixar det inte själv uppenbarligen.

 

[Cillen89]

Tycker nog det var väldigt hårt dömt utifrån ett inlägg.
Att lämna tillbaka är inget alternativ, det har jag aldrig ens funderat på och blev väldigt förvånad och ledsen att folk kläcker ur sig sådant från ett ynka inlägg. Jag ser det inte som ett problem att han är reserverad och inte vill hälsa på allt och alla. Kanske lättare för mig att förstå också, då jag själv känner mig obekväm och är ganska osocial mot nya människor. Det jag ville få ut av detta inlägg är snarare tips på hur man kan jobba med honom för att få styr på skällandet. Kanske har någon annan erfarenhet utav reserverade hundar?
Att han med största sannolikhet kommer vara reserverad mot främlingar hela livet vet jag, det enda jag begär är att han inte ska skälla så väldans, utan bara ignorera främmande precis som dem ignorerar honom.

 

[Raderad medlem 94602]

Att hunden redan har problem är uppenbart.
Dock lämnar din text lite frågetecken. Dels om föräldrarnas mentaltest. Precis som någon innan skrev så är det skilnad på mentaltest och mentalbeskrivning. Sen är det av högsta betydelse hur hunden klarat/löst testet. Ett test kan ju också vara katastrof. Sen undrar jag om syskon ur tidigare kullar testade och godkända? Det har stor betydelse för efterkommande avkommor då rädslor är ärftligt.
Är detta en bruks eller en exteriörschäfer?
Om det är en bruksschäfer hade jag absolut tagit kontakt med uppfödaren för sådana här hundar vill man inte få fram när man föder upp arbetande hundar. Hade en valp från oss betett sig så hade vi nig helst sett att den kom tillbaka så vi kunde observera den för att försöka lista ut var det gått snett. En för rädd hund av högenergisk arbetande linjer kan bli väldigt komplicerad i framtiden.
Mitt råd är att kontakta uppfödaren och bolla dina tankar med denna om du redan inte gjort det.

 

[Monstermom]

Kanske har någon annan erfarenhet utav reserverade hundar?

Jag har. Det är inte kul. Just därför är det viktigt att inte minimera problemen och skönmåla riskerna, du bör veta vad du ger dig in på. Jag har en hund med sociala problem, det funkar (än så länge) för att jag kan arbeta runt hans problem på ett sätt som de flesta inte skulle vilja eller kunna (jag bor ensam, har honom med mig nästan överallt jag är, har mycket begränsad bekantskapskrets och ett djupt, innerligt intresse för hundar och hundars beteende vilket gör att jag gärna lägger så gott som varenda minut och vartenda öre på hunden). Det är ett slit att hålla en osäker hund trygg, och omgivningen trygg i sin tur.

Kanske är det hårt dömt, vad vi skriver efter bara ett inlägg. Men å andra sidan verkar vi vara många som läser ut samma sak ur din beskrivning, och jag tror inte det är för att vi är illvilliga dysterkvistar... Det du beskriver låter för mig definitivt inte som några små problem, utan snarare rejäla varningssignaler. Kanske har jag/vi fel, det är ju i så fall jättebra, men jag tror du behöver ta problemen på mycket större allvar. Jag tror också du behöver hitta någon som kan hjälpa dig titta på hunden och hur du hanterar honom irl. Hunden är ung och det du beskriver låter inte normalt (igen, jag har själv en mkt osäker hund, jag säger det inte för att vara elak!). Det finns stora risker att beteendet blir enormt mycket värre om ett tag, när mognaden ger honom nya verktyg att möta hoten med.

Det är förhoppningsvis inte omöjligt att ha honom kvar, och att få honom att fungera någorlunda. Men jag tror det kommer att kosta.

 

[Wingates]

Tycker nog det var väldigt hårt dömt utifrån ett inlägg.
Att lämna tillbaka är inget alternativ, det har jag aldrig ens funderat på och blev väldigt förvånad och ledsen att folk kläcker ur sig sådant från ett ynka inlägg. Jag ser det inte som ett problem att han är reserverad och inte vill hälsa på allt och alla. Kanske lättare för mig att förstå också, då jag själv känner mig obekväm och är ganska osocial mot nya människor. Det jag ville få ut av detta inlägg är snarare tips på hur man kan jobba med honom för att få styr på skällandet. Kanske har någon annan erfarenhet utav reserverade hundar?
Att han med största sannolikhet kommer vara reserverad mot främlingar hela livet vet jag, det enda jag begär är att han inte ska skälla så väldans, utan bara ignorera främmande precis som dem ignorerar honom.

Eftersom jag har en hund som är ungefär likadan:
Din hund är inte reserverad, han har ganska ordentliga sociala rädslor. En reserverad hund är inte rädd för folk, bara ointresserad.
Jag hade inte låtit honom så och skälla utan tagit ur honom ur situationen.

 

[Malibu_Stacy]

Jag har en schäfer kille som är dryga fem och en halv månad, och som jag haft sedan 8 veckor, men har följt och hälsat på honom sedan han föddes (kommer från kennel med mentaltestade föräldrar och som tidigare haft en kull varav det blev jättefina hundar).
Jag bedårar denna hund och han är ljuvlig på alla sätt och vis, förutom det faktum att han är oerhört osäker på främmande människor och har varit ända sedan jag fick hem honom, i början sprang han och gömde sig i ett annat rum och gömde sig där tills personen gått, och jag var väldigt noga med att låta honom vara, vill han gömma sig så fine. Numera springer han inte och gömmer sig, utan nu vaktar han huset väldans, och främmande människor visar han tydligt att dem inte är välkomna genom att skälla något så alldeles och i princip till dem lämnar huset igen (han håller sig på några meters avstånd). Jag säger till folk att dem bara ska ignorera honom, och låtsas om som han inte finns.
Jag har varit väldigt noga med miljöträning redan från början och kör in till stan och går varannan till var tredje dag och har gjort sedan han var ungefär 9 veckor, där vi dessutom brukar gå inom tågstationen och bara sitta och titta på folk (vi bor annars på landet). I början skällde han på var/varannan person, trotts att dem bara passerade förbi honom utan någon som helst kontakt och han gick gärna omvägar för att slippa gå nära en annan människa. Det har han i princip slutat med och nu går han ganska obrydd omkring i stan, och kan dessutom vara ganska nyfiken på andra människor, märks främst genom att han vill gå fram till människor bakifrån och lukta på dem. Skulle dock personen vända sig om och ta kontakt då backar han och skäller något så alldeles. På tågstationen kan han ligga ned helt obrydd och vila, tills människor kommer allt för nära, då går han igång och skäller tills dem går därifrån.
Jag brukar aldrig skälla på honom när han skäller, jag upplever inte alls att han är aggresiv utan bara "blyg" och vet inte riktigt hur han ska hantera främmande människor. Däremot försöker jag distrahera honom när han skäller (kalla in honom, eller bara göra honom uppmärksam på mig), men han är så inne i sin bubbla med att skälla. Ibland lyckas jag i de situationer då jag misstänker att snart börjar han skälla att kalla in honom innan, men har han väl börjat skälla har jag svårt att få honom att komma till mig.
Jag begär inte att han ska älska allt och alla, men acceptera att det finns andra människor och han behöver inte ens hälsa, men jag vill inte att han ska skälla.
Mig är han väldigt tillgiven och kärleksfull, och har varit från första början, hänger med mig överallt både i huset och utomhus, han är dessutom väldigt angelägen om att ha koll på mig när vi är ute i skogen (han är alltid lös) och går han framför mig stannar han typ vart tionde meter och vänder sig om och kollar så jag går där bakom.
Är vi hemma med främmat och jag sitter väldigt nära den främmande människan, då vågar han går närmare den okända personen, ex en gång som vi satt i soffan och personen satt till höger om mig i soffan, kom hunden, upp på vänster sida i soffan och ville gärna gå över mig och lukta personen i ansiktet.
En annan gång satt jag vid köksbordet en bit från soffan i vardagsrummet, då höll sig hunden vid mig i köket och ville inte alls gå nära personen utan bara stod där och skällde och skällde och skällde till tja, personen åkte igen.
Hur ska jag jobba med honom och detta eviga skällande?
Han reagerar likadant med hundar, grannens hund har varit super! Den hunden är super ignorerande, så min har själv fått ta kontakt och nu leker dem och har superkul när dem ses. Men är det en hund som är på och vill hälsa, då vill han inte alls, utan står bara och skäller. Och då har jag sluppit låta honom hälsa med. Grannen funkar även bra med honom, han går gärna fram och hälsar på henne och då har vi setts c:a en gång i veckan och gått med hundarna sedan han var ganska liten.
Valpkursen börjar nu i April, och vi ska dessutom gå en lydnadskurs som grannen och hennes hund även ska va med på.
Men med tanke på hur mycket jag envist miljötränar, känns det som att efter en valpkurs där man ses gång i veckan några gånger inte kommer göra någon revolution.
Har ni några tips på hur man kan fortsätta jobba med honom?

På din beskrivning av din hund låter det exakt så som min släktings chihuahuablandning beter sig. Den började visa samma beteende mycket tidigt och det hela eskalerade och blev bara värre och värre tills skällande kombinerades med bitattacker från den stackars rädda lilla hunden.
Den hunden hann bita 3 olika besökare i hemmet samt en stackars okänd kvinna på en promenad...efter det började min släkting gå för privat instruktör 1-2 gånger per vecka både privat och i grupp. Instruktören gjorde även hembesök för att komma tillrätta med problemet.

Senast jag var där på besök hade det blivit bättre, men de var fortfarande tvungna att stänga in hunden i en bur när de fick besök. Detta efter över 1 års träning varje dag i vardagen och minst 1 gång per vecka med instruktör. Jag tycker synd om min släkting som sliter så med denna hund som aldrig någonsin kommer bli av med sin djupt rotade sociala rädsla, och här är det en chihuahua och inte en schäfer vi pratar om!

Försök hitta en tränare som kan hjälpa dig redan NU med att ta tag i problemet innan det eskalerar och jag tycker absolut att du ska kontakta uppfödaren som ska kunna hjälpa dig i denna situation!

 

[dpmatte]

Du skulle kunna prova att ge en påse godis/korv till en hundvan besökare. Be att personen kommer på "vanligt" besök och ignorerar hunden. Det enda som skiljer sig från andra besök är att personen kastar korvbitar till hunden. I övrigt ignoreras hunden helt. Har du tur där så accepterar hunden att personen kommer på besök, kanske varken första eller femte gången, men kanske den 10:e. Kanske bara lite positiv träning som behövs. Om du redan provat detta eller om det inte gör någon nytta så lägg ett PM till mig, jag vet en som du kan kontakta. Och där är det enbart positiv träning (går själv kurser o tränar där). Vi har haft skälliga hundar med på träningar som har gjort att vi fått hålla för öronen, efter någon månad har det blivit tystare o tystare.

 

[WildWilma]

Tycker nog det var väldigt hårt dömt utifrån ett inlägg.
Att lämna tillbaka är inget alternativ, det har jag aldrig ens funderat på och blev väldigt förvånad och ledsen att folk kläcker ur sig sådant från ett ynka inlägg. Jag ser det inte som ett problem att han är reserverad och inte vill hälsa på allt och alla. Kanske lättare för mig att förstå också, då jag själv känner mig obekväm och är ganska osocial mot nya människor. Det jag ville få ut av detta inlägg är snarare tips på hur man kan jobba med honom för att få styr på skällandet. Kanske har någon annan erfarenhet utav reserverade hundar?
Att han med största sannolikhet kommer vara reserverad mot främlingar hela livet vet jag, det enda jag begär är att han inte ska skälla så väldans, utan bara ignorera främmande precis som dem ignorerar honom.

Det kanske är hårt och du gör precis som du vill. Men hade jag köpt en brukshund så hade jag inte varit nöjd om jag fått en såpass rädd hund som du fått och därmed reklamerat hunden eller åtmindstånde tagit kontakt med uppfödaren och förväntat mig enormt med stöd och hjälp från dem för att hantera problemet. Din valp är inte reserverad, den är vettskrämd, och när den är 1-2 år kommer den med största sannolikhet får en del skärpa och kanske använda sig av det (utfall, bett osv.) i stället för flykt för att hantera situationen. Då väger han antagligen minst 40 kg!!! Vill du hanterade de situationerna i vardagen varje dag i 10 år?

Jag har själv en hund med viss social osäkerhet och han tyvärr lärt sig ta till tänderna i specifika situationer (påtvingad hantering), det är inte kul och då har vi inte i närheten av så stora problem som ni har och min hund väger bara 16 kg. Problemet har uppstått i vuxen ålder men när jag tänker tillbaka kom tecknen på osäkerheten redan som valp/unghund och har eskalerat på vissa plan. Social osäkerhet är aldrig ok och sådana hundar ska aldrig användas i avel.

 

[Milosari]

Jag har en schäfer kille som är dryga fem och en halv månad, och som jag haft sedan 8 veckor, men har följt och hälsat på honom sedan han föddes (kommer från kennel med mentaltestade föräldrar och som tidigare haft en kull varav det blev jättefina hundar).
Jag bedårar denna hund och han är ljuvlig på alla sätt och vis, förutom det faktum att han är oerhört osäker på främmande människor och har varit ända sedan jag fick hem honom, i början sprang han och gömde sig i ett annat rum och gömde sig där tills personen gått, och jag var väldigt noga med att låta honom vara, vill han gömma sig så fine. Numera springer han inte och gömmer sig, utan nu vaktar han huset väldans, och främmande människor visar han tydligt att dem inte är välkomna genom att skälla något så alldeles och i princip till dem lämnar huset igen (han håller sig på några meters avstånd). Jag säger till folk att dem bara ska ignorera honom, och låtsas om som han inte finns.
Jag har varit väldigt noga med miljöträning redan från början och kör in till stan och går varannan till var tredje dag och har gjort sedan han var ungefär 9 veckor, där vi dessutom brukar gå inom tågstationen och bara sitta och titta på folk (vi bor annars på landet). I början skällde han på var/varannan person, trotts att dem bara passerade förbi honom utan någon som helst kontakt och han gick gärna omvägar för att slippa gå nära en annan människa. Det har han i princip slutat med och nu går han ganska obrydd omkring i stan, och kan dessutom vara ganska nyfiken på andra människor, märks främst genom att han vill gå fram till människor bakifrån och lukta på dem. Skulle dock personen vända sig om och ta kontakt då backar han och skäller något så alldeles. På tågstationen kan han ligga ned helt obrydd och vila, tills människor kommer allt för nära, då går han igång och skäller tills dem går därifrån.
Jag brukar aldrig skälla på honom när han skäller, jag upplever inte alls att han är aggresiv utan bara "blyg" och vet inte riktigt hur han ska hantera främmande människor. Däremot försöker jag distrahera honom när han skäller (kalla in honom, eller bara göra honom uppmärksam på mig), men han är så inne i sin bubbla med att skälla. Ibland lyckas jag i de situationer då jag misstänker att snart börjar han skälla att kalla in honom innan, men har han väl börjat skälla har jag svårt att få honom att komma till mig.
Jag begär inte att han ska älska allt och alla, men acceptera att det finns andra människor och han behöver inte ens hälsa, men jag vill inte att han ska skälla.
Mig är han väldigt tillgiven och kärleksfull, och har varit från första början, hänger med mig överallt både i huset och utomhus, han är dessutom väldigt angelägen om att ha koll på mig när vi är ute i skogen (han är alltid lös) och går han framför mig stannar han typ vart tionde meter och vänder sig om och kollar så jag går där bakom.
Är vi hemma med främmat och jag sitter väldigt nära den främmande människan, då vågar han går närmare den okända personen, ex en gång som vi satt i soffan och personen satt till höger om mig i soffan, kom hunden, upp på vänster sida i soffan och ville gärna gå över mig och lukta personen i ansiktet.
En annan gång satt jag vid köksbordet en bit från soffan i vardagsrummet, då höll sig hunden vid mig i köket och ville inte alls gå nära personen utan bara stod där och skällde och skällde och skällde till tja, personen åkte igen.
Hur ska jag jobba med honom och detta eviga skällande?
Han reagerar likadant med hundar, grannens hund har varit super! Den hunden är super ignorerande, så min har själv fått ta kontakt och nu leker dem och har superkul när dem ses. Men är det en hund som är på och vill hälsa, då vill han inte alls, utan står bara och skäller. Och då har jag sluppit låta honom hälsa med. Grannen funkar även bra med honom, han går gärna fram och hälsar på henne och då har vi setts c:a en gång i veckan och gått med hundarna sedan han var ganska liten.
Valpkursen börjar nu i April, och vi ska dessutom gå en lydnadskurs som grannen och hennes hund även ska va med på.
Men med tanke på hur mycket jag envist miljötränar, känns det som att efter en valpkurs där man ses gång i veckan några gånger inte kommer göra någon revolution.
Har ni några tips på hur man kan fortsätta jobba med honom?

Du är ägare till en potentiellt mycket farlig hund. Rädda hundar har 3 valmöjligheter: flykt, passivitet eller aggression. Schäfrar väljer ofta det senare. Inte i början när de är små. Men det brukar börja mellan 1-3 års ålder, när de känner att de är ganska stora och starka trots allt. Och så lär de sig att beteendet ger utdelning, de flesta människor flyttar ju på sig om en stor schäfer gör utfall mot dem. OM du nu väljer att behålla hunden så hade jag redan nu tagit kontakt med någon som är specialist på problemhundar. Det är möjligt att du kan skapa ett bra och tryggt liv för din hund, trots hans stora mentala brister. Men det kommer kräva mycket av dig som ägare, och det är bättre att du skaffar dig den kunskapen nu när hunden är liten och klen än när den har vuxit i sin päls ordentligt.

Jag hade en hund på träning, och ägarna beskrev att den var precis som din när den var valp. När de kom till mig var hunden knappt ett år gammal och hade redan bitit en tant som kom lite för nära. Han blev överraskad helt enkelt, och det var bara tur att bettet tog i jackan och inte i armen.

Det finns också en möjlighet att din hund inte kommer må bra trots att du är en bra ägare. På vissa hundar så hjälper ingen träning och goda erfarenheter, de blir bara räddare och räddare ju äldre de blir. I så fall måste du ta ditt ansvar och avsluta lidandet för hunden. Det är så klart lite tidigt att sia om hur just din hund kommer utveckla sig. Och jag kan förstå att du vill försöka. Men som f.d. ägare till en aggressiv hund så säger jag aldrig mer! Det är verkligen skitjobbigt att äga en hund som det inte går att lita på bland folk.

 

[Monstermom]

Du skulle kunna prova att ge en påse godis/korv till en hundvan besökare. Be att personen kommer på "vanligt" besök och ignorerar hunden. Det enda som skiljer sig från andra besök är att personen kastar korvbitar till hunden. I övrigt ignoreras hunden helt. Har du tur där så accepterar hunden att personen kommer på besök, kanske varken första eller femte gången, men kanske den 10:e. Kanske bara lite positiv träning som behövs. Om du redan provat detta eller om det inte gör någon nytta så lägg ett PM till mig, jag vet en som du kan kontakta. Och där är det enbart positiv träning (går själv kurser o tränar där). Vi har haft skälliga hundar med på träningar som har gjort att vi fått hålla för öronen, efter någon månad har det blivit tystare o tystare.

Jag hade varit försiktig med att försöka värdebygga främlingar på det sättet med en så pass osäker hund, risken är att man skapar större spänningar. Särskilt med en hund man kan räkna med kommer att utveckla viss skärpa och försvar snart. Viktigare att försöka göra situationer neutrala än positiva, i värsta fall får man en nyfiken/kontaktsökande hund som är osäker och reaktiv med skärpa, det är mångdubbelt värre än en som är "bara" direkt avståndssökande tyvärr.

Säger inte att det är omöjligt att det skulle kunna vara positivt, men jag ser definitivt risker med det.

 

[Tora]

@Cillen89 jag har en hund i min närhet som uppvisade liknande beteende som din hund. Dock av en annan ras än din.

Ägarna la och lägger ner ett enormt jobb på hunden. Den går även på ångestdämpande tabletter och det gör att hunden fungerar helt ok.

Men de har anpassat hela sitt liv för att hunden skall må så bra som möjligt.

 

[Aurum]

Har du bra kontakt med uppfödaren och vad säger hen och kan du få stöd och hjälp därifrån?

 

[Brandgul]

Jag hade varit försiktig med att försöka värdebygga främlingar på det sättet med en så pass osäker hund, risken är att man skapar större spänningar. Särskilt med en hund man kan räkna med kommer att utveckla viss skärpa och försvar snart. Viktigare att försöka göra situationer neutrala än positiva, i värsta fall får man en nyfiken/kontaktsökande hund som är osäker och reaktiv med skärpa, det är mångdubbelt värre än en som är "bara" direkt avståndssökande tyvärr.

Säger inte att det är omöjligt att det skulle kunna vara positivt, men jag ser definitivt risker med det.

Jag gick kurs för Eva Bodfält där detta praktiserade. Det var faktiskt inte så dumt. Alla hundar på kursen reagerade positivt. Upplevde jag det som. Men vi var ju ett gäng luttrade hundägare som lade ned mycket tid på våra hundar.

 

[Brandgul]

Jag har en schäfer kille som är dryga fem och en halv månad, och som jag haft sedan 8 veckor, men har följt och hälsat på honom sedan han föddes (kommer från kennel med mentaltestade föräldrar och som tidigare haft en kull varav det blev jättefina hundar).
Jag bedårar denna hund och han är ljuvlig på alla sätt och vis, förutom det faktum att han är oerhört osäker på främmande människor och har varit ända sedan jag fick hem honom, i början sprang han och gömde sig i ett annat rum och gömde sig där tills personen gått, och jag var väldigt noga med att låta honom vara, vill han gömma sig så fine. Numera springer han inte och gömmer sig, utan nu vaktar han huset väldans, och främmande människor visar han tydligt att dem inte är välkomna genom att skälla något så alldeles och i princip till dem lämnar huset igen (han håller sig på några meters avstånd). Jag säger till folk att dem bara ska ignorera honom, och låtsas om som han inte finns.
Jag har varit väldigt noga med miljöträning redan från början och kör in till stan och går varannan till var tredje dag och har gjort sedan han var ungefär 9 veckor, där vi dessutom brukar gå inom tågstationen och bara sitta och titta på folk (vi bor annars på landet). I början skällde han på var/varannan person, trotts att dem bara passerade förbi honom utan någon som helst kontakt och han gick gärna omvägar för att slippa gå nära en annan människa. Det har han i princip slutat med och nu går han ganska obrydd omkring i stan, och kan dessutom vara ganska nyfiken på andra människor, märks främst genom att han vill gå fram till människor bakifrån och lukta på dem. Skulle dock personen vända sig om och ta kontakt då backar han och skäller något så alldeles. På tågstationen kan han ligga ned helt obrydd och vila, tills människor kommer allt för nära, då går han igång och skäller tills dem går därifrån.
Jag brukar aldrig skälla på honom när han skäller, jag upplever inte alls att han är aggresiv utan bara "blyg" och vet inte riktigt hur han ska hantera främmande människor. Däremot försöker jag distrahera honom när han skäller (kalla in honom, eller bara göra honom uppmärksam på mig), men han är så inne i sin bubbla med att skälla. Ibland lyckas jag i de situationer då jag misstänker att snart börjar han skälla att kalla in honom innan, men har han väl börjat skälla har jag svårt att få honom att komma till mig.
Jag begär inte att han ska älska allt och alla, men acceptera att det finns andra människor och han behöver inte ens hälsa, men jag vill inte att han ska skälla.
Mig är han väldigt tillgiven och kärleksfull, och har varit från första början, hänger med mig överallt både i huset och utomhus, han är dessutom väldigt angelägen om att ha koll på mig när vi är ute i skogen (han är alltid lös) och går han framför mig stannar han typ vart tionde meter och vänder sig om och kollar så jag går där bakom.
Är vi hemma med främmat och jag sitter väldigt nära den främmande människan, då vågar han går närmare den okända personen, ex en gång som vi satt i soffan och personen satt till höger om mig i soffan, kom hunden, upp på vänster sida i soffan och ville gärna gå över mig och lukta personen i ansiktet.
En annan gång satt jag vid köksbordet en bit från soffan i vardagsrummet, då höll sig hunden vid mig i köket och ville inte alls gå nära personen utan bara stod där och skällde och skällde och skällde till tja, personen åkte igen.
Hur ska jag jobba med honom och detta eviga skällande?
Han reagerar likadant med hundar, grannens hund har varit super! Den hunden är super ignorerande, så min har själv fått ta kontakt och nu leker dem och har superkul när dem ses. Men är det en hund som är på och vill hälsa, då vill han inte alls, utan står bara och skäller. Och då har jag sluppit låta honom hälsa med. Grannen funkar även bra med honom, han går gärna fram och hälsar på henne och då har vi setts c:a en gång i veckan och gått med hundarna sedan han var ganska liten.
Valpkursen börjar nu i April, och vi ska dessutom gå en lydnadskurs som grannen och hennes hund även ska va med på.
Men med tanke på hur mycket jag envist miljötränar, känns det som att efter en valpkurs där man ses gång i veckan några gånger inte kommer göra någon revolution.
Har ni några tips på hur man kan fortsätta jobba med honom?

Jag hade kunnat skrivit varenda rad. Precis som min hund och det började när jag fick henne och då var hon 5.5 månader. Det var svett och tårar. Och lite skönt när våra 10 år var slut. Skönt att slippa ansvaret. Skönt att slippa fundera på vem som kommer runt hörnet.

En fantastisk och rolig hund. Men en så jävla jobbigt hund och många tårar. Inte så roligt när 30 kg vräker sig i utfall för att någon har fel mössa på sig eller tittar hunden i ögonen.

Det finns inga lätta vägar att gå. Jag har mina idéer idag om vad jag skulle gjort med en sådan valp. Men jag kan inte förmedla det i skrift.

För den intresserade kan jag berätta att i vårt fall var det dålig nervkonstitution i kombination av mycket skärpa och försvarslust. Eg. inte direkt reserverad, men signalkänslig och någon slags rädsla kopplad till människor. (IInlärt) Tex overallen på MT reagerade hon knappt på (inget huvud?) Men stora reaktioner på de andra gubbarna (med ögon, hon tordes titta om vi täckte ögonen, annars tittade hon inte på gubben)