N
naturElle
För några veckor sen skapade jag en tråd här om att bli o vara ensamstående singelmamma med insemination. Nu verkar det som om ödets ironi spelat mig ett spratt.
Jag har träffat mitt ex under en viss tid o nu visar det sig att jag är gravid. Han o jag kommer verkligen aldrig bli tillsammans igen men jag är inte beredd på att göra en abort. Jag är 32 år gammal o vill ha barn. Abort is not an option. Men han är jättearg. Vill inte ha barn o säger att det skulle förstöra hans liv. Han är 9 år yngre än mig så jag förstår att han inte är så sugen på att bli förälder. Men samtidigt visste han vilka risker det medförde att inte skydda sig o han hade ett ansvar precis som jag. Vi är två om det här men samtidigt är det väldigt lätt för honom att "bara" vara logisk o förnuftig. Jag kan också vara förnuftig men mitt förnuft o min logik blandas med känslor han inte ens är i närheten av. Att det faktiskt existerar ett liv i min kropp o alla känslor o tankar kring det.
Jag har aldrig någonsin varit gravid, trots många, många dumma o oskyddade händelser i historian. Om jag gör abort nu vet jag att jag kommer att ångra mig. Hade jag varit 23 hade kanske en abort inte påverkat mig lika mycket som nu. Jag ska inte förringa 23-åringar som gör abort men jag tror mycket har med att göra var du står i livet hur du tacklar en eventuell abort.
Jag vill verkligen inte "förstöra" någons liv eller tvinga in någon i något den inte vill. Men det är ju min kropp i slutändan.
Jag vet inte ens vad jag vill fråga er om. Var skönt o skriva av sig lite.
Skriv gärna om egna erfarenheter eller vad ni spontant känner.
kram
Jag har träffat mitt ex under en viss tid o nu visar det sig att jag är gravid. Han o jag kommer verkligen aldrig bli tillsammans igen men jag är inte beredd på att göra en abort. Jag är 32 år gammal o vill ha barn. Abort is not an option. Men han är jättearg. Vill inte ha barn o säger att det skulle förstöra hans liv. Han är 9 år yngre än mig så jag förstår att han inte är så sugen på att bli förälder. Men samtidigt visste han vilka risker det medförde att inte skydda sig o han hade ett ansvar precis som jag. Vi är två om det här men samtidigt är det väldigt lätt för honom att "bara" vara logisk o förnuftig. Jag kan också vara förnuftig men mitt förnuft o min logik blandas med känslor han inte ens är i närheten av. Att det faktiskt existerar ett liv i min kropp o alla känslor o tankar kring det.
Jag har aldrig någonsin varit gravid, trots många, många dumma o oskyddade händelser i historian. Om jag gör abort nu vet jag att jag kommer att ångra mig. Hade jag varit 23 hade kanske en abort inte påverkat mig lika mycket som nu. Jag ska inte förringa 23-åringar som gör abort men jag tror mycket har med att göra var du står i livet hur du tacklar en eventuell abort.
Jag vill verkligen inte "förstöra" någons liv eller tvinga in någon i något den inte vill. Men det är ju min kropp i slutändan.
Jag vet inte ens vad jag vill fråga er om. Var skönt o skriva av sig lite.
Skriv gärna om egna erfarenheter eller vad ni spontant känner.
kram