20 år gravid

[jolotta]

Jag tror att allting har varit en chock för alla. Och jag förstår att det har varit en jätte stor chock för mamma. Jag har några kurser kvar i gymnasiet och har änså länge bara ett vikariat jobb. Har nu i efterhand fått reda på att mamma är rädd för att det är hon som ska få ta hand om barnet för att jag inte kommer orka med allt. För ca 1 år sen gick jag in i depression och det är det dom är oroliga för, att jag ska falla tillbaka. Och jag förstår min familj till 100%, jag är också livrädd. Nu vet jag faktiskt inte vad som är rätt eller fel. För mig men jag vill också att det ska bli bra för alla. Men jag önskar också att dom var med på ultraljudet och se det lilla hjärtat slå, för att förstå hur det är för mig. Jag har ingen aning om hur det ska gå med allt. Som det är nu känns en abort som det lättaste och kanske rätta alternativet, för allas skull. Men känns också fruktansvärt, jag kommer döda mitt egna barn. Är så fruktansvärt ledsen över hela situationen att det gör ont i mitt hjärta. För det var inte så här jag ville eller ens kunde föreställa mig att det skulle bli den dagen jag kom hem och berättade att jag var gravid. Ögonen är svullna av gråt och nu kommer det inga tårar längre. Jag har varit hos en kurator och pratat som säger att man klarar allting om man bara vill. Men jag vet inte vad jag vill längre.

Du ska inte göra nått för de är enklare för andra!
Mödravården och även tiden efter finns det riktiga PROFFS för mammor som mått dåligt av olika anledningar. Och det stämmer ju som kuratorn säger, vill du klara detta och behålla barnet kommer du få den hjälp du behöver. Det kan vara allt från tätare barnmorskebesök om du klickar med henne till att du får träffa speciella mödrapsykologer och läkare. Det finns mycket väl prövad medicin som är ofarlig för barnet som man får äta för att "orka".
När barnet är fött hamnar man inte heller på vanliga bb. Man hamnar på en mindre avdelning med mer personal. Det är lugnare och jag upplevde det som mycket hemtrevligare.

 

[Alfakrulls]

Min lillasyster var 14 när hon fick första barnet (nej INGET att rekommendera) och 17 år när barn nr 2 kom. Har hon klarat helt galant, men då har hon ju haft stort stöd från familjen men ja känner att klarar en 14 åring av det, då klarar en 20åring av det.
Och det är inte din mamma som har nått att säga i denna situationen, det är du och din kille. Vad vill ni?

 

[Sol]

Jag tror att allting har varit en chock för alla. Och jag förstår att det har varit en jätte stor chock för mamma. Jag har några kurser kvar i gymnasiet och har änså länge bara ett vikariat jobb. Har nu i efterhand fått reda på att mamma är rädd för att det är hon som ska få ta hand om barnet för att jag inte kommer orka med allt. För ca 1 år sen gick jag in i depression och det är det dom är oroliga för, att jag ska falla tillbaka. Och jag förstår min familj till 100%, jag är också livrädd. Nu vet jag faktiskt inte vad som är rätt eller fel. För mig men jag vill också att det ska bli bra för alla. Men jag önskar också att dom var med på ultraljudet och se det lilla hjärtat slå, för att förstå hur det är för mig. Jag har ingen aning om hur det ska gå med allt. Som det är nu känns en abort som det lättaste och kanske rätta alternativet, för allas skull. Men känns också fruktansvärt, jag kommer döda mitt egna barn. Är så fruktansvärt ledsen över hela situationen att det gör ont i mitt hjärta. För det var inte så här jag ville eller ens kunde föreställa mig att det skulle bli den dagen jag kom hem och berättade att jag var gravid. Ögonen är svullna av gråt och nu kommer det inga tårar längre. Jag har varit hos en kurator och pratat som säger att man klarar allting om man bara vill. Men jag vet inte vad jag vill längre.

Jag var 30 år och hade ett barn när jag planerat blev gravid med mitt och makens andra barn. Jag föll in i en depression under graviditeten och vet du vad, det finns hjälp att få om det händer. Jag fick hjälp väldigt snabbt, blev sjukskriven, fick behandling och när barnet föddes förlängdes min sjukskrivning och pappan fick vara föräldraledig medan jag jobbade på att bli frisk. Varför tror din mamma att hon skulle få ta hand om barnet om du blir sjuk? Barnet är inte hennes ansvar.

Jag förstår att det är en chock för dig att få veta att du är gravid så långt in i graviditeten, men din mamma har inte med det här att göra. Det är du och din partner som behöver luska ut hur ni vill ha det. Ytterst du såklart, men jag gissar att din partners ståndpunkt påverkar hur du känner inför det hela.

Du är ung, ja. Det betyder inte att du inte kan vara en bra mamma. Vissa saker kanske du får skjuta på, men det går att studera med barn. Jag har två vänner som fick barn när de var 16 respektive 17 år. De har med sina partners fulla stöd klarat av sitt föräldraskap alldeles galant. Studierna har fått vila, men de har båda fullföljt sina studier och inte bara gått ut gymnasiet utan även pluggat på högskola.

Prata med kuratorn om vilka farhågor du har. Det kan bli lättare att bestämma sig för vad som är rätt just nu om man identifierar de största farhågorna. Ibland målar man upp en dystrare bild av verkligheten än nödvändigt.

 

[Tassetass]

Jag tror att allting har varit en chock för alla. Och jag förstår att det har varit en jätte stor chock för mamma. Jag har några kurser kvar i gymnasiet och har änså länge bara ett vikariat jobb. Har nu i efterhand fått reda på att mamma är rädd för att det är hon som ska få ta hand om barnet för att jag inte kommer orka med allt. För ca 1 år sen gick jag in i depression och det är det dom är oroliga för, att jag ska falla tillbaka. Och jag förstår min familj till 100%, jag är också livrädd. Nu vet jag faktiskt inte vad som är rätt eller fel. För mig men jag vill också att det ska bli bra för alla. Men jag önskar också att dom var med på ultraljudet och se det lilla hjärtat slå, för att förstå hur det är för mig. Jag har ingen aning om hur det ska gå med allt. Som det är nu känns en abort som det lättaste och kanske rätta alternativet, för allas skull. Men känns också fruktansvärt, jag kommer döda mitt egna barn. Är så fruktansvärt ledsen över hela situationen att det gör ont i mitt hjärta. För det var inte så här jag ville eller ens kunde föreställa mig att det skulle bli den dagen jag kom hem och berättade att jag var gravid. Ögonen är svullna av gråt och nu kommer det inga tårar längre. Jag har varit hos en kurator och pratat som säger att man klarar allting om man bara vill. Men jag vet inte vad jag vill längre.

Nu är jag förvisso över 30 år men jag kastar mig in barnafödandet mitt i pågående studier, det funkar det också.

Jag kan föreställa mig att det är svårt att veta vad du vill, eller rättare sagt att det är svårt att skilja på vad du vill och vad du känner att du borde vilja. Som andra sagt: du ska göra det som du vill, inte vad som är enklast och rätt för andra. Det är du som ska leva med ditt beslut, ingen annan, så jag hoppas att du kan landa i vad som känns rätt just för dig.

 

[Zoo]

Min sambo är helt på vilket jag vill i slut ändan och kommer stötta mig i vilket val jag än gör. Men det han helst vill är att behålla barnet. Och han tror att vi kommer klara av det här galant. Jag hoppas att mina föräldrar vill följa med till sesam på tisdag för att kanske kunna få en större inblick i hur det kommer bli för mig, om vi väljer abort, och kanske få prata med någon där också om hur dom känner runt det hela.

 

[Thera]

Men alltså, du är 20, inte 14!

Hade du varit det och bott hemma hade jag väl förstått din mor lite mer, men nu begriper jag inte alls vad hon har med saken att göra. Du är ju långt över myndig!

(Dessutom, en abort så här sent är definitivt ingen rolig upplevelse. Det blir ju mer som en förlossning, men det vet du väl redan....)

 

[aprilmaj]

Nu vet jag faktiskt inte vad som är rätt eller fel.

Det finns inget rätt eller fel.

Men jag vet inte vad jag vill längre.

Kan du boka fler samtal med kuratorn? Kanske ta med dig någon dit, någon som du har förtroende för? Eller skulle det underlätta att ta med din mamma? Få hjälp att prata med henne i en utomståendes närvaro?

 

[Alfakrulls]

Är Du enbart tveksam för att din mamma är emot detta?

Hur vill NI göra? Du kan INTE fatta detta beslut för att göra din mamma nöjd. De har ju ingenting med detta att göra Alls. Bara Du kan göra det som känns rätt för dej, inte vad slm känns rätt för din mamma.
Dags å bli vuxen och fatta ett beslut du kan leva med.

 

[ricca]

Jag förstår att din mamma blev chockad, men sättet hon spelar ut det på är f*n inte okej nånstans. Jag hade accepterat om hon frågat hur man tänker men att börja vifta med abortflaggan, kalla dig egoistisk och påstå att ni inte kommer kunna ta hand om barnet är bara så fruktansvärt omoget.

Om du och din sambo vill behålla så ska ni såklart göra det

 

[Ajda]

20 år är ungt, men inte galet ungt. Inget konstigt alls.

Jag hade inte gjort en abort om jag var gravid i 18e veckan.

Det ÄR jobbigt att ha barn, men också alldeles underbart!

Huvudsaken att du och din partner är överens, vad din mamma tycker ska ni inte lyssna på.

 

[Smulu]

Om jag förstått rätt så är din första tanke jag vill behålla bebis. Din sambo vill också behålla.
Din mamma tycker du ska göra abort med motivering kring att du kanske får en depression.
Vad skulle göra dig mest deppad, abort mot din vilja eller behålla mot din mammas vilja.
Dét är du som bär bebis i din mage. Det är du som har sista ordet.

Följ ditt hjärta!!!!

 

[ako]

Om du och din sambo vill ha barn, snälla för din egen skull, gör inte abort för att din mamma vill! Det är ju befängt! En så pass sen abort föreställer jag mig som ganska jobbig- bara några veckor senare är ju fostret levnadsdugligt.

Och visst är det bra att möjligheterna finns till sen abort oxå, t ex om man verkligen inte vill eller kan ta hand om ett barn för tillfället eller om barnet visar sig vara allvarligt skadat, men ta mej tusan inte för att en vuxen kvinnas MAMMA tycker det. Jag blir ärligt talat gråtfärdig å dina vägnar.

Lycka till!!!

 

[TinyWiny]

Min sambo är helt på vilket jag vill i slut ändan och kommer stötta mig i vilket val jag än gör. Men det han helst vill är att behålla barnet. Och han tror att vi kommer klara av det här galant. Jag hoppas att mina föräldrar vill följa med till sesam på tisdag för att kanske kunna få en större inblick i hur det kommer bli för mig, om vi väljer abort, och kanske få prata med någon där också om hur dom känner runt det hela.

Men snälla söta rara du. Du kan inte göra abort för att din mamma vill det. Om du och din sambo vill behålla så ska ni också behålla! Det är inte din mamma som har rätten att bestämma om eller när du ska ha barn! Allt kan hända i framtiden. Ingen vet vad som väntar bakom hörnet. Det är många här på bukefalos som kan skriva under på att livet kan förändras radikalt på ett ögonblick men ska man sluta leva för att något kan hända? Ska man aldrig våga satsa på det liv man vill leva för att något kan hända som förändrar livet så att det inte blir som man hade tänkt? Det är du som kommer få leva med att du gjorde abort om du gör det. Din mamma kommer snart ha glömt bort det men jag tror faktiskt inte att man glömmer en så sen abort som man har gjort för någon annans skull. När menar din mamma att det är okej för dig att få barn? När du har varit frisk ifrån depressionen i 3 år? 5 år? 20 år? Eller aldrig? Jag skulle snarare vilja påstå att risken att du får en depression om du gör abort för att din mamma vill det är 99,99%!

Vet du hur en så sen abort går till? Om inte så tycker jag att du ska läsa på innan du låter din mamma bestämma huruvida du ska göra abort eller inte. http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Behandlingar/Abort/ Detta tycker jag att du också ska visa för din mamma för jag tror inte att hon inser vad hon faktiskt begär utav dig. Inte för att hon överhuvudtaget har med ditt val att göra utan för att du ska få må så bra som möjligt.

Det är dags för dig att bli vuxen nu och frigöra dig ifrån din mamma innan hon gör dig riktigt olycklig. Din mamma vill verkligen inte dig ditt bästa just nu. Hon är egoistisk och tänker bara på sig själv och vad hon vill. Det låter som att det var hon själv som var gravid och vad hon hade valt då är helt upp till henne precis som det är helt upp till dig att göra som du vill. Säg till henne att oavsett vad som händer så garanterar du att hon inte ska behöva ta hand om barnet om du väljer att fullfölja graviditeten. Då kanske hon kan släppa sina märkliga tankar och börjar lyssna på dig och vad du vill istället.

Du ska verkligen inte behöva bevisa för dina föräldrar vad du kommer få gå igenom om du gör abort. Du har själv rätt att välja hur du vill göra. Läkaren får inte ens göra aborten mot din vilja för det är din kropp och du bestämmer! Du får verkligen inte låta dig påverkas av dina föräldrar i det här fallet. Stå på dig för annars gör någon annan det!

Jag finns på pm om du vill ventilera privat.

Kramar!

 

[Hyacinth]

Men snälla söta rara du. Du kan inte göra abort för att din mamma vill det. Om du och din sambo vill behålla så ska ni också behålla! Det är inte din mamma som har rätten att bestämma om eller när du ska ha barn! Allt kan hända i framtiden. Ingen vet vad som väntar bakom hörnet. Det är många här på bukefalos som kan skriva under på att livet kan förändras radikalt på ett ögonblick men ska man sluta leva för att något kan hända? Ska man aldrig våga satsa på det liv man vill leva för att något kan hända som förändrar livet så att det inte blir som man hade tänkt? Det är du som kommer få leva med att du gjorde abort om du gör det. Din mamma kommer snart ha glömt bort det men jag tror faktiskt inte att man glömmer en så sen abort som man har gjort för någon annans skull. När menar din mamma att det är okej för dig att få barn? När du har varit frisk ifrån depressionen i 3 år? 5 år? 20 år? Eller aldrig? Jag skulle snarare vilja påstå att risken att du får en depression om du gör abort för att din mamma vill det är 99,99%!

Vet du hur en så sen abort går till? Om inte så tycker jag att du ska läsa på innan du låter din mamma bestämma huruvida du ska göra abort eller inte. http://www.1177.se/Vastra-Gotaland/Fakta-och-rad/Behandlingar/Abort/ Detta tycker jag att du också ska visa för din mamma för jag tror inte att hon inser vad hon faktiskt begär utav dig. Inte för att hon överhuvudtaget har med ditt val att göra utan för att du ska få må så bra som möjligt.

Det är dags för dig att bli vuxen nu och frigöra dig ifrån din mamma innan hon gör dig riktigt olycklig. Din mamma vill verkligen inte dig ditt bästa just nu. Hon är egoistisk och tänker bara på sig själv och vad hon vill. Det låter som att det var hon själv som var gravid och vad hon hade valt då är helt upp till henne precis som det är helt upp till dig att göra som du vill. Säg till henne att oavsett vad som händer så garanterar du att hon inte ska behöva ta hand om barnet om du väljer att fullfölja graviditeten. Då kanske hon kan släppa sina märkliga tankar och börjar lyssna på dig och vad du vill istället.

Du ska verkligen inte behöva bevisa för dina föräldrar vad du kommer få gå igenom om du gör abort. Du har själv rätt att välja hur du vill göra. Läkaren får inte ens göra aborten mot din vilja för det är din kropp och du bestämmer! Du får verkligen inte låta dig påverkas av dina föräldrar i det här fallet. Stå på dig för annars gör någon annan det!

Jag finns på pm om du vill ventilera privat.

Kramar!

Det viktigaste måste väl ändå vara huruvida man vill ha ett barn eller inte? Även om en sen abort är jobbig så är det ett större beslut att få barn.

Ts; hoppas att du väljer det du vill och att allt löser sig till det bästa oavsett vad.

 

[TinyWiny]

Det viktigaste måste väl ändå vara huruvida man vill ha ett barn eller inte? Även om en sen abort är jobbig så är det ett större beslut att få barn.

Ts; hoppas att du väljer det du vill och att allt löser sig till det bästa oavsett vad.

Ja det är ju det jag har skrivit hela tiden!

 

[aprilmaj]

En fundering: Om man är väldigt nära sin mamma, så kan det vara svårt att frigöra sig just när man står inför ett svårt beslut. Att ha med mamman på samtal med kuratorn kan vara en väg att få stöd.

 

[Sofie.S]

Jag är 21 år och har en dotter på fyra månader tillsammans med min sambo.
Jag har längtat efter barn och känner mig otroligt nöjd och tillfreds med beslutet att bilda familj tidigt.
Min mamma blev glad över sitt barnbarn och det kommer förhoppningsvis din mamma också att bli när hon har barnet i famnen första gången!
Som alla andra skriver, det är ditt liv och din framtid!

 

[sicx]

Jag beklagar att du hamnat i en så svår och tidspressad situation.

Jag känner lite som så här, självklart är det alltid enklare att göra en abort än att behålla och vara ansvarig för ett barn resten av barnets liv. Det är givetvis en tanke värd att tänka om man funderar över vad man vill.

Men det låter lite som att du vill ha det här barnet, din sambo vill behålla och det låter som att du tvivlar för att din mamma reagerar som hon gjort. Jag förstår att det inte var vad du tänkt få höra från din mamma när du berättade, det gör givetvis ont. Däremot ska du absolut inte göra abort om du känner att det är för att din mamma vill, om du gör det för att slippa konflikten med henne. Det kommer bara göra allting värre för dig.

Jag har gjort en sen abort, jag var i vecka 17 när den upptäcktes, precis som du. Skillnaden för mig var dock att jag redan från början visste att abort var enda alternativet, jag var inställd på det direkt. Trots det var det en väldigt tung upplevelse. Jag ångrar den inte, absolut inte, men det är fortfarande en grej som kan dyka upp i huvudet på ett lite obehagligt sätt. Hade jag då dessutom känt att det var en abort jag egentligen inte ville göra så är jag helt säker på att jag mått väldigt mycket sämre över aborten, om det ännu värre varit min mamma eller min sambo som tvingat så hade den relationen förmodligen varit förändrad för alltid.

Du är myndig, det är ditt beslut! Känner du att du inte är redo för ett barn så är abort så klart den väg du ska gå, den var rätt för mig. Men är det för att din mamma vill det så tror jag att du kommer ångra dig, tyvärr.

Kram på dig.