Är det nu eller aldrig, eller..

[Javan]

Orkar inga flyttprojekt i nuläget.
Tack

Det förstår jag! Flytta är energikrävande.

 

[AnonymKonfunderad]

Mycket bra förslag att prata med någon expert om ditt tillstånd.

Och även om IVF är enda alternativet så kan du ju göra det som ensamstående senare. Då behöver du inte ha någon pappa som är en belastning (vilket det kan bli om man har en dålig relation till sitt ex). Du får mer betänketid till ett sådant beslut, och det blir ett mer aktivt beslut.

Och det är inte alltid kört. Fertilitetsundersökningen visade för mig stopp i båda äggledarna. Hade haft oskyddad sex i flera år utan att bli gravid. Två månader efter undersökningen blev jag ändå gravid med missfall. Ytterligare två månader senare gravid igen (nu 1,5 år gammal). Efter att min mens kom igång igen tog det tre cykler innan jag blev gravid igen (och man har inte jättemkt sex som småbarnsförälder). Så från ofertil till superfertil.

Måste man inte leva i stabil relation för ivf? Tror insemination är fritt.

Grattis

 

[AnonymKonfunderad]

Det förstår jag! Flytta är energikrävande.

Det är mystiskt, men verkar som saker ställs åt sidan mentalt, som jag skulle vara taggad på i vanligt tillstånd

 

[Whirlie]

Måste man inte leva i stabil relation för ivf? Tror insemination är fritt.

Grattis

Nu blir jag osäker. Kanske måste man bekosta det privat, och då blir det ju en annan femma.

 

[Whirlie]

Nu blir jag osäker. Kanske måste man bekosta det privat, och då blir det ju en annan femma.

Googlade lite, och enligt den här länken tolkar jag det som att ensamstående kvinnor kan få landstingsfinansierad ivf (iaf i stockholm):
https://www.karolinska.se/for-patie...smedicin-novum-huddinge/vantelista-och-kotid/

Men åldersgränsen är 40 år.

 

[AnonymKonfunderad]

Googlade lite, och enligt den här länken tolkar jag det som att ensamstående kvinnor kan få landstingsfinansierad ivf (iaf i stockholm):
https://www.karolinska.se/for-patie...smedicin-novum-huddinge/vantelista-och-kotid/

Men åldersgränsen är 40 år.

Läste att de verkar prioritera par..4 års kötid för ensamstående. Men ja, det är ändå inte avgörande.

 

[Amk]

Jag tycker att det låter som att mycket talar emot att skaffa barn nu. Du är sliten som det är (om jag förstod dig rätt), du vill inte ha ett sådant livslångt åtagande tillsammans med ditt ex, du vill fortsätta rida och ta hand om dig själv. Jag som fått barn med en annan tycker att det är slitigt ändå, och ridandet hinns inte alls med som förut. Mina behov kommer hela tiden i andra hand, och jag är definitivt inte piggare än jag var innan vi fick barn. Att få barn som ensamstående tycker jag verkar verkligt utmanande, även om en mår helt topp från början och inte har ett ex en måste dras med resten av livet.

Kanske är det klokt att i det här läget ta hand om dig själv, så att du trivs med livet? Sedan kan det vara bättre tajming för att få barn på egen hand, och då kan du kanske bo på en plats du trivs på och aktivt ha valt att få barn vid just den tidpunkten.

 

[Petruska]

Om du är 45 år, så är det ju högst sannolikt nu eller aldrig, som du får barn. Så det är väl vad du har att ta ställning till? Adoption och ivf etc är du vad jag förstår för gammal för, det blir högst troligt inget annat barn än det här (som ju ännu inte är ett barn).

Din relation med pappan framstår ju som helt tom och meningslös, och han är alltså också ungefär hälften så gammal som du och bor hemma fortfarande? Det låter ju mer som att du skulle få både en bebis och en i praktiken tonåring på halsen. Att den relationen skulle funka, finns det ju inget alls i det du skriver som talar för.

Då återstår att få det här barnet i en situation som kommer att göra att pappan och du är bundna till varandra genom barnet i minst 18 år. Hur det skulle utveckla sig går ju inte att sia om, men nog skulle jag i dina kläder ta höjd för att få dra hela lasset själv. (Ja, jag skulle ta höjd för att pappan enbart blev en black om foten, trots att vi inte ens försökte leva ihop.)

 

[AnonymKonfunderad]

Om du är 45 år, så är det ju högst sannolikt nu eller aldrig, som du får barn. Så det är väl vad du har att ta ställning till? Adoption och ivf etc är du vad jag förstår för gammal för, det blir högst troligt inget annat barn än det här (som ju ännu inte är ett barn).

Din relation med pappan framstår ju som helt tom och meningslös, och han är alltså också ungefär hälften så gammal som du och bor hemma fortfarande? Det låter ju mer som att du skulle få både en bebis och en i praktiken tonåring på halsen. Att den relationen skulle funka, finns det ju inget alls i det du skriver som talar för.

Då återstår att få det här barnet i en situation som kommer att göra att pappan och du är bundna till varandra genom barnet i minst 18 år. Hur det skulle utveckla sig går ju inte att sia om, men nog skulle jag i dina kläder ta höjd för att få dra hela lasset själv. (Ja, jag skulle ta höjd för att pappan enbart blev en black om foten, trots att vi inte ens försökte leva ihop.)

Jag är 36.
Att dra lasset själv har jag ju landat i, om det blir av, ännu har jag inte kommit fram till ngt definitivt. Relationen är inte aktuell så den funderar jag inte på

 

[AnonymKonfunderad]

Jag tycker att det låter som att mycket talar emot att skaffa barn nu. Du är sliten som det är (om jag förstod dig rätt), du vill inte ha ett sådant livslångt åtagande tillsammans med ditt ex, du vill fortsätta rida och ta hand om dig själv. Jag som fått barn med en annan tycker att det är slitigt ändå, och ridandet hinns inte alls med som förut. Mina behov kommer hela tiden i andra hand, och jag är definitivt inte piggare än jag var innan vi fick barn. Att få barn som ensamstående tycker jag verkar verkligt utmanande, även om en mår helt topp från början och inte har ett ex en måste dras med resten av livet.

Kanske är det klokt att i det här läget ta hand om dig själv, så att du trivs med livet? Sedan kan det vara bättre tajming för att få barn på egen hand, och då kan du kanske bo på en plats du trivs på och aktivt ha valt att få barn vid just den tidpunkten.

Ja, det är så jag tänker om jag endast resonerar förnuftigt.

 

[Kilauea]

Om du är 45 år, så är det ju högst sannolikt nu eller aldrig, som du får barn. Så det är väl vad du har att ta ställning till? Adoption och ivf etc är du vad jag förstår för gammal för, det blir högst troligt inget annat barn än det här (som ju ännu inte är ett barn).

För ts kanske det redan är ett barn. Vår 5-dagars embryo var för oss ett barn, vårt barn, redan vid insättning.

 

[AnonymKonfunderad]

För ts kanske det redan är ett barn. Vår 5-dagars embryo var för oss ett barn, vårt barn, redan vid insättning.

Det är det på något sätt. Försöker att inte fördjupas i den tanken innan UL

 

[Petruska]

Jag är 36.
Att dra lasset själv har jag ju landat i, om det blir av, ännu har jag inte kommit fram till ngt definitivt. Relationen är inte aktuell så den funderar jag inte på

Okej, det är ju en i sammanhanget något enklare ålder, i alla fall!

Jag tycker bara att det låter bra att förhållandet inte är en fråga, men du får ju ändå betänka att killen är barnets pappa sedan - om du nu föder ett barn, dvs. Du blir inte av med honom.

 

[AnonymKonfunderad]

Okej, det är ju en i sammanhanget något enklare ålder, i alla fall!

Jag tycker bara att det låter bra att förhållandet inte är en fråga, men du får ju ändå betänka att killen är barnets pappa sedan - om du nu föder ett barn, dvs. Du blir inte av med honom.

Ja det är ju alla de här "sitta fast"-grejerna som drar ner. Förhållandet tog slut för längesen, det har bara "träffats" sporadiskt.
Nu är jag i ngt stillmode där jag inte tänker så mycket. Fram tills UL osv nästa vecka, kan jag ändå inte bestämma ngt. Det lutar åt nej, men man blir mystiskt påverkad av hormoner..
Jag låter faserna komma och gå i tanken som det är nu

 

[nagelbitarn]

Oj, vad svårt!

Jag befinner mig i en situation som kanske påminner om din eventuella framtid. Jag är helt ensamstående och hästägare. Har dessutom varit sjukskriven för utmattningsdepression som mamma till en 1,5 åring.
Jag älskar min son och att vara mamma är skitkul. Men det är ju inget jag hade mått sämre av att inte vara! Barn är underbart och skitsvårt..

Det kräver ett jäkla pusslande, uppoffringar och framförallt energi att vara ensam med sitt barn. Det finns dagar jag bara gråter över att önskan att bara få en enda sovmorgon, eller att få spendera en dag i stallet (och kanske rida ut) På detta har man dessutom en relation till barnets far, för alltid.

Perioden när jag var ensam och med utmattningsdepression var ett helvete. Jag jobbade, grät på bussen. bet ihop och log hemma, grät på bussen till jobbet och gick så klart in i väggen. Att ha svårt att orka gå till ICA och samtidigt tvinga fram energi nog att vara en bra mamma, med lek, matlagning, sjukperioder, sömnlöshet, städning, omsorg, utveckling, klädshopping OCH ta hand om sin häst....
Jag hade inte satt mig i den sitsen om jag kunnat sia om framtiden. En abort hade gjort mitt liv mycket lättare och det är svårt att sakna det man aldrig haft.

Nu mår jag väldigt bra, skulle till och med kunna tänka mig att skaffa ett barn till på egen hand i framtiden. Utan man! Det är hemskt att ha en pappa till sitt barn som inte bryr sig ett skit.

Det är omöjligt att säga vad som passar dig bäst, att få barn med den påfrestning och glädje det är, eller göra abort. Huvudsaken är att du gör det du tror blir bäst för dig, här och nu. Inte fatta beslut på grund av eventuella framtida fertilitetsproblem. Allt kan hända imorgon och få saker går att förebygga idag.

Jag ångrar ju inte mitt barn, men jag hade inte heller ångrat en abort.
Där och då ville jag ha barn och här är jag nu. Älskar att vara mamma, avskyr vissa konsekvenser som det för med sig.

Jag hoppas att du får bra hjälp av sjukvården och glöm inte att beslutet är ditt och ingen annans!

 

[AnonymKonfunderad]

Oj, vad svårt!

Jag befinner mig i en situation som kanske påminner om din eventuella framtid. Jag är helt ensamstående och hästägare. Har dessutom varit sjukskriven för utmattningsdepression som mamma till en 1,5 åring.
Jag älskar min son och att vara mamma är skitkul. Men det är ju inget jag hade mått sämre av att inte vara! Barn är underbart och skitsvårt..

Det kräver ett jäkla pusslande, uppoffringar och framförallt energi att vara ensam med sitt barn. Det finns dagar jag bara gråter över att önskan att bara få en enda sovmorgon, eller att få spendera en dag i stallet (och kanske rida ut) På detta har man dessutom en relation till barnets far, för alltid.

Perioden när jag var ensam och med utmattningsdepression var ett helvete. Jag jobbade, grät på bussen. bet ihop och log hemma, grät på bussen till jobbet och gick så klart in i väggen. Att ha svårt att orka gå till ICA och samtidigt tvinga fram energi nog att vara en bra mamma, med lek, matlagning, sjukperioder, sömnlöshet, städning, omsorg, utveckling, klädshopping OCH ta hand om sin häst....
Jag hade inte satt mig i den sitsen om jag kunnat sia om framtiden. En abort hade gjort mitt liv mycket lättare och det är svårt att sakna det man aldrig haft.

Nu mår jag väldigt bra, skulle till och med kunna tänka mig att skaffa ett barn till på egen hand i framtiden. Utan man! Det är hemskt att ha en pappa till sitt barn som inte bryr sig ett skit.

Det är omöjligt att säga vad som passar dig bäst, att få barn med den påfrestning och glädje det är, eller göra abort. Huvudsaken är att du gör det du tror blir bäst för dig, här och nu. Inte fatta beslut på grund av eventuella framtida fertilitetsproblem. Allt kan hända imorgon och få saker går att förebygga idag.

Jag ångrar ju inte mitt barn, men jag hade inte heller ångrat en abort.
Där och då ville jag ha barn och här är jag nu. Älskar att vara mamma, avskyr vissa konsekvenser som det för med sig.

Jag hoppas att du får bra hjälp av sjukvården och glöm inte att beslutet är ditt och ingen annans!

Tack för ett givande svar Känns bra att ngn i liknande sits kan säga sin upplevelse.
Har just börjat komma någonvart med min unghäst..och det känns som en stor del av min identitet.Är rädd för att inte alls orka med häst senare

 

[nagelbitarn]

Tack för ett givande svar Känns bra att ngn i liknande sits kan säga sin upplevelse.
Har just börjat komma någonvart med min unghäst..och det känns som en stor del av min identitet.Är rädd för att inte alls orka med häst senare

Jag förstår precis vad du menar! Jag hinner inte med min häst och det är tufft, hittade ingen bra köpare och vill egentligen inte sälja...
Som tur är så är han typen som är ok med av/på träning. Han kan stå en vecka utan att det märks. Vi borstar, markarbetar och kör. Rider gör jag några gånger i månaden.

 

[Petruska]

Oj, vad svårt!

Jag befinner mig i en situation som kanske påminner om din eventuella framtid. Jag är helt ensamstående och hästägare. Har dessutom varit sjukskriven för utmattningsdepression som mamma till en 1,5 åring.
Jag älskar min son och att vara mamma är skitkul. Men det är ju inget jag hade mått sämre av att inte vara! Barn är underbart och skitsvårt..

Det kräver ett jäkla pusslande, uppoffringar och framförallt energi att vara ensam med sitt barn. Det finns dagar jag bara gråter över att önskan att bara få en enda sovmorgon, eller att få spendera en dag i stallet (och kanske rida ut) På detta har man dessutom en relation till barnets far, för alltid.

Perioden när jag var ensam och med utmattningsdepression var ett helvete. Jag jobbade, grät på bussen. bet ihop och log hemma, grät på bussen till jobbet och gick så klart in i väggen. Att ha svårt att orka gå till ICA och samtidigt tvinga fram energi nog att vara en bra mamma, med lek, matlagning, sjukperioder, sömnlöshet, städning, omsorg, utveckling, klädshopping OCH ta hand om sin häst....
Jag hade inte satt mig i den sitsen om jag kunnat sia om framtiden. En abort hade gjort mitt liv mycket lättare och det är svårt att sakna det man aldrig haft.

Nu mår jag väldigt bra, skulle till och med kunna tänka mig att skaffa ett barn till på egen hand i framtiden. Utan man! Det är hemskt att ha en pappa till sitt barn som inte bryr sig ett skit.

Det är omöjligt att säga vad som passar dig bäst, att få barn med den påfrestning och glädje det är, eller göra abort. Huvudsaken är att du gör det du tror blir bäst för dig, här och nu. Inte fatta beslut på grund av eventuella framtida fertilitetsproblem. Allt kan hända imorgon och få saker går att förebygga idag.

Jag ångrar ju inte mitt barn, men jag hade inte heller ångrat en abort.
Där och då ville jag ha barn och här är jag nu. Älskar att vara mamma, avskyr vissa konsekvenser som det för med sig.

Jag hoppas att du får bra hjälp av sjukvården och glöm inte att beslutet är ditt och ingen annans!

Ett så bra och nyanserat svar. Modigt och rakt.

 

[AnonymKonfunderad]

Ett så bra och nyanserat svar. Modigt och rakt.

Uppskattar att de som vet inte förskönar saken, utan skriver hur vardagen är.

 

[Luff]

Kusinen fick sitt första barn vid 42 trots att det enligt doktorn inte skulle bli några barn alls på grund av endometrios. Så inte sjutton är det försent.
Och en måste inte ha barn. Oavsett om en skulle älska det barn som föds.