Är man så djupt nere i kris, att man inte klarar att välja rätt mellan ett paket cigg och en påse havregryn, ris och grönsaker, behöver man mer professionell hjälp - inte pengar. Kanske en tillfällig förmyndare.
Sedan behöver man hjälp med att planera för utgiftsminskningar, gällande hund, bostad, etc. De besluten är tuffa att ta utan stöd.
Hjälp att förstå att de 500-1000 kr man lägger på cigaretter bidrar starkt till att öka den ekonomiska stressen.
Det handlar inte om val. Man måste överleva mentalt också.
Och att föreslå en förmyndare var nog det mest kränkande jag har hört faktiskt. Jag är verkligen inte ointelligent och är fullt kapabel att ta hand om min ekonomi, både då och nu. Jag FATTADE faktiskt mycket väl att den extra utgiften för cigaretterna spädde på stressen!!!!
Bostaden var billig. Mycket billig. Vi drog ner på alla utgifter som gick att dra ner på. Vi kokade soppa på en spik. Vi trollade med knäna. You name it. Vi gjorde tamejfan allt! Exets tidigare kreditskuld gick dock inte att stryka. Och hur omänsklig kan man vara att föreslå mord på ett djur som gjorde att jag orkade leva i den situationen som var? Det var nämligen det enda alternativet om hunden skulle ut ur huset. Fattar du inte att jag faktiskt ÄLSKADE min hund??? Fattar du att det hade brutit ner mig att förlora henne då och att jag kanske inte hade ORKAT kämpa om hon dödats? Mitt i skiten skulle jag dessutom försöka bli frisk också.
Hade jag blivit nekad hjälp för att jag var rökare hade det bara varit att strö salt i såren. Det hade satt skam på mig. Man behöver för tusan hjälp och stöd för att kunna resa sig, inte straff och skuldbeläggande som bara bryter ner.