Obehag inför en persons blickar

Det blir bara så konstigt, när man har jobbat ihop i 10 år, på en liten arbetsplats att sätta en gräns som lyder; ta inte på mig.

Fast jag tycker inte det är ett dugg konstigt och det behöver inte vara så laddat heller.

Vi är ju väldigt olika hur fysiska vi är med varandra, både när vi ger beröring och tar emot. Vi, eller i alla fall jag, har ibland olika gränser beroende på vem den andre är. En vän till mig (medelålders kvinna, definierar sig själv som heterosexuell) är väldigt fysisk och rör mig (också kvinna, inte homosexuell) ofta när vi umgås. Från henne tycker jag om det för det är ett utslag av hennes personlighet. Och jag gillar den. Men det finns gott om människor som jag direkt skulle säga ifrån om de gjorde samma sak.

Det viktiga är att man har gränser man själv är bekväm med och kommunicerar dem till berörda personer.
 
Fast jag tycker inte det är ett dugg konstigt och det behöver inte vara så laddat heller.

Vi är ju väldigt olika hur fysiska vi är med varandra, både när vi ger beröring och tar emot. Vi, eller i alla fall jag, har ibland olika gränser beroende på vem den andre är. En vän till mig (medelålders kvinna, definierar sig själv som heterosexuell) är väldigt fysisk och rör mig (också kvinna, inte homosexuell) ofta när vi umgås. Från henne tycker jag om det för det är ett utslag av hennes personlighet. Och jag gillar den. Men det finns gott om människor som jag direkt skulle säga ifrån om de gjorde samma sak.

Det viktiga är att man har gränser man själv är bekväm med och kommunicerar dem till berörda personer.

Jag har en personlighet som är mycket öppen och avväpnande. Jag kan utan svårigheter ta på andra människor. Många vill krama mig, förmodligen kopplat till min personlighet som bjuder in till kramar.
I detta fall är denna person förälskad i mig och har varit så länge. Det är något jag känner. Och flera andra har uppfattat detta.
Människan klappar mig tafatt på axeln eller ryggen. Ingen annan på arbetsplatsen gör något dyligt.
Jag hatar det, därför blir det laddat för mig. Jag tror inte jag skullle bry mig lika mycket, om han tyckte illa om mig. Det blir laddat för att han är förälskad.
Samtidigt är det så diffust att det är svårt att säga ifrån.
 
Det låter som en bra idé! Ta första bästa tillfälle, gör det odramatiskt så känns det lättare för både dig och henne. Lycka till!
Tack! Håll en tumme, jag känner mig nervös men nu ska det bli av.Har skivit ner punkter och är beredd på att hon går in i försvar, men jag ska ta det lungt och värdigt för oss båda. Jag har inget annat att vinna, snarare förlora.
 
Ja, det är extremt. Det svåra i en konfrontation själv eller med chef är att observationen förutsätter att TS hela tiden tittat på personen för att kunna uppmärksamma det konstanta stirrandet. Alltså blir det stirrande åt båda håll.
Hej,
visst en del koll har jag ju på henne, men ofta tittar jag bort och undviker henne för att slippa se man märker med någon som stirrar på det viset, fastnaglad blick på mig går inte att missa, tror ingen skulle kunna göra det.
 
Låter verkligen obehagligt. I mitt fall hade jag nog stirrat tillbaka irriterat och inte vikit undan blicken förrän hon gjort det och hoppats att hon fattat vinken efter några sådana tillfällen. Kanske inte det mest optimala dock .. Bra att du pratar med henne. Uppdatera gärna på måndag och lycka till!
Ha ha jo det vore ju bäst, men tusan klarar inte det. Ja det är obehagligt, känns lite extra gott när ngn utifrån bara av min story anser det känns obehagligt, nu är ju min story försåts väldigt mkt min, men vi får se i morgon kväll vad hon säger.
 
Det har hon säkert märkt, men eftersom du inget sagt och gick från vänlig till avvisande utan förklaring så lär hon ju inte ha aning om varför, för tankeläsare är hon knappast..
Hej, det stämmer, hon förstår inte varför men i morgon vet hon varför efter vårt samtal. Jag hade fattat galoppen direkt! Ibland är jag nog lite för bra att läsa av andra men det är väl både det dåliga och bra med att vara känslig. Men det är ju utifrån att jag har uppfattat att hon från början fick en fling på mig, och det kan ju vara helt fel, och då kan hon ju rimligtvis inte ha en aning om min avighet.
 
Jag tycker inte att man ska förakta värdet av att säga vad man menar istället för att utgå från att andra ska uppfatta saker på samma sätt som en själv.
Jag brukar aldrig lägga energi på att gissa mig till hur andra uppfattar saker utan räknar med att vuxna människor har förmåga att använda munnen och meddela om något upplevs på ett särskilt vis. Därmed förväntar jag mig heller inte att folk ska förstå vad jag menar utan jag säger ifrån om jag anser att något är på tok.
 
Fast det där kan också bli en grej, att man stör sig kanske på en person såpass att man lite blir åt det paranoida hållet och förutsätter och känner att personen är lite efter en hela tiden. Får kanske en känsla som inte riktigt vill ge sig då man är så inställd på att den personen är sådan och den känsla eskalerar helat tiden och tillslut spelar det ingen roll vad personen gör.

Säger absolut inte nu att Ts är paranoid och håller på att få en förföljelsemani men det kanske har blivit en sådan fixering att det inte ger sig oavsett vad denna personen gör riktigt. Jag har lätt för att få sådana fixeringar. Fastnar i en tanke som sedan eskalerar och tillslut blir det jobbigt att ens se personen på bussen.

Går det såpass långt att man till och med tänker på det på fritiden, då börjar det bli lite mycket. Då kanske det eventuellt kan vara mer än att bara personen tittar. Att man tex kanske överreagerar för mindre och för normala saker personen gör. Jag tror inte det hjälper att prata med en sådan person och be den sluta titta, tror inte känslan försvinner riktigt för det. Kan säkert dock göra det. Spännande att se hur det blir på måndag när Ts pratat med personen.

Annars förövrigt tycker jag det låter lite som i en thriller, en person som blir så besatt av någon och förföljer och vill åt ens privatliv och allt vad det är. Låter riktigt obehagligt. Om det är så så hade jag nog försökt få till det så att man jobbar så att man inte träffas alls.
Hej!!

Jag tror du har fångat in mig här! du beskriver det väldigt bra, tack! Vi kanske är ganska lika.! Har i af läst på mkt om det här med obehag, uppleva det och det är ju så olika från människa till människa. En person som dessutom kanske upplevt en långvarig stress, kan i en sådan period bli extra mottaglig för det jag upplever vara utsatt för eller egentligen vad som helst. Och det stämmer på mig, har levt länge med en stor sorg och bytte jobb, till nuvarande för 1,5 år sedan och det spädde på stressen. Men att denna person, min kollega, stirrar osunt mkt är nog ändå sant!
 
Fast det där kan också bli en grej, att man stör sig kanske på en person såpass att man lite blir åt det paranoida hållet och förutsätter och känner att personen är lite efter en hela tiden. Får kanske en känsla som inte riktigt vill ge sig då man är så inställd på att den personen är sådan och den känsla eskalerar helat tiden och tillslut spelar det ingen roll vad personen gör.

Säger absolut inte nu att Ts är paranoid och håller på att få en förföljelsemani men det kanske har blivit en sådan fixering att det inte ger sig oavsett vad denna personen gör riktigt. Jag har lätt för att få sådana fixeringar. Fastnar i en tanke som sedan eskalerar och tillslut blir det jobbigt att ens se personen på bussen.

Går det såpass långt att man till och med tänker på det på fritiden, då börjar det bli lite mycket. Då kanske det eventuellt kan vara mer än att bara personen tittar. Att man tex kanske överreagerar för mindre och för normala saker personen gör. Jag tror inte det hjälper att prata med en sådan person och be den sluta titta, tror inte känslan försvinner riktigt för det. Kan säkert dock göra det. Spännande att se hur det blir på måndag när Ts pratat med personen.

Annars förövrigt tycker jag det låter lite som i en thriller, en person som blir så besatt av någon och förföljer och vill åt ens privatliv och allt vad det är. Låter riktigt obehagligt. Om det är så så hade jag nog försökt få till det så att man jobbar så att man inte träffas alls.


Fast det där kan också bli en grej, att man stör sig kanske på en person såpass att man lite blir åt det paranoida hållet och förutsätter och känner att personen är lite efter en hela tiden. Får kanske en känsla som inte riktigt vill ge sig då man är så inställd på att den personen är sådan och den känsla eskalerar helat tiden och tillslut spelar det ingen roll vad personen gör.

Säger absolut inte nu att Ts är paranoid och håller på att få en förföljelsemani men det kanske har blivit en sådan fixering att det inte ger sig oavsett vad denna personen gör riktigt. Jag har lätt för att få sådana fixeringar. Fastnar i en tanke som sedan eskalerar och tillslut blir det jobbigt att ens se personen på bussen.

Går det såpass långt att man till och med tänker på det på fritiden, då börjar det bli lite mycket. Då kanske det eventuellt kan vara mer än att bara personen tittar. Att man tex kanske överreagerar för mindre och för normala saker personen gör. Jag tror inte det hjälper att prata med en sådan person och be den sluta titta, tror inte känslan försvinner riktigt för det. Kan säkert dock göra det. Spännande att se hur det blir på måndag när Ts pratat med personen.

Annars förövrigt tycker jag det låter lite som i en thriller, en person som blir så besatt av någon och förföljer och vill åt ens privatliv och allt vad det är. Låter riktigt obehagligt. Om det är så så hade jag nog försökt få till det så att man jobbar så att man inte träffas alls.
 
Fast det där kan också bli en grej, att man stör sig kanske på en person såpass att man lite blir åt det paranoida hållet och förutsätter och känner att personen är lite efter en hela tiden. Får kanske en känsla som inte riktigt vill ge sig då man är så inställd på att den personen är sådan och den känsla eskalerar helat tiden och tillslut spelar det ingen roll vad personen gör.

Säger absolut inte nu att Ts är paranoid och håller på att få en förföljelsemani men det kanske har blivit en sådan fixering att det inte ger sig oavsett vad denna personen gör riktigt. Jag har lätt för att få sådana fixeringar. Fastnar i en tanke som sedan eskalerar och tillslut blir det jobbigt att ens se personen på bussen.

Går det såpass långt att man till och med tänker på det på fritiden, då börjar det bli lite mycket. Då kanske det eventuellt kan vara mer än att bara personen tittar. Att man tex kanske överreagerar för mindre och för normala saker personen gör. Jag tror inte det hjälper att prata med en sådan person och be den sluta titta, tror inte känslan försvinner riktigt för det. Kan säkert dock göra det. Spännande att se hur det blir på måndag när Ts pratat med personen.

Annars förövrigt tycker jag det låter lite som i en thriller, en person som blir så besatt av någon och förföljer och vill åt ens privatliv och allt vad det är. Låter riktigt obehagligt. Om det är så så hade jag nog försökt få till det så att man jobbar så att man inte träffas alls.



Jag har upplever något liknande. En kollega som är kär i mig och alltid skall röra mig. Jag hatar det. Härom natten drömde jag att han rörde mig, jag drog mig undan, han fortsatte röra mig. Till slut satt jag upptryckt (i drömmen) under ett bord för att komma undan honom. När jag vaknade var jag mycket upprörd. Jag insåg hur mycket hans beteende stör mig.

Jag blir som dig. Jag undviker personen.
Jag har till och med börjat äcklats (jag rår inte för det) av honom. Jag får rysningar och gåshud när han är nära.

Jag har tyvärr inte gjort något åt detta. Jag undviker honom helt enkelt.
 
Jag har upplever något liknande. En kollega som är kär i mig och alltid skall röra mig. Jag hatar det. Härom natten drömde jag att han rörde mig, jag drog mig undan, han fortsatte röra mig. Till slut satt jag upptryckt (i drömmen) under ett bord för att komma undan honom. När jag vaknade var jag mycket upprörd. Jag insåg hur mycket hans beteende stör mig.

Jag blir som dig. Jag undviker personen.
Jag har till och med börjat äcklats (jag rår inte för det) av honom. Jag får rysningar och gåshud när han är nära.

Jag har tyvärr inte gjort något åt detta. Jag undviker honom helt enkelt.

Hej,
oh vad tråkigt att höra! Ja det är så svårt, för man tycker att man borde lösa det eller känna att det inte borde kännas som det gör! Den här tråden och det jag läst och kanske vetat sedan länge, är, att tala med personen, det är början och förhoppningsvis, slutet. Du har mina innerliga sympatier och styrkepepp till dig i massor!
 
Jag tycker inte att man ska förakta värdet av att säga vad man menar istället för att utgå från att andra ska uppfatta saker på samma sätt som en själv.
Jag brukar aldrig lägga energi på att gissa mig till hur andra uppfattar saker utan räknar med att vuxna människor har förmåga att använda munnen och meddela om något upplevs på ett särskilt vis. Därmed förväntar jag mig heller inte att folk ska förstå vad jag menar utan jag säger ifrån om jag anser att något är på tok.
Vad bra! Vi som inte gör så, spiller för mkt onödig energi. Men jag lär, hoppas jag!
 
Hur skulle du vilja definiera detta som beskrivs nedan?


Under ett år, ganska så exakt har jag upplevt ett otroligt obehag utav en kollegas blickar. Jag känner mig avklädd och det har gått så långt att jag tycker riktigt illa om personen.

Jag brukar inte anse att det överhuvudtaget är relevant att nämna genus utan brukar använda det mer neutrala pronomen” hen ”men nu gör jag inte det, för anser att det har en väsentlig betydelse för hur du/ni tänker kring denna situation.


Helt otippat ( random) rör detta 2 kvinnor i den övre medelåldern, varav jag då, är den ena kvinnan.


Kollegan började för ett drygt år sedan. Jag är en ganska öppen person och snackar med de flesta ( försöker ha ett inkluderande förhållningssätt) och då det visade sig att hon, kollegan, brukade ha matlåda med sig blev det naturligt att hon, ngr andra kollegor och jag brukade gå till matsalen vid samma tid. Jag brukade fråga om det var dags att gå på lunch när jag passerade hennes rum, ja ni vet, sådant man ofta gör. Ska tillägga att de flesta brukar gå ut och käka lunch varför vi är en liten skara ”matlådemänniskor” som går till företagets matsal.

Ja, vi satt väl tillsammans, snackade om vardagliga ting och inget mer med det.

Som jag minns gick det kanske 4 veckor, sedan började jag märka att kollegan gav mig långa blickar, leenden, hon kunde vinka från långt bort i korridoren i korridoren, hon satte sig extremt nära mig i soffan i fikarummet. Hon riktigt klämde sig ned intill mig, jag kunde påpeka att det var kanske lite väl trångt, men nej då, hon tyckte det gick så bra så.


För att komma till toaletterna, passerar man hennes rum och när man kommer ut från hissen ser man rakt in i hennes rum. Varje gång jag passerade hennes rum, vred hon sin stol och tittade ut på mig med ett leende.


Jag anade/upplevde att hon kanske hade fått en” fling ”för mig. Jag tänkte, att om jag verkar lite avvisande i mitt kroppsspråk och lite mindre social med henne, kanske hon förstår att det inte är besvarat.


Vill påpeka att jag inte är homofob, att jag anser att vem som helst, kan när som helst bli förälskad i en person av samma kön, även om man inte varit det tidigare i livet.


Av detta blev det i stället så att hon i fikarummet och lunchrummet kunde fyra utav blickar som var som en blandning av åtrå, sårad och övergivenhet.

Hennes stirrande blev intensivare, det var som om när jag klev in i ett rum där hon fanns, var hennes blick fastnaglad på mig. Hennes blick hela tiden på mig, oavsett om jag var långt bort eller nära.


I lunchrummet ”högg” hon all tänkbar information om mig, hon kunde få. Svårt att förklara men som jag upplevde det, hon skulle veta så mkt det bara var möjligt om mig. Nästan slet mobiltelefonen ur min hand då jag visade ett foto på min brorsons son för en annan kollega., etc etc.


Konsekvensen utav detta är att jag undviker så långt det är möjligt att vistas i samma rum som henne ( vi har inte gemensamma möten), slutade att fika, ändrat mina lunchtider, tittar rakt fram när jag passerar hennes rum för att slippa se hur hon häver sig ut för att stirra på mig.

Helt och hållet slutat prata om mina privata aktiviteter då jag ändå måste vara i närheten utav henne( lunchtid).


När hon inte tror att jag ser det, ser hon på mig såsom man skulle säga ” klär av en med blicken”, jag känner mig naken, obehag, kan knappt titta på henne, slutat hälsa på henne. Går omvägar för att slippa göra det.


Hennes blickar sitter som fastnaglade, oavsett.


Jag har i förtroende berättat för någon kollega, fått respons att det nog inte är så farligt och att det går över, att jag kan välja ta det på ett annat sätt, att min inställning till det hela är ”fel”. Jag skulle kunna rycka på axlarna åt det.


Jag har försökt flera olika metoder, ibland funkar det lite bättre, att jag ger f*n i hennes blickar men det återkommer alltid att jag mår pyton utav det.


Tänker att jag är överkänslig, att jag har ett eget ansvar för att det inte går över, att hon inte slutarupp för att jag är avvisande i mitt kroppsspråk och för att jag sänder ut dålig energi. Om jag bara hanterar det på ett annat sätt……… Ni vet, det klassiska. Man tar ansvar för allt!


Det här snurrar runt i mitt huvud även på min fritid men när jag är ledig lite längre som över jul och i kombination med att hon också kanske är ledig när jag jobbar och vice versa, då det har gått tid utan att jag har behövt konfronteras med hennes blickar, då går det ur mitt ”system”.


Dessvärre är det sedan så att när vardagen är åter och man arbetar måndag till fredag och måste finna mig i detta stirrande och känna detta obehag så blir det som tusen gånger värre för att det blir en sådan kontrast till hur det är att slippa det, att vara fri från det.


Ni tänker säker, att varför har jag inte talat med henne?


Varit på väg flera gånger men har inte ”vågat” känns som det är onämnbart, subtilt etc etc. Har tänkt att det kanske blir en större grej utav det om man nästlar sig in och man går in i försvar. Och som jag skriver ovan, att jag på något vis tycker att jag har ett eget ansvar för mitt mående, fast jag kanske egentligen inte är det.


Vad får ni för tankar? Vad skulle ni säga/definiera det jag är utsatt för?
 
Hur skulle du vilja definiera detta som beskrivs nedan?


Under ett år, ganska så exakt har jag upplevt ett otroligt obehag utav en kollegas blickar. Jag känner mig avklädd och det har gått så långt att jag tycker riktigt illa om personen.

Jag brukar inte anse att det överhuvudtaget är relevant att nämna genus utan brukar använda det mer neutrala pronomen” hen ”men nu gör jag inte det, för anser att det har en väsentlig betydelse för hur du/ni tänker kring denna situation.


Helt otippat ( random) rör detta 2 kvinnor i den övre medelåldern, varav jag då, är den ena kvinnan.


Kollegan började för ett drygt år sedan. Jag är en ganska öppen person och snackar med de flesta ( försöker ha ett inkluderande förhållningssätt) och då det visade sig att hon, kollegan, brukade ha matlåda med sig blev det naturligt att hon, ngr andra kollegor och jag brukade gå till matsalen vid samma tid. Jag brukade fråga om det var dags att gå på lunch när jag passerade hennes rum, ja ni vet, sådant man ofta gör. Ska tillägga att de flesta brukar gå ut och käka lunch varför vi är en liten skara ”matlådemänniskor” som går till företagets matsal.

Ja, vi satt väl tillsammans, snackade om vardagliga ting och inget mer med det.

Som jag minns gick det kanske 4 veckor, sedan började jag märka att kollegan gav mig långa blickar, leenden, hon kunde vinka från långt bort i korridoren i korridoren, hon satte sig extremt nära mig i soffan i fikarummet. Hon riktigt klämde sig ned intill mig, jag kunde påpeka att det var kanske lite väl trångt, men nej då, hon tyckte det gick så bra så.


För att komma till toaletterna, passerar man hennes rum och när man kommer ut från hissen ser man rakt in i hennes rum. Varje gång jag passerade hennes rum, vred hon sin stol och tittade ut på mig med ett leende.


Jag anade/upplevde att hon kanske hade fått en” fling ”för mig. Jag tänkte, att om jag verkar lite avvisande i mitt kroppsspråk och lite mindre social med henne, kanske hon förstår att det inte är besvarat.


Vill påpeka att jag inte är homofob, att jag anser att vem som helst, kan när som helst bli förälskad i en person av samma kön, även om man inte varit det tidigare i livet.


Av detta blev det i stället så att hon i fikarummet och lunchrummet kunde fyra utav blickar som var som en blandning av åtrå, sårad och övergivenhet.

Hennes stirrande blev intensivare, det var som om när jag klev in i ett rum där hon fanns, var hennes blick fastnaglad på mig. Hennes blick hela tiden på mig, oavsett om jag var långt bort eller nära.


I lunchrummet ”högg” hon all tänkbar information om mig, hon kunde få. Svårt att förklara men som jag upplevde det, hon skulle veta så mkt det bara var möjligt om mig. Nästan slet mobiltelefonen ur min hand då jag visade ett foto på min brorsons son för en annan kollega., etc etc.


Konsekvensen utav detta är att jag undviker så långt det är möjligt att vistas i samma rum som henne ( vi har inte gemensamma möten), slutade att fika, ändrat mina lunchtider, tittar rakt fram när jag passerar hennes rum för att slippa se hur hon häver sig ut för att stirra på mig.

Helt och hållet slutat prata om mina privata aktiviteter då jag ändå måste vara i närheten utav henne( lunchtid).


När hon inte tror att jag ser det, ser hon på mig såsom man skulle säga ” klär av en med blicken”, jag känner mig naken, obehag, kan knappt titta på henne, slutat hälsa på henne. Går omvägar för att slippa göra det.


Hennes blickar sitter som fastnaglade, oavsett.


Jag har i förtroende berättat för någon kollega, fått respons att det nog inte är så farligt och att det går över, att jag kan välja ta det på ett annat sätt, att min inställning till det hela är ”fel”. Jag skulle kunna rycka på axlarna åt det.


Jag har försökt flera olika metoder, ibland funkar det lite bättre, att jag ger f*n i hennes blickar men det återkommer alltid att jag mår pyton utav det.


Tänker att jag är överkänslig, att jag har ett eget ansvar för att det inte går över, att hon inte slutarupp för att jag är avvisande i mitt kroppsspråk och för att jag sänder ut dålig energi. Om jag bara hanterar det på ett annat sätt……… Ni vet, det klassiska. Man tar ansvar för allt!


Det här snurrar runt i mitt huvud även på min fritid men när jag är ledig lite längre som över jul och i kombination med att hon också kanske är ledig när jag jobbar och vice versa, då det har gått tid utan att jag har behövt konfronteras med hennes blickar, då går det ur mitt ”system”.


Dessvärre är det sedan så att när vardagen är åter och man arbetar måndag till fredag och måste finna mig i detta stirrande och känna detta obehag så blir det som tusen gånger värre för att det blir en sådan kontrast till hur det är att slippa det, att vara fri från det.


Ni tänker säker, att varför har jag inte talat med henne?


Varit på väg flera gånger men har inte ”vågat” känns som det är onämnbart, subtilt etc etc. Har tänkt att det kanske blir en större grej utav det om man nästlar sig in och man går in i försvar. Och som jag skriver ovan, att jag på något vis tycker att jag har ett eget ansvar för mitt mående, fast jag kanske egentligen inte är det.


Vad får ni för tankar? Vad skulle ni säga/definiera det jag är utsatt för?
 
Hej alla,
det har varit en glädje att få ta del av allas inlägg. Det finns mkt klokskap här! Känner mig styrkt och kommer att ha samtal med kollegan ( om hon tycker det är ok).. Planerar att det ska vara lungt och värdigt för oss båda och att jag får räkna med att bara återkoppla till det som är min upplevelse. Håll en tumme! Jag skriver och berättar i morgon kväll!!!!
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
3 095
Senast: malumbub
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 806
Kropp & Själ Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar? För att börja från början… Jag har varit...
2
Svar
29
· Visningar
4 238
Senast: skiesabove
·
Skola & Jobb De senaste veckorna har jag börjat få obehagliga brev från en man (dubbelt så gammal som jag) som är kund på mitt jobb. Han kommer ofta...
4 5 6
Svar
108
· Visningar
15 477

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp