Obehag inför en persons blickar

Åh vad jobbigt det låter, TS!! Svårt att föreställa sig :(. Jag hade förmodligen känt precis som du, att jag inbillade mig och att jag typ bara borde stå ut, men tycker såklart det är jättebra att du tar ett snack!! Tror det är bra att vara konkret med vad som är jobbigt, och formulera det på ett sätt som gör personen så lite benägen att hamna i försvarsställning som möjligt. Jag hade nog sagt något i stil mer "jag tycker det känns som att du kollar på mig mycket, på ett sätt som jag nog nästan aldrig varit med om förut. Du kanske inte har märkt att du gör det men det vore himla snällt om du tänkte på att inte göra så, för jag tycker det känns rätt jobbigt."

Klart man kan vara mer konfrontativ men den strategin tycker jag oftast resulterar i att personen slår ifrån sig. Med en mer typ lirkande taktik tycker jag det är lättare att nå fram till människor så att en beteendeförändring kan ske, men sen är jag nog ganska konflikträdd också.

Vet att jag skrivit ganska likt som de andra i tråden men tänkte att det kan vara soft för TS med fler som backar upp henne :)
 
Jag hade dött av skam om någon tog med chefen till ett samtal för att säga att jag stirrar för mycket och är för trevlig.
Jag undrar om andra på arbetsplatsen reagerat på att personen är extra trevlig mot dig? Behandlar hon andra likadant?
Kanske blev du hennes första "kompis" på jobbet och hon känner att ni två funkar bra. Sen kanske hon är socialt inkompetent och tror att hon bara är trevlig när hon går över gränsen till att bli besatt.

Hursomhelst. Prata med henne enskilt och beskriv hur du uppfattar situationen.
 
Problemet är ju mest troligt inte eventuella känslor för dig utan att du upplever obehag. Ha det som utgångspunkt.
Och i fortsättningen, ta upp saker med den det gäller. Kanske finns det en rimlig förklaring och du har mått dåligt helt i onödan.
Japp, lärt mig en hård läxa, ta upp direkt, men torr att det här har gjort ngt med mig, ngn form utav psykologisk mekanism, om inte nedtryckt så ngt som har avhållit ,ig från att göra ngt.
 
Nästa gång hon stirrar ut dig, gå fram till henne och fråga "Vad är det?" säger hon "ingenting" så säger du att du känner dig utstirrad utav henne, be henne lägga av med det.
Det borde få henne att sluta. Om inte, ja då är det ett störra problem.
Tack för support! Har bestämt mig nu för att ha ett enskilt samtal med henne, nu på måndag! Nu el aldrig,
 
Åh vad jobbigt det låter, TS!! Svårt att föreställa sig :(. Jag hade förmodligen känt precis som du, att jag inbillade mig och att jag typ bara borde stå ut, men tycker såklart det är jättebra att du tar ett snack!! Tror det är bra att vara konkret med vad som är jobbigt, och formulera det på ett sätt som gör personen så lite benägen att hamna i försvarsställning som möjligt. Jag hade nog sagt något i stil mer "jag tycker det känns som att du kollar på mig mycket, på ett sätt som jag nog nästan aldrig varit med om förut. Du kanske inte har märkt att du gör det men det vore himla snällt om du tänkte på att inte göra så, för jag tycker det känns rätt jobbigt."

Klart man kan vara mer konfrontativ men den strategin tycker jag oftast resulterar i att personen slår ifrån sig. Med en mer typ lirkande taktik tycker jag det är lättare att nå fram till människor så att en beteendeförändring kan ske, men sen är jag nog ganska konflikträdd också.

Vet att jag skrivit ganska likt som de andra i tråden men tänkte att det kan vara soft för TS med fler som backar upp henne :)
 
Fina ord, uppskattar verkligen! Det är svårt och jag har liksom intalat mig att detta är ngt jag reagerar på för att jag är känslig, varför skulle jag påpeka att hon stirrar, typ så. Skäms nog lite också.
 
Jag hade dött av skam om någon tog med chefen till ett samtal för att säga att jag stirrar för mycket och är för trevlig.
Jag undrar om andra på arbetsplatsen reagerat på att personen är extra trevlig mot dig? Behandlar hon andra likadant?
Kanske blev du hennes första "kompis" på jobbet och hon känner att ni två funkar bra. Sen kanske hon är socialt inkompetent och tror att hon bara är trevlig när hon går över gränsen till att bli besatt.

Hursomhelst. Prata med henne enskilt och beskriv hur du uppfattar situationen.


Hej och tack för din kommentar, jag hade dött utav skam för orden; du stirrar på mig och det är obehagligt, jag skulle inte vilja orsaka ngn annan sådant obehag. Att en chef skulle vara med är inte skamligt i sig men det är ju alltid bättre för alla parter om man tar det snyggt, lugn och enskilt, självklart. Om ngn skulle komma enskilt till mig för att reda ut en konflikt skulle jag nog uppskatta det, inte direkt kanske men sedan.

Den här personen har nog fastnat i ett beteende hon inte har en aning om är obehagligt för den hon stirrar på, bara konstigt att hon inte sett hur otroligt avvisande jag har varit mot henne, vem som helst skulle fatta tycker jag, men det kanske inte är så självklart.

Min uppfattning är att hon är rejält gränslös och jag har svårt för sådan gränslöshet.
 
Då får du hoppas att du av detta har lärt dig något om dig själv.
Jo så tänker jag i alla fall, hoppas att det blir till en erfarenhet jag kan ta fram om det behövs längre fram. Jag är glad och tacksam för allas era åsikter och infallsvinklar. Det lär mig också ngt och att det kanske inte är svart eller vitt fast jag vill hävda det.
 
Hennes stirrande blev intensivare, det var som om när jag klev in i ett rum där hon fanns, var hennes blick fastnaglad på mig. Hennes blick hela tiden på mig, oavsett om jag var långt bort eller nära.

Om det här inte anses som extremt så är jag väldigt glad över att jag är anställd av mig själv.

Lycka till med samtalet TS!
 
Om det här inte anses som extremt så är jag väldigt glad över att jag är anställd av mig själv.

Lycka till med samtalet TS!
Ja, det är extremt. Det svåra i en konfrontation själv eller med chef är att observationen förutsätter att TS hela tiden tittat på personen för att kunna uppmärksamma det konstanta stirrandet. Alltså blir det stirrande åt båda håll.
 
Ja, det är extremt. Det svåra i en konfrontation själv eller med chef är att observationen förutsätter att TS hela tiden tittat på personen för att kunna uppmärksamma det konstanta stirrandet. Alltså blir det stirrande åt båda håll.

Det håller jag nog inte med om. Man känner ju utan att stirra tillbaka att man blir konstant iaktagen. Man ser det i ögonvrån och kastar en blick på den stirrande då och då för att man är störd.

Fast det kan ju vara svårt att i en nervös situation förklara det, det håller jag med om. Det gäller att förbereda sig, hålla sig lugn och förklara hur man själv upplever situationen utan att anklaga.
 
Låter verkligen obehagligt. I mitt fall hade jag nog stirrat tillbaka irriterat och inte vikit undan blicken förrän hon gjort det och hoppats att hon fattat vinken efter några sådana tillfällen. Kanske inte det mest optimala dock .. Bra att du pratar med henne. Uppdatera gärna på måndag och lycka till!
 
Det håller jag nog inte med om. Man känner ju utan att stirra tillbaka att man blir konstant iaktagen. Man ser det i ögonvrån och kastar en blick på den stirrande då och då för att man är störd.
Fast det där kan också bli en grej, att man stör sig kanske på en person såpass att man lite blir åt det paranoida hållet och förutsätter och känner att personen är lite efter en hela tiden. Får kanske en känsla som inte riktigt vill ge sig då man är så inställd på att den personen är sådan och den känsla eskalerar helat tiden och tillslut spelar det ingen roll vad personen gör.

Säger absolut inte nu att Ts är paranoid och håller på att få en förföljelsemani men det kanske har blivit en sådan fixering att det inte ger sig oavsett vad denna personen gör riktigt. Jag har lätt för att få sådana fixeringar. Fastnar i en tanke som sedan eskalerar och tillslut blir det jobbigt att ens se personen på bussen.

Går det såpass långt att man till och med tänker på det på fritiden, då börjar det bli lite mycket. Då kanske det eventuellt kan vara mer än att bara personen tittar. Att man tex kanske överreagerar för mindre och för normala saker personen gör. Jag tror inte det hjälper att prata med en sådan person och be den sluta titta, tror inte känslan försvinner riktigt för det. Kan säkert dock göra det. Spännande att se hur det blir på måndag när Ts pratat med personen.

Annars förövrigt tycker jag det låter lite som i en thriller, en person som blir så besatt av någon och förföljer och vill åt ens privatliv och allt vad det är. Låter riktigt obehagligt. Om det är så så hade jag nog försökt få till det så att man jobbar så att man inte träffas alls.
 
Senast ändrad:
Hur skulle du vilja definiera detta som beskrivs nedan?


Under ett år, ganska så exakt har jag upplevt ett otroligt obehag utav en kollegas blickar. Jag känner mig avklädd och det har gått så långt att jag tycker riktigt illa om personen.

Jag brukar inte anse att det överhuvudtaget är relevant att nämna genus utan brukar använda det mer neutrala pronomen” hen ”men nu gör jag inte det, för anser att det har en väsentlig betydelse för hur du/ni tänker kring denna situation.


Helt otippat ( random) rör detta 2 kvinnor i den övre medelåldern, varav jag då, är den ena kvinnan.


Kollegan började för ett drygt år sedan. Jag är en ganska öppen person och snackar med de flesta ( försöker ha ett inkluderande förhållningssätt) och då det visade sig att hon, kollegan, brukade ha matlåda med sig blev det naturligt att hon, ngr andra kollegor och jag brukade gå till matsalen vid samma tid. Jag brukade fråga om det var dags att gå på lunch när jag passerade hennes rum, ja ni vet, sådant man ofta gör. Ska tillägga att de flesta brukar gå ut och käka lunch varför vi är en liten skara ”matlådemänniskor” som går till företagets matsal.

Ja, vi satt väl tillsammans, snackade om vardagliga ting och inget mer med det.

Som jag minns gick det kanske 4 veckor, sedan började jag märka att kollegan gav mig långa blickar, leenden, hon kunde vinka från långt bort i korridoren i korridoren, hon satte sig extremt nära mig i soffan i fikarummet. Hon riktigt klämde sig ned intill mig, jag kunde påpeka att det var kanske lite väl trångt, men nej då, hon tyckte det gick så bra så.


För att komma till toaletterna, passerar man hennes rum och när man kommer ut från hissen ser man rakt in i hennes rum. Varje gång jag passerade hennes rum, vred hon sin stol och tittade ut på mig med ett leende.


Jag anade/upplevde att hon kanske hade fått en” fling ”för mig. Jag tänkte, att om jag verkar lite avvisande i mitt kroppsspråk och lite mindre social med henne, kanske hon förstår att det inte är besvarat.


Vill påpeka att jag inte är homofob, att jag anser att vem som helst, kan när som helst bli förälskad i en person av samma kön, även om man inte varit det tidigare i livet.


Av detta blev det i stället så att hon i fikarummet och lunchrummet kunde fyra utav blickar som var som en blandning av åtrå, sårad och övergivenhet.

Hennes stirrande blev intensivare, det var som om när jag klev in i ett rum där hon fanns, var hennes blick fastnaglad på mig. Hennes blick hela tiden på mig, oavsett om jag var långt bort eller nära.


I lunchrummet ”högg” hon all tänkbar information om mig, hon kunde få. Svårt att förklara men som jag upplevde det, hon skulle veta så mkt det bara var möjligt om mig. Nästan slet mobiltelefonen ur min hand då jag visade ett foto på min brorsons son för en annan kollega., etc etc.


Konsekvensen utav detta är att jag undviker så långt det är möjligt att vistas i samma rum som henne ( vi har inte gemensamma möten), slutade att fika, ändrat mina lunchtider, tittar rakt fram när jag passerar hennes rum för att slippa se hur hon häver sig ut för att stirra på mig.

Helt och hållet slutat prata om mina privata aktiviteter då jag ändå måste vara i närheten utav henne( lunchtid).


När hon inte tror att jag ser det, ser hon på mig såsom man skulle säga ” klär av en med blicken”, jag känner mig naken, obehag, kan knappt titta på henne, slutat hälsa på henne. Går omvägar för att slippa göra det.


Hennes blickar sitter som fastnaglade, oavsett.


Jag har i förtroende berättat för någon kollega, fått respons att det nog inte är så farligt och att det går över, att jag kan välja ta det på ett annat sätt, att min inställning till det hela är ”fel”. Jag skulle kunna rycka på axlarna åt det.


Jag har försökt flera olika metoder, ibland funkar det lite bättre, att jag ger f*n i hennes blickar men det återkommer alltid att jag mår pyton utav det.


Tänker att jag är överkänslig, att jag har ett eget ansvar för att det inte går över, att hon inte slutarupp för att jag är avvisande i mitt kroppsspråk och för att jag sänder ut dålig energi. Om jag bara hanterar det på ett annat sätt……… Ni vet, det klassiska. Man tar ansvar för allt!


Det här snurrar runt i mitt huvud även på min fritid men när jag är ledig lite längre som över jul och i kombination med att hon också kanske är ledig när jag jobbar och vice versa, då det har gått tid utan att jag har behövt konfronteras med hennes blickar, då går det ur mitt ”system”.


Dessvärre är det sedan så att när vardagen är åter och man arbetar måndag till fredag och måste finna mig i detta stirrande och känna detta obehag så blir det som tusen gånger värre för att det blir en sådan kontrast till hur det är att slippa det, att vara fri från det.


Ni tänker säker, att varför har jag inte talat med henne?


Varit på väg flera gånger men har inte ”vågat” känns som det är onämnbart, subtilt etc etc. Har tänkt att det kanske blir en större grej utav det om man nästlar sig in och man går in i försvar. Och som jag skriver ovan, att jag på något vis tycker att jag har ett eget ansvar för mitt mående, fast jag kanske egentligen inte är det.


Vad får ni för tankar? Vad skulle ni säga/definiera det jag är utsatt för?
Jag har upplever något liknande. En kollega som är kär i mig och alltid skall röra mig. Jag hatar det. Härom natten drömde jag att han rörde mig, jag drog mig undan, han fortsatte röra mig. Till slut satt jag upptryckt (i drömmen) under ett bord för att komma undan honom. När jag vaknade var jag mycket upprörd. Jag insåg hur mycket hans beteende stör mig.

Jag blir som dig. Jag undviker personen.
Jag har till och med börjat äcklats (jag rår inte för det) av honom. Jag får rysningar och gåshud när han är nära.

Jag har tyvärr inte gjort något åt detta. Jag undviker honom helt enkelt.
 
Jag har upplever något liknande. En kollega som är kär i mig och alltid skall röra mig. Jag hatar det. Härom natten drömde jag att han rörde mig, jag drog mig undan, han fortsatte röra mig. Till slut satt jag upptryckt (i drömmen) under ett bord för att komma undan honom. När jag vaknade var jag mycket upprörd. Jag insåg hur mycket hans beteende stör mig.

Jag blir som dig. Jag undviker personen.
Jag har till och med börjat äcklats (jag rår inte för det) av honom. Jag får rysningar och gåshud när han är nära.

Jag har tyvärr inte gjort något åt detta. Jag undviker honom helt enkelt.
Om han tar i dig tycker jag definitivt att du kan säga ifrån. "Jag tycker inte om att du rör vid mig hela tiden" eller något.
 
Om han tar i dig tycker jag definitivt att du kan säga ifrån. "Jag tycker inte om att du rör vid mig hela tiden" eller något.
Jag har aldrig kommit mig för att göra det. Nu har det blivit en så stor grej för mig att jag är rädd att jag ska agera i affekt.
När jag vaknade och var så upprörd insåg jag att jag måste ta ställning för mig själv.
Kanske denna tråd ger mig styrkan:-)

Det blir bara så konstigt, när man har jobbat ihop i 10 år, på en liten arbetsplats att sätta en gräns som lyder; ta inte på mig.
 

Liknande trådar

Skola & Jobb Någon som är mer insatt än vad jag är nu för tiden? Om det är ok för PA att jobba dygn, och om det får fortsätta vara ok? Jag har i...
2
Svar
28
· Visningar
3 095
Senast: malumbub
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 806
Kropp & Själ Jag visste inte om jag skulle lägga tråden här eller på dagbok. Men jag vill nog ha tankar? För att börja från början… Jag har varit...
2
Svar
29
· Visningar
4 238
Senast: skiesabove
·
Skola & Jobb De senaste veckorna har jag börjat få obehagliga brev från en man (dubbelt så gammal som jag) som är kund på mitt jobb. Han kommer ofta...
4 5 6
Svar
108
· Visningar
15 477

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp