Nytt jobb - gå ner 10.000 kr i lön.

[Sleepy]

@Petruska Måste vara stressande att sitta i kläm sådär ändå. Finns det inga alternativa vägar att gå, lite mer sidledes?

 

[Mabuse]

Är inte så orolig. Skulle bli mycket förvånad om någon inte tycker att jag "betalar tillbaka" så det räcker, faktiskt.

Såklart har du bäst koll på din situation, det lät som att det var ett problem iom att du beskrev att du slet som ett djur för att inte trilla ur eller puffas uppåt. Men är det inget att oroa sig för, så är det ju bara att köra på precis som du gjort.

 

[Petruska]

Får man det då?

Självklart vore puttas ut värst, men ändå.

 

[Mabuse]

@Petruska Måste vara stressande att sitta i kläm sådär ändå. Finns det inga alternativa vägar att gå, lite mer sidledes?

Generellt bygger ju det akademiska systemet på att man ska stiga uppåt i någon mening: bli riktigt bra på att forska (men då kommer man stiga i graderna akademiskt, bli docent och kanske professor), bli en riktig skicklig lärare (och då söker man och får en lektorstjänst, kanske på ett lärosäte där man inte satsar på forskningen i första hand och den biten inte är lika viktig. Är man riktigt bra på undervisning förväntas man kanske ta lite ansvar där, för någon kurs eller ett helt program, alternativt får man bli slitvargen som undervisar massor), eller bli en bra chef, då stiger man i graderna där. Bara sitta helt still är svårt, man förväntas bli bättre hela tiden, och därmed också ta mer ansvar och svårare uppgifter -> nya titlar.

Alternativt hoppa av hela karusellen och börja jobba med något annat, givetvis, det är det många som gör.

 

[Mabuse]

Får man det då?

Självklart vore puttas ut värst, men ändå.

Det nya forumet är förvirrande, är detta ett svar till mig eller sleepy?

 

[Sleepy]

@Mabuse Just lärare finns det ju många exempel på som har ett nöjd-läge.

 

[Mabuse]

@Mabuse Just lärare finns det ju många exempel på som har ett nöjd-läge.

Ja, absolut, det finns nöjd-lägen i alla tre inriktningarna. Eller ja, forskarspåret är kanske lite svårt, men man kan bli docent först, och sen undvika att publicera sig där det räknas (internationella, högt rankade journals, t ex), så kan man utan större problem vara docent för evigt. Men det är ju ett ackumulativt system, det är svårt att forska på heltid utan att det blir några meriter av det. Eller ja, inte om man inte publicerar sig förstås, men blir det inget resultat av forskningen kan man förstås få svårt med finansieringen med tiden. Så av den anledningen måste man kanske sluta med den.

 

[Sleepy]

@Mabuse Ja just forskning är ju så direktkopplat. Som ett eget företag, med resultat som återinvesteras. Samma frihet och ansvar - och samma prestationskrav.

 

[Mabuse]

@Mabuse Ja just forskning är ju så direktkopplat. Som ett eget företag, med resultat som återinvesteras. Samma frihet och ansvar - och samma prestationskrav.

Jo, det är ju fritt å ena sidan, men å andra sidan finns prestationskraven där. Efter disputationen så är det fritt fram ett tag, om man lyckas få en tjänst, men är man kvar i forskarvärlden och har forskningstid i sin tjänst, så kommer förmodligen folk börja knacka en på axeln efter några år, och fråga hur det går med docentmeriteringen. Forskningen är ju oftast den friaste delen av tjänsten, så jag skulle säga att det inte är ovanligt att den inte hinns med, och det funkar bra ett tag, men sen kommer den där dagen när nån högre upp tittar på en och frågar "Men varför är inte du docent som de andra små doktorerna som disputerade samtidigt som du?" Om svaret då blir att "Jamen jag sitter hellre här och luktar på blommorna, jag vill inte skriva artiklar", så blir förmodligen resultatet att man blir av med forskningsdelen i tjänsten så småningom. Med andra ord, man blir tvungen att byta jobb, och kanske undervisa mer, eller administrera mer.

 

[Hyacinth]

@Hyacinth Visst är det konstigt att all tillgänglig högre lön kommer med tråkigare arbetsuppgifte? Jag sliter som ett djur för att hålla mig kvar på nuvarande nivå utan att för den skull gå vidare i hierarkin. Alla steg ovanför mitt nuvarande blir bara tråkigare och tråkigare. Som det är nu älskar jag det (nästan).

Precis! Jag gör samma, trivs ypperligt med mitt jobb och jobbar stenhårt på att undvika "chef med personalansvar" i mitt fall. Jag skulle aldrig ha den frihet jag har idag, något högre lön men en icke-existerande fritid och ingen flex. Näpp tack

 

[Mabuse]

Precis! Jag gör samma, trivs ypperligt med mitt jobb och jobbar stenhårt på att undvika "chef med personalansvar" i mitt fall. Jag skulle aldrig ha den frihet jag har idag, något högre lön men en icke-existerande fritid och ingen flex. Näpp tack

Är det svårt att inte bli chef? Alltså, något man måste jobba stenhårt på för att undkomma? Man tänker sig ju annars att det skulle räcka att inte söka några chefstjänster, och tacka nej om man blir erbjuden en sån tjänst. Det är ju inte precis stenhårt arbete, vad är det du behöver göra för att undgå chefspositionen?

 

[mino]

Jag har inte meriterna. Ser ingen annan råd än att samla ihop dem, vad ska jag annars göra på arbetstid, liksom. Vill inte få titlarna och därmed bli evig gisslan som kvinna i den ena mansdominerade församlingen (betygsnämnd, sakkunnignämnd, you name it) efter den andra och inte ha en sekund över till nåt annat. Ett välkänt problem för kvinnor i sammanhang som mitt (mansdominerat). Och absolut inte värt högre lön och "finare" visitkort.

Håller SÅ med dig. Jag har mot bättre vetande dragits in som ledamot i flera olika centrala nämnder vilket förvisso ser bra ut i CV:t men ju mer jag gör såna saker desto mer distraherad blir jag från det jag egentligen tycker är kul, att forska. Och ju högre upp man kommer desto svårare blir det att undvika ledarroller med tunga administrativa bördor på olika sätt. Nej, professor är verkligen inget att stå efter, känner jag.

 

[Petruska]

Nej, professor är verkligen inget att stå efter, känner jag.

Nej, det verkar dötråkigt och dessutom stressigt (stressigare).

Nu känner jag att mitt "problem" kanske har tagits på lite väl stort allvar, men det ligger något i problembeskrivningen ändå. Jag tycker ärligt att mitt jobb aldrig har varit bättre än nu, och det är trots allt inte genom att lukta på blommorna som jag kommit hit.

Får jag välja vill jag vara kvar här. Jag klarar mig finfint på lönen och jag har större inflytande på min egen arbetstid än jag någonsin har haft i mitt liv, och dessutom mindre andel tråkiga arbetsuppgifter än någonsin (en reseräkning tog förvisso över en timme i morse, men ändå, någon dans på rosor är det ju trots allt ingen idé att hoppas på).

De hierarkiska stegen över mig, som på sikt vore ett slags naturliga steg om jag klarar att fortsätta hålla stilen, är mig inte önskvärda.

Att underprestera är inte lösningen, det kommer att ta en ände med förskräckelse. (A-kassa klarar jag mig nog på, men definitivt inte finfint. Och det är ju inte en lösning på lång sikt.)

Det är lite destruktivt att ett snyggt cv leder till saker jag inte vill ha. Ett fult cv gör iofs detsamma, fast i motsatt riktning. Är glad att jag gick ut i det här yrkeslivet så pass sent, utbildade mig sent osv. Det ökar chansen att jag helt enkelt inte hinner få de tyngre och för min person mer olämpliga utnämningarna innan det är dags att dra sig tillbaka.

 

[mino]

Om svaret då blir att "Jamen jag sitter hellre här och luktar på blommorna, jag vill inte skriva artiklar", så blir förmodligen resultatet att man blir av med forskningsdelen i tjänsten så småningom.

Men normalt sett har man ju sina egna forskningsmedel i den situationen. Att kunna dra in pengar är ju helt nödvändigt, blir man docent utan att kunna dra in medel så sitter man betydligt mer löst än att man tar det lugnt med uppgraderingen. Så länge man publicerar sig dessutom finns det ingen anledning att oroa sig.

 

[Mabuse]

Men normalt sett har man ju sina egna forskningsmedel i den situationen. Att kunna dra in pengar är ju helt nödvändigt, blir man docent utan att kunna dra in medel så sitter man betydligt mer löst än att man tar det lugnt med uppgraderingen. Så länge man publicerar sig dessutom finns det ingen anledning att oroa sig.

Men om man publicerar sig så har man ju meriterna, eller hur menar du? Självklart kan man alltid köpa sig fri från undervisning med egna medel, men för att få dem så behöver man ofta ha publicerat för pengarna man fick förra gången. Min erfarenhet är att det i längden ofta är svårt att få egna forskningsmedel om man aldrig publicerar sig. Och har man publicerat sig, tja, då får man ju så småningom meriterna för att bli docent. Men jag håller med om att det är publikationerna som är nyckeln, om det är det du menar. Docent är ju bara kvittot på publikationerna, även om det kanske vore lite udda att sitta på publikationer tillräckligt för en professur, och ändå inte ens söka docent.

Sen är det säkert olika på olika lärosäten, men hos oss är det så att den som har tjänst, och inte blivit docent inom en viss tid, får nedsättning av forskningstiden i sin tjänst. Så om man då alls vill fortsätta forska, så är man helt beroende av att ha dragit in egna forskningsmedel. Vilket i längden blir svårt utan publikationer.

 

[mino]

@Mabuse Jag menar att har man egna medel, vilket man bör kunna dra in några år efter disputationen åtminstone så lär man ju inte bli petad från forskningen. Det är inte docentgraden som gör från eller till. Blir man docent på tid man själv inte dragit in en krona till så är det mer problematiskt.

Eller tänker du dig ett scenario där man har forskning i tjänsten och inte forskar alls så kan man ju fråga sig vad personen gör där? Då är det ju snarare nästan arbetsvägran.

 

[Mabuse]

@Mabuse Jag menar att har man egna medel, vilket man bör kunna dra in några år efter disputationen åtminstone så lär man ju inte bli petad från forskningen. Det är inte docentgraden som gör från eller till. Blir man docent på tid man själv inte dragit in en krona till så är det mer problematiskt.

Eller tänker du dig ett scenario där man har forskning i tjänsten och inte forskar alls så kan man ju fråga sig vad personen gör där? Då är det ju snarare nästan arbetsvägran.

Det var det senare jag menade, och därför liknade jag det just vid arbetsvägran. Det går ju att nog arbeta på sin forskningstid, men utan att resultatet blir publikationer på det sätt arbetsgivaren skulle vilja se (beror givetvis på arbetsgivaren, men många lärosäten vill ju se publikationer i högt rankade tidskrifter).

Docentgraden gör varken till eller från i sig, men det blir ju ett resultat av att forska och publicera sig. Så om man forskat under ett tiotal år eller så, på egna medel eller som del i tjänsten, och det inte resulterat i tillräckliga meriter för att man ska kunna plocka ut en docenttitel, så kan det bli så att den som gav en pengar för att forska under de tio åren (ag eller fristående forskningsfinansiärer) inte har lust att ge en mer pengar till forskning. Har man då en tjänst där forskning ingår, så innebär ju det att ens tjänst förändras, och man inte har kvar precis samma jobb.

 

[Hyacinth]

Är det svårt att inte bli chef? Alltså, något man måste jobba stenhårt på för att undkomma? Man tänker sig ju annars att det skulle räcka att inte söka några chefstjänster, och tacka nej om man blir erbjuden en sån tjänst. Det är ju inte precis stenhårt arbete, vad är det du behöver göra för att undgå chefspositionen?

Ja, om jag inte taggar ner ambitionsnivån.
Det är nästa steg på karriärspinnen, jag har alla kurser och meriter, får uppdrag i förberedande syfte mm. Jag har tackat nej tre gånger på ett och ett halv år.
Min chef undrar om jag inte vill vidare i karriären, men jag vill faktiskt bli världsbäst på det jag gör. Visst skulle jag vilja ha högre lön, men det är ett för högt pris att betala.
Jag har haft personalansvar förut, och det är inte min grej.

 

[Petruska]

@Hyacinth Där pekar du på nåt intressant, som gäller i många yrken! Nämligen att "karriär" och "utveckling" inte måste innebära att man får arbetsledaransvar (med vidhängande administrativt krångel), utan minst lika gärna kan innebära att utvecklas fackmässigt, som expert.

Expertens lön verkar sällan kunna mäta sig med chefens, men om man får psykiska men och ångest av att chefa är det ju ändå lätt värt det. (Sjukskrivning blir man ju inte heller fet på.) Det där extra lönepåslaget som just arbetsledning ger, framstår för mig som den minst attraktiva sortens lönehöjning av dem alla.

 

[Hyacinth]

@Hyacinth Där pekar du på nåt intressant, som gäller i många yrken! Nämligen att "karriär" och "utveckling" inte måste innebära att man får arbetsledaransvar (med vidhängande administrativt krångel), utan minst lika gärna kan innebära att utvecklas fackmässigt, som expert.

Expertens lön verkar sällan kunna mäta sig med chefens, men om man får psykiska men och ångest av att chefa är det ju ändå lätt värt det. (Sjukskrivning blir man ju inte heller fet på.) Det där extra lönepåslaget som just arbetsledning ger, framstår för mig som den minst attraktiva sortens lönehöjning av dem alla.

Visst är det märkligt? Att erfarenhet premieras så lite kommer jag aldrig förstå. Jag skulle de facto få högre lön på samma företag om jag tog ett mindre kvalificerat jobb, eftersom själva bytet innebär ett lönelyft. Det är så vi löneförhandlar på mitt jobb, vi byter tjänster med varandra.
Jag som haft samma tjänst i tre år är en inventarie