Nytt jobb - gå ner 10.000 kr i lön.

[sjoberga]

Ofta blir dessutom experter befordrade till chefer för att det är enda sättet att få mer betalt. Trots att de har tveksamma ledaregenskaper i en hel del fall. Det är ett kasst system.

 

[Mabuse]

Ja, om jag inte taggar ner ambitionsnivån.
Det är nästa steg på karriärspinnen, jag har alla kurser och meriter, får uppdrag i förberedande syfte mm. Jag har tackat nej tre gånger på ett och ett halv år.
Min chef undrar om jag inte vill vidare i karriären, men jag vill faktiskt bli världsbäst på det jag gör. Visst skulle jag vilja ha högre lön, men det är ett för högt pris att betala.
Jag har haft personalansvar förut, och det är inte min grej.

Ok, så det du behövt göra för att undgå chefsjobben, är att var sjätte månad säga "Nej". Det låter kanske inte som sådär väldigt stenhårt arbete.

Och när din chef frågar "Vill du inte vidare i karriären?", så borde det inte vara så svårt att säga "Nä! Sluta utbilda mig och ge mig förutsättningar på alla sätt att förbereda mig för chefsrollen, för jag vill inte!" Har ni medarbetarsamtal (vilket man väl måste enligt lag som arbetsgivare), så känns det ju som ett gyllene tillfälle att tala om för chefen att hen ska sluta att satsa så dant på dig, för du vill ingenstans. Det känns ju onekligen lite som ett lyxproblem, ska erkännas, att arbetsgivaren satsar för mycket på en?

 

[Hyacinth]

Må så vara, men jag vill ju fortfarande utvecklas, vidareutbilda mig osv men inom mitt område. Jag vill bli bättre på det jag gör, lära mig mer om massor, men jag vill inte ha personalansvar igen. Jag är nörd på min bit, inte på schemaläggning av konsulter, budget och vabbande personal.

 

[Sleepy]

@HyacinthExpertens lön verkar sällan kunna mäta sig med chefens

Då är det bättre att släppa taget om organisationen helt och bli konsult.

 

[Mabuse]

Må så vara, men jag vill ju fortfarande utvecklas, vidareutbilda mig osv men inom mitt område. Jag vill bli bättre på det jag gör, lära mig mer om massor, men jag vill inte ha personalansvar igen. Jag är nörd på min bit, inte på schemaläggning av konsulter, budget och vabbande personal.

Du får väl prata med din chef, och höra om de har lust att satsa på sån vidareutbildning för dig, istället för att förbereda dig för chefsrollen? Hursomhelst så låter det ju som att nåt har gått lite snett i kommunikationen, om ag satsar för fullt på dig för att förbereda dig för en chefsroll du inte vill ha? Det skulle de väl knappast göra om de visste att du absolut inte vill bli chef. Det finns ju fler än du som inte vill bli chefer och kliva uppåt, fast de är duktiga på det de gör, så den tanken borde inte vara främmande för din chef. Ju snabbare det står klart för alla inblandade desto bättre, skulle jag tänka.

 

[prinsessfeminist]

Ofta blir dessutom experter befordrade till chefer för att det är enda sättet att få mer betalt. Trots att de har tveksamma ledaregenskaper i en hel del fall. Det är ett kasst system.

Nu finns möjlighet inom skolorna att anställa förstelärare. Inte sällan har de mer betalt än biträdande rektorer och/eller ligger i samma nivå som rektor.

Jag tycker det är en bra satsning. Duktiga lärare skall ges möjlighet att få en bra lön för sitt arbete. Lika mycket som en expert inom annat område skall belönas med "expertlön".

Varför måste man bli chef för att man är en duktig specialist? Det tycker jag är resursslöseri.

 

[Petruska]

Och när din chef frågar "Vill du inte vidare i karriären?", så borde det inte vara så svårt att säga "Nä! Sluta utbilda mig och ge mig förutsättningar på alla sätt att förbereda mig för chefsrollen, för jag vill inte!"

Jag uppfattade inte att det var riktigt det som var @Hyacinths läge. Och det var heller inte riktigt det jag tänkte på. Jag tänkte mig personer - jag känner flera såna, har det visat sig - som mer än gärna vill utvecklas - som experter, alltså yrkesmässigt, i sitt fackområde. Problemet är att ordet "utveckling" praktiskt taget används synonymt med "fler och fler att leda och hantera vab för", vilket du ju i princip också gjorde i inlägget.

Från mitt perspektiv så är det här ett problem, om än inte ett i nivå med krisen i Syrien. Men ett för mig tydligt problem på många arbetsplatser, utan tvekan.

 

[Mabuse]

Jag uppfattade inte att det var riktigt det som var @Hyacinths läge. Och det var heller inte riktigt det jag tänkte på. Jag tänkte mig personer - jag känner flera såna, har det visat sig - som mer än gärna vill utvecklas - som experter, alltså yrkesmässigt, i sitt fackområde. Problemet är att ordet "utveckling" praktiskt taget används synonymt med "fler och fler att leda och hantera vab för", vilket du ju i princip också gjorde i inlägget.

Gjorde jag? Det verkar ju onekligen som att Hyacints chef menar "bli chef" med "komma vidare i karriären", eftersom frågan dök upp i samband med att hon tackade nej till ett chefsjobb. Likhetstecknet var hennes chefs, inte mitt - uppenbarligen tycks det ju råda viss förvirring mellan hyacint och hennes chef om vad man vill när man vill vidare och utvecklas i nuläget, som de kanske skulle få en enklare tillvaro av att klargöra med varandra.

Just inom forskarvärlden finns det ju tvärtom goda förutsättningar att utvecklas till expert utan att bli chef, som jag beskrev i tidigare inlägg finns det till och med två alternativa expertkarriärvägar utöver att stiga uppåt och bli chef: bli forskarexpert, och bli undervisningsexpert. Väljer man att bli forskarexpert kommer det ju visserligen lite tjusiga titlar som docent och professor med på köpet, men de flesta professorer jag känner till har inte arbetsledaransvar över nånting mer än sin egen rumpa, såvida de inte gått och blivit rektorer eller dekaner eller liknande utöver professorer. Så jag håller inte med dig om att "utveckling", i forskarvärlden minst av allt, likställs med "bli chef". Det kan säkert vara så i vissa branscher, som inte är så kunskapsintensiva, men i de kunskapsintensiva branscher jag känner till så finns absolut alternativen expertkarriär/chefskarriär, och de flesta är också medvetna om att de finns.

 

[Petruska]

@Mabuse Nej, jag tycker inte att det där problemet är särskilt märkbart inom akademin. Men där arbetar ju de flesta inte. I väldigt många andra sammanhang verkar just "utveckling på jobbet" och "ledarskap" vara väldigt intimt förknippade, trots att själva produkten i de flesta organisationer rimligtvis inte är själva ledandet, utan något annat. Och att det inte är orimligt att tänka sig att detta andra, är vad som gör de anställda intresserade av arbetet.

Jag hade problem med det där redan som skötare i psykiatrisk vård, och när jag häromåret följde ett mentorsprogram, behandlades idén om att utvecklas i sin expertroll närmast som något för tragiska nördar helt utan social kompetens. Bara för att nämna ett par självupplevda exempel, men jag är mer intresserad av det problem jag tycker verkar finnas här, än av egna upplevelser av det.

 

[sjoberga]

Så jag håller inte med dig om att "utveckling", i forskarvärlden minst av allt, likställs med "bli chef". Det kan säkert vara så i vissa branscher, som inte är så kunskapsintensiva, men i de kunskapsintensiva branscher jag känner till så finns absolut alternativen expertkarriär/chefskarriär, och de flesta är också medvetna om att de finns.

Jag jobbar i en väldigt kunskapsintensiv bransch och visst finns alternativen. Dock är "expert" en smal, grund väg jämfört med chef, dvs mer och mer personalansvar. Fortfarande ganska dysfunktionellt, men jag hoppas att det blir bättre.

Ett problem; inte i nivå med krisen i Syrien och inte heller i nivå med problemet med att kvinnor får mindre betalt för samma arbete.

 

[Mabuse]

Bara för att nämna ett par självupplevda exempel, men jag är mer intresserad av det problem jag tycker verkar finnas här, än av egna upplevelser av det.

Ja, det är jag också, särskilt eftersom jag jobbar på ett ställe som forskar om just den här typen av frågor. Jag är inte säker på att jag delar den bild du har, tvärtom tycker jag, baserat på mina erfarenheter i jobbet (alltså inte av mitt eget yrke, utan av egen och andras forskning) att det finns rätt gott om branscher/jobb där utveckling inte är = bli chef. Visst kan det vara så att man förväntas vilja bli chef över åtminstone några få i något läge, men oftast är det ju allmänt känt att när man tagit några steg uppåt på den karriärstegen så gör man inte längre det man från början var bra på, som gjorde att man blev chef i första läget. Det finns till och med ett lite humoristiskt namn på den tendensen: the Peter principle

Med det sagt så är det alltså mycket välkänt att expert och chef är olika saker, och att den som lämpar sig för det ena inte nödvändigtvis blir lycklig som det andra. Och i väldigt många organisationer och yrken finns också mycket riktigt båda vägarna, den akademiska världen är absolut inte unik där.

 

[Hyacinth]

Värja sig är väl ett sätt att uttrycka det på, oförmåga att värna specialistkunskap en annan. Jag gillar mitt jobb. Mycket. Jag vill ha kvar det. Men jag vill utvecklas inom det och få uppmuntran i min roll.

 

[Petruska]

@Mabuse Det är så klart bra om det här problemet är mindre utbrett än vad erfarenheterna omkring mig tyder på. Problemet verkar dock existera, jag stöter som sagt på det rätt regelbundet, och det verkar ju fler i tråden göra. För den som har problemet, är det ju tyvärr till föga hjälp att andra inte har det. Om jag verkligen ville diskutera det som ett problem jag faktiskt hade på jobbet, hade nog inte forskningsresultat i motsatt riktning hjälpt mig särskilt mycket, är jag rädd.

 

[monster1]

Ja, det är jag också, särskilt eftersom jag jobbar på ett ställe som forskar om just den här typen av frågor. Jag är inte säker på att jag delar den bild du har, tvärtom tycker jag, baserat på mina erfarenheter i jobbet (alltså inte av mitt eget yrke, utan av egen och andras forskning) att det finns rätt gott om branscher/jobb där utveckling inte är = bli chef. Visst kan det vara så att man förväntas vilja bli chef över åtminstone några få i något läge, men oftast är det ju allmänt känt att när man tagit några steg uppåt på den karriärstegen så gör man inte längre det man från början var bra på, som gjorde att man blev chef i första läget. Det finns till och med ett lite humoristiskt namn på den tendensen: the Peter principle

Med det sagt så är det alltså mycket välkänt att expert och chef är olika saker, och att den som lämpar sig för det ena inte nödvändigtvis blir lycklig som det andra. Och i väldigt många organisationer och yrken finns också mycket riktigt båda vägarna, den akademiska världen är absolut inte unik där.

Fast det är väll lite av en utopi, jag tycker arbetslivet kryllar av chefer som egentligen borde vara experter, där det enda sättet att kliva på den hierarkiska stegen har varit att få personal och budgetansvar. I min organisation (kommun) är det det enda sättet att klättra hierarkiskt.

 

[Sleepy]

expertroll närmast som något för tragiska nördar helt utan social kompetens.

Beklagligt att det beskrevs så negativt. De där nördarna är ovärderliga i många organisationer.

 

[mino]

Varför måste man bli chef för att man är en duktig specialist? Det tycker jag är resursslöseri.

Min erfarenhet är att det oavsett ambitionsnivå på arbetsplats bara finns ett begränsat urval av duktiga och någorlunda ansvarsfulla medarbetare. Jag kan mycket väl förstå att det blir som @Hyacinth beskriver att man fortsätter att satsa på någon som är motsträvig, just för att man inte har ett jätteurval att välja på. Jag tror tyvärr ofta också att kvinnor hamnar i facket "ansvarstagande" och forskning visar att kvinnor tenderar att behålla sina administrativa ansvar oavsett hur de klättrar.

Sen kan det ju också vara så att man försöker behålla kompetens genom att ge dem högre lön och för att kunna motivera deras löneförhöjningar ger man dem ansvarsuppdrag.