Nytt jobb - gå ner 10.000 kr i lön.

[prinsessfeminist]

I så fall så nej, det skulle jag inte göra. Även om det är trevligt att ha ett jobb man tycker är roligt så är det för mig viktigare att få in en lön som gör att jag kan göra det jag tycker är roligt på fritiden och så vill jag ha tider som gör att jag får så mycket fritid som möjligt.

Så kan man se det, men mitt jobb skall helst vara så roligt att jag lite i förundran känner: "Tänk att jag får betalt för det här?! - Wow!"

Då är det nästan en hobby.

 

[prinsessfeminist]

Men var går gränsen för den definitionen? Huset där jag sitter just nu ägs av oss två vuxna. Om den enes inkomst skulle försvinna eller påtagligt minska så kan inte heller den andre bo kvar i huset, och så tror jag att verkligheten ser ut för de allra flesta. Innebär det att vi står på varandras kuddar, och är otillbörligt beroende av varandra? Det du beskriver känns visserligen som en bra målsättning, men i praktiken svårförenligt med själva konceptet att dela ett hushåll.

Men det var inte så jag menade. Klart att man kan vara beroende av två löner för en viss standard. Det jag syftade på var snarare att var och en ha ansvar att kunna klara sig på något sätt även om man skulle separera eller om den ena parten gick bort.

Att man inte kan ha samma standard som ensamförsörjande än om man har två inkomster betyder inte ekonomiskt "beroende".

 

[Inte_Ung]

Även om det är trevligt att ha ett jobb man tycker är roligt så är det för mig viktigare att få in en lön som gör att jag kan göra det jag tycker är roligt på fritiden och så vill jag ha tider som gör att jag får så mycket fritid som möjligt.

Inget som jag har gjort på min fritid kan på något vis matcha de upplevelser som jag har fått genom mina olika arbeten.
Det roligaste jag någonsin har gjort i mitt liv, det har jag gjort på mitt arbete.

 

[Jannice]

Så kan man se det, men mitt jobb skall helst vara så roligt att jag lite i förundran känner: "Tänk att jag får betalt för det här?! - Wow!"

Då är det nästan en hobby.

Hittar man ett sådant jobb, eller har ett, så kan jag tänka mig att man har en positivare syn på hur roligt ett jobb kan vara.

Själv har jag aldrig haft ett så pass roligt jobb, tyvärr, så för mig är det mer ett nödvändigt ont. Sen så tänker man nog annorlunda om man är rätt ekonomiskt oberoende redan, varken jag eller sambon skulle kunna gå ner så mycket i lön och dessutom öka pendlingsavståndet, då vi redan i dag lägger en halv förmögenhet (känns det som) bara på att ta oss till och från jobbet.

 

[Jannice]

Inget som jag har gjort på min fritid kan på något vis matcha de upplevelser som jag har fått genom mina olika arbeten.
Det roligaste jag någonsin har gjort i mitt liv, det har jag gjort på mitt arbete.

Jag har haft stunder då jag haft roligt på mina jobb jag också, men då har det alltid berott på själva folket jag jobbat med och inte på själva jobbet... Jag skulle jättegärna ha ett sådant jobb jag också, men även om jag hittade det skulle jag inte kunna ta det om det var under dem förutsättningar som TS lade fram, tyvärr

 

[canine]

Skulle ni kunna tänka er att byta jobb till något roligare och mer stimulerande än det ni har idag och därmed gå ner 10' i lön första året (utbildningstid) och sedan i slutändan som bäst ha ca 5000 kr mindre än det du har i dagsläget?

Frågeställningen gäller inte mig personligen men beslutet kommer i allra högsta grad att påverka mig.

Absolut!! Förutsatt att jag klarar mig på den lägre lönen, inte trivs så bra med nuvarande jobb och kan fortsätta med mitt fritidsintresse utan för stora nerskärningar. Jag har haft ett jobb jag verkligen älskade, jag gjorde inte arbetsuppgifter för lönens skull då utan för att jag verkligen ville och brydde mig om verksamheten och trivdes med arbetskamraterna, det gör så otroligt mycket att längta till att få gå till jobbet varje dag så det kan inga pengasummor ersätta i världen. Tänk att aldrig behöva ha måndagsångest utan istället se fram emot helgslutet, det gör så mycket för ens fritid och liv i stort att slippa. Lönen jag fick var en bonus för mig, jag hade åkt till jobbet gratis om det inte var så att jag behövde betala hyra och det ingår lön i ett jobb Jag saknar det otroligt mycket och hoppas verkligen att få uppleva det igen någon gång Innan det så förstod jag inte hur vissa människor kunde tycka om att jobba och brinna för det men nu förstår jag och vet hur det ska kännas när man hamnar rätt men tyvärr är det svårt och kan ta tid.

 

[Inte_Ung]

Tänk på alla TV-serier som handlar om arbetsplatser, de är ju spännande.
Inte finns det lika mycket spännande att berätta om människors fritid.

 

[prinsessfeminist]

Jag har haft ett jobb jag verkligen älskade, jag gjorde inte arbetsuppgifter för lönens skull då utan för att jag verkligen ville och brydde mig om verksamheten och trivdes med arbetskamraterna, det gör så otroligt mycket att längta till att få gå till jobbet varje dag så det kan inga pengasummor ersätta i världen. Tänk att aldrig behöva ha måndagsångest utan istället se fram emot helgslutet, det gör så mycket för ens fritid och liv i stort att slippa. Lönen jag fick var en bonus för mig, jag hade åkt till jobbet gratis om det inte var så att jag behövde betala hyra och det ingår lön i ett jobb Jag saknar det otroligt mycket och hoppas verkligen att få uppleva det igen någon gång Innan det så förstod jag inte hur vissa människor kunde tycka om att jobba och brinna för det men nu förstår jag och vet hur det ska kännas när man hamnar rätt men tyvärr är det svårt och kan ta tid.

Vet precis vad du menar. Jag har turen att känna så.

 

[caballus]

Inget som jag har gjort på min fritid kan på något vis matcha de upplevelser som jag har fått genom mina olika arbeten.
Det roligaste jag någonsin har gjort i mitt liv, det har jag gjort på mitt arbete.

Då blev man ju genast nyfiken på vad du jobbar med.

Nog för att jag också har gott om kul stunder i mitt arbete emellanåt, men det är mer relaterat till arbetskamrater och individer man möter än själva yrkesbeskrivningen i sig.

 

[Inte_Ung]

Jag har arbetat inom IT och Telecom i över 20 år.
Där fick jag vara med i spännande projekt och resa till spännande platser.
Nu så kör jag buss och det är också fantastiskt roligt.
Parallellt med detta så är jag egen företagare med hästar (roligt i alla fall ibland) och uthyrning av bostäder (åtminstone spännande).

 

[Hyacinth]

Att gå ner i lön så mycket finns det inte utrymme till utan väldiga uppoffringar. Jag har däremot flera gånger tackat nej till mer välbetalda jobb då de verkat urtråkiga.

 

[Petruska]

@Hyacinth Visst är det konstigt att all tillgänglig högre lön kommer med tråkigare arbetsuppgifte? Jag sliter som ett djur för att hålla mig kvar på nuvarande nivå utan att för den skull gå vidare i hierarkin. Alla steg ovanför mitt nuvarande blir bara tråkigare och tråkigare. Som det är nu älskar jag det (nästan).

 

[Mabuse]

@Hyacinth Visst är det konstigt att all tillgänglig högre lön kommer med tråkigare arbetsuppgifte? Jag sliter som ett djur för att hålla mig kvar på nuvarande nivå utan att för den skull gå vidare i hierarkin. Alla steg ovanför mitt nuvarande blir bara tråkigare och tråkigare. Som det är nu älskar jag det (nästan).

Vad har du för en konstig arbetsplats där man måste slita som ett djur för att inte bli befordrad? Du får det låta som att omgivningen står med professorstitlar och rektorstjänster, och du med all kraft måste värja dig, för rätt var det är har de smugit dit en professur utan att du märkt det?

Det kanske är olika i olika områden, förvisso, men jag känner ingen, vare sig inom humaniora, samhällsvetenskap eller naturvetenskap som delar din upplevelse att man måste slita som ett djur för att få slippa bli professor. Det brukar vara precis tvärtom, faktiskt: man får slita en del för att bli professor. Inte för att undvika att bli det.

Med andra ord: Du gör intryck av att kokettera lite.

 

[Petruska]

@Mabuse Slita som ett djur för att hålla mig kvar på nuvarande nivå OCH inte bli befordrad (eller vad man ska kalla det, befordrad känns som fel ord).

Om jag vore okej med att ramla ut, skulle mina problem så sett vara lösta. Det är att få fortsätta som nu, som är problemet. Eller blir.

 

[Mabuse]

@Mabuse Slita som ett djur för att hålla mig kvar på nuvarande nivå OCH inte bli befordrad (eller vad man ska kalla det, befordrad känns som fel ord).

Om jag vore okej med att ramla ut, skulle mina problem så sett vara lösta. Det är att få fortsätta som nu, som är problemet. Eller blir.

Då förstår jag lite bättre.

Är problemet att du förväntas samla ihop ett visst antal meriter för att nå nästa steg, och du inte är intresserad av att göra det, eller att du har meriterna, men inte har lust att ansöka om titlarna/tjänsterna?

För jag tänker att det blir ju ganska olika problem: om problemet är att man inte vill meritera sig på det sättet arbetsgivaren vill, så handlar det ju egentligen om arbetsvägran: man har inte lust att göra det man är anställd för, utan något annat som man själv gillar bättre. Det har kanske inte så mycket med ovilja till befordran som ovilja att låta arbetsgivaren bestämma arbetsuppgifterna att göra.

Har man meriterna, men inte vill få titeln, så handlar det ju mer om att inte vilja gå vidare, som du kanske är inne på? Ungefär som en doktorand som iofs är klar med avhandlingen, men vill gå kvar på en doktorandtjänst ändå, och inte disputera, för att man trivs bra med doktorandjobbet. Då tänker jag att det kanske handlar inte bara om vad man själv vill, utan också att kanske lämna plats för andra, och fortsätta vidare så att nån annan kan få chansen.

 

[Petruska]

Jag har inte meriterna. Ser ingen annan råd än att samla ihop dem, vad ska jag annars göra på arbetstid, liksom. Vill inte få titlarna och därmed bli evig gisslan som kvinna i den ena mansdominerade församlingen (betygsnämnd, sakkunnignämnd, you name it) efter den andra och inte ha en sekund över till nåt annat. Ett välkänt problem för kvinnor i sammanhang som mitt (mansdominerat). Och absolut inte värt högre lön och "finare" visitkort.

 

[Mabuse]

Jag har inte meriterna. Ser ingen annan råd än att samla ihop dem, vad ska jag annars göra på arbetstid, liksom. Vill inte få titlarna och därmed bli evig gisslan som kvinna i den ena mansdominerade församlingen (betygsnämnd, sakkunnignämnd, you name it) efter den andra och inte ha en sekund över till nåt annat. Ett välkänt problem för kvinnor i sammanhang som mitt (mansdominerat). Och absolut inte värt högre lön och "finare" visitkort.

Du kan inte se det som lite payback-time? Andra har gissningsvis suttit i dina betygsnämnder och sakkunnignämnder tidigare, och möjliggjort för dig att få det jobb du har idag, dags att dra sitt strå till stacken och göra det möjligt för andra? Systemet bygger ju lite på att man hjälps åt, med feedback och bedömningar.

Sen är det förstås ett enormt jämställdhetsproblem om det är så illa att man som kvinna inte vill bli docent eller professor för att man kommer bli evigt kvinnligt alibi - min arbetsplats har den mycket tveksamma äran att vara med avstånd sämst i landet på kvinnlig representation i professorskollegiet, men inte ens här är det så illa.

 

[Petruska]

Beror väl på hur karriärkåt man är, också. Själv trivs jag väldigt bra här bland blommorna.

 

[Mabuse]

Beror väl på hur karriärkåt man är, också. Själv trivs jag väldigt bra här bland blommorna.

Det kan man ju göra, men samtidigt kan det ju upplevas som lite ego att sitta kvar bland blommorna, och vare sig ge plats för nån annan att sitta där, eller ens hjälpa till öppna grinden så att fler får plats, utan låta kollegorna sköta grindvakten, medan man själv tittar på från blomsterängen de inte har tid att sitta på.

Att man inte villgöra karriär brukar folk kunna leva med, Yay, mindre konkurrens för oss som vill!, typ. Inte vilja dra sitt strå till stacken däremot, det retar ofta folk, och arbetsgivare.

 

[Petruska]

Är inte så orolig. Skulle bli mycket förvånad om någon inte tycker att jag "betalar tillbaka" så det räcker, faktiskt.