Det är självklart att man också måste fundera på samhällsekonomin.
Precis som man diskuterar att det är ett samhällsekonomiskt problem med sjukskrivningar, måste man kunna se att det är ett samhällsekonomiskt problem att försörja många asylsökande, dels under en orimligt lång asylprocess (vi skulle spara mycket pengar och många humanitära svårigheter genom att se till att få fart där), dels de som senare fått uppehållstillstånd.
En del av dem som får PUT (eller nu för tiden tillfälligt, då) kommer aldrig att försörja sig själva, en del kommer att göra det till samma "kostnad" som en inföding eftersom barn/ungdomar kan gå rakt in i ett vanligt skolsystem, en del kommer att göra det med "investeringar" i form av språkundervisning.
Men i ett samhällsekonomiskt perspektiv ses vi alla som plus eller minus i plånboken.
Idag sprids det på mitt fb-konto om ett handikappat infött barn där man fått avslag på ansökan om personlig assistent, eftersom barnet visserligen har handikapp och hjälpbehov, men där man motiverar avslaget med att även friska barn i den åldern har ett stort omvårdnadsbehov.
Personlig assistans, särskilda boenden, dagaktiviteter för dementa är också sådant som prissätts.
På samma sätt som i diskussionen ovan, höjs upprörda röster när någon får avslag på det som begärs, men samhällsekonomin sätter gränser och hinder för hur mycket man kan bevilja (och om LSS följdes fullt ut, skulle många kommuner bli bankrutta ganska fort; lagstiftningen är generös).