Sv: NY Times om läkemedelsbolagens uppblåsning av ADHD
Skönt att jag äntligen blir förstådd
Jag vet som sagt inte om det är jag som skrivit klantigt eller om det dragits för stora växlar och det bara antagits att jag menar vissa saker men jag har alltid försökt få fram att det troligen är mer komplext än bara biologi.
Och jag tycker också att det är viktigt att påpeka att anknytning liksom är större än att man älskar och tar hand om sina barn. Det kan bli fel ändå, även om man gjort sitt bästa.
Och det skriver jag absolut inte för att skuldbelägga någon utan för att det är viktigt att vi kan ha en öppenhet kring att föräldrar faktiskt ibland inte räcker till, hur gärna de än vill.
Det är just skuldbeläggandet och skammen jag vill bort från. Jag skulle önska att det kunde få vara okej i vårt samhälle att säga "mitt barn hade speciella behov men jag insåg inte det förrän det hade gått ganska långt", eller "jag gjorde verkligen mitt bästa men mitt eget fungerande i relationer ställde till bekymmer iallafall".
Jag har ju upprepade gånger skrivit att jag skulle föredra en stress-sårbarhetsmodell. Vet inte om det ignorerats eller om jag borde förklarat vad jag menar med begreppet?
Det syftar ju på att alla individer föds med en viss sårbarhet (genetik) och som i kombination med olika former av belastning/stress (mijö) ger ett visst utfall.
En person med låg sårbarhet kräver hög belastning innan problem yttrar sig, och en person med hög sårbarhet kan få problem med väldigt lite belastning.
I praktiken innebär ju det här att alla barn som föds har olika behov för att klara sig välmående. En del barn är väldigt sårbara och det räcker med små små stresspåslag för att problem ska utvecklas, medans andra är väldigt tåliga och klarar sig fint trots att de utsätts för det ena och det andra.
Det gör ju också att det blir väldigt svårt att vara förälder. Hur ska jag veta hur mycket sårbarhet mitt egna barn har?
För att inte tala om att den här sårbarheten, som kanske är genetisk, finns hos föräldrarna också. De har således OCKSÅ problem, och kanske inte fick den hjälp de behövde.
Och om jag själv har svårt för vissa saker säger det sig ju självt att jag kommer ha svårt att hjälpa mitt barn i vissa sammanhang.
Det är här en social nedärvning kommer in och samspelar. De allra flesta föräldrar beter sig ungefär mot sina barn som de själva blev bemötta när de var barn. Inte exakt, och vissa lyckas jättebra med att bryta mot mönstren. Men ofta finns det inslag som socialt går i arv.
Och här börjar det bli svårt. Jag har egna problem, mitt barn är sårbart (vilket jag inte vet om för det är ju inte så att barn kommer med bruksanvisning) och här börjar vår relation skapa/öppna upp för problem. Inte för att någon vill sitt barn illa, utan för att det helt enkelt är svårt.
Tänk om vi då skulle vara bättre på att sprida all den kunskap som faktiskt finns kring små små detaljer i föräldra-barn samspelet som faktiskt gör skillnad. Tänkt om det vore okej att säga "jag behöver hjälp". Tänk om vi kunde sätta in insatser i de tidiga stadiet och hjälpa till så att det inte behöver bli så mycket problem, trots barnets sårbarhet.
Det är därför jag anser att det är mycket mer fruktbart och viktigt att fokusera på belastningsfaktorer. För sålänge vi inte kan hitta en gen (Vad vi nu skulle göra med det? Abortera foster med ADHD-genen?) eller ett botemedel som inte bara tar bort symptomen, så vinner vi faktiskt ingenting långsiktigt på att så hårt fokusera på biologin.
Klart att det är spännande med en neurologisk förståelse. Men vad ska vi ha den till mer än att släcka eldar?
Är det inte bättre att jobba preventivt så att det inte behöver börja brinna lika ofta?
