Sv: NY Times om läkemedelsbolagens uppblåsning av ADHD
Det beror väl på vad man menar med konsensus. Och konsensus kring vad?
Man har upprepade gånger sätt förändrad aktivitet i hjärnan vid ADHD. Så långt kan man väl vara överens. Men man har inte lyckats komma fram till några specifika områden utan man hittar hela tiden förändring här och var.
Jag är inte tillräckligt kunnig för att diskutera det. Vad jag läst tycks i alla fall ofta implicera prefrontala cortex.
Och även om man hittar förändring i aktivitet så betyder inte det att förändringen är orsak till problemen. Eller att förändringen fanns från födseln.
Jag har hittills inte sett någon longitudinell studie som regelbundet kollar på barn från födseln och framåt för att sedan försöka reda ut om de barn som visar sig få ADHD sticker ut på något sätt.
Men om du vet att en sådan studie har gjorts får du gärna länka eller skriva källa, vore intressant
Det är är inte vad du bad om, men var intressant:
http://www.psychiatrictimes.com/adhd/brain-imaging-data-adhd/page/0/1
T.ex. nämner det mindre volym av olika strukturer, det var något jag inte kände till.
Vad man däremot också är ganska överens kring är att hjärnan förändras beroende på vilken miljö barnet lever i. Hjärnan påverkas av barnets stressnivå, av osäker anknytning mm.
Och i mina ögon är det STOR skillnad på att ADHD beror på "fel i hjärnan" som beror på ärftliga faktorer än fel i hjärnan som beror på bristande anknytning.
Det ger stor skillnad kring hur vi ska tackla problemen. Även om medicinerna kan lindra för de enskilda individerna oavsett. Men vi vill ju mer än så eller hur? Vi vill ju att människor ska slippa bli sjuka överhuvudtaget.
Ja, det är stor skillnad, men medan man klurar på det är medicinering en fantastisk hjälp för många.
Fast att anta att bara för att en teori har fotfäste inom en viss grupp så är den sann - det vore ju väldigt naivt.
Speciellt när sagda grupp inte tycks vara intresserade av att överväga alternativa hypoteser, som att ärftlighet kan vara social likaväl som biologisk. Åter igen - anknytning?
Det är orimligt för mig att ständigt följa med i forskningen. Jag hoppas att psykiatrer i allmänhet är etiska, och att forskningen är korrekt utförd. Det jag uppfattar som konsensus är dessutom i linje med vad jag tycker verkar rimligt. Det är förstås en riskabel heuristik, och kan med tiden visa sig vara felaktigt, men jag kunde lika gärna ledas fel av välskrivna böcker som ska avslöja kontroversen eftersom det är för svårt att genomskåda förvrängningar och cherry-picking.
Vad gäller intresse av alternativa hypoteser hos forskare så kanske de följer de spår som ger resultat just nu, och som ligger inom deras specialistområden. T.ex. blir MRT-tekniken bättre hela tiden, vilket ger ny information. Vill man skapa intresse för alternativ måste man visa att det håller. Ofta när någon klagar på att forskare inte får upp ögonen för något viktigt så är det för att det i själva verket redan vederlagts eller är uppenbart orimligt.
Precis som psykologin kan tycka att psykiatrin är ointresserad av icke-neurologiska förklaringsmodeller skulle psykiatrin kunna beklaga sig över psykologins ointresse för det omvända. Forskning på hjärnans struktur och aktivering verkar just nu ge många intressanta resultat för många diagnoser och sjukdomsförlopp.
Om anknytning (vad det nu är) visar sig vara en viktig komponent så är det förstås också intressant och viktigt. Men jag önskar att man är väldigt försiktig, ärlig och noggrann när man ifrågasätter medicineringen eftersom det är en så oerhört tacksam måltavla, och det intuitiva är att tycka att en person vars liv är ett totalt kaos bara "är lite slarvig ju" och "absolut inte borde ta en massa konstiga droger".
Du behöver inte tro på något men om du är intresserad av ämnet så kan jag rekommendera boken, för den är väldigt intressant.
Ja, jag ska överväga det och tackar för tipset.
Jag tog upp Gillberg mest som ett sidospår men som återigen visar på att det här forskningsfältet kanske inte är precis som det verkar.
Nja, han kanske är en viktig figur, men jag tvivlar på att allting faller med en svensk forskares förstörda resultat. Det man får göra är att bortse från hans resultat. Att peka ut enstaka möjliga oegentligheter för att så tvivel är effektivt, men det är tveksamt. Det liknar vad konspirationsteoretiker gör.
Om materialet faktiskt förstördes av den anledning som Gillberg hävdar så har jag väldigt stor respekt för det.
