Sv: NY Times om läkemedelsbolagens uppblåsning av ADHD
Såhär några sidor in kanske jag har lite mer samlad kritik mot dina ståndpunkter. Du ifrågasätter ganska mycket forskning i väldigt negativa termer. Du skriver tidigt det väldigt hårda: "Ett exempel på hur långt det har gått är att det i DSM-V finns en "ADHD-light"-diagnos. Varför vi ens skulle ha behov av något sådant? Jo just det. För att läkemedelsbolagen ska tjäna mer pengar.", även "Det finns massvis med studier kring ADHD, många av dem finansierade av.. just det - läkemedelsbolagen. Och det dras ganska kraftiga slutsatser på tveksam empiri."
Du skriver angående angående gener: "Det har forskats MASSOR men man kommer ändå inte längre.". Du avfärdar Socialstyrelsen med något exempel om hur de hanterade "psykodynamisk terapi", och skriver att det är naivt att "köpa deras texter rakt av" - vilket jag tycker är en ganska extrem ståndpunkt.
Sedan säger du att "något annat", t.ex. anknytning är lika sannolikt, men du har inga bra anledningar till att det skulle vara sannolikt alls.
Jag tycker inte att anknytning känns som en naturlig förklaring. Vissa yttre effekter som kan ses vid ADHD kan antagligen också orsakas på grund av otrygg anknytning, men det känns inte naturligt att upplevelsen av att ha ADHD, som den vanligen beskrivs, skulle komma av det. Anknytning verkar i så fall vara en rimligare som förklaring till saker som narcissism eller social fobi. Kanske kan problem som följer av ADHD också uppkomma på grund av otrygg anknytning, men det motsatta verkar inte intuitivt troligt.
Det kan förstås vara anknytning ändå, hjärnan är komplicerad, men du presenterar ingenting som gör att jag får anledning att intressera mig för den möjligheten. Du kritiserar studier som pekar på ärftlighet som byggande på tveksam empiri, och säger att studier av hjärnan inte leder framåt - men du kan inte presentera någon studie alls för anknytning, och har inga argument annat än att det "också skulle kunna vara så".
Du skriver till exempel: "Jag har inga källor i minnet nu men vet att jag har läst studier som framhäver anknytning som ett trovärdigt alternativ. Och åter igen - anknytning är socialt ärftligt. Vi för våra anknytningsmönster vidare. Sen säger inte jag att anknytning behöver vara det enda alternativet. Jag skulle tex kunna tänka mig en kombinerad modell, precis så som vi ser på den mesta psykiska ohälsan."
Det är oerhört klent. Du ifrågasätter specifika studier som talar för ärftlighet, men du minns bara att du läst studier som framhäver anknytning. Minns du om de var bra? Sedan, utan att lyckas ge någon anledning alls att tro på anknytning som förklaring medger du generöst att det "kanske inte måste vara den enda förklaringen".
Du påstod också "Fast det finns inte så mycket studier som faktiskt tyder på att ADHD finns i den utsträckning som man idag talar om.", men besvarade aldrig min fråga om hur många procent du tycker är belagda. Det är också ganska vagt vad utsträckningen "man idag talar om" skulle vara.
Dessutom tycker jag att kommentarer som "Men jag tycker att det här är en jätteviktig debatt på samhällsnivå. Jag tycker att det är tragiskt att vi fortsätter driva fram ett samhälle som liksom inte är hållbart. Det är inte konstigt att folk inte hänger med.." eller "Och varför ska individerna medicineras om det egentligen är det "moderna samhället" som det är fel på?" är floskler som inte passar att blanda ihop med något så konkret och välbeskrivet som ADHD. Det är större filosofiska frågor som ser billiga ut när de kastas in i förbifarten i en diskussion om funktionshinder.
Jag tyckte också att Gillberg-sidospåret är lite billigt. Det är förstås en stor uppgift, men om du vill vara övertygande om att "forskningsfältet kanske inte är precis som det verkar." tycker jag att du behöver mycket mer att utgå ifrån.
Din fråga "Plus att jag tycker att det är helt sjukt att man överhuvudtaget ska behöva bli glad för att någon säger att man har ett "fel i hjärnan". Varför skulle det vara något att bli lättad över?" tycker jag är viktig. Det är väldigt intressant att många blir glada över att äntligen få bekräftat att det faktiskt finns ett fel i deras huvuden. Om du lyckas förstå, och sympatisera, med deras upplevelse så kan det förmodligen hjälpa dig i yrkesutövandet.
Jag vet inte riktigt hur du menar med psykologin vs psykiatrin.. För mig ligger de ganska nära varandra, och intresse för olika typer av områden handlar nog mer om individer, utbildning och specialisering än att det skulle vara två olika fält på det sättet..
Men jag kan nog vara ganska påverkad av att jag läst mycket tillämpad psykologi, utöver grundforskning såklart.
Det kom förmodligen av att jag inte kan se någon annan anledning till din skepsis mot vad som verkar vara starka resultat för ärftlighet och goda effekter av medicinering för att istället "hoppas" att förklaringen ska vara anknytning. Jag undrar också om det kommer framförallt från boken du rekommenderar, från rådande attityder i kurssammanhang eller om det är mer personliga tankar, då du inte lyckas ge någon anledning till att anknytning skulle hålla som förklaring.
Passerade också detta citat när jag knåpade på det här inlägget:
Jag har stött på problemet. Jag har till och med stött på att anhöriga driver frågan utan att patienten själv ens är intresserad. Jag har också stött på att patienter kommer med inställningen "jag vill ha detta och ingenting annat", istället för att framföra sin problematik och överlåta den professionella bedömningen till just professionella.
Jag undrar om detta är sant, och om du i så fall uppfattat situationerna rätt. Dessutom är det fullkomligt oviktigt om någon patient någon gång råkar vilja ha en viss diagnos. Det är upp till läkarna att göra korrekt bedömning. Patienterna har inte gått en massa kurser i hur man ska bete sig i kontakt med läkare, men det omvända tycks vanligt förekommande.
Och en sista: "Man har upprepade gånger sätt förändrad aktivitet i hjärnan vid ADHD. Så långt kan man väl vara överens. Men man har inte lyckats komma fram till några specifika områden utan man hittar hela tiden förändring här och var." tycker jag är att
flytta målstolparna
