Sv: NY Times om läkemedelsbolagens uppblåsning av ADHD
Pozzi-Monzo, M. (2012). Ritalin for whom? Revisited: further thinking on ADHD. Journal Of Child Psychotherapy, 38: 1, p. 49-60.
Artikeln handlar framförallt om något jag nämnde kort tidigt i tråden, hur tidig interaktion (anknytning) påverkar barnets neurologiska uteckling. Författaren trycker på att genetikens betydelse har blåsts upp och blivit tagen för given när det snarare finns tecken på hur det kanske kan vara. Argumenterar för att ADHD är en multifaktoriell diagnos, alltså att flertal genetiska och miljöfaktorer samspelar.
Mina reflektioner efter att ha läst artikeln, Det som står innom citationstecken är citat från
Pozzi-Monzo, M. (2012). Ritalin for whom? Revisited: further thinking on ADHD. Journal Of Child Psychotherapy, 38: 1, p. 49-60.
“Another form of bonding break occurs when the infant is not given attentive, emotionally tuned-in care, along with good physical care. This could be the case for a very disappointed parent, for example, whose baby was the ‘wrong sex’. Situational traumas, such as premature birth, babies born with physical malformations, fragilities or complex syndromes are likely to tax family life as well as disappoint parental wishes for a healthier or an ideal baby. It is interesting to read that a strong correlation between ADHD and premature births was found by Ladnier and Massanari (2000).”
Tja vad ska jag saga. Jag köper inte resonomanget att det är förälderns trauma och besvikelse över att barnet barnet föddes förtidigt orsakar att föräldern inte klarar spegla barnets känslor och det skulle vara orsaken till att barnet utvecklar ADHD. Jag kan inte heller se att den starka korrelationen mellan ADHD och förtidigt födda barn skulle vara ett bevis för detta. Jag kan se många andra förklaringar som att en förtidig förlossning kan leda till komplikationer som orsakar hjärnskador. Risken för hjärnskador har visat sig öka med antalet komplikationer
http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=15221 För tidig födsel räknas för övrigt som en miljöfaktor.
“Neglect, abuse, domestic violence, emotional inconsistency, unpredictability and attachment disorders in general, constitute traumas for the infant and young child. Such traumas create a chronic state of dissociation and hyperarousal in the child’s brain and they result in the child behaving in a frozen or hypervigilant and alert way.”
Där är vi återigen tillbaka på misshandel och jag saknar fortfarande stöd för att dissocierad anknytning är en förutsättning för hyperaktivitet. Att däremot barn med eller utan ADHD far illa i en sådan här miljö och riskerar att utveckla en dissocierad anknytning är inget jag motsätter mig precis som i inlägg 281
“Hyperarousal and hyperactivity are a possible response in the face of trauma such as threats or terrors. If enough modulation and reparation of such traumatic experiences are still provided by the environment – for example by the other parent – the damage to the infant can be limited and contained (Schore, 2000).”
Att hyperaktivitet kan vara en respons på hot eller rädsla och att detta kan lindras av en trygg förälder är inget jag motsätter mig. Men att därifrån gå till att hyperaktivitet måste bero på hot eller rädsla eller på en otrygg förälder eller trauman och inte kan bero på ex genetiskt ärftliga faktorer är en helt annan sak. Här funderar jag över om hyperaktivitet som respons på hot eller rädsla är kronisk, situationsberoende eller tidsbegränsad. Barn med ADHD som är hyperaktiva tenderar att vara det mer eller mindre hela tiden. Att ett barn med ADHD behöver en inkännande trygg förälder när de blir rädda precis som alla andra barn ser jag som självklart.
“Hyperactive children have never moved beyond the stage of reacting impulsively to events that trigger emotions and gone forward to a stage of being aware of what they feel.”
Tja vad ska man saga om det? Finns det några belägg för att detta gäller vid just ADHD? Jag hittar inga i artikeln i alla fall. Ingen källa, ingen referens, ingenting faktiskt, det står i slutet av ett stycke.
“In an ideal situation, individual psychotherapy for the child with parallel parent work could be enough to manage and contain hyperactive behaviour without having to drug the child.”
Författaren beskriver själv ett exempel på ett barn som inte blev hjälpt av Ritalin pojken fick sluta i psykoterapi fast han ville fortsätta. Hon refererar även till ett lyckat exempel på en adopterad pojke med diagnosen ADHD som blir hjälpt av enbart psykoterapi. Sedan kommer en utläggning om politiska och ekonomiska beslut som leder till att fler barn får mediciner istället för psykoterapi.
Det sista tycker jag var rätt intressant med tanke på ursprungsinlägget. Är artikelförfattaren verkligen neutral i frågan? Finns det ett intresse hos psykologer att människor borde välja psykoterapi framför medicin. Jag tycker i alla fall inte att de få exempel författaren presenterar är belägg nog för att medicinering inte skulle fungera presenterar inga fler belägg och hänvisar inte till några större studier. Det ställs betydligt större krav än så på läkemedelsstudier med dubbelblinda test.
Kunde inte sagt det bättre själv
