I ett av mina jobbsammanhang, är anknytningsteori en fråga, eller ett ämne som kommer upp. Själv hör jag dock bara lite av det, mer eller mindre som ett brus.
Men av den leg. terapeut som undervisar om det, har jag förstått att man kan ändra sina anknytningsmönster genom livet. Jag tar för givet att det kan ske både till det bättre och till det sämre - alltså inte bara att man lär sig att leva med den sorts relationer man kan etablera, utan att man också kan utveckla nya sätt att relatera. Och omvänt.
Sen tänker jag att sådant som om man lever i en lång monogam relation, eller om livet utvecklar sig på något annat sätt, inte alls behöver säga något om just ens anknytning. Det finns ju en mängd andra faktorer som spelar med där - både valda och inte-valda av oss själva.
Om däremot mycket relaterande verkligen känns otryggt, rädsla för att bli lämnad, sviken osv, eller om relaterande känns rätt tryggt - det skulle väl då kunna säga något om ens anknytningsmönster. Och även det omvänt: om det i allmänhet känns tryggt och bra att fästa sig vid andra människor, så är väl inte just anknytning ens problem.