Nu har även jag en spinoff: Hur vet man hur man knyter an?

Fast jag tycker att det är en befogad fundering, och anknytning är ju dessutom inte så simpelt att man ”funderar lite” och sen kommer fram till ett korrekt svar. Inte heller skulle jag lita på de ”test” som internet bjuder på.
Korrekt eller inte, så tror jag att det är så de flesta har gjort som tycker sig veta.
 
Ja det tror jag också, och jag har uppfattat att det är en del i TS undrande.
Jag tänker ju dels att det är JAG som avgör vad och hur jag undrar saker. Sen kan ju så klart mina undringar bygga på att jag har missuppfattat något självklart, men det är ju fortfarande min undran.

Dels tänker jag att vi vet ju rätt mycket om våra föräldrar. Om de framstår som väsentligen trygga och socialt välfungerande när vi tänker på dem sedan vi själva blivit vuxna, så är det väl ett rimligt antagande att vi också har en okej anknytning. Att det är ett rimligt antagande även om vi inte alls hsr koll på anknytningsteori.

Sen har vi ju alla våra issues ändå. Jag föreställer mig att en del av våra issues som för all del låter sig tolkas i termer av någon anknytningsproblematik, OCKSÅ låter sig tolkas i andra - fullt rimliga - termer. Och där har jag då egentligen aldrig tänkt på mina relationer i termer av anknytning. Jag tänker på andra vis, helt enkelt, vanligtvis.
 
Jag tänker ju dels att det är JAG som avgör vad och hur jag undrar saker. Sen kan ju så klart mina undringar bygga på att jag har missuppfattat något självklart, men det är ju fortfarande min undran.

Dels tänker jag att vi vet ju rätt mycket om våra föräldrar. Om de framstår som väsentligen trygga och socialt välfungerande när vi tänker på dem sedan vi själva blivit vuxna, så är det väl ett rimligt antagande att vi också har en okej anknytning. Att det är ett rimligt antagande även om vi inte alls hsr koll på anknytningsteori.

Sen har vi ju alla våra issues ändå. Jag föreställer mig att en del av våra issues som för all del låter sig tolkas i termer av någon anknytningsproblematik, OCKSÅ låter sig tolkas i andra - fullt rimliga - termer. Och där har jag då egentligen aldrig tänkt på mina relationer i termer av anknytning. Jag tänker på andra vis, helt enkelt, vanligtvis.
Fast hade du som jag inte haft trygga och socialt fungerande föräldrar utan hade sett dysfunktionella människor utan socialförmåga alls hos dem även som vuxen så hade det ju varit en annan sak.

Diverse problem kan man såklart ha ändå utan anknytningsproblematik. Har man dock den typen av anknytningsproblematik som jag hade och har de föräldrarna jag har, så är det liksom ingen tvekan om vartifrån den kommer. Det är inget jag skuldbelägger dem för utan det är ett konstaterande att de förmådde inte mer. Sedan att de inte har någon del i mitt liv har med min självbevarelsedrift att göra. Jag tänker inte gå under pga dem.
 
Fast hade du som jag inte haft trygga och socialt fungerande föräldrar utan hade sett dysfunktionella människor utan socialförmåga alls hos dem även som vuxen så hade det ju varit en annan sak.

Diverse problem kan man såklart ha ändå utan anknytningsproblematik. Har man dock den typen av anknytningsproblematik som jag hade och har de föräldrarna jag har, så är det liksom ingen tvekan om vartifrån den kommer. Det är inget jag skuldbelägger dem för utan det är ett konstaterande att de förmådde inte mer. Sedan att de inte har någon del i mitt liv har med min självbevarelsedrift att göra. Jag tänker inte gå under pga dem.
Så klart hade det varit helt annorlunda, och jag hade behövt ha andra sätt att tänka på mig själv och vem jag är och har blivit, än vad jag nu har.

En grund till att jag undrar över saken, är nog att jag tänker mig att ungefär sådana föräldraskap som det mina föräldrar har utövat är betydligt vanligare än att föräldrar allvarligt brister i föräldraförmåga. Det vill jag ju tro, i alla fall.

Det vill säga, jag tänker mig att de flesta har så att säga normal-okej föräldrar. Ändå funderar många i tex datingtrådarna över sina anknytningsmönster. Där någonstans började jag undra lite.
 
Så klart hade det varit helt annorlunda, och jag hade behövt ha andra sätt att tänka på mig själv och vem jag är och har blivit, än vad jag nu har.

En grund till att jag undrar över saken, är nog att jag tänker mig att ungefär sådana föräldraskap som det mina föräldrar har utövat är betydligt vanligare än att föräldrar allvarligt brister i föräldraförmåga. Det vill jag ju tro, i alla fall.

Det vill säga, jag tänker mig att de flesta har så att säga normal-okej föräldrar. Ändå funderar många i tex datingtrådarna över sina anknytningsmönster. Där någonstans började jag undra lite.
Nästan hälften av sveriges befolkning räknar man har otrygg anknytning. Det är alltså väldigt vanligt.
Jag tycker inte att gemene man överhuvudtaget har koll på vad som skulle vara ”good enough” i anknytningstermer. Och det ligger ju dessutom i sakens natur att man har internaliserat vissa beteenden och kanske tänker på dem som helt normala även om de inte funkar jättebra.

Jag har inte själv en helt trygg anknytning även om jag tack vare min generellt goda mentaliseringsförmåga fungerar ganska bra i relationer.
Min sambo har definitivt en otrygg anknytning men vi funkar väldigt bra tillsammans ändå.

Det är inte så svartvitt som det kanske verksr när man bara närmat sig ett område på ytan.
 
Nästan hälften av sveriges befolkning räknar man har otrygg anknytning. Det är alltså väldigt vanligt.
Jag tycker inte att gemene man överhuvudtaget har koll på vad som skulle vara ”good enough” i anknytningstermer. Och det ligger ju dessutom i sakens natur att man har internaliserat vissa beteenden och kanske tänker på dem som helt normala även om de inte funkar jättebra.

Jag har inte själv en helt trygg anknytning även om jag tack vare min generellt goda mentaliseringsförmåga fungerar ganska bra i relationer.
Min sambo har definitivt en otrygg anknytning men vi funkar väldigt bra tillsammans ändå.

Det är inte så svartvitt som det kanske verksr när man bara närmat sig ett område på ytan.
Jag tar för givet att det inte är så svartvitt som det säkert kan framstå. Det gäller ju för övrigt för nästan alla komplexa, teoretiska saker, oavsett ämnesområde.

Men om hälften av befolkningen i ett land som Sverige har en otrygg anknytning, så för det för mig tankarna tillbaka till att "trygg anknytning" blir ett slags ganska orealistiskt ideal. Som en beskrivning av en sorts perfekt trygga människor som helt enkelt inte är helt realistiska. Människor är ju rätt krångliga djur.

Jag har inte funderat närmare på saken, men jag skulle gissa att min partner har en rätt otrygg anknytning. Hen är tex faderlös osv. Alltså, vi har så klart pratat om det på en massa vis, men inte i termer av just anknytning. Eftersom vi inte har koll på anknytningsteori. Och vi är båda högutbildade nog att veta skillnaden på att ha koll och att inte ha koll på den typen av teorier.

Jag har en tendens, som jag själv inte ens tycker är jobbig, att vid vissa lägen i nära relationer helt stänga av. Personen är som funnes hen inte, för mig, ungefär. Det är när jag känner att någon form av gräns har blivit trampad på (jag har rätt hög integritet, enligt alla som intresserar sig för sådant). Jag stängs av för personen, och så är det för min del bra med det. Efter inte så värst lång tid (oftast redan samma dag), är jag normalt öppen igen och redo att ta itu med vad det nu var som gick snett mellan oss. För mig är det här inte ett problem, det är en typ av reaktion som jag numera är van vid hos mig själv. För mig berättar reaktionen att tex partner trampade på en av mina gränser, och jag drar mig tillbaka automatiskt för att laga gränsen, typ.

Men min stackars partner! Hen tycker att de här tillfällena hör till livets värsta ögonblick. Hen är ÖVERTYGAD om att jag kommer att dumpa och hen har till och med svårt att småprata om dessa tillfällen när jag av någon anledning kommer att tänka på dem. Partner kommer ALDRIG att tänka på dem, hen håller dem ifrån sig med all kraft när hen inte tvingas hantera dem.

Där tänker jag att våra olika nivåer av trygghet i relationer, inte direkt är till fördel för oss. (Överlag har vi ett väldigt enkelt och konstruktivt förhållande, det här händer kanske en gång om året eller så.)
 
Jag tar för givet att det inte är så svartvitt som det säkert kan framstå. Det gäller ju för övrigt för nästan alla komplexa, teoretiska saker, oavsett ämnesområde.

Men om hälften av befolkningen i ett land som Sverige har en otrygg anknytning, så för det för mig tankarna tillbaka till att "trygg anknytning" blir ett slags ganska orealistiskt ideal. Som en beskrivning av en sorts perfekt trygga människor som helt enkelt inte är helt realistiska. Människor är ju rätt krångliga djur.

Jag har inte funderat närmare på saken, men jag skulle gissa att min partner har en rätt otrygg anknytning. Hen är tex faderlös osv. Alltså, vi har så klart pratat om det på en massa vis, men inte i termer av just anknytning. Eftersom vi inte har koll på anknytningsteori. Och vi är båda högutbildade nog att veta skillnaden på att ha koll och att inte ha koll på den typen av teorier.

Jag har en tendens, som jag själv inte ens tycker är jobbig, att vid vissa lägen i nära relationer helt stänga av. Personen är som funnes hen inte, för mig, ungefär. Det är när jag känner att någon form av gräns har blivit trampad på (jag har rätt hög integritet, enligt alla som intresserar sig för sådant). Jag stängs av för personen, och så är det för min del bra med det. Efter inte så värst lång tid (oftast redan samma dag), är jag normalt öppen igen och redo att ta itu med vad det nu var som gick snett mellan oss. För mig är det här inte ett problem, det är en typ av reaktion som jag numera är van vid hos mig själv. För mig berättar reaktionen att tex partner trampade på en av mina gränser, och jag drar mig tillbaka automatiskt för att laga gränsen, typ.

Men min stackars partner! Hen tycker att de här tillfällena hör till livets värsta ögonblick. Hen är ÖVERTYGAD om att jag kommer att dumpa och hen har till och med svårt att småprata om dessa tillfällen när jag av någon anledning kommer att tänka på dem. Partner kommer ALDRIG att tänka på dem, hen håller dem ifrån sig med all kraft när hen inte tvingas hantera dem.

Där tänker jag att våra olika nivåer av trygghet i relationer, inte direkt är till fördel för oss. (Överlag har vi ett väldigt enkelt och konstruktivt förhållande, det här händer kanske en gång om året eller så.)
Jag tycker nog inte alls att man ska se trygg anknytning som ett orealistiskt ideal. Det är egentligen inga krångliga saker, men det tar generationer att förändra om vi inte går in hårt med preventiva insatser på bred front.
Idag jobbar vi preventivt med de allra mest utsatta (föräldra-spädbarnsenheter med målgrupper bland allvarligt psykiskt sjuka, missbrukare osv).

Det var ju inte jättelänge sen vi ”lärde oss” att små barn inte ska separeras från föräldrar i onödan (vid sjukhusvistelser, när syskon föds osv). Det har ju också florerat en del ideer om det här med att lära in självständighet tidigt (sova i egen säng, sova hela natten).

Vi har förmodligen mycket att vinna på att öka mängden trygg anknytning, det är ju ändå en riskfaktor för tex psykisk ohälsa :)
 
Jag tycker nog inte alls att man ska se trygg anknytning som ett orealistiskt ideal. Det är egentligen inga krångliga saker, men det tar generationer att förändra om vi inte går in hårt med preventiva insatser på bred front.
Idag jobbar vi preventivt med de allra mest utsatta (föräldra-spädbarnsenheter med målgrupper bland allvarligt psykiskt sjuka, missbrukare osv).

Det var ju inte jättelänge sen vi ”lärde oss” att små barn inte ska separeras från föräldrar i onödan (vid sjukhusvistelser, när syskon föds osv). Det har ju också florerat en del ideer om det här med att lära in självständighet tidigt (sova i egen säng, sova hela natten).

Vi har förmodligen mycket att vinna på att öka mängden trygg anknytning, det är ju ändå en riskfaktor för tex psykisk ohälsa :)
Senast igår i en panel som jag satt med i via jobbet, stod det klart att jag är mer av dystopist än utopist. :p

Jag tänker mig ändå att sociala, ekonomiska och politiska faktorer påverkar förutsättningarna för det du skriver om ovan. Dvs, Sverige bör ligga globalt sett någorlunda hyfsat till, när det gäller andel av befolkningen som har en trygg anknytning redan som det är?
 
Senast igår i en panel som jag satt med i via jobbet, stod det klart att jag är mer av dystopist än utopist. :p

Jag tänker mig ändå att sociala, ekonomiska och politiska faktorer påverkar förutsättningarna för det du skriver om ovan. Dvs, Sverige bör ligga globalt sett någorlunda hyfsat till, när det gäller andel av befolkningen som har en trygg anknytning redan som det är?
Nej jag tror faktiskt inte det. Det handlar ju i grunden om känslor och känslomässiga behov, inte om mat på bordet och hela kläder.
Det som varierar är mer typ av otrygg anknytning. I västvärlden där vi värderar självständighet och individen står högt har vi övervägande undvikande anknytning. I tex asien där kollektivet värderas högt har de övervägande ambivalent anknytning.

I sverige kan det ju tom vara fördelaktigt med lite lagom undvikande anknytning tex i karriärsammanhang. Vi sätter så stort värde på självständighet att vi lär barn att de bör klara sig bäst själva.
 
Nej jag tror faktiskt inte det. Det handlar ju i grunden om känslor och känslomässiga behov, inte om mat på bordet och hela kläder.
Det som varierar är mer typ av otrygg anknytning. I västvärlden där vi värderar självständighet och individen står högt har vi övervägande undvikande anknytning. I tex asien där kollektivet värderas högt har de övervägande ambivalent anknytning.

I sverige kan det ju tom vara fördelaktigt med lite lagom undvikande anknytning tex i karriärsammanhang. Vi sätter så stort värde på självständighet att vi lär barn att de bör klara sig bäst själva.
Jag tänker på krigsdrabbade länder, länder där barn lämnas till far-/morföräldrar "där hemma" medan föräldrarna/föräldern arbetar i någon stad (många barn i tex Kina växer upp så, och kineserna är ju väldigt många), länder där mödrar dör i barnsäng, områden i tex Afrika där väldigt många dör i aids, områden där barn dör i diarreer o dyl vilket i sig kan hämma föräldrars anknytning till barnen i början, osv osv. Alltså sammanhang där betydligt fler dör i betydligt lägre ålder.

Mot det har jag svårt att se västerländska och svenska självständighetsideal som den värsta risken för psykisk ohälsa.
 
Jag tänker på krigsdrabbade länder, länder där barn lämnas till far-/morföräldrar "där hemma" medan föräldrarna/föräldern arbetar i någon stad (många barn i tex Kina växer upp så, och kineserna är ju väldigt många), länder där mödrar dör i barnsäng, områden i tex Afrika där väldigt många dör i aids, områden där barn dör i diarreer o dyl vilket i sig kan hämma föräldrars anknytning till barnen i början, osv osv. Alltså sammanhang där betydligt fler dör i betydligt lägre ålder.

Mot det har jag svårt att se västerländska och svenska självständighetsideal som den värsta risken för psykisk ohälsa.

Läste du min länk?
 
Jag tänker på krigsdrabbade länder, länder där barn lämnas till far-/morföräldrar "där hemma" medan föräldrarna/föräldern arbetar i någon stad (många barn i tex Kina växer upp så, och kineserna är ju väldigt många), länder där mödrar dör i barnsäng, områden i tex Afrika där väldigt många dör i aids, områden där barn dör i diarreer o dyl vilket i sig kan hämma föräldrars anknytning till barnen i början, osv osv. Alltså sammanhang där betydligt fler dör i betydligt lägre ålder.

Mot det har jag svårt att se västerländska och svenska självständighetsideal som den värsta risken för psykisk ohälsa.
Ja, men då pratar vi nog inte längre om otrygg anknytning utan om trauma och desorganiserad anknytning.
Förstod inte att det var sånt du menade :)
 
Så klart hade det varit helt annorlunda, och jag hade behövt ha andra sätt att tänka på mig själv och vem jag är och har blivit, än vad jag nu har.

En grund till att jag undrar över saken, är nog att jag tänker mig att ungefär sådana föräldraskap som det mina föräldrar har utövat är betydligt vanligare än att föräldrar allvarligt brister i föräldraförmåga. Det vill jag ju tro, i alla fall.

Det vill säga, jag tänker mig att de flesta har så att säga normal-okej föräldrar. Ändå funderar många i tex datingtrådarna över sina anknytningsmönster. Där någonstans började jag undra lite.
Jag har inte läst dejtingtrådarna men visst kan det vara så att man funderar ändå om ens relationer inte verkar fungera och samma mönster upprepas om och om igen.
 
Jag tänker på krigsdrabbade länder, länder där barn lämnas till far-/morföräldrar "där hemma" medan föräldrarna/föräldern arbetar i någon stad (många barn i tex Kina växer upp så, och kineserna är ju väldigt många), länder där mödrar dör i barnsäng, områden i tex Afrika där väldigt många dör i aids, områden där barn dör i diarreer o dyl vilket i sig kan hämma föräldrars anknytning till barnen i början, osv osv. Alltså sammanhang där betydligt fler dör i betydligt lägre ålder.

Mot det har jag svårt att se västerländska och svenska självständighetsideal som den värsta risken för psykisk ohälsa.
Anknytning måste ju inte vara enbart med en biologisk förälder. Jag är helt övertygad om att i länder där devisen "det krävs en by för att fostra ett barn" finns kvar är barnen tryggare i sin anknytning och har en större mängd människor de har en nära anknytning till än i länder som Sverige där ofta bara biofäräldrarna (eller en bioförälder) finns att anknyta till. Att förlora en när du bara har en är värre än att förlora en och du har tio lika starka anknytningspersoner kvar. En stor sorg är det oavsett men att ha flera gör att tryggheten ändå finns kvar. Mattan rycks inte undan på samma sätt.
 
Ja, men då pratar vi nog inte längre om otrygg anknytning utan om trauma och desorganiserad anknytning.
Förstod inte att det var sånt du menade :)
Anknytningstrassel i allmänhet, är nog vad jag menar. Som sagt simmar jag inte i hemmavattnen här. (Då hade nog frågorna sett annorlunda ut redan i starten av tråden.) Men det framstår som rimligt för mig att frånvarande föräldrar - oavsett varför de är frånvarande - inte gynnar anknytning mellan föräldrar och barn. Och då finns ju en global aspekt. Där tex fattigdom tvingar fram separationer, förutom då sjukdom, krig och död.
 
Anknytning måste ju inte vara enbart med en biologisk förälder. Jag är helt övertygad om att i länder där devisen "det krävs en by för att fostra ett barn" finns kvar är barnen tryggare i sin anknytning och har en större mängd människor de har en nära anknytning till än i länder som Sverige där ofta bara biofäräldrarna (eller en bioförälder) finns att anknyta till. Att förlora en när du bara har en är värre än att förlora en och du har tio lika starka anknytningspersoner kvar. En stor sorg är det oavsett men att ha flera gör att tryggheten ändå finns kvar. Mattan rycks inte undan på samma sätt.
Jag förstår din tankegång, men jag känner ett mycket starkt motstånd mot att idyllisera över andra kulturer på det viset. Jag ser idyllisering som lika problematiskt som andra typer av fördomar man kan ha mot andra kulturella mönster än de man är van vid. Det blir lite för mycket av "fattiga men lyckliga" för min smak. Jag behöver som minst belägg, inte övertygelser, för att tro på det i alla fall.
 
Jag förstår din tankegång, men jag känner ett mycket starkt motstånd mot att idyllisera över andra kulturer på det viset. Jag ser idyllisering som lika problematiskt som andra typer av fördomar man kan ha mot andra kulturella mönster än de man är van vid. Det blir lite för mycket av "fattiga men lyckliga" för min smak. Jag behöver som minst belägg, inte övertygelser, för att tro på det i alla fall.
Det är ingen idyllisering över andra kulturer och verkligen inte av fattiga men faktum är att ett barn behöver flera trygga anknytningsmänniskor. Vi är alla olika och har olika saker att bidra med och att ha ett "gäng" trygga vuxna runt sig som barn är bra.
 
Det är ingen idyllisering över andra kulturer och verkligen inte av fattiga men faktum är att ett barn behöver flera trygga anknytningsmänniskor. Vi är alla olika och har olika saker att bidra med och att ha ett "gäng" trygga vuxna runt sig som barn är bra.
Ja, så klart. Och då tänker jag att hårda livsvillkor inte nödvändigtvis gör att de vuxna är så himla trygga. Plus att de vuxna kan tvingas till frånvaro av olika skäl.
 

Liknande trådar

Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 168
Relationer Hur vet man om det är dags att göra slut? Hur vet man att man är kär? När relationen inte flyter på och det finns saker som skaver hur...
3 4 5
Svar
97
· Visningar
15 684
  • Låst
  • Artikel Artikel
Dagbok Behöver nog mest skriva av mig lite. Jag upplever mig väldigt sällan nöjd och tillfreds med livet. Just nu har jag hamnat i en riktig...
Svar
14
· Visningar
4 313
Senast: starcraft
·
Kropp & Själ Det här blir lite utlämnande, så jag valde ett anonymt nick. Om ni listar ut vem jag är, så håll det för er själva, tack. Jag vet inte...
5 6 7
Svar
121
· Visningar
11 295
Senast: Petruska
·

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

  • Tvättstugedrama
Tillbaka
Upp