Nu har även jag en spinoff: Hur vet man hur man knyter an?

[TinyWiny]

Ja, så klart. Och då tänker jag att hårda livsvillkor inte nödvändigtvis gör att de vuxna är så himla trygga. Plus att de vuxna kan tvingas till frånvaro av olika skäl.

Nej självklart inte. Tryggheten kommer ju av bra anknytningspersoner och att ha flera gör en mindre sårbar som barn. Inte för att någon kan ersätta någon annan utan för att barnet är trygg med flera.

 

[Mabuse]

Jag tänker ju dels att det är JAG som avgör vad och hur jag undrar saker. Sen kan ju så klart mina undringar bygga på att jag har missuppfattat något självklart, men det är ju fortfarande min undran.

Dels tänker jag att vi vet ju rätt mycket om våra föräldrar. Om de framstår som väsentligen trygga och socialt välfungerande när vi tänker på dem sedan vi själva blivit vuxna, så är det väl ett rimligt antagande att vi också har en okej anknytning. Att det är ett rimligt antagande även om vi inte alls hsr koll på anknytningsteori.

Sen har vi ju alla våra issues ändå. Jag föreställer mig att en del av våra issues som för all del låter sig tolkas i termer av någon anknytningsproblematik, OCKSÅ låter sig tolkas i andra - fullt rimliga - termer. Och där har jag då egentligen aldrig tänkt på mina relationer i termer av anknytning. Jag tänker på andra vis, helt enkelt, vanligtvis.

Men jag förstår fortfarande inte riktigt frågan. Undrar du varför andra är intresserade av anknytning fast du inte är det?

Självklart är det du som avgör vad du funderar på, jag försöker bara förstå din fråga.