Nu har även jag en spinoff: Hur vet man hur man knyter an?

[Raderad medlem 19815]

Lite off kanske men det finns precis lla tydliga kriterier för anknytning som för ADHD, skillnaden är att det ena räknas som diagnos och det andra inte. Vad som räknas som diagnos och inte är rätt så mkt politik

Hsp finns det många som anser är en fullt legitim modell, och andra ser det som humbug. Personlighetspsykologi berör i allra högsta grad intro/extroversion.

Jag tänker som @Petruska att vi här är mer inne på de gravt förenklade sätten att använda robusta modeller på, inte vad som är giltigt eller inte..

Okejdå!

 

[MiniLi]

Om man är trygg får man väl inte ätstörningar? Jag får inte ihop logiken.

Trygg anknytning räknas som en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa men man kan ju ändå bli sjuk om man belastas nog.

Och jag tror mönstret skapades hos mig i tonåren, jag var heltrygg fram till 12 när jag fick ätstörningar. Den sabbade massor vad gäller relationer.

Jag tror de flesta har svårt att titta tillbaka på sin barndom och ”klassificera” egen anknytning. Det är mer komplext än om man kände sig trygg eller inte

Det handlar ju egentligen mer om sitt ”schema” för hur man är, hur man antar att andra är och vad man kan förvänta sig av relationer. Begreppen trygg/otrygg kan nog bli lite missvisande.

 

[MiniLi]

Ätstörningar är väl förövrigt en av få psykiatriska diagnoser där jag generellt alltid ser anknytning/mentalisering som problematiskt. Jag har hittills aldrig träffat någon med ätstörning med trygg anknytning. Men det finns ju såklart många som jag inte träffat

Man kan förövrigt ha arbetat med sig själv under årens gång så att man som vuxen har utvecklat ett tryggt anknytningsmönster även om det var otryggt när man var barn. Och tvärt om.
Och man kan funka bra i relationer även som otrygg, beroende på vem man bildar relationer med.

 

[Wysiwyg]

Jag är väl helt mentalt förstockad av pur trygghet, själsliv platt som en pannkaka eller nåt.

Jag blir ofta lite undrande, tex i dejtingtrådarna, när folk skriver om just rädsla/osäkerhet för att ha känslor för någon, släppa någon nära och om förtroenden. Jag blir osäker på om jag fattar vilket problem de menar, ens.

Alltså, det är min entydiga erfarenhet att de allra flesta människor gör sig bäst på ett rejält avstånd, men de man vill vara nära och det är ömsesidigt. Vilket är problemet liksom?

Alltså det kanske var lite det här jag for efter när jag tänkte att trygga personer inte märker av sin anknytning på samma sätt? Kanske lite som att en matfrisk person med hälsosam inställning till sitt matintag inte kan förstå hur problematiska känslorna kan vara för någon som är ätstörd eller har problem med sin kroppsuppfattning?

Jag kan verkligen gilla någon och tycka om att umgås med den personen samtidigt som det kan utlösa en ångest som ibland blir så stor att jag antingen sabbar alltihop medvetet eller att jag bara drar mig undan. Så jag förstår absolut hela grejen med att vara rädd för att få känslor för någon.

 

[Raderad medlem 6459]

Med avseende på.

Jahaaa. Har aldrig hört det förut.

 

[Kattennizze]

Alltså det kanske var lite det här jag for efter när jag tänkte att trygga personer inte märker av sin anknytning på samma sätt? Kanske lite som att en matfrisk person med hälsosam inställning till sitt matintag inte kan förstå hur problematiska känslorna kan vara för någon som är ätstörd eller har problem med sin kroppsuppfattning?

Jag kan verkligen gilla någon och tycka om att umgås med den personen samtidigt som det kan utlösa en ångest som ibland blir så stor att jag antingen sabbar alltihop medvetet eller att jag bara drar mig undan. Så jag förstår absolut hela grejen med att vara rädd för att få känslor för någon.

Jag tänker precis som du. Och eftersom jag vet hur jag funkar i nära relationer gör jag allt för att undvika att inte ha nära relationer när det är vänner jag faktiskt vill ha nära. Men det kostar på som fan måste jag säga. Jag har faktiskt en god vän som ger mig ångest de luxe och jag vet precis varför, och det har noll med hen att göra, utan triggar bara en massa trauman hos mig. Eftersom vinsten att ha hen sim vän överstiger min rädsla och ångest så mycket så får jag kämpa vidare och förhoppningsvis minskar min ångest litegrann.

 

[Kattennizze]

En annan aspekt av denna intressanta tråd är just att inga psykologiska teorier existerar i något slags vaccum utan samhället och politiken också påverkar, precis som @MiniLi redan varit inne på. En något svepande förklaring till psykisk ohälsa hos unga kan ju vara att det är så svårt att få trygga och fasta bra jobb. Till exempel. En förklaring till den ökande diagnositeringen av adhd kan vara den allmänt ökande stressen i samhället i stort och/eller en läkemedelsindustri som vill tjäna ännu mer pengar. Eller miljögifter. Eller whatever. Jag tänker att man nog ska ha den aspekten också i bakhuvudet när man pratar om olika psykologiska teorier.

 

[Korven]

Otrygg och undvikande, har nog allt att göra med min barndom.

 

[Skylight]

Jag har flera gånger sett inlägg där personer beskriver sitt eget anknytningsmönster. Tex skriver någon i samband med någon form av relationsbekymmer att hon har ett "halvt dysfunktionellt anknytningsmönster", eller att hon tror att partnern/dejten eller för all del kompisen har det. Jag har bland annat sett sådana inlägg i

Vad gäller mitt eget anknytningsmönster, så har jag ingen aning. Det är väl därför jag reagerar på inlägg där den som skriver verkar ha en aning.

Så min fråga är: Hur vet man hur man knyter an? Hur vet man hurdant ens anknytningsmönster är?

Jag tänker att man har inte särskilt mycket att jämföra med, man är ju bara en person och dessutom samma person hela livet. Så hur vet man?

Det finns ett radioprogram på sr om anknytning ska se om jag hittar det.
Värt att tänka på är att anknytning är endast en TEORI alltså inga vetenskapliga bevis finns för att det är så .
När man har ett skadat anknytnings mönster kan det bli tryggt när man är tsm med en trygg partner .
Det är när 2st med skadat mönster är tsm som förhållandet blir destruktivt enl denna teori

 

[ptr]

Det finns ett radioprogram på sr om anknytning ska se om jag hittar det.
Värt att tänka på är att anknytning är endast en TEORI alltså inga vetenskapliga bevis finns för att det är så .
När man har ett skadat anknytnings mönster kan det bli tryggt när man är tsm med en trygg partner .
Det är när 2st med skadat mönster är tsm som förhållandet blir destruktivt enl denna teori

Vilket då förstärks av att det är lätt gjort att söka de so liknar en. Men sen får det inte bli så att den trygge och "hela" är den som får bära den andre - då blir det fel och blir två trasiga istället.

 

[Petruska]

Det finns ett radioprogram på sr om anknytning ska se om jag hittar det.
Värt att tänka på är att anknytning är endast en TEORI alltså inga vetenskapliga bevis finns för att det är så .
När man har ett skadat anknytnings mönster kan det bli tryggt när man är tsm med en trygg partner .
Det är när 2st med skadat mönster är tsm som förhållandet blir destruktivt enl denna teori

Det där med att det är en teori och vad det innebär, förstår jag hyfsat väl. Jag kan sådant hyggligt bra.

 

[Petruska]

Trygg anknytning räknas som en skyddsfaktor mot psykisk ohälsa men man kan ju ändå bli sjuk om man belastas nog.


Jag tror de flesta har svårt att titta tillbaka på sin barndom och ”klassificera” egen anknytning. Det är mer komplext än om man kände sig trygg eller inte

Det handlar ju egentligen mer om sitt ”schema” för hur man är, hur man antar att andra är och vad man kan förvänta sig av relationer. Begreppen trygg/otrygg kan nog bli lite missvisande.

Man borde väl lite halvgrovt räknat kunna avgöra om föräldraanknytningen var hyfsat trygg eller hyfsat otrygg, utifrån vad man vet om sina föräldrar?

I alla fall om det INTE stämmer att anknytning är så där otroligt känsligt som jag ibland upplever att en del vill göra gällande att det är. Dvs om det tex INTE är så att ett ögonblick av trött tankspriddhet från förälderns sida kan få ödesdigra konsekvenser för barnets framtida relatìoner.

 

[Petruska]

En annan aspekt av denna intressanta tråd är just att inga psykologiska teorier existerar i något slags vaccum utan samhället och politiken också påverkar, precis som @MiniLi redan varit inne på. En något svepande förklaring till psykisk ohälsa hos unga kan ju vara att det är så svårt att få trygga och fasta bra jobb. Till exempel. En förklaring till den ökande diagnositeringen av adhd kan vara den allmänt ökande stressen i samhället i stort och/eller en läkemedelsindustri som vill tjäna ännu mer pengar. Eller miljögifter. Eller whatever. Jag tänker att man nog ska ha den aspekten också i bakhuvudet när man pratar om olika psykologiska teorier.

Ja, psykologi kan vara och har varit mycket normativt. Och vad som ses som diagnosgrund eller diagnostiserbart beror ju delvis på vad vi finner önskvärt resp avvikande. Homosexualitet tex var sjukdomsklassat fram till 1976 i Sverige.

 

[Mixoman]

Anknytningsteorin är nog den teori som är mest forskad på inom psykologin senaste 20-30 åren och som dessutom är en av få psykologiska teorier det råder hyfsad konsensus kring internationellt och mellan olika terapiinriktningar. Men som redan skrivits, det är inte allt och mycket annat spelar in hur vi formas och framför allt kan det ändras med mognad och med nya erfarenheter, även om grunden finns kvar.

Test på nätet ger jag inte så mycket för, det finns en mätmetod för vuxna men det är en strukturerad intervju där man mer ser till hur man svarar än vad man svarar.

Viktigaste frågorna kring anknytning och relationer i vuxen ålder torde vara. "Hur gör och beter jag mig i relationer?" och följdfrågan "Funkar det?". Svarar man ja på sista frågan är allt lugnt, svarar man nej kan man med fördel gå till fråga ett igen.

 

[Sleepy]

Förresten @Petruska du kanske är en ny trend på spåren här, först var anknytningsmönster i ropet och sen kom mentaliseringsförmåga! Ja jisses.

Och då har vi ändå lämnat sådant som introvert/extrovert och diverse bokstavsdiagnoser utanför diskussionen. Men det är kanske yesterday news?

Bukes egen Spanarpanel är igång. Väntar spänt på framtidsvisionen. (Lyssnat på P1 idag)

 

[hurskamanveta]

Jag har flera gånger sett inlägg där personer beskriver sitt eget anknytningsmönster. Tex skriver någon i samband med någon form av relationsbekymmer att hon har ett "halvt dysfunktionellt anknytningsmönster", eller att hon tror att partnern/dejten eller för all del kompisen har det. Jag har bland annat sett sådana inlägg i dejtingtrådarna.

Vad gäller mitt eget anknytningsmönster, så har jag ingen aning. Det är väl därför jag reagerar på inlägg där den som skriver verkar ha en aning.

Så min fråga är: Hur vet man hur man knyter an? Hur vet man hurdant ens anknytningsmönster är?

Jag tänker att man har inte särskilt mycket att jämföra med, man är ju bara en person och dessutom samma person hela livet. Så hur vet man?

Jag har iaf en bror med ett tryggt anknytningsmönster enligt den kunskap som jag har. Jag och min äldre bror har det definitivt inte. Jag tänker som i de flesta relationer att det kanske inte bara har att göra med helt uppenbara brister hos föräldrarna utan även att vi som människor från början är olika. Jag var aldrig nära mina föräldrar på något vis, och är det fortfarande inte. Jag kan knappt nämna ngn krämpa/sjukdom jag har för jag slår på alla stopp som finns om jag sen måste följa upp det och jag avskyr på många sätt deras sätt att tackla motgångar, svårigheter och känslor. Jag hade nog behövt en annan typ av förälder för att känna mig trygg och självsäker, någon som uppmuntrade de sidor hos mig som jag än idag värdesätter och inte inkompetensförklarade mig för att jag var barn (vilket jag än idag minns att vuxna gjorde och jag försöker aldrig göra det med barn).

Jag har fortfarande ett stort mått av integritet i relationer och har fått jobba ganska hårt på och lagt mkt pengar på att ha en fungerande relation som vuxen, och jag tänker inte någonstans att det är mina föräldrars fel, de är bra människor. Men jag kände mig aldrig sedd och uppskattad för den jag var, varken i skolan eller hemma, kanske för att jag var väldigt tidig med allt och hade en extremt stark integritet och självtillit som barn som jag upplevde bromsades/bedömdes negativ. Nu vet ju jag att du är uppvuxen i en tämligen "intellektuell"/akademisk värld (jag kan ha tagit fel användare nu), och det är i en sån värld jag hamnat som vuxen och trivs som bäst i. jag har aldrig fått den stimulansen från mina föräldrar (möjligen från min pappa nu som vuxen när det ändå blev rätt bra för mig till slut).

Summa summarum; jag tror anknytningsproblem kan handla om så mkt mer än ett uselt föräldraskap/en dålig dag. och det var inte svar på detta inlägget egentligen utan mer på tråden i stort.

 

[MiniLi]

Man borde väl lite halvgrovt räknat kunna avgöra om föräldraanknytningen var hyfsat trygg eller hyfsat otrygg, utifrån vad man vet om sina föräldrar?

I alla fall om det INTE stämmer att anknytning är så där otroligt känsligt som jag ibland upplever att en del vill göra gällande att det är. Dvs om det tex INTE är så att ett ögonblick av trött tankspriddhet från förälderns sida kan få ödesdigra konsekvenser för barnets framtida relatìoner.

Ja om man vet vad man ska leta efter så kan man absolut göra en grov bedömning utifrån sina föräldrar. Jag tror dock inte gemene man vet vad man ska leta efter utan de flesta hamnar då i lite skeva tankebanor.

Det är inte så känsligt på det där ”ett misstag så är det kört”-sättet. Däremot är det känsligt för upprepade mönster av små nyanser i interaktionen.

 

[MiniLi]

Det finns ett radioprogram på sr om anknytning ska se om jag hittar det.
Värt att tänka på är att anknytning är endast en TEORI alltså inga vetenskapliga bevis finns för att det är så .
När man har ett skadat anknytnings mönster kan det bli tryggt när man är tsm med en trygg partner .
Det är när 2st med skadat mönster är tsm som förhållandet blir destruktivt enl denna teori

Inga vetenskapliga bevis?
Vet inte vad du menar nu men anknytningsteorin bygger på decennier av forskning, så långt psykologiska teorier kan ”bevisas” så ligger just denna teori bra till.

 

[TinyWiny]

Man borde väl lite halvgrovt räknat kunna avgöra om föräldraanknytningen var hyfsat trygg eller hyfsat otrygg, utifrån vad man vet om sina föräldrar?

I alla fall om det INTE stämmer att anknytning är så där otroligt känsligt som jag ibland upplever att en del vill göra gällande att det är. Dvs om det tex INTE är så att ett ögonblick av trött tankspriddhet från förälderns sida kan få ödesdigra konsekvenser för barnets framtida relatìoner.

Finns det verkligen någon som tror det? Att det handlar om ögonblick av tankspriddhet? Jag tror absolut att anknytningen till primärpersoner är viktig och framförallt att det är en sund relation som består. Om inte annat har de som blev övergivna en eller upprepade gånger på något sätt som mycket små av de som var primärpersoner för dem eller de som aldrig någonsin haft någon primär anknytningsperson/personer enormt mycket att lära innan någon relation fungerar. För hur ska man veta vad en sund relation är och hur den fungerar om man aldrig har fått lära sig det? Aldrig har upplevt det?

Jag ser inte anknytningsteorin som något som ska binda just mamman vid barnet men precis som man behöver kunna sitt första språk bra innan man kan lära sig ett främmande språk bra så tror jag att det är viktigt med primärpersoner som det lilla barnet har en positiv och hållbar relation med för att lära sig vad en bra relation är. Och precis som barn kan lära sig många språk på samma gång kan de ha flera anknytningspersoner också och det är absolut ingen nackdel heller.

 

[Mixoman]

Ja om man vet vad man ska leta efter så kan man absolut göra en grov bedömning utifrån sina föräldrar. Jag tror dock inte gemene man vet vad man ska leta efter utan de flesta hamnar då i lite skeva tankebanor.

Det är inte så känsligt på det där ”ett misstag så är det kört”-sättet. Däremot är det känsligt för upprepade mönster av små nyanser i interaktionen.

Dessutom är det så att de olika typerna av anknytning som så olyckligt kallas "otrygg" inte betyder elände och misär utan ett sätt att förhålla sig och knyta an till andra, som dessutom av många beskrivs som det bästa och mest sunda sätt att förhålla sig. Förstås just därför man har det sättet att knyta an. Många är trådarna som vittnar om det