Nu har även jag en spinoff: Hur vet man hur man knyter an?

[Petruska]

Jag blev "Trygg" kort och gott. Det stämmer nog - men hade förmodligen sett helt annorlunda ut när jag var, säg mellan 17 och 35! Så man kan definitivt ändras under livets gång.

Ja, vem sjutton litar på någons kärlek vid 17? Men om det ändras utan omfattande terapeutiska insatser, så verkar ju inte ens föräldraanknytning som liten vara avgörande?

 

[Petruska]

Kort svar sålänge.
Jag har gått i terapi med en terapeut som var kompetent inom området, läst en del själv och dessutom en kurs som inkluderade anknytningsteorin. Jag känner mig inte jättesäker på teorin men känner igen mig mycket och kan relatera till mig själv, mina erfarenheter från barndomen och mina mönster i nära relationer.

Jag fick i testet Trygg, för vad nu testet är värt. Och tänker jag på mina föräldrar känns det helt rimligt.

Å andra sidan hade jag omfattande relationstrassel med i stort sett alla i skolan och med min syster under hela uppväxten.

Nu gällde frågorna i testet enbart partnern. Och jag har en extremt snäll och varmhjärtad partner, så vad har jag att frukta?

Men i övrigt, jag vet att jag anses distanserad och kärv i många sammanhang och jag är också ofta allmänt trött på folk.

 

[tuaphua]

Gjorde testet på skoj. Och jag fick otrygg undvikande. Vilket stämmer.. Allt som togs upp i svaret var sånt jag och terapeuten jobbat med i terapin.

Jag har haft extremt svårt att prata om känslor.
Jag upplevs av de som inte känner mig väl tankestyrd och inte känslostyrd. För var jag extremt så. Numer efter terapi är jag friare.
Verkar social och utåtriktad och har mkt vänner.
Dock släpper jag inte folk inpå mig fullt ut så lätt.
Och jag ledsnar lätt på män.

 

[MiniLi]

Jag har bra koll på anknytningsteorin utifrån jobb och utbildning men jag håller generellt inte på och bedömer varken mig själv eller andra sådär till vardags. Jag är lite allergisk mot förenklingar av komplexa och viktiga teorier och tycker inte heller att det tjänar så mkt till i min vardag att uttryckligen tänka i de banorna.
På jobbet däremot är det en oerhört viktig teori som jag hela tiden jobbar utifrån. Förmodligen gör jag det lite till vardags sådär i bakgrunden vid behov också..

Kollade snabbt på länken och det känns som en väldigt förenklad version av vuxen-anknytningstest. Anknytning är så mkt mer komplext!

Viktigare är ju dock den närliggande mentaliseringsförmågan och ”reflective functioning”.

 

[Petruska]

Med reservation för att jag kan väldigt lite om anknytning men jag har tänkt tanken att den teorin gärna kan användas i vår nykonservativa era där kvinnor gärna får bli hemmafruar med sina spädbarn. Det är ju mer än en gång jag har hört argumentet att den nyblivna modern måste vara hemma och särskilt då såklart amma för att inte den där magiska anknytningen ska störas. Jag tillåter mig att vara skeptisk till dessa teorier. Men å andra sidan vore det intressant om någon psykolog kunde ge lite mer kött på bena!

Ja, jag har också tänkt på (den heliga) anknytningen som något som används för att binda Modern till Barnen. Och jag tycker att jag då och då stöter på anknytningsfunderingar i olika sammanhang (bekanta, massmedia o dyl) där det där med anknytning framstår som extremt känsligt. Det känns som gjort för att ge mig dåligt samvete. Säkert skedde det när barnen var små att jag i något för deras framtida anknytningsmönster avgörande ögonblick, tittade åt fel håll. Eller kanske var jag förkyld och orkeslös. Och vips!, de små är skadade för livet. Ungefär de känslorna har jag kring det när jag kommer i kontakt med det.

Å andra sidan, om nu min egen anknytning är så alltigenom trygg som detta givetvis mycket triviala test vill göra gällande, så visar det att föräldrar (mammor) varken behöver vara perfekta eller ständigt närvarande för att åstadkomma det. Jag togs omhand av först barnflicka sedan barnomsorgen från några månaders ålder, båda mina föräldrar var mer eller mindre gifta med jobbet. Ändå ägnar jag inte en sekunds oro om året över huruvida min partner älskar mig.

 

[Petruska]

Jag har bra koll på anknytningsteorin utifrån jobb och utbildning men jag håller generellt inte på och bedömer varken mig själv eller andra sådär till vardags. Jag är lite allergisk mot förenklingar av komplexa och viktiga teorier och tycker inte heller att det tjänar så mkt till i min vardag att uttryckligen tänka i de banorna.
På jobbet däremot är det en oerhört viktig teori som jag hela tiden jobbar utifrån. Förmodligen gör jag det lite till vardags sådär i bakgrunden vid behov också..

Kollade snabbt på länken och det känns som en väldigt förenklad version av vuxen-anknytningstest. Anknytning är så mkt mer komplext!

Viktigare är ju dock den närliggande mentaliseringsförmågan och ”reflective functioning”.

Ja, en anledning till att jag startade tråden är just att jag snubblar över att folk säger att de har ett visst anknytningsmönster. Jag fattar då dels inte hur de kan veta det, dels reagerar jag överlag ofta på den här psykiatriserande jargongen som jag uppfattar har blivit väldigt vanlig. Jag undrar om folk verkligen är till den grad inlästa på teoribildningen i sådant som psykologi och neuropsykiatri (eller vad det heter) som man kan tro när man hör alla termer de svänger sig med.

 

[Lena Furberg]

Ja, vem sjutton litar på någons kärlek vid 17? Men om det ändras utan omfattande terapeutiska insatser, så verkar ju inte ens föräldraanknytning som liten vara avgörande?

Jag hade en väldigt trygg barndom, sedan en helt dysfunktionell tonårstid (inte föräldrarnas fel...), en förvirrad och bedrövlig ung vuxentid, men sen kom en stegvis förändring och nu mår jag alldeles utmärkt på alla plan. Jag undrar om det senare hade hänt även utan "den trygga barndomen" med god anknytning (eller aldrig hänt utan den?) eller om den fanns nånstans i botten och var (delvis) den som var avgörande längre fram i livet? Svårt att veta.

 

[Raderad medlem 19815]

@Petruska 70-talet ska det stå i mitt inlägg.

 

[Raderad medlem 19815]

Ja, jag har också tänkt på (den heliga) anknytningen som något som används för att binda Modern till Barnen. Och jag tycker att jag då och då stöter på anknytningsfunderingar i olika sammanhang (bekanta, massmedia o dyl) där det där med anknytning framstår som extremt känsligt. Det känns som gjort för att ge mig dåligt samvete. Säkert skedde det när barnen var små att jag i något för deras framtida anknytningsmönster avgörande ögonblick, tittade åt fel håll. Eller kanske var jag förkyld och orkeslös. Och vips!, de små är skadade för livet. Ungefär de känslorna har jag kring det när jag kommer i kontakt med det.

Å andra sidan, om nu min egen anknytning är så alltigenom trygg som detta givetvis mycket triviala test vill göra gällande, så visar det att föräldrar (mammor) varken behöver vara perfekta eller ständigt närvarande för att åstadkomma det. Jag togs omhand av först barnflicka sedan barnomsorgen från några månaders ålder, båda mina föräldrar var mer eller mindre gifta med jobbet. Ändå ägnar jag inte en sekunds oro om året över huruvida min partner älskar mig.

Hört talas om Winnicott och hans good enough-teori? Det tror jag du har.

 

[emma-vsm]

Jag fick i testet Trygg, för vad nu testet är värt. Och tänker jag på mina föräldrar känns det helt rimligt.

Å andra sidan hade jag omfattande relationstrassel med i stort sett alla i skolan och med min syster under hela uppväxten.

Nu gällde frågorna i testet enbart partnern. Och jag har en extremt snäll och varmhjärtad partner, så vad har jag att frukta?

Men i övrigt, jag vet att jag anses distanserad och kärv i många sammanhang och jag är också ofta allmänt trött på folk.

Som professionell har jag väldigt lätt för relationer- stor del av mitt jobb bygger på att skapa trygga, hållbara relationer med unga människor, och det är delen av mitt jobb som jag är bäst på. Privat är det tyvärr något helt annat, eller iaf nära kärleksrelationer. Jag gjorde testet nu och fick otrygg desorganiserad, vilket inte är något jag tänkt om mig själv innan- otrygg absolut, men jag har i perioder känt mig mer träffad av antingen ambivalent eller undvikande, aldrig desorganiserad. Nu har jag väl en extra känslig period också förstås, och testet är väl ingen absolut sanning heller.

Kortfattat kan jag titta tillbaka på relationerna i mitt liv (alltid haft en partner i princip, ofta långa relationer) och koppla det till mitt anknytningsmönster, vilket jag fick stor hjälp med i terapin. Det var först då jag blev medveten, och jag tänkte nog att medvetenheten skulle innebära att jag skulle göra andra val men hamnade ganska snabbt efter terapin (som jag gick i ca 2,5 år) i en relation med en partner med psykisk sjukdom och alkoholism. Detta har nog gjort mig lite uppgiven- jag är rädd för att inte känna/märka när jag hamnar i en destruktiv relation och dessutom ha svårt för separation så det tar alltid för lång tid innan jag avslutar relationen. Jag vet inte riktigt vad en bra och sund relation är för mig, eller snarare- jag vet inte om jag skulle 1. känna igen en sund, trygg relation. 2.våga/vilja stanna kvar i den.
Jag är 34 år och ibland, trots långa och många relationer, känns det inte som att jag haft någon riktigt nära relation.
Det här blev ju lite personligt och en smula uppgivet- skulle jag skrivit i tråden och gjort testet en annan dag skulle det nog vara mer hoppfullt

Jag vill dock påpeka att jag endast använt mig av anknytningsteorin för att förstå mig själv- jag är inte terapeut och skulle aldrig göra någon analys av någon annan på det här sättet.

 

[julgrisen]

Med reservation för att jag kan väldigt lite om anknytning men jag har tänkt tanken att den teorin gärna kan användas i vår nykonservativa era där kvinnor gärna får bli hemmafruar med sina spädbarn. Det är ju mer än en gång jag har hört argumentet att den nyblivna modern måste vara hemma och särskilt då såklart amma för att inte den där magiska anknytningen ska störas. Jag tillåter mig att vara skeptisk till dessa teorier. Men å andra sidan vore det intressant om någon psykolog kunde ge lite mer kött på bena!

Jag tänker att den säkert använts mycket på det sättet tidigare, när man trodde att små barn bara kunde knyta an till en person. Nu vet man att även spädbarn har förmåga att knyta an till flera personer samtidigt och det är positivt för barn att ha flera anknytningspersoner. (Jag arbetar mycket med anknytning i mitt jobb, är socionom och utreder barns skyddsbehov.)

 

[Kattennizze]

Jag har bra koll på anknytningsteorin utifrån jobb och utbildning men jag håller generellt inte på och bedömer varken mig själv eller andra sådär till vardags. Jag är lite allergisk mot förenklingar av komplexa och viktiga teorier och tycker inte heller att det tjänar så mkt till i min vardag att uttryckligen tänka i de banorna.
På jobbet däremot är det en oerhört viktig teori som jag hela tiden jobbar utifrån. Förmodligen gör jag det lite till vardags sådär i bakgrunden vid behov också..

Kollade snabbt på länken och det känns som en väldigt förenklad version av vuxen-anknytningstest. Anknytning är så mkt mer komplext!

Viktigare är ju dock den närliggande mentaliseringsförmågan och ”reflective functioning”.

Hur kommer det sig att det är viktigare med de sistnämnda? Är det för att man då kan förstå sin situation bättre och andra?

 

[Hyacinth]

Ja, en anledning till att jag startade tråden är just att jag snubblar över att folk säger att de har ett visst anknytningsmönster. Jag fattar då dels inte hur de kan veta det, dels reagerar jag överlag ofta på den här psykiatriserande jargongen som jag uppfattar har blivit väldigt vanlig. Jag undrar om folk verkligen är till den grad inlästa på teoribildningen i sådant som psykologi och neuropsykiatri (eller vad det heter) som man kan tro när man hör alla termer de svänger sig med.

Skulle jag applicera det på mig själv skulle jag snarare säga stt jag hade ett osunt relationsmönster fram till 26-ish. Men anknytning tror jag inte det handlar om, snarare en smått självdestruktiv läggning plus att säger någon att något inte är bra för mig så har jag en tendens att bums göra det. Bortsett från heroin och sånt.

 

[Red_Chili]

Jag var också tvungen att göra det där testet, och upplevde att resultatet stämde bra (hade dock inte tålamod nog att titta på filmerna). Jag har aldrig funderat över det här med anknytning hit och dit, däremot vet jag ofta mycket väl varför jag reagerar på olika sätt i sociala sammanhang. Det gör att jag också kan försöka att hela tiden förbättra mig så att reaktionerna blir hyfsat logiska genom att tex göra mig av med gamla hjärnspöken och liknande. Mina relationer med andra människor nu är extremt mycket enklare än vad de var för bara något enstaka år sedan!

 

[Petruska]

Hur kommer det sig att det är viktigare med de sistnämnda? Är det för att man då kan förstå sin situation bättre och andra?

Jag har inte upplevelsen att folk åberopar sin mentaliseringsförmåga eller "reflective functioning" på det sätt som jag upplever att de åberopar sitt anknytningsmönster. Jag vet inte vad någotdera av sakerna är, men jag vill minnas att ett proffs på området en gång sa att jag har en förträfflig förmåga att mentalisera.

 

[Kattennizze]

Jag har inte upplevelsen att folk åberopar sin mentaliseringsförmåga eller "reflective functioning" på det sätt som jag upplever att de åberopar sitt anknytningsmönster. Jag vet inte vad någotdera av sakerna är, men jag vill minnas att ett proffs på området en gång sa att jag har en förträfflig förmåga att mentalisera.

Och genast börjar den smått neurotiska kattennizze fundera på hur min mentaliseringsförmåga är!

 

[Kattennizze]

Förresten @Petruska du kanske är en ny trend på spåren här, först var anknytningsmönster i ropet och sen kom mentaliseringsförmåga! Ja jisses.

 

[Kattennizze]

Jag var också tvungen att göra det där testet, och upplevde att resultatet stämde bra (hade dock inte tålamod nog att titta på filmerna). Jag har aldrig funderat över det här med anknytning hit och dit, däremot vet jag ofta mycket väl varför jag reagerar på olika sätt i sociala sammanhang. Det gör att jag också kan försöka att hela tiden förbättra mig så att reaktionerna blir hyfsat logiska genom att tex göra mig av med gamla hjärnspöken och liknande. Mina relationer med andra människor nu är extremt mycket enklare än vad de var för bara något enstaka år sedan!

Jag upplever nog mina relationer som halvskruttiga för jämnan. De går upp och ner, men i genomsnitt är det väl sisådär halvskrutt. Jag har lättare för djur. Människor blir jag trött på som nån annan skrev i tråden.

 

[Petruska]

Förresten @Petruska du kanske är en ny trend på spåren här, först var anknytningsmönster i ropet och sen kom mentaliseringsförmåga! Ja jisses.

Och då har vi ändå lämnat sådant som introvert/extrovert och diverse bokstavsdiagnoser utanför diskussionen. Men det är kanske yesterday news?

 

[hastflicka]

Jag blev "Trygg" kort och gott. Det stämmer nog - men hade förmodligen sett helt annorlunda ut när jag var, säg mellan 17 och 35! Så man kan definitivt ändras under livets gång.

Jag var ocksa "Trygg".
Och jag ocksa gissar att det i mangt och mycket har med alder att gora ... Jag ar ganska saker att jag inte alls skulle haft det resultatet om jag varit 25