Hoppsan. Att det kan bli så väldigt olika? Trots att vi tyckt ha växt upp lika.
Även jag växte upp med slaktdjur och jakt. Min familj hade får, grisar och kor (och kalkon, men det var före min tid). Jag var med vid slakt och styckning från tidig ålder, det var något väldigt naturligt. Min syster säger att jag slutade äta två gånger när jag var liten, värsta var en period på 1,5 år när jag inte åt
något. Jag tror hon överdriver, jag lever ju.
(Klart är att jag inte mådde bra, dock.)
Men onekligen var jag väldigt starkt påverkad, och det i en miljö där ordet "vegetarian" över huvud taget inte existerade. Mina syskon äter fortfarande kött, jag tror syrran glatt skulle äta
bara kött om hon kunde - och hon köper och äter vad som helst, såvitt jag vet, inga etiska betänkligheter. Brorsan jagar (med honom diskuterar jag etik och djurvälfärd, han är intresserad och har inga problem att acceptera mina val även om han själv väljer annorlunda). Jag är vegetarian (vilket min syster är övertygad om att jag kommer att växa ifrån igen, vilken dag som helst nu
).
Jag är
väldigt glad att läsa om andra i tråden som växt upp med slaktdjur som en del av vardagen, och inte alls tycker det är oproblematiskt bara därför. Man hör väldigt ofta att bara stadsbor blir vegetarianer, om bara barnen fick växa upp naturligt skulle det inte bli en sån chock när de förstår vad kött är, osv. Det stämmer inte alls, men det har blivit en sådan där allmän sanning som aldrig ifrågasätts...
Tex när de tar bilder på skjutna, döda djur. Jag tycker det är väldigt respektlöst och bara handlar om att visa hur jägaren har "besegrat" djuren.
Jag har förmodligen en uppfattning om jakt som skiljer sig en del från din, men jag minns ett inslag på nyheterna för en halv evighet sedan när de intervjuade en man som skjutit en varg. Under hela intervjun satt han bredvid den döda, blodiga vargen och kliade den bakom öronen och på halsen lite förstrött sådär. Den bilden förföljer mig i mina mardrömmar...