Ni som är steriliserade utan barn

[Hedinn]

Även ni som funderar kring sterilisering, eller funderat men valt att vänta/låta bli är högst intressant att höra tankar ifrån.

Grejen är att jag har stoppat i mig hormoner (minipiller) i snart 15 år. Jag började pga att jag mådde så otroligt dåligt av mensen, så pillren har helt enkelt gjort att jag kunnat fungera mer än tre dagar i månaden. Men tidigt i våras byttes mitt recept ut, hade tidigare Cerazette, men fick nu Gestrina på recept. Resultatet var rätt otrevliga biverkningar, både med Gestrina och ett par andra, utbytbara. Så efter att ha försökt stå ut i några månader i hopp om att kroppen ska vänja sig gav jag upp och började må helt bra igen efter bara några dagar. Nu har det väl gått en dryg månad och jag mår fortfarande bra och än så länge har mensen varit helt hanterbar också.

Och det är det sistnämnda som gör att jag nu börjat tänka tanken om sterilisering istället för att återgå till Cerazette. Oavsett behöver jag ju avvakta ett tag, för att se ifall kroppen tänker fortsätta vara beskedlig vid mens, men nog vore det ju skönt att vara hormonfri om det funkar. Jag är 29 år och utan barn, vill heller inte ha, åtminstone inte i dagsläget. Har partner sen några år tillbaka, som inte heller vill ha barn (och är 9 år äldre).

Det kommer inte bli något förhastat beslut, men hör gärna om hur era tankegångar gick, oavsett om ni steriliserade er tidigt och är skitnöjda, steriliserade er och ångrade er, avvaktade och skaffade barn sen eller avvaktade och steriliserade er senare eller helt lät bli... Ja, ni fattar. Hur gick tankarna, vilket beslut togs och vad ledde fram till det beslutet, vad var avgörande?

 

[Mistimed]

Jag är utan barn och funderar på att sterilisera mig. Jag vill inte ha några barn och fungerar inte på hormoner. Jag drar mig lite eftersom det ändå är en operation som kan leda till besvär, och jag tycker jag opererats tillräckligt för en person när det nu ändå finns kondomer. Dock har jag också varit singel länge så det har inte känts som en pressande fråga senaste åren.
Möjligen att jag tar det säkre före det osäkra om ett parti som vill talla på rätten till min kropp vinner valet.

 

[Brandgul]

Jag har barn, men måste säga att sterilisering är Lätt det bästa jag gjort. Jag satt dock i en helt annan sits. Barn och 40+.

 

[Red_Chili]

Jag är 28 år och utan barn, och efter att ha frågat runt (främst på buke) kring det där så har jag bestämt mig för att OM jag någon gång framöver skaffar mig partner, då blir det sterilisering. I dagsläget är det onödigt eftersom risken för graviditet ändå är fullständigt obefintlig Hormoner tänker jag inte peta i mig. Jag är lyckligt lottad att ha en kropp som fungerar utmärkt som det är och tänker inte riskera att ändra det.

Men ja, jag är helt säker på att det inte blir några barn från mig. Jag har aldrig någonsin haft minsta lilla tanke kring att det skulle vara ens ok med barn. Tvärt om och bara det faktum att jag anser att alla barn ska vara efterlängtade av sina föräldrar gör mig rakt av olämplig som förälder.

Det enda som fått mig att någonsin tveka kring sterilisering har varit rädsla för själva ingreppet (åter igen, min kropp fungerar utmärkt och jag är rädd att ändra på den). Men det verkar som om det är så liten risk för problem kring ingreppet att jag nu känner mig lugn med det.

 

[Liten]

Jag är 27år och har sedan tidiga tonåren varit helt säker på att jag inte vill ha barn. Jag är förvisso singel sedan ett antal år, men för mig är det en dealbreaker om en partner inte kan tänka sig att inte få barn. Jag är så långt ifrån barnkär en kan komma, och livet som förälder är ingenting som jag önskar mig, helt enkelt. Det finns tillräckligt många barn vars föräldrar inte vill ha dem, och att "skaffa" barn som jag inte vill ha är helt otänkbart.

Jag har funderat på sterilisering i perioder. Men kommer fram till att det för mig personligen är en för stor risk - jag har haft stora problem tidigare och är en "kandidat" för att ha endometrios (inte utbredd eftersom ingen sagt ett ord om den sjukdomen förrän för ett par år sedan, under alla år jag desperat sökt hjälp och knaprat smärtstillande. Utredning ska göras när problemen återkommer.). Om så skulle vara fallet så är risken att den typen av op kan trigga igång mycket större problem. Jag vet dessutom flera med endo som steriliserat sig, där kirurgen inte hållit fingrarna i styr utan "passat på" att ta bort endometrioshärdar ("vem som helst" bör absolut inte göra det) vilket lett till att patienten gått från smärtfri till att inte kunna arbeta. Det skrämmer skiten ur mig, rent ut sagt.

Hade det inte varit för mina tidigare besvär (som fortfarande visar sig ett par gånger om året, när mensen får för sig att dyka upp), hade jag nog steriliserat mig längre fram eftersom bland det värsta jag kan tänka mig är att bli oönskat gravid. I dagsläget äter jag cerazette sedan ett antal år, men det är snarare för att inte få mens.

 

[Rugge]

Jag funderade för drygt 5 år (då 32 år)sedan på att sterilisera mig utan barn. Dels för att jag har edometrios ( chokladcystor), samt myon (godartade tumörer/knutor på livmodern)
Levde då i ett förhållande där jag bar helt 100 på att jag inte ville ha barn.

För 3 år sedan tid det dåvarande förhållandet slut.

Några månader senare träffade jag en ny man, jämngammal och som inte heller hade barn sen innan.

Min syn på att skaffa barn förändrades helt, för den nya mannen i mitt liv är en helt annan person. Efter att tidigare lev med en vuxen bebis, så lever jag numera med en man som är lika delaktig i hemmet som jag, om inte mer.

För lite mer än 6 månader sedan födde jag en helt underbar dotter och jag är så glad för att jag väntade med stereliseringen, tack vare den barnmorska som blint nekade mig så hon tyckte jag var alldeles för ung, samt barnlös.

Nu när vi fått vår dotter och är väldigt överens om att vi endast vill ha 1 barn så kommer jag nu till hösten att ta tag i processen igen, så jag ju fortfarande har mina besvär och vill inte stoppa i mig en massa hormoner för att kunna fungera och inte ha ont.
Att jämt trycka i mig naproxen och Ipren är inte hälsosamt.

 

[Stekspaden]

Sterilisering tar inte bort mensen osv. Då måste man ta bort allt så man kommer in i klimakteriet (kallas kastrering hos djur).

Jag skulle gärna sterilisera mig men är rädd för att operera mig. Har inga barn.

 

[Hedinn]

Jag är utan barn och funderar på att sterilisera mig. Jag vill inte ha några barn och fungerar inte på hormoner. Jag drar mig lite eftersom det ändå är en operation som kan leda till besvär, och jag tycker jag opererats tillräckligt för en person när det nu ändå finns kondomer. Dock har jag också varit singel länge så det har inte känts som en pressande fråga senaste åren.
Möjligen att jag tar det säkre före det osäkra om ett parti som vill talla på rätten till min kropp vinner valet.

Jag som inte har koll alls, vad kan operationen leda till för besvär? Jag har aldrig opererats och tycker att tanken är lite läskig. Bara det i sig är ju en risk. Kondomer är ju en bra grej, absolut, men med fast partner känns det ju lite småtrist att gå tillbaka dit efter flera år utan, kan jag känna. En sak om det var tillfälligt, för att man var inne på att skaffa barn inom ett par år eller så, men så är ju inte fallet nu... Utan det står egentligen mellan hormoner och sterilisering.

 

[Killaloe]

tack vare den barnmorska som blint nekade mig så hon tyckte jag var alldeles för ung, samt barnlös.

Alltså jag förstår att du såhär i efterhand är glad för att du inte steriliserade eftersom du nu har en dotter - men att neka någon en sterilisering kan väl inte vara barnmorskans jobb? Det låter otroligt gränslöst

 

[Killaloe]

Det finna väl några trådar redan på ämnet (eller har funnits)? Men iaf, det verkar ju vara väldigt stor skillnad på hur en steriliserar sig, typ essure är ju inte ett kirurgiskt ingrepp tex.

Kan ju vara värt att läsa igenom iaf om du inte redan gjort det @Hedinn
https://www.bukefalos.se/threads/bli-av-med-mensen-sterilisering.1318523/
https://www.bukefalos.se/threads/sterilisering.1445450/
https://www.bukefalos.se/threads/vad-kravs-for-sterilisering.1460688/

 

[Hedinn]

Jag är 28 år och utan barn, och efter att ha frågat runt (främst på buke) kring det där så har jag bestämt mig för att OM jag någon gång framöver skaffar mig partner, då blir det sterilisering. I dagsläget är det onödigt eftersom risken för graviditet ändå är fullständigt obefintlig Hormoner tänker jag inte peta i mig. Jag är lyckligt lottad att ha en kropp som fungerar utmärkt som det är och tänker inte riskera att ändra det.

Men ja, jag är helt säker på att det inte blir några barn från mig. Jag har aldrig någonsin haft minsta lilla tanke kring att det skulle vara ens ok med barn. Tvärt om och bara det faktum att jag anser att alla barn ska vara efterlängtade av sina föräldrar gör mig rakt av olämplig som förälder.

Det enda som fått mig att någonsin tveka kring sterilisering har varit rädsla för själva ingreppet (åter igen, min kropp fungerar utmärkt och jag är rädd att ändra på den). Men det verkar som om det är så liten risk för problem kring ingreppet att jag nu känner mig lugn med det.

Jag är 27år och har sedan tidiga tonåren varit helt säker på att jag inte vill ha barn. Jag är förvisso singel sedan ett antal år, men för mig är det en dealbreaker om en partner inte kan tänka sig att inte få barn. Jag är så långt ifrån barnkär en kan komma, och livet som förälder är ingenting som jag önskar mig, helt enkelt. Det finns tillräckligt många barn vars föräldrar inte vill ha dem, och att "skaffa" barn som jag inte vill ha är helt otänkbart.

Jag har funderat på sterilisering i perioder. Men kommer fram till att det för mig personligen är en för stor risk - jag har haft stora problem tidigare och är en "kandidat" för att ha endometrios (inte utbredd eftersom ingen sagt ett ord om den sjukdomen förrän för ett par år sedan, under alla år jag desperat sökt hjälp och knaprat smärtstillande. Utredning ska göras när problemen återkommer.). Om så skulle vara fallet så är risken att den typen av op kan trigga igång mycket större problem. Jag vet dessutom flera med endo som steriliserat sig, där kirurgen inte hållit fingrarna i styr utan "passat på" att ta bort endometrioshärdar ("vem som helst" bör absolut inte göra det) vilket lett till att patienten gått från smärtfri till att inte kunna arbeta. Det skrämmer skiten ur mig, rent ut sagt.

Hade det inte varit för mina tidigare besvär (som fortfarande visar sig ett par gånger om året, när mensen får för sig att dyka upp), hade jag nog steriliserat mig längre fram eftersom bland det värsta jag kan tänka mig är att bli oönskat gravid. I dagsläget äter jag cerazette sedan ett antal år, men det är snarare för att inte få mens.

Får man fråga hur ni lever och sådär (ni behöver givetvis inte svara). Tänker att ni är i min ålder och det är ju i regel väldigt varierande var folk befinner sig runt 30. Vissa har liksom hus, barn och hela köret liksom, medan vissa andra (typ jag) pluggar och är inneboende. Kanske att de saker kan påverkas av varandra, även om det kan vara oklart vad som "orsakar" vad?

 

[Gnist]

Sterilisering tar inte bort mensen osv. Då måste man ta bort allt så man kommer in i klimakteriet (kallas kastrering hos djur).

Fel.

Tar man bort livmodern, men lämnar äggstockarna så blir inga barn gjorda och man hamnar inte i klimakteriet.
Sen är väl iofs chansen att man får en sån op beviljad mikroskopisk, men ändock.

 

[MidnightSoul]

Jag funderade för drygt 5 år (då 32 år)sedan på att sterilisera mig utan barn. Dels för att jag har edometrios ( chokladcystor), samt myon (godartade tumörer/knutor på livmodern)
Levde då i ett förhållande där jag bar helt 100 på att jag inte ville ha barn.

För 3 år sedan tid det dåvarande förhållandet slut.

Några månader senare träffade jag en ny man, jämngammal och som inte heller hade barn sen innan.

Min syn på att skaffa barn förändrades helt, för den nya mannen i mitt liv är en helt annan person. Efter att tidigare lev med en vuxen bebis, så lever jag numera med en man som är lika delaktig i hemmet som jag, om inte mer.

För lite mer än 6 månader sedan födde jag en helt underbar dotter och jag är så glad för att jag väntade med stereliseringen, tack vare den barnmorska som blint nekade mig så hon tyckte jag var alldeles för ung, samt barnlös.

Nu när vi fått vår dotter och är väldigt överens om att vi endast vill ha 1 barn så kommer jag nu till hösten att ta tag i processen igen, så jag ju fortfarande har mina besvär och vill inte stoppa i mig en massa hormoner för att kunna fungera och inte ha ont.
Att jämt trycka i mig naproxen och Ipren är inte hälsosamt.

Ville du då inte ha inte ha barn för att du inte ville ha barn eller ville du inte ha barn pågrund av mannen du få var i ett förhållande med?

 

[Hedinn]

Sterilisering tar inte bort mensen osv. Då måste man ta bort allt så man kommer in i klimakteriet (kallas kastrering hos djur).

Jag skulle gärna sterilisera mig men är rädd för att operera mig. Har inga barn.

Jag är medveten om det, det är som jag skrev därför sterilisering inte varit aktuellt tidigare.

Det finna väl några trådar redan på ämnet (eller har funnits)? Men iaf, det verkar ju vara väldigt stor skillnad på hur en steriliserar sig, typ essure är ju inte ett kirurgiskt ingrepp tex.

Jo, jag sökte, men den enda färska jag hittade handlade om sterilisering efter att man fått barn, vilket inte kändes så aktuellt i mitt fall, så då tog jag beslutet att starta en ny.

 

[Killaloe]

Jag är medveten om det, det är som jag skrev därför sterilisering inte varit aktuellt tidigare.


Jo, jag sökte, men den enda färska jag hittade handlade om sterilisering efter att man fått barn, vilket inte kändes så aktuellt i mitt fall, så då tog jag beslutet att starta en ny.

Ah jag tänkte att dom användarna som är steriliserade utan barn hade skrivit i dom trådarna

 

[Brandgul]

Jag som inte har koll alls, vad kan operationen leda till för besvär? Jag har aldrig opererats och tycker att tanken är lite läskig. Bara det i sig är ju en risk. Kondomer är ju en bra grej, absolut, men med fast partner känns det ju lite småtrist att gå tillbaka dit efter flera år utan, kan jag känna. En sak om det var tillfälligt, för att man var inne på att skaffa barn inom ett par år eller så, men så är ju inte fallet nu... Utan det står egentligen mellan hormoner och sterilisering.

Jag körde old school och det innebar sövning som alltid är en risk. Sen har jag två fula ärr på magen. Ta av äggstockarna innebär så klart också en risk. Det är ju ett i grepp. Men det mest märkliga var att allt mitt könshår var bortrakat när jag vaknade

Sen finns Essuremetoden, men jag ville inte operera in nickel i kroppen.

 

[Hedinn]

Jag funderade för drygt 5 år (då 32 år)sedan på att sterilisera mig utan barn. Dels för att jag har edometrios ( chokladcystor), samt myon (godartade tumörer/knutor på livmodern)
Levde då i ett förhållande där jag bar helt 100 på att jag inte ville ha barn.

För 3 år sedan tid det dåvarande förhållandet slut.

Några månader senare träffade jag en ny man, jämngammal och som inte heller hade barn sen innan.

Min syn på att skaffa barn förändrades helt, för den nya mannen i mitt liv är en helt annan person. Efter att tidigare lev med en vuxen bebis, så lever jag numera med en man som är lika delaktig i hemmet som jag, om inte mer.

För lite mer än 6 månader sedan födde jag en helt underbar dotter och jag är så glad för att jag väntade med stereliseringen, tack vare den barnmorska som blint nekade mig så hon tyckte jag var alldeles för ung, samt barnlös.

Nu när vi fått vår dotter och är väldigt överens om att vi endast vill ha 1 barn så kommer jag nu till hösten att ta tag i processen igen, så jag ju fortfarande har mina besvär och vill inte stoppa i mig en massa hormoner för att kunna fungera och inte ha ont.
Att jämt trycka i mig naproxen och Ipren är inte hälsosamt.

Tack för din historia. Hur var dina tankar innan det tidigare förhållandet? Var du lika säker på att du inte ville ha barn då? Visste du att han inte ville ha barn när ni inledde förhållandet? Sånt bör ju kunna påverka, jag hade själv en gång i tiden en sambo som inbillade sig att han inte ville ha barn, för att jag inte ville det. För min egen del har det snarare varit tvärtom, en dealbreaker om den jag träffat så bara "kanske" velat ha barn.

 

[Hedinn]

Ah jag tänkte att dom användarna som är steriliserade utan barn hade skrivit i dom trådarna

Jo, nån där det handlade om mer rent praktiska frågor fanns "alla", men den senaste gick jag igenom och hette väl nåt i stil med "hur visste ni att ni var klara" (med barnafödandet) så det var bara folk med barn som svarat.

Jag körde old school och det innebar sövning som alltid är en risk. Sen har jag två fula ärr på magen. Ta av äggstockarna innebär så klart också en risk. Det är ju ett i grepp. Men det mest märkliga var att allt mitt könshår var bortrakat när jag vaknade

Sen finns Essuremetoden, men jag ville inte operera in nickel i kroppen.

Nä, nickel i kroppen är absolut inte aktuellt för min del, är inte allergisk men har reagerat på smycken. Läste nåt hastigt igår att man även kunde gå igenom slidan istället för titthål? Då skulle man väl inte behöva sövas heller... Men det kanske är svårare eller nåt? Större risk?

 

[escodobe]

Jag är steriliserad och barnfri. Jag brukar skoja om att det är mitt livs bäst spenderade 300kronor.

Jag var 34-35 Och fick visserligen svara på de obligatoriska "Du vet väl om att detta är permanent" Och "vet du om att det finns andra preventivmedel" sådär 10 gånger inför operationen. Men ingen ifrågasatte mig, barnmorskan bad nästan om ursäkt för all de frågor hon enligt lag var tvungen att ställa, det var nog ett tydligt att jag gjorde ett genomtänkt beslut.

Det visade sig att jag har endomentrios och olika sammanväxningar, Men min mensbärk har faktiskt blivit mycket bättre efter steriliseringen trots att den inte "borde" påverkas. Så det blev en bonus för mig

 

[Rugge]

Tack för din historia. Hur var dina tankar innan det tidigare förhållandet? Var du lika säker på att du inte ville ha barn då? Visste du att han inte ville ha barn när ni inledde förhållandet? Sånt bör ju kunna påverka, jag hade själv en gång i tiden en sambo som inbillade sig att han inte ville ha barn, för att jag inte ville det. För min egen del har det snarare varit tvärtom, en dealbreaker om den jag träffat så bara "kanske" velat ha barn.

När jag var tonåring och egentligen ändå fram till att det tidigare förhållandet tog slut, så var jag helt inställd på att aldrig skaffa barn, detta var jag också tydlig med r förhållandet inleddes.

Största anledningen till att det aldrig blev barn, var väl för att jag kände att jag fick stå för allt i hemmet vad det gäller underhåll, städning, inköp, trädgård mm mm.
Och då två hundar samt häst på det
Och att så sen skaffa barn på det var för mig otänkbart.
Mannen hade då dessutom ett arbete där han åkte iväg och var borta i perioder.
Efter en arbetsdag så kunde han antingen fara till gymmet eller sitta och dega bakom datorn, trots att det fanns uppenbara saker att ta tag i i hemmet.
Visst hade vi det stabilt ekonomiskt.
Dock hade vi egentligen en dålig kommunikation. Vi hade även sen länge egentligen växt ifrån varandra.
Hade vi skaffat barn så hade vi garanterat ändå gått ifrån varandra.