Ni andra aspergerare, och vänskap?

[MM]

Jag vet att jag inte är ensam om att ha AS här
Jag är inte intresserad av andra former inom autismspektrumet utan nu är jag intresserad av att läsa från dom som har samma som mig - asperger för att få så liknande problematik som min som möjligt. Hoppas det kan respekteras.

Jag skulle vilja höra från er hur eran situation med vänner ser ut. Orkar ni umgås med folk, trivs ni med andra och framförallt, kommer ni överens med andra?

Jag känner på sista tiden att jag glider ifrån mina vänner. Varför vet jag inte. Det kan ju också bara vara en känsla jag har men det är så det är iaf.

Hur ofta träffar ni vänner, tar en fika på stan med någon m.m? Hur ser erat sociala liv ut?

 

[gul_zebra]

Jag orkar umgås, trivs med att umgås och kommer bra överens med andra - jag är asblyg till en början men det släpper med tiden. Jag blir dock lätt osynlig och utanför och är lite dålig på att hålla kontakten, jag är inte den som ringer för att kallprata och såhär i vuxen ålder går det inte lika automatiskt som förr när man alltid sågs i skolan.

Vänner träffar jag aldrig. Jag har inga vänner att umgås med - de jag umgicks med förr var jag mest den där reserven för och de slutade inkludera mig helt så fort vi inte bodde i samma korridor i gymnasiet för 13-14 år sen. Har sen dess inte kunnat skaffa nya, har träffat enstaka som det inte fungerat med och gått i tjejgrupper för aspergare där jag mest blivit utanför. Mitt sociala liv just nu består mest av familj, praktikplats, ledsagare och internet.

Jag hoppas att det bara är en känsla du har för den här ensamheten suger rent ut sagt. Jag brukar konstatera att fanns det "bot" mot Asperger så skulle jag inte ta det iom att det sitter så mycket ihop med personligheten som jag ändå tycker mycket om, men just den här biten skulle jag nästan kunna offra personligheten för.

 

[Energi]

Jag orkar inte umgås. Eller jo, men då måste jag offra något annat och oftast känns det inte värt det. Jag trivs oftast okej med mina vänner. Vi ses sällan eller aldrig på stan utan det är hemma hos varandra. Oftast över lunch eller middag med familjen. Skulle aldrig frivilligt hänga i grupp.

Kommer oftast överens, MEN, jag har överanalyserar ofta situationer, har lätt att störa mig på olika egenskaper eller åsikter och ger sällan människor en andra chans.

Jag har ständigt en känsla av att vara oönskad, reserv och påträngande. Jag har få vänner. Jag önskar egentligen inga fler, samtidigt som jag är otroligt påverkad av normen att många vänner = bra.

Sammanfattningsvis, jag klarar av att ha relationer, är bra på att spela social, men det tar för mycket energi.

 

[Lipperta]

Jag har en del symptom från AS och andra som inte alls stämmer och doktorer har inte kunnat enats om vad det är jag har, men närmast blev AS då vi behövde skriva ner VAD jag har för problem för att få hjälp. Hoppas det är ok ändå?

Jag tappade alla mina vänner efter högstadiet. Nu hade jag inte så många men de jag hade tyckte jag om. Glider nu även ifrån min kusin jag stått mycket nära förr.

Jag orkar inte smsa, prata i telefon eller maila. Värsta jag vet. Jag älskar egentligen att vara bland folk, prata och göra saker. Jag har alltid blivit kallad trevlig och rar men blyg, blir jag trygg med människan kan jag prata om vad som helst. Har ett problem jag inte lyckats komma tillrätta med riktigt, jag har inget filter alltid.
Ja, jag vet ju att när någon frågar om man gjorde något kul i helgen ska man inte säga att man knullade med pojkvännen eller liknande. Men det bara ploppar ut och då blir det konstig stämmning om vi inte står nära.

Jag har extremt svårt att smsa på svenska, efter flera 1000tals timmar på engelska spel och internet kompisar tror jag jag blivit handikappad på svenska. Det finns ju inga ord!
Så jag blir istället stel och vet inte riktigt vad jag ska skriva. Hur skriver man sms?
Det var väl den anledningen jag tappade kompisar från högstadiet, det flyttade till annan ort. Hade en kvar men orkade inte skriva med honom. Vill heller inte träffa honom för jag orkar inte.

Jag vill skriva till bekanta och fråga hur går det med hästarna/livet men blir otroligt stressad efter jag skickat iväg ett meddelande för jag vet ju inte vad hon kommer svara och det tycker jag är jobbigt. Sen vet jag ju inte vad jag ska svara.

Som jag sa förut så vill jag väldigt gärna umgås med folk, men det tar bara för mycket energi för jag sitter och tänker 'Hur tolkade hon det där' 'Sa jag något fel' osv hela dagen/natten/veckan/månaden.
Jag går faktiskt och lägger mig ibland när jag varit ute, för jag orkar bara inte.

Jag vill inget hellre än att gå med i någon ridklubb få nya vänner och bara vara normal och glad.

TLDR: Inga direkta vänner kvar, har familj plus pojkvän och orkar inget mer, även om jag verkligen skulle vilja. Har inget socialt liv utanför dessa. Mamma, mormor och pojkvän.
Jag kommer överens med de flesta, har inga problem med andra viljor.

 

[Elementary]

Har aldrig varit bra på att behålla vänner. Max några år, sen var det för mycket som inte klaffade. Jag började störa mig på deras sätt, intressen, åsikter, you name it. Så nä jag kommer nog inte överens med andra. Gav upp det där med vänner. Har nu inga. Är gärna social i små doser med grannarna. Finns många andra hundägare här så vi pratar en hel del hund. Skulle vilja ha folk att fika med, spela brädspel och rollspel med men jag stör mig så mycket på folk att det inte funkar alls. Funkar okej på nätet, gallrar enkelt bort människor med "fel" åsikter. Är social på twitter och i några kretsar på ett stort spelforum. Gillar att jag kan välja att låtsas att jag inte såg nåt när jag inte orkar svara.

Umgås i verkliga livet bara med sambo och lillebror numera, som båda är aspisar. Funkar att fika med mamma eller sambons mamma. Men inte så mycket mer än så.

 

[Elo]

Räknar man bort familjen som man liksom 'måste' umgås med så här jag haft tur.

Hade inga vänner i skolan. Efter högstadiet började Internet komma igång på riktigt och jag hittade några internet-vänner där som jag emellanåt umgås med irl. Är tillockmed gudmor till barnen av ett av paren, och åker och hälsar på den i England (och bor med dem) ca 1ggr/ år.

Mest har jag övrig kontakt med dem via tex fb och olika chattprogram. Det funkat ganska bra, för blir man trött på sällskapetkan man alltid logga ut och låtsats som att man behöver göra något annat. När jag besöker dem slutar det oftast med minst en stress migrän, men värt det. De är medvetna om mina problem och låter mig vara 'mig' och tar inte illa upp om jag försvinner ett tag för att ladda batterierna.

Här hemma sprang jag på universitet på en tjej som nu faktiskt blivit min bästa kompis. Hon introducerade mig för sin man, och i förlängningen även deras respektive familjer samt en del övriga vänner. De är helt fantastiska. De låter mig vara precis den jag är, de uppskattar min totala avsaknad av filter, de är vetgiriga och har inget alls emot att man nördar ner sig i ett ämne och berättat för dem om det. De sitter i stället intresserat och lyssnar och stället frågor. Samtidigt som de kan ta att livet ibland blir för mkt för mig och låter mig gömma mig under en filt utan kommentar. De har blivit fanatiskt duktiga på att känna av när jag uppskattar att bli 'med tvingad' på saker och när jag behöver lugn och ro. De tar inte heller illa upp om jag behöver säga nej.

Iom deras introduktion av mig för andra har de också lyckats visa mig en del när det kommer till social interaktion. När vi är tillsammans och hamnar i en jobbig situation händer det att de går emellan för att hjälpa mig. De har numer flyttat långt bort, men jag hälsar på och stannar över helgen några gånger om året. Och jag kommer hem mer mental energi än när jag åkte.

Förutom besöken håller vi kontakt via Whatsapp och TS (program för röstkommunikation över nätet) samt att vi spelar samma datorspel. Vi umgås/kommunicerar långt ifrån varje dag men försöker göra något i veckan i alla fall. Men oftast blir det lätt, iom spelet.

I övrigt klarar jag inte av bekanta eller kollegor. Klarar inte av det glättiga eller oplanerade 'nu går vi och tar en öl' eller 'hänger du med på en film'. Det måste vara planerat lååååååångt i förväg om jag ens ska ha en liten chans att orka gå. Precis som många av er andra glömmer jag bort att höra av mig, tex. Och så rinner allt ut i sanden.

Sen träffar jag en del folk i stället, naturligtvis, men umgås inte med dem utanför stallet. Och med undantag för stallrelaterade sms/fb inlägg har jag ingen övrig kontakt med dem heller.

 

[sorbifolia]

Jag orkar och tycker till viss del om att umgås med vänner, men jag är urdålig på att prioritera mina vänner och hålla kontakten med dom i en stressig vardag. Jag har nog inte särskilt högt behov för att vara social, så jag gör liksom inget "extra" för att hinna träffa mina vänner. Pga detta så blir det lätt att jag tappar kontakten med de vänner jag inte ser regelbundet av "andra" orsaker, t.ex. i stallet. Och jag har märkt att de blir sura på mig för att jag aldrig tar intiativ till att träffast.

Messenger och facebook uppfyller till stor del mitt behov för att prata och diskutera saker med andra. Och buke såklart. I början tyckte jag det var jätteläskigt att skicka iväg ett meddelande eller skriva på nätet, men nu har det blivit en vardaglig grej som jag inte tänker över så mkt, läser igenom en gång innan jag postar, bara.

Då jag var yngre var jag mkt blyg och obekväm med att umgås nya människor, men tack vara massor med träning på detta och en god kompis som verkligen pushade mig utanför komfortsonen, så fungerar jag nu riktigt bra i sociala samanhang. Kan utan problem kallprata med de flesta människor jag träffar. Har dock svårt för vissa, t.ex. svärfamiljen, som man "liksom" ska ha en bra relation till och tycka om - vi har absolut inget gemensamt och jag undviker till största möjliga grad att umgås med dom.

 

[Irmelinis]

Autism/Asperger grad 2 är min diagnos. Vänskapsrelationer funkar i kortare perioder för mig.. men det måste vara genom ett gemensamt intresse. Annars vet jag inte vad jag ska prata om. Det här med att vara personlig och komma någon nära, det går inte för mig. Eller jo, men det tar flera, flera år (av osäkerhet och missförstånd) och vem fasen orkar vänta på det?

Jag kan njuta av att umgås, men ofta är jag då "den som observerar" och egentligen inte är med i gruppen. Så vill jag helst ha det. Men hur kul jag än har haft så mår jag skitdåligt efteråt. Det är en massa ångest som byggs upp hos mig i sociala situationer utan att jag märker det. Jag anstränger mig så enormt för att få det att funka, för att hänga med de andra i samtal och tankegångar, men oftast tänker jag på ett helt annat sätt. Jag vill komma fram till något, lära mig något, frågar "varför" efter precis allting, medan de flesta andra sitter och samtalar enbart för samtalandets skull. Det går inte in i min hjärna, min hjärna förstår inte meningen med detta.

Något som är kopplat till min funktionsnedsättning är att jag ofta tolkar människor bokstavligt. Tar dem på 100% allvar i allt de säger. Och när de sen inte gör som de har sagt att de ska göra, så blir jag förvirrad och osäker.

Oerhört frustrerande

 

[MM]

Tack för era svar. Kunde varit jag som skrivit allihopa...

Jag umgås inte med någon utöver min egna familj. Sist jag tog en fika med en vän var i september förra året, så det sker inte speciellt ofta.
All kontakt sker via instagram, fb eller sms. Jag har telefonfobi så jag ringer inte gärna någon om jag inte måste.
Jag hade fler vänner förr men en efter en har dom börjat försvinna och dom var liksom inte tusentals från början så det känns väl lite ensamt nu.

Jag gör allt som ni har beskrivit med att anstränga mig för mycket, orkar inte vara socialt aktiv, måste vara socialt aktiv på mina villkor, synar allt jag säger och gör m.m. och det gör mig väldigt socialt handikappad.

Skönt att se att jag inte är ensam, även om det är tråkigt att se att fler lider av det här.

Jag har dock sällskap hela dagarna av mina fyrbenta vänner, så jag är aldrig ensam
Jag misstänker ni också har lättare för att umgås med djur och att dom är ångestdämpande medicin för er?

 

[Migo]

Jag har många vänner, men ganska ytliga vänskapsrelationer och föredrar att umgås runt ett intresse och inte "umgänge för umgängets skull". Blir väldigt trött av socialt kallprat och att hålla uppe skenet av social kompetens och behöver ladda batterierna länge efteråt. Lägger mycket kraft på att komma ihåg att titta folk i ögonen, ställa motfrågor och inte vara väldigt avvisande i mitt kroppsspråk.

Undviker aktivt fester, kalas, högtidsfiranden och annat där man förväntas vara social och närvarar absolut inte om det kommer drickas alkohol.

 

[Lipperta]

Jag misstänker ni också har lättare för att umgås med djur och att dom är ångestdämpande medicin för er?

Japp. Flyttade till England 2 år sedan och var utan djur, visst pojkvänne hade en katt men jag är ingen kattmänniska så jag räknar inte honom
Blev direkt mycket sämre, ville inte gå ut till puben efter några månader och stannade hemma nästan alltid. Även om det var någor riktigt roligt vi skulle göra typ brädspels kväll på lokala puben där vi fick gratis dricka då vi var där så mycket
Har av någon anledning mycket lättare att umgås med pojkvännens vänner än mina egna. Då kan jag släppa mycket tänk och bara vara.

Flyttade tillbaka till Sveriga i höstas för jag skulle utbilda mig inom häst, men deprissionen har tagit över och jag behöver lite tid att må bra igen. Men hur vet jag inte.
Kan inte gå till något stall och bara få lite hästlukt för jag har inga vänner eller bekanta här med häst, och ridlektioner är uteslutet då jag verkligen inte vill vara i grupp.
Jag vill bara gå och sniffa en häst i manen liksom

 

[Elo]

Jag vill bara gå och sniffa en häst i manen liksom

Vet inte var du bor, men Fröken hade gärna ställt upp. Hon har boxvila just nu och har APTRÅKIGT.

Som tur var utmynnar detta mest i att hon slickar på folk.

 

[Egonson_]

Jag vet att jag inte är ensam om att ha AS här
Jag är inte intresserad av andra former inom autismspektrumet utan nu är jag intresserad av att läsa från dom som har samma som mig - asperger för att få så liknande problematik som min som möjligt. Hoppas det kan respekteras.

Jag skulle vilja höra från er hur eran situation med vänner ser ut. Orkar ni umgås med folk, trivs ni med andra och framförallt, kommer ni överens med andra?

Jag känner på sista tiden att jag glider ifrån mina vänner. Varför vet jag inte. Det kan ju också bara vara en känsla jag har men det är så det är iaf.

Hur ofta träffar ni vänner, tar en fika på stan med någon m.m? Hur ser erat sociala liv ut?

Jag har svårt att skaffa nya vänner. Har inte svårt att komma överens med folk men har däremot problemet att jag ofta tar saker personligt och blir ledsel/tar illa upp om folk är för rakt på sak. Jag har en tendens att tolka det som att jag har gjort fel.

Har inga kvinnliga vänner förutom min syster och mamma, samt några kvinnliga bekanta. Någon bästis/nära vän har jag inte haft på några år tyvärr då den senaste drog och jag fick skuld för saker jag inte gjort.. Har även ofta råkat ut för "vänner" som utnyttjat mig och sedan valt bort mig som "tråkig" till förmån för andra aktiviteter. De är inte mina vänner längre nu som vuxen (31).
Min syster, mamma och min sambo är mina bästa vänner. Sedan har jag en hop manliga vänner som jag och sambon har som gemensamma, har träffat dem alla genom honom och det fungerar mycket bra.
Jag har aldrig haft intresse av att fika och shoppa allt för ofta, sådant som jag upplever kvinnor ofta gör Kan göra det i bland dock. Jag saknar dock någon mer att dela med, eller fler nära hästkompisar.
På helgerna blir det oftare tv-spel, badtunna, data-lan, mitt-i-vintern-grillning, bio och hamburgare på stan, radiobilskörning mm. Men vi kan även gå på djurpark och diskutera miniatyrtillverkning som jag har som gemensamt intresse med ett par av killarna

 

[MM]

Jag har många vänner, men ganska ytliga vänskapsrelationer och föredrar att umgås runt ett intresse och inte "umgänge för umgängets skull". Blir väldigt trött av socialt kallprat och att hålla uppe skenet av social kompetens och behöver ladda batterierna länge efteråt. Lägger mycket kraft på att komma ihåg att titta folk i ögonen, ställa motfrågor och inte vara väldigt avvisande i mitt kroppsspråk.

Undviker aktivt fester, kalas, högtidsfiranden och annat där man förväntas vara social och närvarar absolut inte om det kommer drickas alkohol.

Åh vad jag känner igen det där. Jag är så himla otrevlig att jag sitter med mobilen genom halva kalasen för att jag inte orkar umgås med folket. Det är ju inget jag gör för att jag vill vara otrevlig, utan för att jag bara inte orkar med dom

Jag brukar ta prata lite kallprat i några min och sen kolla mobilen dubbla tiden innan jag lägger ifrån mig den och gör om proceduren.
Det är mitt sätt att orka med kalasen jag måste gå på. Annars undviker jag kalas så gott det går.

 

[Egonson_]

Just ja, undviker helst fester. Skulle aldrig, aldrig sätta min fot på en fest ensam i alla fall. Måste ha någon att ha följe med hela kvällen annars går det inte bra. Vissa festligheter så som jul, dop, bröllop med mera som jag upplever som oftast mer organiserade är helt okej. Midsommarfester skyr jag och även nyår. Då vill jag helst bara träffa några nära vänner och äta gott typ. Bordsplacering är BIG NONO. Är det så att jag inte får välja sittplast kommer jag inte delta.

Och jag lever för djuren. Har 2 snart 3 hästar, en hop kossor, hunden och hönsen som mina bästisar. Älskar dem i bland mer än sambon faktiskt

 

[Egonson_]

Jag har många vänner, men ganska ytliga vänskapsrelationer och föredrar att umgås runt ett intresse och inte "umgänge för umgängets skull". Blir väldigt trött av socialt kallprat och att hålla uppe skenet av social kompetens och behöver ladda batterierna länge efteråt. Lägger mycket kraft på att komma ihåg att titta folk i ögonen, ställa motfrågor och inte vara väldigt avvisande i mitt kroppsspråk.

Undviker aktivt fester, kalas, högtidsfiranden och annat där man förväntas vara social och närvarar absolut inte om det kommer drickas alkohol.

Motfråge-saken och kroppsspråket känns igen. Vill verkligen lära mig den konsten.. Svarar artigt men sen blir det stopp liksom, pinsamt Vad frågar man om, liksom? Det kommer inte naturligt för mig.

 

[gul_zebra]

Jag misstänker ni också har lättare för att umgås med djur och att dom är ångestdämpande medicin för er?

Både ja och nej.
Djur är ett sällskap som är nödvändigt för mig och är därtill mitt specialintresse sen typ födseln (nåja, sen mina föräldrar parkerade mig framför akvariet om dagarna innan jag kunde sitta i princip). Men de funkar inte speciellt ångestdämpande. Ibland är det snarare tvärtom - livet med katt

 

[Irmelinis]

Ja... motfrågor och att hålla igång ett samtal. Det går inte och avvisande kropsspråk har jag alltid, det är så jag ser ut liksom. En del har sagt att jag är skrämmande pga det. Jättekul att få höra sånt....

 

[Elo]

Jag gick ju i teater när jag var yngre, och lärde mig kroppspråk, vilket jag nu kan använda när jag vill upplevas som 'normal'. Kan ju också genom det läsa kroppspråk, men totalsuger på ansiktsuttryck.

Frågor och genfrågor; jag returnerar frågan jag fått.

Blir dock pankaka om det är mer än en annan person i samtalet.

 

[Lipperta]

Vet inte var du bor, men Fröken hade gärna ställt upp. Hon har boxvila just nu och har APTRÅKIGT.

Som tur var utmynnar detta mest i att hon slickar på folk.

Bor i mitten av värmland Känns inte som att någon på buke bor i något annat än stockholm och skåne