B
Blaze_Of_Glory
Hästvärlden är nu inne i en ganska spännande utveckling, mycket på grund av NH-hysterin. För hysteriskt är just vad det blivit. Likt religionerna har filosofin gått från sundhet till idioti.
Det som från början var tänkt att bryta vanemönstret från ridskolorna och öppna upp en naturlig hästhantering, där människan skulle lära sig att se relationen utifrån hästens synvinkel för att därigenom kunna nå hästen på ett mer sofistikerat plan, har istället utvecklats till nån konstig religion där man dyrkar Repet och Repgrimman.
I början fanns bara ett ord. Ordet var Rep. Människan snurrade Repet mot hästen, och såg att hästen flyttade sig. Människan fortsatte därför att snurra Repet var gång hästen skulle utföra en rörelse. Och solen gick upp. Och solen gick ner, och det blev kväll på den 7e leken.
Och det är allt. Här har man fastnat. Man kommer inte längre än till sju lekar. Sju lekar, med ett djur som är så fulländat i både intellekt, styrka, smidighet och snabbhet. (hästen alltså. inte den arma människan).
Snurra repet mot hästens bak så gör den en framdelsvädning. Snurra repet mot hästens fram så gör den en bakdelsvändning. Snurra bakom hästen så går hästen runt dig på en volt. Snurra framför hästen så stannar hästen.
Ta en morotspinne och stryk hästen över kroppen. Ifall den nu inte skulle acceptera beröring efter åtskilliga generationer i fångenskap...
Och alltsammans är inbäddat i en enda regel: Ledarskap. Vad frågan än är, så är svaret alltid ledarskap. "Visa vem som bestämmer!" ropar en grupp. "...Men du får absolut inte använda våld!" fyller en annan i. Och i slutänden går allt ändå ut på att snurra repet genom de sju lekarna. Det är så man blir ledare över hästen. Inte genom att ge den en dask med ett spö, utan genom att träffa den med ett snurrande rep.
Målet med det hela är hursomhelst att hästen ska gå bakom sin ledare. En del hästar planerar att ramma människan vid första bästa tillfälle, en del går som zombies med död blick och en del kollar på allting utom människan.
Men det spelar ju ingen roll, för huvudsaken är att hästen går bakom. Då är man ledare.
Men stopp! Är detta verkligen vad Ni vill? Är detta verkligen kronan av hästens och din relation?
Var tog skaparglädjen vägen? Var på vägen dog den viktigaste av alla frågor: "Vad kan jag få min häst att göra, och genom hur små signaler?"
När ska hästmänniskan lära sig att se förbi den fysiska världen, och ta steget in till de energifält som tillhör det vardagliga språket för hästarna.
När ska hästmänniskan lära sig att läsa hästens signaler, från minsta muskelspänning till mental fokus?
När ska hästmänniskan möta hästen i tanken och med sin själ, istället för sin begränsade kropp och fysiska verktyg.
När ska hästmänniskan inse att repet inte längre behövs.
När ska hästmänniskan låta sig bli en hästmänniska, dvs en varelse som från början var en häst och en människa, men som smälte ihop till en varelse, en vilja.
Det som från början var tänkt att bryta vanemönstret från ridskolorna och öppna upp en naturlig hästhantering, där människan skulle lära sig att se relationen utifrån hästens synvinkel för att därigenom kunna nå hästen på ett mer sofistikerat plan, har istället utvecklats till nån konstig religion där man dyrkar Repet och Repgrimman.
I början fanns bara ett ord. Ordet var Rep. Människan snurrade Repet mot hästen, och såg att hästen flyttade sig. Människan fortsatte därför att snurra Repet var gång hästen skulle utföra en rörelse. Och solen gick upp. Och solen gick ner, och det blev kväll på den 7e leken.
Och det är allt. Här har man fastnat. Man kommer inte längre än till sju lekar. Sju lekar, med ett djur som är så fulländat i både intellekt, styrka, smidighet och snabbhet. (hästen alltså. inte den arma människan).
Snurra repet mot hästens bak så gör den en framdelsvädning. Snurra repet mot hästens fram så gör den en bakdelsvändning. Snurra bakom hästen så går hästen runt dig på en volt. Snurra framför hästen så stannar hästen.
Ta en morotspinne och stryk hästen över kroppen. Ifall den nu inte skulle acceptera beröring efter åtskilliga generationer i fångenskap...
Och alltsammans är inbäddat i en enda regel: Ledarskap. Vad frågan än är, så är svaret alltid ledarskap. "Visa vem som bestämmer!" ropar en grupp. "...Men du får absolut inte använda våld!" fyller en annan i. Och i slutänden går allt ändå ut på att snurra repet genom de sju lekarna. Det är så man blir ledare över hästen. Inte genom att ge den en dask med ett spö, utan genom att träffa den med ett snurrande rep.
Målet med det hela är hursomhelst att hästen ska gå bakom sin ledare. En del hästar planerar att ramma människan vid första bästa tillfälle, en del går som zombies med död blick och en del kollar på allting utom människan.
Men det spelar ju ingen roll, för huvudsaken är att hästen går bakom. Då är man ledare.
Men stopp! Är detta verkligen vad Ni vill? Är detta verkligen kronan av hästens och din relation?
Var tog skaparglädjen vägen? Var på vägen dog den viktigaste av alla frågor: "Vad kan jag få min häst att göra, och genom hur små signaler?"
När ska hästmänniskan lära sig att se förbi den fysiska världen, och ta steget in till de energifält som tillhör det vardagliga språket för hästarna.
När ska hästmänniskan lära sig att läsa hästens signaler, från minsta muskelspänning till mental fokus?
När ska hästmänniskan möta hästen i tanken och med sin själ, istället för sin begränsade kropp och fysiska verktyg.
När ska hästmänniskan inse att repet inte längre behövs.
När ska hästmänniskan låta sig bli en hästmänniska, dvs en varelse som från början var en häst och en människa, men som smälte ihop till en varelse, en vilja.