Problemet är att jag är sämst på att göra slut. Jag skjuter o drar ut det såååå länge att antingen retar personen gallfeber på mig så relationen är så urvattnad att man bara är sur o gnälliga på varandra.
Eller så har man bara blivit vänner men avslutar inte relationen fullt ut o så träffar man någon o blir blixtförälskad och då känns de som om man hoppar från en relation till en annan.
De har hänt 2 ggr tidigare i ungdommens dagar. Visserligen relationer som bara varat 3 år respektive 1 år.
Jag tror jag är rädd att såra, problemet är att man ofta sårar mer av att dra ut på ett avslut.
Kanske märks att jag har svårt att sortera tankarna hur allt förändrats. Är det jag som förändrats eller relationen dvs bägge två.
Det jag föll för var just hans lugna, samlade, mogna sätt. Tryggheten och hans snällhet, sedan är han fantastisk på att ställa upp för folk/jobba o inte rädd för att ta i. Precis just dom sakerna som jag nu tycker är lite trista/ tråkiga, saknar spänningen, planeringen o drömmarna. Märkligt!
Ja, då är det ju jobbigt om du har svårt med avslut.
Det har väl kanske alla, mer eller mindre, men som det låter på ert förhållande finns det ingen konkret anledning till att göra slut.
Men det finns heller inte så mycket (verkar det som) som finns kvar.
Du skrev den här tråden, så på sätt och vis kan man ju säga att du har börjat någon slags process i alla fall.
Nu är jag personlig, men jag har redan skrivit om det i en annan tråd så det är inte så att jag outar det första gången, men min sambo gjorde mer eller mindre mentalt slut med mig när våra barn var 2 och fem.
Det här är fem år sedan.
Jag fick en depression och vad som var hönan och ägget är väl svårt att svara på, men han hanterade det väldigt dåligt.
Han slutade helt enkelt älska mig pga "hur min sjukdom tog sig uttryck" (direktcitat - hans ord).
Men istället för att låta mig gå som naturligtvis hade varit svårt, jag var ju sjuk, så gjorde han inte slut.
Istället började han kontra med att om jag tog medicin, om jag gick i terapi, om jag, om jag..........hela tiden.
Jag gjorde allt det där och trodde att nu är det väl bra igen, men så vart det ju naturligtvis inte.
Det som hände sen när jag hade gjort min del och började ställa krav då började han behandla mig illa.
Det bästa han kunde ha gjort där för fem år sedan skulle varit att göra slut.
Istället har han gett mig förhoppningar, hållt mig kvar, villkorat grejer och sen inte levt upp till något av det själv.
Så vart jag vill komma är, stannar man kvar för att man är rädd för att såra så sårar man i slutändan så mycket mer.
Det finns inga bra sätt att göra slut, helt enkelt.
