När olikheterna känns som en belastning

[norrsol]

@norrsol - om det här med hans personlighet är det enda som stör dig i erat förhållande och allt annat är bra, så tycker jag inte det låter så farligt. Man får ändå räkna med att alla människor har något man förr eller senare börjar störa sig på. Men så klart, om du känner att du inte orkar leva med hans personlighet längre så är det ju upp till dig.

Jag blir dock fundersam över detta med att du flyttat 40 mil undan honom - är det tänkt att vara en permanent lösning, eller bara tillfälligt? För om det är permanent så låter det lite som att ingen av er sätter er relation som det viktigaste i livet just nu..? (Du behöver givetvis inte svara på det om du inte vill, bara en tanke som slog mig när jag läste dina svar i tråden.)

Tanken är att han ska flytta hit. Men tyvärr har han inte hittat/fått något jobb här än.

Det är ju hans personlighet o de var ju visserligen den jag föll för. Jag tror delvis att jag med åldern börjat se att livet inte är oändligt o att livsfilosofiska frågor/drömmar och planeringar måste till ibland om man vill leva det liv man önskar. Man är liksom sin egen lyckas smed.

Men han är ju som sagt jordnära så det ska som vara så realistiskt de man drömmer om. För mig måste inte en dröm vara det, då finns det i min tankevärld fritt spelrum o möjlighet att gå utanför ramarna.

Risken som jag ser det är i värsta fall att man söker bekräftelse på annat håll (läs otrohet) och dit vill jag aldrig komma. Det är absolut värsta tänkbara slut. Enbart för att man inte når fram till varandra.

Men visst ett långt äktenskap bygger delvis på tolerans mot olika tänk/personlighet.

 

[norrsol]

Stopp ett tag.
Som du skrev så förändras en person mycket på 17 år. Så att du hade det jobbigt med att avsluta relationer då behöver ju inte betyda att det är så du ÄR nu.

Jag kan ta mig själv som exempel. Jag och min man har separerat under förra året. Efter nästan 20 år tillsammans. Nu är det inte aktuellt för mig att dejta än på ett tag, jag är fortfarande skitledsen, men jag inser att jag verkligen inte har någon aning om hur jag är när det gäller att dejta/leta/whatever. Jag är ju verkligen inte samma person idag som jag var då.

Hmmm......nä, visserligen förändras man över tid. Men. Jag tycker mig se att jag i alla relationer drar ut på att avsluta dom oavsett vem/ hur/ när relationer inte är bra.

 

[norrsol]

Ett långskott men - det är alltså du som flyttat för ett nytt jobb, inte han? Isåfall får jag lite vibbar av när jag flyttade hemifrån för att plugga. Inte helt jämförbart med vuxnare människor men ändå ... Flytten och pluggandet gjorde att jag hittade helt nya saker i livet, vi gled isär eftersom jag var stadd i förändring medan han gick kvar hemma och gjorde samma saker som när vi bodde i samma stad.

Efter första året på universitetet gjorde jag slut. Vi hade blivit för olika och det var min förändring som var skillnaden.

Kan det vara något liknande med ditt nya jobb och din nya ort?

Ja, det är är delvis så. Jag flyttade från gården, sålde hästarna och flyttade in i villa.

Bytte hästlivet o blev mer en "stadsbrud" typ. Bytte intresse och prioriterade om lite i livet. Inte sp små förändringar precis.

 

[mandalaki]

Ja, det är är delvis så. Jag flyttade från gården, sålde hästarna och flyttade in i villa.

Bytte hästlivet o blev mer en "stadsbrud" typ. Bytte intresse och prioriterade om lite i livet. Inte sp små förändringar precis.

Tror du själv att det kan ha spelat in i att du ser annorlunda på honom?

 

[norrsol]

Jag har en tanke snurrande i huvudet. Kanske har ni varit ungefär lika olika eller lika lika hela tiden? Jag tänker så här: en del människor verkar föredra att möta andra i likheterna, dvs man bygger sina relationer företrädesvis genom att möta andra där man är lik dem och där de är lik en själv. Andra verkar snarare föredra det motsatta, de möter andra människor i olikheterna. Relationerna byggs snarare i olikheten än i likheten, där man är olik andra och där andra är olika en själv.

Observera att detta inte säger något om hur lika eller olika personer är, det säger bara något om att mötas i det som är likt eller i det som är olikt.

Om nu du hellre skulle möta din partner i era likheter (ja, så himla unika är inte människor, alla är nog lika varandra på något sätt och ni har ju dessutom levt ihop länge), var och hur skulle du då möta honom? Kan något hända i det mötet, som uppenbarligen inte händer när du mest går och irriterar dig på att han är olik dig?

Jag tänker att det är rätt ointressant om det är "bättre" att vara som du eller att vara som han. Frågan är om ni kan mötas på något vis. Och så klart om ni vill det.

Jag skulle delvis behöva släppa kontrollen o inse att allt behöver inte bli efter mitt tänk bara för att jag är en kontrollbehovsmänniska.

Men eftersom att planering ger mig trygghet o trygghet ger mig lugn så är de svårt att släppa kontrollen.

Sedan till viss del vill jag ha ändå en viss spontanitet ( bygger på att plan A o B och C finns så här lurar jag mig själv genom att tro de är spontant) men de ger mig indirekt en känsla av frihet o trygghet.

Vi möts ofta i projekt tex byggnationer, familjepussel osv......men, attraktion & kärleksrelationen blir ibland lidande då. För de bygger ju ibland på mer spontanitet o uppvaktning o de är kanske inte de man planerar precis.....

 

[Hermelin]

@Hermelin Hade han några tips på hur man skulle göra det?

Jajamen! Superbra tips! Jag minns inte ett enda.

 

[norrsol]

Tror du själv att det kan ha spelat in i att du ser annorlunda på honom?

Hmmmm *tänker*
Ja, från att ha uppskattat blåbyxor, händighet o prioriterat jobb o familjeliv högt så ser jag andra kvaliteer som "viktiga".

Tex social kompetens (han är ju inte så pratig av sig då). Koll på hur man klär sig (villaliv a la snyggt o välklätt). Bara för att ta två exempel som jag inte har haft som "viktiga" förr......

Men shit pomfritt......herregud. Jag måste läsa vad jag skriver. men tja......frågan är om de inte är jag som brutit av från vår väg tillsammans o gått ett stickspår.

 

[mandalaki]

Jajamen! Superbra tips! Jag minns inte ett enda.

Synd!

 

[norrsol]

Måste bara få säga att ni på Buke har kloka råd o ställer bra motfrågor. Uppskattar er hjälp/tips/synvinklar.

 

[mandalaki]

men tja......frågan är om de inte är jag som brutit av från vår väg tillsammans o gått ett stickspår.

Ja så kan det ju vara. Men det låter på dig som att du tycker att det skulle vara fel, isåfall? Det är inte förbjudet att utvecklas

 

[norrsol]

Ja så kan det ju vara. Men det låter på dig som att du tycker att det skulle vara fel, isåfall? Det är inte förbjudet att utvecklas

Tack för dom orden! Tror jag behövde höra det. Tror jag delvis känner skuld att jag inte är den jag var när vi träffades......även om jag för all del inte skulle vilja ha de tänket jag hade då vid 23 års ålder. Tack o lov har man väl blivit lite äldre o klokare.

 

[Petruska]

Tack för dom orden! Tror jag behövde höra det. Tror jag delvis känner skuld att jag inte är den jag var när vi träffades......även om jag för all del inte skulle vilja ha de tänket jag hade då vid 23 års ålder. Tack o lov har man väl blivit lite äldre o klokare.

Det där att man måste stå fast vid samma grejer som man sa när man träffades - javisst, det kan man väl göra. Men få relationer torde bli längre än sisådär 4-5 år då, max.

Det är helt orimligt att man bara för att man vid tex 23 säger att man vill leva på ett visst vis och tycker vissa saker är viktiga, ska förbli sådan för att man en gång sa det till partnern. En partner som man vid tidpunkten knappt kände, dessutom, ofta.

Utvecklas inte bara "får" man. Det är oundvikligt. Tiden går och allt som sker gör saker med en.

Sen kan ju utvecklingen få konsekvenser som kräver lite hantering, men just exakt det verkar du ju vara mitt uppe i, så det behöver jag inte säga till dig.

Min poäng är bara: du ska inte ha dåligt samvete om det nu är så att du har råkat dra i väg på en väg som är en annan än er gemensamma när ni var mycket yngre! (Och det kan ju hända att han också har gjort det, fast en annan väg än du?)

 

[sorbifolia]

Jag tror att det är detta du behöver prata med honom om. Är han inställd på att följa med på din "nya väg", eller har han andra planer/åsikter?

Om en relation ska fungera så bör man vara två om att göra sådana ändringar som du gjort i ditt/erat liv nu.

Men han kanske är jättepepp på att bli stadsbo han med, utan att ha pratat med dig om det. Jag är en sådan som "glömmer" att berätta för min partner vad jag tänker rätt ofta, det är inte illa menat utan vi har bara rätt olika behov av att prata med varandra.
Så fråga honom vad han känner helt ärligt, innan du drar slutsatsen att ni vuxit ifrån varandra.

 

[mandalaki]

Jag blir dock fundersam över detta med att du flyttat 40 mil undan honom - är det tänkt att vara en permanent lösning, eller bara tillfälligt? För om det är permanent så låter det lite som att ingen av er sätter er relation som det viktigaste i livet just nu..? (

Om en relation ska fungera så bör man vara två om att göra sådana ändringar som du gjort i ditt/erat liv nu.

Det verkar som att du har väldigt många dos and don'ts när det gäller relationer? Och det kan man ju ha för sin egen relation, men det är inte så lyckat att överföra dem till andra.

 

[sorbifolia]

Det verkar som att du har väldigt många dos and don'ts när det gäller relationer? Och det kan man ju ha för sin egen relation, men det är inte så lyckat att överföra dem till andra.

Nja, jag använder inte precis så bastanta ord som do and don't - utan jag försöker ge input på vad TS kan tänka över som möjliga årsaker till att relationen inte fungerar optimalt just nu. Baserat på min erfarenhet, och vad jag hört/sett av liknande problem - som givetvis inte är facit, men det räknar jag med att TS inser utan att jag behöver förtydliga.

 

[mandalaki]

Nja, jag använder inte precis så bastanta ord som do and don't - utan jag försöker ge input på vad TS kan tänka över som möjliga årsaker till att relationen inte fungerar optimalt just nu. Baserat på min erfarenhet, och vad jag hört/sett av liknande problem - som givetvis inte är facit, men det räknar jag med att TS inser utan att jag behöver förtydliga.

Det jag reagerar på är att du dels verkar se det som en självklarhet att relationen är det viktigaste i livet, dels att du talar om för @norrsol att man måste vara två för att göra det hon gjort. Dvs, du låter kritisk till att hon flyttat 40 mil för ett jobb. När det kanske var en toppengrej för henne att göra.

 

[sorbifolia]

Det jag reagerar på är att du dels verkar se det som en självklarhet att relationen är det viktigaste i livet, dels att du talar om för @norrsol att man måste vara två för att göra det hon gjort. Dvs, du låter kritisk till att hon flyttat 40 mil för ett jobb. När det kanske var en toppengrej för henne att göra.

Åh, men då har du missuppfattat mig - jag tycker absolut att man kan prioritera andra saker framför en relation om man vill! Tänkte bara uppmärksamma @norrsol på att det verkade som att relationen kanske inte var det viktigaste i hennes/deras liv just nu. Ibland ser man ju inte sådana saker själv som kan vara tydligt för utomstående.

 

[mandalaki]

@sorbifolia ok, jag förstår vad du menar men tycker inte att det förändrar något. Vi tycker nog olika helt e enkelt.

 

[sorbifolia]

@sorbifolia ok, jag förstår vad du menar men tycker inte att det förändrar något. Vi tycker nog olika helt e enkelt.

Ja, man är ju olika. Fast ibland blir det lite fel på mina formuleringar, iom att svenska inte är mitt förstaspråk, så bra att någon frågar om det jag säger låter lite udda.

 

[Hyacinth]

Jag tror din flytt kan ha påverkat mer än du tror. Helt plötsligt får du massa nya inputs medan han är kvar i er gamla vardag. Jag brukar tänka att det är inte distansen som är svår, utan när man ska ses.

Just nu är jag helt sjukskriven och mina vardagliga inputs från jobb, kollegor och vänner står på sparlåga. Min partner däremot har mängder med spännande saker på gång, som jag inte riktigt hänger med i.
Det skapar en viss frustration från båda sidor, men vi vet att nuvarande läge är tillfälligt.
Jag vet att de sidor som kan reta mig hos min partner är de sidor jag också uppskattar mest- beroende på situation. Jag har dels kommit fram till att vissa sidor är fundamentala i hens personlighet och då får jag tänka annorlunda för att nå fram med det jag vill. Andra sidor kan jag be hen fundera på, om de utgör ett hinder i vår relation.
Sen tror jag att en viktig grej för oss är att vi båda har separata intressen utan varandra, egna vänner och hobbys utöver de gemensamma. Vi är alltså ganska vana vid att fladdra åt olika håll men mötas på mitten och trivas i vår vardag.