När man ställt till det för sig själv

[Petruska]

Jag tror inte jag riktigt vet, men jag hoppas och tror att det kommer gå bra.

Jag funderar lite på vad "gå bra" och "gå dåligt" betyder i det här sammanhanget. Vad krävs för att det ska anses ha gått bra? När avgörs det? När barnet är vuxet? Eller vid någon annan tidpunkt?

Du verkar vettig och skärpt, du kommer säkert att lyckas göra folk av barnet, men jag tror att du verkligen underskattar två saker:

Dels hur bunden man blir om man är ensam med ett barn utan delaktig pappa. Man blir bunden på ett sätt om inte handlar om att skaffa en nanny överhuvudtaget, det går mycket längre än så, och det handlar inte bara om tid, det handlar om känslomässiga band också. Man blir också - lite beroende på hurdana relationer man har till sin ursprungsfamilj - den enda som verkligen älskar barnet. Den enda som verkligen gläds över barnet. Det är tyngre än man kan ana i förväg.

Dels hur vidrigt det är att vara tvungen att hantera en gräslig pappa, som kan hitta på än det ena än det andra, och man fattar inte varför och undrar vad han vinner på att jävlas. Den här karln har alla förutsättningar att bli sådan, utifrån vad du skriver.

Kanske är de här två sakerna inte argument mot att få barn när du nu ändå är gravid. Kanske. Men vidden av hur jobbigt det där är, kan vara, också när det går bra, när barnet funkar, när båda får vara friska, när mamman orkar, när pengarna räcker - det tror jag inte att du har minsta aning om.

Jag tror inte heller att det är riktigt möjligt att förklara.

Men jag vet att jag hade varit redo att göra ungefär vad som helst om mitt eget barn, som är i din ålder, stod i samma situation. Jag hade seriöst övervägt att flytta om det hade kunnat hjälpa, jag hade övervägt att gå ner i arbetstid (och jag har ett riktigt bra jobb som jag älskar). Ja, jag hade sett mitt barn stå inför något så jobbigt, att jag hade gjort mig redo till vadhelst som skulle kunna underlätta.

Och det betyder också att mitt barn inte hade varit den enda som verkligen älskade det lilla barnet. Jag hade också gjort det. Och mina föräldrar älskar sitt barnbarn. Ändå var det faktiskt väldigt slitsamt, inte minst åratal av konflikter av och an med en lynnig, nyckfull och opålitlig pappa till barnet.

 

[napoleon]

Känns inte som att det går att sammanfatta vad gå bra respektive gå dåligt betyder, jag vet vad det betyder för mig. Att jag sen inte riktigt kan sätta ord på det i skrift må vara handikappande eftersom det gör att jag inte kan berätta för er som skriver. Men jag kan berätta för mig själv och det är ju det viktigaste.

Självklart underskattar jag, jag har inga barn sen innan. Jag vet inte vad det kommer innebära exakt. Men det hade jag inte vetat heller om jag hade ett förhållande med den jag är gravid med.

Jag kommer få hjälp, stöd och vägledning av föräldrar, syskon med barn, kompisar med barn och säkert på något ställe till.

Barnet är från min sida efterlängtat och ja jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer. Jag kommer inte göra abort, om det inte skulle vara så att barnet har någon allvarlig missbildning etc (som han påstår att det är stor risk för).

Nu ska jag gå och sova. Har riktigt ont i magen och mår illa så just nu är det inte kul. Men det är väl bara början av vad jag läst. Lika bra förbereda mig mentalt.

 

[TinyWiny]

@napoleon Ett tips mot illamåendet är att äta små portioner ofta och gärna äta ingefära. Det finns som tabletter om du inte gillar smaken och hjälper mot illamående. Det kan också hjälpa att äta något innan man kliver ur sängen på morgonen. En skorpa eller ett knäckebröd kan hjälpa riktigt bra.

 

[tanten]

Jag funderar lite på vad "gå bra" och "gå dåligt" betyder i det här sammanhanget. Vad krävs för att det ska anses ha gått bra? När avgörs det? När barnet är vuxet? Eller vid någon annan tidpunkt?

Du verkar vettig och skärpt, du kommer säkert att lyckas göra folk av barnet, men jag tror att du verkligen underskattar två saker:

Dels hur bunden man blir om man är ensam med ett barn utan delaktig pappa. Man blir bunden på ett sätt om inte handlar om att skaffa en nanny överhuvudtaget, det går mycket längre än så, och det handlar inte bara om tid, det handlar om känslomässiga band också. Man blir också - lite beroende på hurdana relationer man har till sin ursprungsfamilj - den enda som verkligen älskar barnet. Den enda som verkligen gläds över barnet. Det är tyngre än man kan ana i förväg.

Dels hur vidrigt det är att vara tvungen att hantera en gräslig pappa, som kan hitta på än det ena än det andra, och man fattar inte varför och undrar vad han vinner på att jävlas. Den här karln har alla förutsättningar att bli sådan, utifrån vad du skriver.

Kanske är de här två sakerna inte argument mot att få barn när du nu ändå är gravid. Kanske. Men vidden av hur jobbigt det där är, kan vara, också när det går bra, när barnet funkar, när båda får vara friska, när mamman orkar, när pengarna räcker - det tror jag inte att du har minsta aning om.

Jag tror inte heller att det är riktigt möjligt att förklara.

Men jag vet att jag hade varit redo att göra ungefär vad som helst om mitt eget barn, som är i din ålder, stod i samma situation. Jag hade seriöst övervägt att flytta om det hade kunnat hjälpa, jag hade övervägt att gå ner i arbetstid (och jag har ett riktigt bra jobb som jag älskar). Ja, jag hade sett mitt barn stå inför något så jobbigt, att jag hade gjort mig redo till vadhelst som skulle kunna underlätta.

Och det betyder också att mitt barn inte hade varit den enda som verkligen älskade det lilla barnet. Jag hade också gjort det. Och mina föräldrar älskar sitt barnbarn. Ändå var det faktiskt väldigt slitsamt, inte minst åratal av konflikter av och an med en lynnig, nyckfull och opålitlig pappa till barnet.

Jag begriper inte riktigt vad du vill säga med det här?

Att ingen kan veta hur underbart eller förfärligt, eller fantastiskt , kämpigt eller enkelt det kan vara?

Klart att det är en omställning, en krävande omställning, att bli förälder det begriper alla.

Men hur det blir i TS fall vet ingen.

TS är absolut inte ensam om att vilja bli ensam förälder. Det finns singlar som skaffar barn genom insemination eller adoption.
Det finns gott om relationer som spricker precis när barnet är fött.

De allra flesta lever ett gott liv med kärlek till barnet.

Dessutom finns det väl absolut inte något överhuvud taget i den här historien som säger att TS inte kommer att leva ett lyckligt liv med en annan partner som finns där som förälder till barnet.

En av mina bästa vänner har tre barn. Ett som hans fru hade när de träffades och två som de har gemensamt. de är lika älskade allihop och familjen har varit en typisk kärnfamilj hela barnens uppväxt och är det fortfarande nu när vännen är pensionerad.

Så nä, jag fattar inte vad det där tillförde.

@napoleon - jag önskar dig allt gott. det kommer att bli bra. Jag är övertygad.

 

[Petruska]

Det var mest en fumdering. Jag kanske tänkte högt?

Folk pratar rätt ofta just om stt det säkert går bra för någon att bli förälder, men vad menar de? Vad avgör om det går bra/dåligt? Jag tycker att uttrycket är underligt.

 

[Petruska]

Jag vet att vi inte vet hur det blir för TS. Det hindrar inte att jag tycker att TS verkar underskatta hur jobbigt det här mycket lätt kan bli. Just jobbigt. Inte död och helvete, men jobbigt. På ett sätt som snack om nanny inte riktigt reflekterar.

TS framtida förhållanden har jag öht inte sagt ett ord om. Det är väl puckot till blivande pappa som har synpunkter där. På ett sätt som inte bådar särskilt gott vad gäller de närmaste decenniernas kontakt med honom.

 

[cirkus]

Hmm jag kan inte avgöra om du glömt ett inte (alltså att jag inte vet vad jag ger mig in i) eller om du menar som det står.

Jag tror inte jag riktigt vet, men jag hoppas och tror att det kommer gå bra.

Jag tänker att själva barngrejen är en annan sak. När jag skriver att du vet vad du ger dig in på så tänker jag mer på relationen med pappan och vad han är för en person

 

[ako]

Ha, ha off topic men oj så gammal jag känner mig nu- för att inte tala om hur gammal min sambo och tillika far till våra tre barn; 6 år, 3år och 5 månader är, när någon född -70 refereras till som "en äldre man" :-D... Jag är född -75 o sambon -68, så visst lär vi vara bland de äldsta föräldrarna bland vår yngstas kompisar, men ändå. Måste vänja mig vid att vara gammal nu ;-). TS, förlåt trådkap o Lycka till igen!

 

[Rialavargen]

Visste inte om jag skulle posta här eller på familjeliv men då hade jag 1. Behövt göra en användare där och 2. Antagligen blivit lynchad.

Kan börja med att spara på moralkakorna, jag är mycket väl medveten om att jag gjort fel. Gifta män ska man låta bli. Men jag är ung, han är äldre, snygg och med häftigt jobb. Det var smickrande att han ville ha mig.

I sommar började jag träffa en man, nästan 20 år äldre än jag (dvs 40+) och dessutom gift och så har de barn. Han förklarade att äktenskapet var dåligt och att de skulle skiljas. Det struntade jag i, var (och är) inte ett dugg intresserad av att ha ett förhållande med honom. Jag ville bara ha lite roligt och det skulle från mitt perspektiv bara vara en engångsgrej men han lyckades övertala mig att träffas mer.

Under hösten blev det helt plötsligt mycket mer seriöst än vad jag hade tänkt mig. Han hävdar att han älskar mig och hela paketet. Det går hit och dit med deras skilsmässa. Återigen bryr jag mig inte så mycket om deras äktenskaps vara eller inte vara. Jag är ju fortfarande ute efter att ha kul! Han pratar alltid om hur fantastisk jag är, hur mycket han älskar mig. Jag svarar som mest att jag tycker om honom, för det gör jag ju. Jag bryr mig om honom och vill att han ska må bra, men jag har aldrig förväntat mig att de ska skiljas eller pushat för det.

Nu är jag gravid. Supertidigt, bara gått någon månad tror jag. Han blir inte arg när jag berättar det. Men absolut inte glad (det blev inte jag heller). Han sa att jag måste göra abort. Att jag kommer förstöra hans äktenskap (för nu ska de reparera det, vill han men inte hans fru (hans ord så jag vet inte om det stämmer)). Ett förhållande med honom vill jag inte ha, kanske vill jag inte ha med honom i bilden alls om jag väljer att behålla.

Jag tar in hans åsikt självklart, men beslutet är ju bara mitt att ta, således kommer jag väga för- och nackdelar noga innan jag tar ett beslut i frågan. Alltså vill jag inte höra om jag ska göra abort eller inte, det är inte frågeställningen i min tråd. Ett sådant beslut ska ju komma från en själv och inte från vad alla andra tycker.

Vad ska diskuteras då kanske ni undrar? Det vet jag inte riktigt. Jag ville nog mest skriva av mig. Jag har inte gråtit något, vilket är ovanligt för att vara mig. Känner ett lugn inombords att vilket beslut jag än tar så kommer det vara rätt eftersom jag tar det på egen hand.

Han sa också att som ung ensam mamma kan man aldrig hitta någon ny partner, det stämmer väl inte? Man blir väl ingen motbjudande Alien bara för att man har ett barn?

Att jag är en egoistisk person som möjliggjort hans otrohet bara för mitt eget höga nöjes skull vet jag redan.

På andra plan har jag stabilt liv med boende, pengar, familj och vänner samt jobb.

Oavsett vilken väg du väljer kommer det att gå bra. Många har gjort detta före dig. Synd om frun, tycker jag, men ansvaret att vara otrogen ligger helt och hållet hos den som beslutar sig för att bedra.
Barn är underbara, väljer du den vägen kommer du att få ett nytt spännande liv framför dig. Tungt, mycket oro, ensamt, men fullt av kärlek till det lilla barnet.
Du klarar det!

 

[Andromedae]

Illamående kan bero på graviditetshormoner, men också på annat (även om det ofta har att göra med graviditeten). Exempelvis gick jag med svårt illamående i 3/4-dels graviditet pga kombo halsbränna+"allmänt gravidillamående". Det är inget farligt, men det kan vara bra att veta så att man i sådana fall kan ta något mot det. I mitt fall blev det väldigt mycket värre när jag var stressad.

Just illamåendet är ännu något man kan diskutera med sin barnmorska. När man går till MVC får man även kolla sina järndepåer för att veta om man ska äta järntabletter. Och så testar de en för vissa blodsjukdomar, om jag inte minns fel. Det är rätt lugnt.

Nu vet jag ju inte var du bor, men vissa MVC:er (Mama Mia t ex) har speciella föräldragrupper för ensamstående föräldrar. Det kan ju vara ett alternativ att titta på.

 

[Thaliaste]

Så om man inte kan erbjuda perfekta villkor så skall man inte ha barn?

I så fall skulle vare sig jag, min man eller min äldsta son (och därmed inga andra av mina barn) ha funnits till.

Så vitt jag vet så är vi alla nöjda med att finnas till. Trots operfekta förutsättningar.

"Schyssta förutsättningar" är ej lika med "perfekta villkor".
Att nu levande människor trivs med sitt liv har inget att göra med frågan om ett befruktat ägg/ett ofött foster har förmågan att sörja efter aborten.

 

[Tora]

"Schyssta förutsättningar" är ej lika med "perfekta villkor".
Att nu levande människor trivs med sitt liv har inget att göra med frågan om ett befruktat ägg/ett ofött foster har förmågan att sörja efter aborten.

Jag är likaväl enormt glad att jag finns till oberoende vad du kallar det.

 

[Mabuse]

Jag är likaväl enormt glad att jag finns till oberoende vad du kallar det.

Ingen har väl tvivlat på det?

Att människor i vissa lägen avstår från att få barn betyder ju inte att andra människor är ledsna över att finnas till?

Jag är t ex min mammas tredje barn, men jag vet massor med människor som valt att bara ha två barn. Betyder det att de tror att jag önskar att jag inte fanns? Absolut inte, det betyder bara just det att de bara vill ha två barn, och mina föräldrar ville uppenbarligen något annat.

Detta med att avstå från att föda ett möjligt barn verkar så otroligt laddat, samtidigt som det är väldigt vanligt. De flesta får ju mycket färre barn än vad de skulle. Och även om det kanske inte finns perfekta förutsättningar, så finns det ju ändå bättre eller sämre utgångslägen. Det är väl inget konstigt eller kontroversiellt?

Att som rialavargen skrev att det kommer att gå bra oavsett, hur vet man det? Enda sättet det är sant, är ju att man definierar "bra" som "vad som än händer så är det alltid bra". För annars är det ju omöjligt att säga att det här blir jättebra, andra har gjort det förr. Ensamstående med strulpappa verkar, vad jag har sett, rätt jobbigt. Man kan ju fortfarande tycka att det är värt det, men Petruska är ju inte den enda som verkligen inte ångrar sina barn, men samtidigt kan tänka sig bättre förutsättningar för att skaffa dem än ensam med strulpappa.

 

[Cocos]

Att det går bra tolkar jag som att man är nöjd först med beslutet att skaffa barn. Och sen att man är trygg i sig själv och har förmåga att skapa sig ett stimulerande och kärleksfullt liv tillsammans med sitt barn. Vad nu det innebär mer exakt är ju väldigt individuellt.

 

[tanten]

Jag skulel vilja hävda att varje föräldraskap är individuellt. @Petruska tar fram att vara ensam om beslut och att det är jobbigt för att det är mycket runt ett barn och det kan behövas två runt detta (vilket iofs hjälps upp av att ha en annan partner än barnafadern närvarande)

för egen del minns jag inte att det var något runt själva barnet som var tungt. För min del var det ansvaret, att vara den som ansvarar för att barnet får en bra uppväxt, blir trygg, stark och fri. Jag har en fantastisk avkomma - tro inget annat. Min stolthet vet knappt några gränser. Men nog har jag gravt misslyckats med att ge hen självförtroende, självkänsla och mod. Det är betydligt enklare att vara förälder nu när det ansvaret har minskat, nu när hen har ett eget liv.

Men att det skulle varit jobbigt med allt som är runt ett barn - nej det kan jag inte minnas att jag alls tyckte.

TS vill skaffa barn, jag uppfattar henne stark och trygg och full av tillförsikt.
DET räcker oerhört långt. Jag är fullständigt övertygad om att det blir en lycklig barndom.

 

[Petruska]

Just det där med strulpappan HAR alla förutsättningar att bli hur jobbigt som helst. Bara medan tråden har varit aktiv har ju pappan hunnit visa sidor TS inte räknat med.

Det har som jag ser det inte mycket att göra med om det här går "bra" eller "dåligt". Det handlar bara om risk för något jobbigt, som är fullt möjligt att undvika.

Lyckliga barndomar är ju bara en floskel. Kravet på att ordna resp ha haft en sån, lägger ju bara sten på börda. Ingen period i livet gråter man så mycket som när man är barn, ingen period lär man sig så mycket. Bara det är ju jobbigt, men har inte med att få eller inte få barn att göra.

TS vill just nu så gärna ha barn att hon bortser från det jobbiga. Det är helt ok, det jobbiga kommer i hög grad att drabba henne själv. Men inte många faderlösa ser särskilt ljust på att de är just faderlösa.

 

[Alindra2000]

TS vill just nu så gärna ha barn att hon bortser från det jobbiga. Det är helt ok, det jobbiga kommer i hög grad att drabba henne själv. Men inte många faderlösa ser särskilt ljust på att de är just faderlösa.

Jag kan inte hålla med om att TS bortser från det jobbiga. Bara för att man försöker vara positiv när man hamnat i något man inte planerat betyder ju inte det att man inte blundar för det negativa?

Sen undrar jag lite över din mening med att inte många faderslösa ser ljust på det? Är det fakta eller är det något du tar för givet för att det "bör" vara så? Om man frågar två av mina syskon och även en av mina närmsta vänner så har de varken sett ljust eller sörjt att de inte hade sina pappor, de visste inget annat än att de inte var med i bilden och kände därmed inte heller någon saknad. Sen har alla dessa haft en fadersgestalt i sina liv ändå (mina syskon växte till stor del upp med min pappa, som alltså saknar biologiska band till dem och vännens mamma träffade också en ny).

 

[Hyacinth]

Jag kan inte hålla med om att TS bortser från det jobbiga. Bara för att man försöker vara positiv när man hamnat i något man inte planerat betyder ju inte det att man inte blundar för det negativa?

Sen undrar jag lite över din mening med att inte många faderslösa ser ljust på det? Är det fakta eller är det något du tar för givet för att det "bör" vara så? Om man frågar två av mina syskon och även en av mina närmsta vänner så har de varken sett ljust eller sörjt att de inte hade sina pappor, de visste inget annat än att de inte var med i bilden och kände därmed inte heller någon saknad. Sen har alla dessa haft en fadersgestalt i sina liv ändå (mina syskon växte till stor del upp med min pappa, som alltså saknar biologiska band till dem och vännens mamma träffade också en ny).

Men att frånvarande fäder är ett problem är väl inget att hymla med?
Att ha en frånvarande förälder är en riskfaktor, likväl som mycket annat. Jag tror att det för de flesta gör ont att ha blivit bortvald av en förälder även om man har en suverän extra sådan.

 

[Alindra2000]

Men att frånvarande fäder är ett problem är väl inget att hymla med?
Att ha en frånvarande förälder är en riskfaktor, likväl som mycket annat. Jag tror att det för de flesta gör ont att ha blivit bortvald av en förälder även om man har en suverän extra sådan.

Nej, det är inget att hymla med att det kan vara ett problem med en frånvarande förälder. Det jag menar är att dem jag har i min egen familj och närhet säger att det faktiskt inte har varit något stort problem för dem. Dvs de ser varken ljus eller mörkt på det utan det är så dem är uppvuxna och de vet inget annat. Antingen är de ovanliga? Eller så kanske det inte är så få som inte ser det som ett fullt så stort problem att de lägger så mycket energi på just det.

 

[stjarnhimmel]

Men att frånvarande fäder är ett problem är väl inget att hymla med?
Att ha en frånvarande förälder är en riskfaktor, likväl som mycket annat. Jag tror att det för de flesta gör ont att ha blivit bortvald av en förälder även om man har en suverän extra sådan.

Just det där med strulpappan HAR alla förutsättningar att bli hur jobbigt som helst. Bara medan tråden har varit aktiv har ju pappan hunnit visa sidor TS inte räknat med.

Det har som jag ser det inte mycket att göra med om det här går "bra" eller "dåligt". Det handlar bara om risk för något jobbigt, som är fullt möjligt att undvika.

Lyckliga barndomar är ju bara en floskel. Kravet på att ordna resp ha haft en sån, lägger ju bara sten på börda. Ingen period i livet gråter man så mycket som när man är barn, ingen period lär man sig så mycket. Bara det är ju jobbigt, men har inte med att få eller inte få barn att göra.

TS vill just nu så gärna ha barn att hon bortser från det jobbiga. Det är helt ok, det jobbiga kommer i hög grad att drabba henne själv. Men inte många faderlösa ser särskilt ljust på att de är just faderlösa.

Men nu är ju Ts redan i den situationen. Hon kan inte välja pappa till barnet.
Eller menar ni att kvinnor ska göra abort om man har en strulig pappa till sitt blivande barn?