När "behöver" barn ett eget rum?

DeadSerious

Trådstartare
Jag och sambon väntar vårat första barn i januari och bor i dagsläget i en tvåa på 55 kvadratmeter. Graviditeten var oplanerad och sambon pluggar fortfarande, han blir färdig med sin utbildning i juni 2018. Lägenheten vi bor i är min bostadsrätt som jag bodde i redan innan sambon kom in i bilden, han flyttade sedan in hos mig, och tanken är att skaffa någonting tillsammans i framtiden, men det blir ju inte aktuellt innan han är färdig med sin utbildning och har fått fast jobb så att lånedelen löser sig för honom. När vi nu blir ytterligare en person i familjen inom kort har dock boendefrågan blivit allt mer aktuell och jag har börjat fundera lite på hur man smidigast löser det.

Första tiden känns det inte som att det lär bli något problem, vad jag kunnat läsa mig till utnyttjar barn sällan sina egna rum ändå första åren och då känns det inte som att det gör så mycket att den lilla får dela sovrum med oss, och innan dess bör ju sambon ha ordning på jobb osv. Kan väl också tillägga att planen är att försöka undvika samsovning och låta barnet ha sin egen säng från start, om det gör någon skillnad.

Det som framförallt får mig att fundera är att jag förutom min bostadsrätt äger en tomt som ligger väldigt fint där vi har pratat om att bygga hus i framtiden, det kräver ju dock ytterligare lite tid för att spara innan vi har råd att göra det, och dessutom tar det ju ett tag att genomföra även när ekonomin är på plats. Dessutom älskar jag min lilla tvåa som jag renoverat så att den är precis som jag vill ha den och det gör att det egentligen inte känns speciellt lockande att flytta till en annan lägenhet i väntan på att husbygget skall bli aktuellt, med försäljning av nuvarande lägenhet, ev. renovering, flytt och allt som hör till.

Tiden lär väl utvisa tänker jag, men för mitt mentala välbefinnande känner jag att jag vill ha åtminstone en lös plan, om inte annat så för att trösta mig med när jag får klaustrofobi i min lilla lägenhet ;) Till saken hör att jag har NOLL erfarenhet av barn och har ingen aning om hur de fungerar, och det är där jag tänker att buke kan hjälpa mig!

Jag ska sätta mig och räkna lite på när det kan bli aktuellt med husbygge, så kan väl ni hjälpa mig att resonera lite kring när barn egentligen behöver/har nytta av ett eget rum? Om man hade kunnat välja helt fritt - när hade ni tyckt att det var helt optimalt för barnet att få ett eget rum? Och på andra hållet - hur länge hade man kunnat stå ut med att dela sovrum utan att det drabbar varken barnet eller de vuxna allt för mycket om man är motiverad just av att slippa ytterligare en flytt innan det är dags för hus? Vid den senare frågeställningen bör man väl också väga in att det framtida husbygget väl mest är motivation för oss vuxna och knappast för barnet, så barnet bör ju trivas med situationen utan att ha den motivationen. Hur hade ni resonerat om ni var i min/våran sits?

Alla tankar, funderingar och synpunkter är välkomna!
 
  • Gilla
Reactions: Sar
Vår äldsta var nästan 2,5 innan han (tillsammans med lillasyster 5 månader) flyttade ut ur vårt sovrum. Sexlivet kan ju begränsas lite, men vi lyckade alltså tillverka en unge till under den tiden (två faktiskt, en förlorade vi).
 
Vår äldsta var nästan 2,5 innan han (tillsammans med lillasyster 5 månader) flyttade ut ur vårt sovrum. Sexlivet kan ju begränsas lite, men vi lyckade alltså tillverka en unge till under den tiden (två faktiskt, en förlorade vi).

Tack för svar!
Just sexbiten tror jag löser sig, det finns ju ett TV-rum också där jag kallt räknar med att vi kommer spendera en del tid när barnet somnat oavsett :D

Skulle du känt att det var påfrestande (för barnet eller för er?) att ha barnet kvar i ert sovrum ytterligare något år tror du? Kändes det "äntligen" nu när barnet flyttade till eget sovrum liksom eller var det mest ett naturligt steg eftersom ni hade möjligheten?

Jag är nog egentligen mest orolig för barnet, om barnet ska uppleva det som jobbigt eller att det ska hämma utvecklingen/självständigheten eller något sånt där. Vi vuxna lär klara oss! Tror jag...
 
Du behöver inte ha panik. För inte så länge sedan var det vanligt att trebarnsfamiljer bodde i en två ....
Det eror lite på hur lägenheten ser ut och är organiserad och vilket liv försäldrarna lever. Som du är inne på så vill små barn helst vara där de andra i familjen är. Även om barnen har eget rum kan det vara praktiskt att göra i ordning en lekhörna i köket t ex. (Vi hade leksaker i en kökslåda så blev inte alla köksredskapen utdragna på golvet hela tiden). De flesta barn går ju dessutom på dagis och får då leka över stora ytor och är ganska trötta när de kommer hem.
Ryms en spjälsäng eller liten juniorsäng i ert sovrum så ser jag inga problem de första 2-3 åren. Förutsatt att ni inte behöver vara i sovrummet när barnet sover middag. Vill man kan man ju skärma av barnets säng på något sätt.
Om ni inte tycker att det fungerar efter några år så kan ni ha bäddsoffa eller sängskåp i det stora rummet så får barnet ta över sovrummet. Blir det syskon kan barnen dela på sovrummet.
När barnen blir lite äldre (5?) och börjar ta hem egna kompisar så kan det vara praktiskt med eget rum eller i alla fall en egen hörna. Beror lite på hur andra barn i närheten bor om barnen tycker att det är konstigt eller inte att inte ha eget rum. Bor man i innerstaden så är det ju inte ovanligt att folka är lite trångbodda.

Det går att ordna, ingen anledning till stress.
 
Skulle du känt att det var påfrestande (för barnet eller för er?) att ha barnet kvar i ert sovrum ytterligare något år tror du? Kändes det "äntligen" nu när barnet flyttade till eget sovrum liksom eller var det mest ett naturligt steg eftersom ni hade möjligheten?

Ja, det tror jag, men ffa pga av att vi då hade tre barn. (Jag blev gravid igen typ veckan efter att de flyttat ut. :angel:) Fem personer i ett sovrum känns inte helt optimalt (även om vi förstås har tillbringat många nätter så också).
 
Vi bor två vuxna och en tvååring i en tvåa på 60 kvm. Det funkar rätt bra tycker jag, vi delar sovrum och har leksakerna förvarade i en trälåda i vardagsrummet. Det hade varit jobbigt om barnet inte sov så bra som han gör. Optimalt med eget rum tycker jag är när de kan börja ha kompisar hemma, kanske 5-6 år? Det blir ju lite jobbigt att ha kalas och sådant så det har jag inte haft hemma. Vi vill dock flytta till större, trots att det innebär mindre sparande till att köpa något eget. Inte för att det här inte fungerar, men det känns värt det för oss.
 
Tackar er alla för svar och synpunkter!

@majola Jaa, med tre barn förstår jag att det blir trångt! :p Reflekterade inte ens över att ni faktiskt hade fler barn (i sovrummet), det gör ju såklart en himla skillnad.

Jag har svårt att tro att det skulle bli några syskon de närmaste åren, så den aspekten tänker jag inte riktigt in som det ser ut nu. Skulle läget ändras så får vi väl ta det då :) Men överlag verkar ni ganska överens om att de första 2-3 åren lär flyta på smärtfritt, och att ytterligare något/några år funkar om det behövs?

Känns det som en rimlig plan att dra igång ett husbygge senast 2022 (då barnet kommer vara 4 år, räkna med att husbygget med allt som hör till tar ett år så är barnet 5 vid flytt)? Det känns inte alls orimligt för oss ekonomiskt utan borde definitivt vara görbart.

Ytterligare en aspekt som gör att det känns tråkigt att behöva köpa en större lägenhet emellan är att det inte lär skilja speciellt mycket i kostnad, en trea här i stan går loss på mellan 2 och 3 miljoner i dagsläget (finns såklart billigare också beroende på område och standard, men om vi kikar på sådana som kan vara intressanta för oss) och jag räknar med att husbygget lär gå på ca 3 miljoner eftersom jag redan äger tomten och inte behöver betala något för den. Det innebär att vi rent ekonomiskt kommer ha möjlighet att bygga hus ganska strax efter att vi hade haft möjlighet att köpa en lägenhet (framförallt handlar det om att sambon skall hinna spara till kontantinsats efter flera års studier, vi vill gärna dela jämnt när vi väl ska köpa något tillsammans), däremot tar ju husbygget som bekant något år att genomföra (+ då den lilla extra tiden det tar att spara ihop den extra kontantinsatsen för sambon), och om vi lider av att vi är för trångbodda är ju det året en ganska lång tid, samtidigt som det känns tråkigt att behöva flytta en extra gång när det ändå handlar om en relativt kort period. Får oavsett räkna lite mer på det och se vad som känns rimligt rent ekonomiskt, men jag får säga att jag ändå känner mig ganska optimistisk efter era svar :)
 
Jag och dottern, 6 år, bor i en tvåa. Vi delar sovrum, ofta även säng ;) ska bygga om till en trea när jag får råd men räknar inte med det på några år än. Dottern vill helst vara där jag är och har absolut inget behov av eget rum än.
 
Min bror och hans sambo befann sig i en liknande situation som er. De bodde i en hyrestvåa på runt 50 kvadrat till dess att barnet var närmare 2,5 och flyttade sedan till hus. Har gått utmärkt.
 
Jag och dottern, 6 år, bor i en tvåa. Vi delar sovrum, ofta även säng ;) ska bygga om till en trea när jag får råd men räknar inte med det på några år än. Dottern vill helst vara där jag är och har absolut inget behov av eget rum än.

Vad härligt att höra att det funkar bra för er!
Dottern har inte alls efterfrågat något eget rum eller pratat om det? Jag tänker att barn även om de gärna sover hos föräldrarna kanske gärna vill ha ett eget rum för att kompisar har det eller så, men det har du inte upplevt? Hur upplever du det när dottern har kompisar hemma?

Jag tror som jag tidigare skrev att vi vuxna kan stå ut ganska länge även om det inte känns helt optimalt (det kanske känns toppen också för den delen, det vet jag ju inte förrän jag är där), för oss är det ju lättare att tänka rationellt och se hur det delade sovrummet dels gör att vi sparar mycket pengar och därmed möjliggör tidigare husbygge och dels gör att vi slipper kludda med extra flyttar (som ju är det jobbigaste som finns i hela världen), men vill såklart inte att det drabbar barnet negativt på något vis.
 
Jag och sambon väntar vårat första barn i januari och bor i dagsläget i en tvåa på 55 kvadratmeter. Graviditeten var oplanerad och sambon pluggar fortfarande, han blir färdig med sin utbildning i juni 2018. Lägenheten vi bor i är min bostadsrätt som jag bodde i redan innan sambon kom in i bilden, han flyttade sedan in hos mig, och tanken är att skaffa någonting tillsammans i framtiden, men det blir ju inte aktuellt innan han är färdig med sin utbildning och har fått fast jobb så att lånedelen löser sig för honom. När vi nu blir ytterligare en person i familjen inom kort har dock boendefrågan blivit allt mer aktuell och jag har börjat fundera lite på hur man smidigast löser det.

Första tiden känns det inte som att det lär bli något problem, vad jag kunnat läsa mig till utnyttjar barn sällan sina egna rum ändå första åren och då känns det inte som att det gör så mycket att den lilla får dela sovrum med oss, och innan dess bör ju sambon ha ordning på jobb osv. Kan väl också tillägga att planen är att försöka undvika samsovning och låta barnet ha sin egen säng från start, om det gör någon skillnad.

Det som framförallt får mig att fundera är att jag förutom min bostadsrätt äger en tomt som ligger väldigt fint där vi har pratat om att bygga hus i framtiden, det kräver ju dock ytterligare lite tid för att spara innan vi har råd att göra det, och dessutom tar det ju ett tag att genomföra även när ekonomin är på plats. Dessutom älskar jag min lilla tvåa som jag renoverat så att den är precis som jag vill ha den och det gör att det egentligen inte känns speciellt lockande att flytta till en annan lägenhet i väntan på att husbygget skall bli aktuellt, med försäljning av nuvarande lägenhet, ev. renovering, flytt och allt som hör till.

Tiden lär väl utvisa tänker jag, men för mitt mentala välbefinnande känner jag att jag vill ha åtminstone en lös plan, om inte annat så för att trösta mig med när jag får klaustrofobi i min lilla lägenhet ;) Till saken hör att jag har NOLL erfarenhet av barn och har ingen aning om hur de fungerar, och det är där jag tänker att buke kan hjälpa mig!

Jag ska sätta mig och räkna lite på när det kan bli aktuellt med husbygge, så kan väl ni hjälpa mig att resonera lite kring när barn egentligen behöver/har nytta av ett eget rum? Om man hade kunnat välja helt fritt - när hade ni tyckt att det var helt optimalt för barnet att få ett eget rum? Och på andra hållet - hur länge hade man kunnat stå ut med att dela sovrum utan att det drabbar varken barnet eller de vuxna allt för mycket om man är motiverad just av att slippa ytterligare en flytt innan det är dags för hus? Vid den senare frågeställningen bör man väl också väga in att det framtida husbygget väl mest är motivation för oss vuxna och knappast för barnet, så barnet bör ju trivas med situationen utan att ha den motivationen. Hur hade ni resonerat om ni var i min/våran sits?

Alla tankar, funderingar och synpunkter är välkomna!
Våra barn har "egna rum" men de sover ändå alla i vårat sovrum, där vi fö satt ihop två sängar (en 180 och en 120). De flesta leksakerna är i vardagsrummet och det är liksom där vi är.
De är 6 år, 3 år och snart 1 år :)
 
Vad härligt att höra att det funkar bra för er!
Dottern har inte alls efterfrågat något eget rum eller pratat om det? Jag tänker att barn även om de gärna sover hos föräldrarna kanske gärna vill ha ett eget rum för att kompisar har det eller så, men det har du inte upplevt? Hur upplever du det när dottern har kompisar hemma?

Jag tror som jag tidigare skrev att vi vuxna kan stå ut ganska länge även om det inte känns helt optimalt (det kanske känns toppen också för den delen, det vet jag ju inte förrän jag är där), för oss är det ju lättare att tänka rationellt och se hur det delade sovrummet dels gör att vi sparar mycket pengar och därmed möjliggör tidigare husbygge och dels gör att vi slipper kludda med extra flyttar (som ju är det jobbigaste som finns i hela världen), men vill såklart inte att det drabbar barnet negativt på något vis.
Nä, aldrig. Hon är snarare negativ till det om jag pratar om det. Kompisarna leker i vardagsrummet där jag är, de vill sällan vara ensamma. Vill de det så är det hyss på g :D
 
Vårt barn kommer att vara ca tre år när vi lyckats bygga ut så att hon får eget rum. Då har hon förmodligen ett småsyskon också.

Nu är hon ett och ett halvt och det fungerar utmärkt att dela sovrum. Hon har sina leksaker i en låda i vardagsrummet (som är stort så att hon kan springa och busa ordentligt) och vägrar vara mer än två minuter i ett annat rum än vi.

Det enda som jag märkt nyligen är att hon sover mycket bättre ensam. Jag har varit dunderförkyld och sovit sittandes i vardagsrummet senaste veckan (mannen borta på jobb) och då har hon inte vaknat en enda gång på nätterna så nu är jag taggad på att bygga hennes rum så att vi alla får sova!
 
Vi bodde i en tvåa tills att barnen var 2,5 respektive 5,5, då efterfrågades inget eget rum. När vi sedan flyttade fick de ett gemensamt rum som angränsar till vårt, runt 7,5 började äldsta efterfråga ett eget rum och vi har sagt att vi ska fixa det när han blir 8.
 
Vi bodde fyra pers i en tvårummare mina första 5 år. Tror dock de var vanligare på 80 talet att barn sov med sina föräldrar "längre"

Egna rum är relativt nytt påhitt
 
Det är oftast de vuxna som vill ha ett eget rum till barnen. Barnen skulle nog glatt bo i samma rum som föräldrarna fram till puberteten.
Och barn tycker oftast att det som är hemma är normalt. Hur man än valt att ha det.

Detta tror jag att du har helt rätt i, men tänker samtidigt att hos barn är ju grupptrycket och viljan att passa in så himla starkt att det kanske blir viktigt med ett eget rum just för att (om) alla kompisar har det. Det kan man ju tycka vad man vill om såklart, men eftersom vi ändå egentligen är ganska privilegierade och egentligen har möjlighet att köpa större lägenhet och ge barnet ett eget rum utan att behöva vända på slantarna så känns det i det läget barnet lider av det taskigt att inte göra det bara för att vi är lata och inte orkar flytta en extra gång ;) Typ. Fast grupptrycket och det där behovet av att passa in kanske kommer först ännu högre upp i åldrarna?

Kanske är dum som ens tänker sådär, har så himla svårt att resonera med mig själv kring just detta eftersom jag verkligen känner mig helt lost i ämnet och inte har en aning om hur det kommer att bli eller hur det kommer att kännas när vi väl är där.
 
Vi bodde fyra pers i en tvårummare mina första 5 år. Tror dock de var vanligare på 80 talet att barn sov med sina föräldrar "längre"

Egna rum är relativt nytt påhitt

Ja, jag vet om att det förr var vanligt att bo trängre. Min sambo bodde med båda sina föräldrar i en liten etta tills han var närmare 10 år, vilket har gjort att han är betydligt mindre oroad över boendefrågan än jag är. Jag har motsatt bakgrund och växte upp på 300 kvm med min mamma och min bror, när jag var i tidiga tonåren flyttade min (7 år äldre) bror hemifrån och då var det bara jag och mamma kvar på samma yta. Har ibland, säkert av den anledningen (att jag är van vid stora ytor), känt att det är trångt bara med mig och sambon i min tvåa :D Tror att sådant också kan spela in en hel del och att jag oroar mig onödigt mycket. Sambon oroar sig mest över mig tror jag. ;)

Någonting som sambon däremot tagit upp när vi pratat om detta var att han trodde att det hade gjort honom lite mer osjälvständig som barn, även efter att de flyttade till större sov han väldigt länge med sina föräldrar och tyckte att det var läskigt att sova i eget rum ända tills han var närmare 15 år. Han har haft en rätt speciell/strulig uppväxt överlag vilket säkert också spelar in, men han själv tror att en stor anledning är just att han "tvingades" sova med föräldrarna såpass länge. Detta är också något som satt sig lite i huvudet på mig som värderar självständighet högt och hoppas på att lyckas uppfostra en liten individ som vågar ta för sig av livet och testa på och tro på sig själv och sin egen förmåga, vill liksom inte binda barnet onödigt mycket till oss. Låter det åtminstone lite logiskt? :angel:
 

Liknande trådar

Övr. Barn Lite osäker på om tråden hamnar rätt nu, då frågeställningen gäller ett mera helhetsomfattande perspektiv än själva barndomen. Mod får...
2 3 4
Svar
74
· Visningar
3 319
Övr. Barn Hej på er alla kloka! Förlåt för ett långt inlägg men jag har verkligen ett behov av råd och tips. Jag har sen en tid tillbaka...
2
Svar
26
· Visningar
4 506
Senast: Anonymisten
·
Juridik & Ekonomi Jag vet inte vad jag vill med tråden men,, jag behöver lämna. Jag har koll på alla bostadsköer, privata hyresvärdar och blocket bostad...
3 4 5
Svar
86
· Visningar
12 274
Senast: lizzie
·
Juridik & Ekonomi Anonymt nick. Väldigt långt inlägg, då jag delvis behövde skriva ner mina tankar för mig själv också ;) Jag är i 30-års ålder och lever...
2 3
Svar
49
· Visningar
5 806

Bukefalos, Hästnyheter, Radannonser

Allmänt, Barn, Dagbok

Hund, Katt, Andra Djur

Hästrelaterat

Omröstningar

Tillbaka
Upp