Någon som känner/känt som jag gör?

[anyone]

Är gravid, första gången, i 8:e veckan och har inte alls fått några moderskänslor eller nåt. (ska man inte få det av hormonerna?)
Jag tycker inte alls att det ska bli mysigt med en bebis (nä usch, har aldrig vart intresserad av barn) och har istället blivit bara MER sugen på en ny HÄST. (är hästlös sedan två år tillbaka då jag fick ta bort min)
Tycker inte människobebisar är speciellt söta (ser bara det jobbiga med dom) men däremot typ alla djurbebisar är oemotståndliga! (dock ska jag inte skaffa ett FÖL när jag köper en ny häst )

Bara hoppas på att det ändrar sig under graviditeten... eller åtminstone när barnet föds. För jag tänker ha det, jag vill ju ändå liksom få åtminstone ett eget barn ihop med min sambo.
Är förresten hela 29år så jag är inte för ung...

 

[Coop]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Ja mina moderkänslor kom nog inte förrän vår dotter var nått år eller så. Genomled första året med näppe. Utan min make och mamma så hade det inte blivit så bra. Alla småbarn är jättesöta bara de inte är mina Första året är tråkigt, jobbigt och bara pest. Först när barnet börjar att krypa eller gå så blir livet lite bättre och lättare.

Det kan vara så helt enkelt. Inget att "hänga" upp sig på nu. Kommer det så kommer det, vara bara tydlig mot din sambo hur du känner hela tiden så att han är beredd om du skulle bli deprimerad eller så. Jag var tydligt deprimerad under och efter vad jag förstått idag. Men då var det ingen som tänkte så mycket på det tror jag, jag bara var sån.
8 veckor är inte så långt gånget. Det blir mer verkligt efter första utraljudet och första sparken. Sen när du blir så stor att barnet konatant sparkar mot blåsa och revben ja då kan man inte vänta tills den ploppar ut

Lycka till och försök att inte oroa dig !

Kram på dig!

 

[anyone]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Vad skönt att höra att det finns fler som jag... eller liknande iaf.

Usch, VILL ju längta efter en bebbe precis som de flesta andra "normala" människor. Men tror faktiskt inte det är riktigt "min grej"...
Jag längtar efter djur, bebis är bara nåt man "måste" få gjort eftersom jag ändå vill ha åtminstone ett eget barn. (sen hoppas jag att jag/vi vill ha ett till också så att de blir två och inte behöver vara enda barnet)

Ja jag säger hela tiden till min sambo hur jag känner och han vet att jag inte direkt älskar barn... i allmänhet... Har inget intresse för dom. Däremot är jag alltid på alla djur jag ser och kan bara inte låta bli dom. Och planerar vad för häst/andra djur jag vill skaffa osv osv och ser bara glädjen med dom även om det också med dom kan bli problem och jobbiga perioder.

Min sambo är inte själv heller så intresserad allmänt av barn men har alltid VELAT ha egna.

 

[Coop]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Mitt "problem" var nog att jag alltid har sagt att jag inga barn skulle ha å så blev jag gravid. Mindre vett i skallen som 19åring och en liten dotter kom. Så oddsen var nog emot mig från början och det blev som sagt inte bättre av att det kändes jobbigt genom hela grav och även när barnet var fött. Min grav var nog så lätt som man kan ha så jag har inga" men" efter den. Men jag var inte mamma typen och tyckte att alla bara gullade och pjoskade med sin barn. Och den typen är jag inte!

I mamma gruppen som jag var med i när barnet var fött, ojoj jag var yngst men minst nojig över vad som är bra och inte bra för ett barn. Alla var så oroliga för minsta lilla prick och jag tyckte alla var så otroligt fåniga

Skönt att du och sambon har en så öppen dialog, då är allt så mycket lättare med det som ev är jobbigt.

Idag har jag en självständig 9 åring och är fostermor till två små kottar som håller liv i mig. Ångrar inget men skulle jag ha gjort om livet så att säga så skulle jag ha gjort abort men då hade jag troligen inte suttit här med många roliga minnen att tänka tillbaka på Och en mycket intressant framtid att se fram emot. Vad blir det av vår dotter som trots sin mammas lite frånvaro och mycket sovande hos sin mormor, är självständig, vet vad som är rätt och fel, har humör (efter sin mor gissa vilka diskissioner vi har) som ibland heter duga, är duktig i skolan och är duktig med sin "syskon", när hon vill förstås. Vi önskar att hon blir veterinär så hon kan ta hand om alla våra sjuka djur (blir billigare så tycker vi fast hon säger att hon kommer ta jättemycket betalt av oss )

Mitt råd är att ta livet som det kommer (jättelätt att säga) det löser sig alltid på något sätt. Så mycket som vi varit med om så har det alltid löst sig tillslut. Så ta en dag i taget, var inte rädd om det inte kommer några moderskänslor, du kommer ändå att veta och göra "det du ska" för att barnet ska få en trygg uppväxt. Det är långt kvar så njut av den barnlösa tiden som är kvar och njut av att sova länge på morgonen! För det saknar jag!!!

Ta hand om varandra, kramar från Coop

 

[jerseyko]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Jag är i v.28 och tycker att alla i min omgivning är 10.000 ggr gladare än vad jag är över bebisen i magen

Det är vårt 1a barn, och trots UL, regäla sparkar och jag lyssnat på bebisens hjärta kan jag inte riktigt förstå att det är en liten bebis i min mage. Mamma kände likadand när hon väntade mig, men det ändrades så fort hon fick mig på bröstet vid förlossningen.

 

[Mammadutt]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

asså det tar ju sin tid.... och det är individuellt... men du kommer se.... du kommer bli en tiger och vaka över ditt barn och skydda det mot faror....
Och även fast man kanske inte gillar barn så älskar man sitt eget.... det är som helt annorlunda....

 

[Jamtland]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Väntar barn nr 2 nu och det är ungefär samma här. Jag har en stark "overklighetskänsla" om det hela. Blotta tanken på att det ligger en BEBIS i magen är i mina ögon rent löjlig och då är det som sagt andra gången...

Har varit inlagd i helgen och fick ligga på BB avdelningen och fast jag sett andra rulla runt med sina nyföddingar så är tanken på att det är en "sån" jag har i magen alltför udda.

Är inte speciellt förtjust i små barn, men mitt eget älskar jag över allt annat. Fortfarande svårt att "ta in" att hon är MIN dock.

Jenny

 

[Roheryn]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Jag kände som du. Inga särskilda känslor alls för "magen", utan livet flöt på som vanligt, med planer på hästköp :-) (hade foderhäst när jag blev gravid, och visste att han skulle tillbaka till sin ägare ungefär samtidigt som jag födde barn). Det är helt klart lättare att älska ett verkligt barn än "något" som ligger i magen... så för min del kom känslorna successivt efter förlossningen. Första 1-2 månaderna med min dotter hade jag dödligt tråkigt, men jag älskade mitt barn....

Först efter 2-3 månader började det bli roligt att ha barn, och när dottern var 4 månader köpte jag min häst, som jag red in samtidigt som jag var mammaledig. Och då blev det liksom roligare att gå hemma med barn också, när jag samtidigt hade något "eget".

Min dotter är nu snart sju år, ett mycket älskat barn, och lär sig nu rida på hästen jag köpte och red in när hon var bebis!

 

[Bebben]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Jag var ungefär likadan när jag var gravid. Jag ville egentligen inte ha barn, och den oplanerade graviditeten var jag verkligen inte beredd på. Jag var inte lyrisk, varken över magen eller något annat. Jag gillar dessutom inte barn direkt sådär. Jag tycker att dom är alltför krävande, jobbiga och dom utsätter mig dessutom för mina fobier konstant (Snor, slem etc). Och visst tycker jag att min 10 månader gamla son kan vara krävande och jobbig, men jag älskar honom så djupt så att det är läskigt.

Jag fortsatte istället med mitt intresse och köpte en ny hund. Typ i v 25/26 någongång började moderskänslorna komma lite smått, och när han föddes så var han direkt MIN och jag älskade honom ögonblickligen. Hormonerna brukar fixa det mesta, men för vissa kan det ta tid. Men det är nog bara att ta det lugnt och lita på den ganska så fantastiska föräldrakärleken som kommer att komma en dag.

 

[anyone]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Oj då var du ung när du fick din dotter. Jag är 10 år äldre och borde iaf vara mer förberedd... och visst ÄR jag det jämfört med om det skulle skett för 10år sen!!

Ja min stora fasa är att inte få SOVA!! Jag som är tröttare än tröttast och typ världens morgontröttaste människa. Sambon också. Jag kommer bli helt galen om jag inte får sova så mycket som jag behöver... Men i början sover dom väl minst 12timmar om dygnet? Även om det är i etapper med amning emellanåt? Då kommer dagarna nog bestå mest av sova-amma-sova-amma-sova... med diverse inslag av annat som behövs göras (blöjbyten mm mm). (guuud vad tråkigt!)

 

[anyone]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Ja det känns som att jag nu, när jag ska få barn, får ett ännu större behov av en egen häst som jag kan ägna mig åt och få lite variation i tillvaron.
Men frågan är om jag har RÅD?! Och medryttare är ju så svårt att få... (man vill ju ha en vuxen person som klarar av hästen bra osv). Jag kommer säkert inte orka med den själv varje dag.
Jag kan i vilket fall som helst inte köpa nån häst NU... det får vänta till våren... dvs efter födseln... OM jag då fortfarande är sugen.

 

[Roheryn]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Ja, jag tycker också att det blivit viktigare med något eget sedan jag fick barn. Även om man just nu kanske inte längre kan prata om något "eget" då dottern blivit så hästintresserad att hon i stort sett vill följa med till stallet och rida varje dag....

Jag har aldrig haft medryttare till min häst. Men heller aldrig känt någon press att rida VARJE dag. Han går ca 5 dagar i veckan, och det känns lagom. Stallet är ett kollektivstall där vi även hjälps åt med mockning, så jag är inte tvungen att vara i stallet varje dag om det inte är min tur att mocka, fodra, släppa in/ut eller något annat.

Det var lite pyssligt att få ihop det med bebis och häst, på grund av amningen. Fick lämna en "fulltankad" dotter till maken när han kom hem, och sedan gå till stallet och vara riktigt effektiv med hästskötsel och ridning, och så skynda mig hem igen och amma.... Men så var det ju en relativt kort tid (ammade i sju månader totalt), och i övrigt tycker jag det funkat bra med häst och barn.

 

[twinstar]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Jag är i v.28 och tycker att alla i min omgivning är 10.000 ggr gladare än vad jag är över bebisen i magen

Det är vårt 1a barn, och trots UL, regäla sparkar och jag lyssnat på bebisens hjärta kan jag inte riktigt förstå att det är en liten bebis i min mage. Mamma kände likadand när hon väntade mig, men det ändrades så fort hon fick mig på bröstet vid förlossningen.

Är i vecka 24 och känner ungefär likadant! Ibland är jag glad och ibland undrar jag vad fan jag gjort!

 

[anyone]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Ja, jag tycker också att det blivit viktigare med något eget sedan jag fick barn. Även om man just nu kanske inte längre kan prata om något "eget" då dottern blivit så hästintresserad att hon i stort sett vill följa med till stallet och rida varje dag....

Vad kul!

Jag har aldrig haft medryttare till min häst. Men heller aldrig känt någon press att rida VARJE dag. Han går ca 5 dagar i veckan, och det känns lagom. Stallet är ett kollektivstall där vi även hjälps åt med mockning, så jag är inte tvungen att vara i stallet varje dag om det inte är min tur att mocka, fodra, släppa in/ut eller något annat.

Och jag har så gott som ALLTID haft medryttare när jag haft häst. Och jag har verkligen inte heller krav på att den ska gå varje dag, utan kanske 4-5 dagar/vecka. Men jag brukar inte ha lust eller tid att ens rida DET själv utan vill ha hjälp. Brukar rida själv 2-3dagar/vecka, i vissa perioder mer, och det brukar inte vara nåt problem med den typen av häst som jag brukar ha/vill ha (kallblod, helst nsv bruks) förutom att de ofta är väldigt lättfödda och pga DET behöver extra motion. Annars kan de utan problem stå ett par veckor och man märker ingen skillnad...
Jag vill också kunna slippa att åka till stallet nån dag i veckan oavsett om hästen rids eller inte. Det är ju en process att bara åka dit och tillbaka när man har inackorderad häst.

Det var lite pyssligt att få ihop det med bebis och häst, på grund av amningen. Fick lämna en "fulltankad" dotter till maken när han kom hem, och sedan gå till stallet och vara riktigt effektiv med hästskötsel och ridning, och så skynda mig hem igen och amma.... Men så var det ju en relativt kort tid (ammade i sju månader totalt), och i övrigt tycker jag det funkat bra med häst och barn.[

Jag och sambon planerar att försöka lära bebben att matas ur flaska OCKSÅ, direkt från början, så att den faktiskt kan stanna hos min sambo några timmar utan att vara helt beroende av mig. Skulle vara mycket praktiskt men jag har ingen aning om huruvida det kommer att GÅ eller inte - någon som prövat?
Jag tänker också att jag inte vill amma på offentliga platser (helst bara hemma) utan då vill jag mata ur flaska så jag hoppas att det ska gå.

 

[Björk]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Är gravid, första gången, i 8:e veckan och har inte alls fått några moderskänslor eller nåt. (ska man inte få det av hormonerna?)

Moderskänslor? Hur ska man kunna få just moderskänslor när man inte ens har sitt barn någon annanstans än i magen ännu?

Jag känner förväntan, spänning och glädje inför vårt barn. Nu är det extra jättespännande eftersom man dessutom känner hur det rör sig i magen sen några veckor tillbaka. Men moderskänslor..... äääää, näee, det tror jag inte.

Jag har inte hittills känt några som helst tvivel över att detta är rätt och riktigt. Men så är jag också 38 år och det kanske påverkar.

Hästsugen är jag också! Sålde min pålla i våras. Men jag inser att jag nog inte kommer vara lika hästsugen när barnet väl är ute. Ska inte köpa ny häst nu utan väntar tills jag känner att tiden/orken räcker till längre fram.

 

[anyone]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Moderskänslor[/I]? Hur ska man kunna få just moderskänslor när man inte ens har sitt barn någon annanstans än i magen ännu?

Men jag har hört många säga att man får "moderskänslor" när man blivit gravid... så jag trodde att de flesta fick det förr eller senare iaf... (udner graviditeten)

 

[Mammadutt]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

om du inte är beredd offra sömnen så kanske det inte är så smart skaffa barn... jag sov inte mer än max 4 timmar i sträck första året och än är det upp 05.00 som gäller och hon är 19 mån..... sömnen är det jobbigaste med att få barn men inte alla ungar sover så dåligt!

 

[Inte_Ung]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Det där reder ut sig sedan.
I alla fall när barnet börjar att le mot dig.

Tag det lugnt och låt det hela ha sin gång.
Du behöver bara sköta om bebisen så att den mår bra sedan så har du skött din del.

 

[jerseyko]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Är i vecka 24 och känner ungefär likadant! Ibland är jag glad och ibland undrar jag vad fan jag gjort!

Exakt! Va f*n går jag å blir gravid för, jag skulle ju tävla med hästen! Åh vilken söt liten unghäst, dne skulle jag kunna köpa...Ne just det jag är ju gravid

 

[Björk]

Sv: Någon som känner/känt som jag gör?

Men jag har hört många säga att man får "moderskänslor" när man blivit gravid... så jag trodde att de flesta fick det förr eller senare iaf... (udner graviditeten)

Jag har aldrig hört det. Att man får en massa hormoner som spökar och kanske förändrar ens känsloliv delvis, men just moderskänslor....? Jag trodde just moderskänslor är den enorma stora kärlek man känner till sitt barn. Och jag tror det är omöjligt att känna den fullt ut förrän man träffat barnet (=fött det) och lärt känna det.

Att jag däremot varit något mer överkänslig för tex kritik de senaste veckorna, att jag har lättare till gråt än annars; det tror jag beror på graviditeten. Att jag påverkas fysiskt och psykiskt av att vänta barn. Men det är ju något annat än moderskänslor..