Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

[Zqathan]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Åh vad trist att läsa, hade hoppas på bättre nyheter....
vilken kämpe du har, håller alla tummar och tår stenhårt.

 

[ako]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Nej men fy vad tråkigt !! Och han är väl inte gammal heller?

Skriv gärna ett PM om du har lust om hur det går med hästarna, det var länge sedan jag såg något om dem inne på hästsidorna!

 

[Alexandra_W]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Han är dryga 4½ år, så nej, inte gammal alls =/

Hästarna skrotar i princip, så finns inte mycket att säga om dem. De fick en makeover igår, bad, myggimpregnering, man, svans och hovskäggsfrisering, och nu har jag iaf uppdaterat två lortiga lurv med ruggugglefrisyr till två vackra pojkar (och jag blir lika förvånad var gång vad som gömmer sig därunder). Ska precis börja trava fbl, och när ponyn fått på sig sin tappade pjuck ska hans inridning fortsättas. Men - det händer ingenting så inget att rapportera typ.

 

[lady_vip]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Usch, beklagar och håller alla tummar, jag vet att under finns efter min Fortunes fantastiska vändning förra sommaren.

*håller tummar och tår*

 

[Skogstrollet]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

*greppar tummen*

Tänk att somliga då aldrig ska få lite lugn och ro med sina djur!

*hytter efter Murphy*

 

[Luxus]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Åh så tråkigt, hade hoppats på att han skulle ha svarat bra på behandlingen.

Håller tummarna att det vänder

 

[kattisulla]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Väldigt tråkigt att läsa om din hund. Jag har en hund med en liknande sjukhistoria och samma diagnos. Han är också en tapper hund och endast hur han rör öronen visar hur ont det gör när de klämmer på honom.

Nu undrar jag vad provet på ledvätska gav för svar?
Min vet. tyckte inte att det skulle ge något med ett sådant prov, just nu minns jag inte riktigt varför.
Jag har f.ö. precis samma erferenhet som du av vet., en ortoped på Strömsholm. Ostressad och engagerad när vi var där men svår att få kontakt med sen. Han skulle f.ö. ha ringt igår men har inte hörts av ännu...

Vår hund provade kortison i höstas och fick då en mycket hög dos i tre dagar, sen trappades den ner eftersom. Vi fick aldrig någon bra effekt, det ledde mest till att han var väldigt trött, törstig och kissnödig. Nu har jag läst på en del engelskspråkiga veterinärsajter och ser att man rekommenderar den höga dosen i två veckor och först sen en avtrappning (det var inte en ortoped som ordinerade kortisonet då i höstas). Så nu vill vi prova det eftersom rimadyl samt J/D-foder samt glukosamin inte har hjälpt ett dugg.
Jag kanske missade det, men hur länge åt Utter den höga dosen? Jag har också läst att man ska ta ett nytt prov på ledvätskan innan man börjar trappa ner, så att man vet att man hävt inflammationen.

Klart man vil försöka allt, men precis som du så känner vi att det finns gränser.

 

[Alexandra_W]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Utter åt monsterhög dos i 14 dagar, sen väldigt hög dos i 14 dagar till.. De första fjorton åt han över den dos/kg som man brukar sätta in som första höga dos till och med. Tyvärr måste jag säga.

Men ja, tre dagar låter otroligt kort. Utter hade alltså 14 dagar med första hööga dosen, sen en väldigt liten sänkning, och så 14 dagar till, ytterligare en liten sänkning och den skulle han äta i 7 dagar (ÅB var mitt i den), och sen var planen att göra en pytteyttesänkning och så äta nya dosen i 14 dagar, sen en liten sänkning igen och äta den tills vidare. Dvs nedtrappningen var mycket långsam och lite lite i taget, och NIO VECKOR efter start så skulle han fortfarande stå kvar på kortison, och högre än det man siktar på ska funka som underhållsdos.. Meningen var också att påbörja försiktig rehab och sjukgymnastik nu efter 1 månad, när han förväntades vara nästintill smärtfri och betydligt bättre om än inte bra. Men det sket sig ju big time..

Han fick/får btw hela dosen i en giva på morgonen, ingen uppdelning.

Nu nya ordinationen är ju ÄNNU högre dos i 7 dagar, sen ner till 'normal högsta startdos' i 7 dagar, sen beror det på vad ÅB visar. Och så morfinsmärtstillande på det då. Just för de kände att de kanske sänkte 'för fort' ändå (det tror inte jag är anledningen, men som jmf med den sänkning du fick)

Ledvätskeprovet sa varken bu eller bä det heller, kunden (precis som ANA-provet) varken bekräfta eller utesluta autoimmun sjukdom. Utan det visade att han - vilket vi ju visste - hade ledinflammationer i samtliga provtagna leder, och hade förhöjt antal 'vad det nu var', rejält förhöjd. Men inte så höga att man med säkerhet kunde säga att ja det här är utan tvekan autoimmunt.

Enligt otropeden är det tydligen inte ovanligt att man aldrig kan klistra en exakt diagnos på 'sådana här hundar', utan man får gå på symptomen och behandla dem (det är ju iofs precis samma behandling som om man visste säkert det var autoimmunt), och att det handlar om att utesluta andra orsaker än immunmedierad polyartrit. Och det har vi ju gjort med Utter (uteslutit annat).

Det har inte diskuterats nytt ledvätskeprov, utan de väljer att gå på symptomen helt enkelt, låt hunden berätta hur den mår, då det citat vet 'är det enda som eg spelar roll om man hårddrar det', och det alltid är en risk både med narkos och gå in i led. Om det 'stärks' av att hans ledvätskeprov inte sa något vi redan visste eller ej vet jag inte dock.

Hur mår din hund nu osv? Beklagar DJUPT att ni sitter i samma otäcka båt, men ändå - missförstå mig rätt - 'skönt' med någon som vet hur det är.

 

[kattisulla]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Jo, att det blev så kort kortisonkur då i höstas var väl mer för att den vet. ville provbehandla då hon misstänkte att de kunde vara myosit. Effekten av kortison brukar tydligen komma väldigt snabbt i såna fall. Men det blev ingen tydlig effekt alls. Sen när vi var hos ortopeden i februari så tyckte han att vi kunde prova omega 3 + rimadyl + glukosamin i en dryg månad eftersom vissa hundar svarar bra på det. Men det har han inte gjort hittills iaf. Och nu vill vi prova en kortisonkur med 14 dagar på maxdos, bara den förb... vet. ringer nångång.

Knepigt nog så varierar det från dag till dag också. Vissa dagar är han inte pigg på att gå alls, han haltar lätt eller går stötigt och ojämnt, stannar ofta och tuggar på lederna eller sätter sig och vänder sig mot bakdelen och ser besvärad ut. Andra dagar kan ha glatt gå en längre promenad, särskilt om det är på mjukt underlag. Generellt går han mycket mycket bättre i skogen än på hårdare underlag. Han t.o.m springer och leker lite med vår andra hund. Inne är han oftast rätt glad, fast det knäpper mycket om honom när han hoppar upp i möbler eller står och sträcker på sig. Men han gillar definitivt inte att han tar i hans tassar. Speciellt framtassarna. Bara att man tar och lyfter tassarna gör att öronen åker bakåt. Och han gillar inte främmande hundar. Han blir stressad och försöker gå undan. Det har ju hänt flera gånger att vänligt sinnade hundar har tyckt att de ska leka och satt upp en tass på hans rygg. Det gör säkert jätteont, särskilt som han blev attackerad av en stor hund i höstas som låg ovanpå honom och tuggade på honom. När han var yngre älskade han alla hundar men nu vill han inte ens hälsa på sin syster utan vrider tydligt undan huvudet och gäspar stort. Främmande människor får klappa honom på huvudet och bröstet, men försöker de klappa hans rygg eller bakdel så retirerar han snabbt.

Hur mådde din hund under den där långa kortisonkuren? Blev han bättre vartefter eller var det dricka + kissa hela tiden? Haltar han något och blev det bättre i så fall?

Läste nånstans att runt 50 % blir bra så att man kan sluta med kortisonet. En del av dem får dock återfall. Av resterande 50 % blir den del symptomfria men måste fortsätta att medicinera. Hur många som måste avlivas har jag inte lyckats få fram.

Utesluta andra orsaker : hur gjordes det? För vår del var del ANA-testet (som var negativt) samt en del andra blodprover som inte gav något alls. Samt röntgen av många leder, men allt såg fint ut där.

Fruktansvärt trist detta, men en liten tröst att det finns fler som delar ens öde. Vår hund är 3 1/2 och har säkert haft det här länge. Han har t.e.x aldrig varit bra musklad och han har alltid varit lite knepig beteendemässigt. Han hade en kraftig urinvägsinfektion när han var mycket liten och det kan tydligen ha orsakat kaos i immunsystemet.

 

[Monsieur de Mai]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Usch vad ledsen jag blir av att läsa den här tråden

KOM IGEN NU FÖR HELVETE MURPHY, HAN FÖRTJÄNAR ATT MÅ BRA!!

Amen!

 

[Alexandra_W]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Knepigt nog så varierar det från dag till dag också. Vissa dagar är han inte pigg på att gå alls, han haltar lätt eller går stötigt och ojämnt, stannar ofta och tuggar på lederna eller sätter sig och vänder sig mot bakdelen och ser besvärad ut. Andra dagar kan ha glatt gå en längre promenad, särskilt om det är på mjukt underlag. Generellt går han mycket mycket bättre i skogen än på hårdare underlag. Han t.o.m springer och leker lite med vår andra hund.

Känner igen det där med. Första tecknet för Utter var ju grinighet/personlighetsförändring. Men ALDRIG mot andra hundarna, som han glatt lekte med. Fullt ös i skogen etc. Finns bild efter bild efter bild, det är omöjligt att tänka sig annat än att han mår kanonbra, ens när man VET nu i efterhand när man tittar på dem att han hade ONT. Kan visa dig hur många som helst, men tycker den här är talande.

Den här hunden - som busade och sprang i djupsnön, lekte med kompisen etc - hade när bildens tog enormt ont i alla leder samt ryggen.

Och det var ofta HAN som började leka/drog igång lek etc.

Dock så i peridoder kändes han nere/off, och ville inte leka, inte så sugen på att gå ut och så.

Han har inte haltat ett steg under hela perioden, förvånande nog.

Hur mådde din hund under den där långa kortisonkuren? Blev han bättre vartefter eller var det dricka + kissa hela tiden? Haltar han något och blev det bättre i så fall?

Han mådde SKIT på den höga-höga dosen. Sov, drack och kissade. Brydde sig inte om vad som hände, men kunde ta sig en macka utan att han ens lyfte huvudet, klä på sig och gå ut osv. Ute var han dock i början pigg, försökte busa igång kompisen etc, men det avtog på någon vecka. När dosen sänktes så blev han lite mer med, och man kunde inte ta mackor utan sällskap. Men fortfarand elika loj ute, koppelpromenaderna krävde inget koppel, han lunkade bara.

Han har druckit och kissat lika mycket hela tiden, det har inte minskat med dossänkningarna, däremot blev han lite mer vaken när dosen gick ner.

I början så märkte man hur han låg osv att han hade mindre ont i lederna, men det försvann redan vid första sänkningen, och då började han bli mer grinig med. Idag vill han INTE leka med den andra, och är rätt lättirriterad även mot honom. (De rök ihop bigtime när U stod på höga dosen dessutom)

Utesluta andra orsaker : hur gjordes det? För vår del var del ANA-testet (som var negativt) samt en del andra blodprover som inte gav något alls. Samt röntgen av många leder, men allt såg fint ut där.

SOm er ungefär, alla möjliga blodprover, urinprover, prov för fästingsjukdomar, sköldkörtelprov samt då ANA och ledvätskeprov. Inte röntgat, då det inte gör någon skillnad för diagnos eller behandlingen. Dock röntgas han nästa besök om han inte svarat, för att se om det blivit så fula pålagringar på lederna att det är kört bara därför t ex. Men inte röntgad än, då det inte anses sannolikt nånstans att han plötsligt skulle få ledbesvär i så många leder av annan orsak än immunmedierat. Hans armbågsleder och höftleder är rtg UA (SKK-avläst) när han var 3½ btw.

Fruktansvärt trist detta, men en liten tröst att det finns fler som delar ens öde. Vår hund är 3 1/2 och har säkert haft det här länge. Han har t.e.x aldrig varit bra musklad och han har alltid varit lite knepig beteendemässigt. Han hade en kraftig urinvägsinfektion när han var mycket liten och det kan tydligen ha orsakat kaos i immunsystemet.

Jag tror Utter haft det länge med, jag har tyckt han borde ha mer musklad bakdel hela tiden jag haft honom. Han har inte varit dåligt musklad, utan normalt. Men 'bara' normalt, när fram är väldigt väl musklat.

 

[kattisulla]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Du har rätt, han ser inte sjuk ut. Men att vara väldigt aktiv kan ju vara ett sätt att hålla smärtan borta, att "springa ifrån den".

Vi har gjort alla de där undersökningarna som du nämnde förutom ledvätskeprov. Jag minns nu att enda anledningen var för att se om det var autoimmunt eller ej, och eftersom behandlingen skulle vara densamma i vilket fall så tyckte vet. att det gjorde detsamma. Så vi struntade i det.

Att han röntgades var för att den vet. (inte ortopeden) ville det, det var innan misstanken om polyartrit.

Jag pratade med ortopeden igår igen och han vill nu att vi ska vänta med kortison och prova en månad minst med ett annat NSAID samt fortsatt j/d och glukosamin. Det kan ta tid att dämpa inflammationen säger han och i vissa fall går det ju inte. Blir det ingen förbättring på en dryg månad så blir det kortison då. Prognosen är osäker och blir inte bättre av att han är en sheltie. Enligt ortopeden har alla collieraser förhållandevis gracila leder för sin storlek vilket leder till att belastningen per kvadratcentimeter blir förhållandevis stor. Vilket alltså gör att om de får såna här problem så märks det mer än på en ras med kraftigare ledkonstruktion. Höfterna verkar vara de enda leder som är opåverkade på honom. Kanske ska tillägga att det är en ovanlig sjukdom även på sheltie, men det finns säkert ett stort mörkertal också (inom andra raser också). En vanlig veterinär kan nog sällan ställa rätt diagnos så kommer man inte till ortoped så kan det bli "ospecificerad hälta" eller liknande.

 

[Alexandra_W]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Nja, han var inte överaktiv heller, utan som vanligt. Så snarare just det att han dels har en skyhög smärttröskel, och när han går över den visar han det knappt.

Men, tragiskt nog, så han var piggare och gladare och verkade må bättre innan, dvs med apont men obehandlad, än på behandling (kortison). Nu är det ju en fas man måste igenom, för han kan ju inte få ha ont även om han tycker det går bra, men det känns rätt ironiskt. Allra 'bäst' har han mått på Metacam. Då var han precis som vanligt. Dvs aktiv, pigg, glad och vänlig. Men han blev ju inte bättre av det, vi bara maskerade symptomen. (Han har ju iofs inte blivit bättre på kortison heller, och inte ens maskerat symptomen, men du fattar)

I MYCKET svaga stunder snuddar jag vid tanken att 'vad fan, kan han inte få gå på metacam resten av livet då?' innan jag tvingar mig att slå bort den. Men just för att det enda som gett mig 'min hund tillbaka' sen det här började är just metacam.

Höftlederna är Utters enda opåverkade leder med faktiskt.

Hmm, måste säga att jag är lite fundersam varför de vill fortsätta med NSAID, om de misstänker det är autoimmunt. Man kan ju ge hur mkt NSAID som helst, man kommer ju inte åt orsaken då? Dvs NSAID är ju smärtstillande och inflammationsdämpande, men det påverkar ju inte immunförsvaret, så om det fortsätter fnatta, så X tid efter NSAIDen satts ut har man ju nya inflammationer även i best case scenario (dvs där det kan hävda inflammationerna). Menar inte 'din veterinär har fel och är okompetent', bara nyfiken hur man resonerar långsiktigt? Jag ville ju slippa ge kortison (jag har mkt dålig erf av kortison redan innan Utter), och hellre ge t ex Metacam en lång period (han blev ju bättre på metacam). Men vet förklarade, och det är ju logiskt, att Metacam inte gör mer än dämpar inflammationerna och/eller smärtan lite, men det gör ingenting åt orsaken, så man får i bästa fall en temporär förbättring bara, då det inte påverkar immunförsvaret, och det ju är det som är roten till det onda.

 

[Alexandra_W]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Uppdatering förresten, han är ju tillbaka på skyhög dos kortison, plus då opioider morgon och kväll. Han sover mest, är rätt trött vilket jag ju visste han skulle bli av kortisonet. Men jag tackar gud för opioiderna. För han är trött och så ja, man han mår 'BRA'! Han är inte retlig, han är kelig igen, och han ligger utslagen som ett slakt på golvet precis som vanligt.

 

[Bork]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Håller alla tummar jag kan för er!!!!!

Sitter tyvärr i lite samma sist som er. Våran hund som är 2 år går och har ont någonstans. Han har varit under utredning i snart 8 månader. De misstänker i dagsläget att det kan vara reumatism. Har varit och tagit en massa blodprov på honom igår igen. Får se vad de säger...om det visar något.
De på Strömsholm säger att våran hund är en utav de svåraste fall de har just för att han har så diffusa symptom. Han haltar inte, visar ingen smärta annat än att pupillen blir större när de känner och klämmer på honom...
Det känns inget bra att se att något är fel med hunden och ingen kan hitta vad det är. Vad gör man?! Just nu är det bara att avvakta och invänta provsvaren. Magkänslan säger att detta inte kommer att sluta bra...

 

[ako]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Då är pållarna snygga i a f ! Hoppas igångsättningen av fbl går bra!

 

[kattisulla]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Jag uppfattade det som att vissa hundar blir bättre av NSAID, vissa av kortison. Men ffa. tror jag att vet. vill ge mer tid åt j/d och glukosamin att verka. Omega 3 kan ju fungera även vid autoimmuna tillstånd. Människor med RA t.ex. kan ju bli bättre av fiskoljekaslar. Eller allergiker.
Så medan han äter sin kur hinner förhoppningsvis Omega 3göra lite verkan. Öht. sa vet. att man måste prova sig fram till vad som biter på olika hundar.

Han har iaf. varit bättre de senaste dagarna, jag tror det är värmen som gör honom gott.

Känns inget vidare att läsa om opoider, men det är förstås skönt att din hund inte har ont f.n.

 

[Alexandra_W]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

*Kl*

Låååångt..

Återbesök idag, det fruktade. Och det är game over.. Jag var beredd på det, men hade ju ändå hoppats att han som genom ett mirakel skulle svarat på de ännu högre kosrtisondoserna. Har ju varit svårt att sia om, då han haft kodein ovanpå och mått bättre av det smärtmässigt. Däremot har jag sett ökade kortisonbiverkningar, så det har märkts att den högre dosen kortison avspeglats ändå eller hur man säger. Kuggfrågan var ju om det påverkat inflammationerna..

Det hade det inte. Alls. Hur ofattbart det än kan låta, så var han SÄMRE idag än för 10 dagar sedan. Mer svullen i lederna, minst (svårt säga med den tåliga, han stänger ju av) lika ont i lederna. Falangleder runt om, carpus bf, armbågar bf, hasleder bb, knän bb, ryggen. 'Enda' som tycks må förträffligt är av någon anledning höftlederna.

Han rör sig likadant som innan, dvs ingen regelrätt hälta, men rörelsestörning på 3 ben. Hade ändrat belastningsmönstret lite till dessutom.

Som veterinären under samtalet sa vid ett tillfälle 'av kortisonet har han eg bara fått biverkningarna'. Lederna svarar inte alls på kortisonet helt enkelt.

Och som lax på löken så hade han ett svagt, vinande biljud till hjärtljudet vid dagens besök. Som han inte haft tidigare. Som tyvärr troligen beror på den förbannade jävla inflammationen som tydligen bestämt sig för att ta kål på hela hans kropp. Att bindväven kring hjärtat är förtjockad pga inflammation (om jag fattade det rätt). Hjärtbiljudet är inget som påverkar honom alls idag, men det är ännu ett nytt symptom och en försämring.

Hade nån form av 'halmstrå'-plan som hemmavet kom med imorse när han var här och kollade på en häst och frågade om hur det gick för Utter. Att om han nu svarat på kodein, vilket han ju har, att ett alt skulle kunna vara att ha honom på kodein resten av livet. Sen om det blir 6 månader eller 6 år kan man ju inte sia om. Detta fick mig att se en aningens ljusglimt i fanskapet.
Men det stendog ju iom att han var SÄMRE på de här tio dagarna, och det tyvärr finns en stor risk det är kodeinets 'fel'. Att han använt sin kropp mer, han har ju inte fått busa osv, men tagit ut steget mer, tagit några skutt etc, när han haft mindre ont på kodein - och att det är det som gjort lederna sämre.

Nästa steg hade som sagt varit cellgifter, något jag som sagt redan innan kände att 'nä'. Men för sakens skull frågade jag om biverkningar etc. Och det fanns det ju, största 'biverkningen' är ju det man vill/måste uppnå i Utters fall - slå ut/kraftigt ner hans immunförsvar. Haken är att då blir de väldigt infektionskänsliga. Och skulle han stå på cellgift skulle han behöva lämna blodprov en gång i veckan, så de kan se om han fått någon infektion och måste sätta in antibiotika. Vad gäller prognosen för han skulle svara på cellgift var/är det svårt säga då de har så få sådana fall, men generellt hade de väl sett 'ett par' hundar som inte svarat på kortison men på cellgift. Veterinären sa själv att om jag valde cellgift fick jag vara beredd på livslång behandling, då hon tyvärr inte tror att Utter är en sådan hund som går att få frisk, utan i så fall symptomfri. Alltså skulle han behöva gå på cellgift resten av livet, med stor risk. Ev att man kunde komma till att kunna göra uppehåll korta perioder.

Valet var på ett sätt jättesvårt och på ett sätt hur lätt som helst. Det ligger inte någonstans i hans eget bästa att utsätta honom för en cellgiftsbehandling, samtidigt sitter en liten fyraåring i mig och gråter hejdlöst, stampar med foten och säger 'jag VÄGRAR, min Utter ska INTE dö, han ska bli bra!!'. Dessutom, det går inte att undvika att se (ibland skulle jag ÖNSKA att jag blev hemmablind damnit) att han är en skugga av sitt forna jag. Mycket är kortisonbiverkningar, men inte allt. Han har inte tappat gnistan och glimten i ögat än dock, men det är mitt ansvar som djurägare att se till att det inte går så långt att han gör det.

Så jag sa utan större betänktetid nej till cellgift, och när jag gjort det så talade veterinären om att hon anser att jag gör rätt, att hon inte heller tror det är någon ljus prognos alls ens om vi provar cellgift.

Så, det är game over. Och får jag någon gång i livet tag i den där jävla Muprhy så..

Utter är med hem, de frågade hur jag ville göra, men jag hade redan innan en plan för worst case scenario med, och veterinären tyckte den var helt okej. Så Utter följde med hem, han sätts på kodein igen from ikväll, och vi trappar ner kortisonet så 'snabbt' man vågar (man kan ju inte bara sätta ut det, ens om man vet att dagarna är väldigt räknade) för att han ska få ha så lite kortisonbiverkningar som möjligt. Och så ska han få några sista dagar av att få vara HUND igen, med hjälp av kodeinet. (Hit kom jag utan att börja grina, men nu sket det sig big time..)

Han ska få vara hund igen en sista tid. Jag vet att det inte gör någon skillnad för honom om han somnar idag eller nästa vecka, men för mig gör det jättestor skillnad, och jag vill 'ge honom' det. Att få vara hund, att få leka med pappas tik en sista gång om han vill, skogspromenader utan det jävla kopplet, och utan att matte säger 'ajaj, lugnt' om han skulle få för sig att ta ett skutt. Springa lös i skogen igen, dra en repa på fälten när matte fodrar hästarna, leka och få ha någon jäkla livskvalitet igen en sista - alltför kort - period. Och som han ska få äta! *ler mellan tårarna* Hejdå strika dieten!

Och på måndag eller tisdag nästa vecka har rara hemmavet lovat att hjälpa fina, fina UttePutteSnutte att få slippa mer, att få springa däruppe i hundhimlen och busa av hjärtans lust med smärtfri kropp.

Men för första gången i världshistorien har jag inte en jävla aning alls hur jag ska klara av den där dagen. Inte Utter, inte nu, knappt fem år gammal..

 

[alfur]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Jag är väldigt ledsen för er skull, det gör så fruktansvärt ont när man inser att det inte finns något mer att göra. Man känner sådan maktlöshet och sådan sorg, men för mig var det i alla fall så att jag kände ett uns av lättnad för att oron var över. Hoppas ni får en fin sista tid tillsammans.

 

[movi]

Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..

Men oj,vad säger man!
Jag blev helt paff när jag läste ditt inlägg!
Du har kämpat tappert!
Kramar!