Sv: Mysteriet Utter - äntligen svar, men inga roliga direkt..
vill bara säga att jag också har haft en längre period när allt sket sig. det kan vara otroligt knäckande när det gäller saker som man inte har kontroll över. att känna sig fullständigt maktlös är nog en av de allra värsta känslorna. men jag lärde mig att "rycka på axlarna", att försöka se det positiva/minst negativa i situationen och höll ut. och det vände, banne mig. nu har jag haft en ganska sanslös tur flera gånger. då och då så skiter det sig fortfarande såklart, men jag känner faktiskt att jag är en människa med tur!
OBS, stor del av inlägget är KL och inte riktat mot dig personligen!
Jag har ju faktiskt 'känt mig som du' senaste 2 åren. Det var ett helvete 2007 och är ett år jag helst vill glömma till största delen. Jag förlorade ju både K och B då, och var så nära att lägga ner hästeriet. Och bokstavligen 'snubblade' över D. Och där stod han, drömhästen. Den första och hittills enda häst det sagt KLICK med vid första anblicken. Och alla närvarande såg/hörde det där klicket med (fast jag trodde jag dolde det, harkel..). Den lista som vi nog alla har långt bak i huvudet, som vi eg inte någonsin räknar med/tror ska uppfyllas, men om någon bad en beskriva 'hur är DRÖMhästen?'. Han uppfyllde varenda kriterie utom två - han skulle ju 'såklart' ha varit yngre och så skulle han varit sto så han kunde gett matte fiiina fuxiga föl i sinom tid. Men i övrigt, varenda punkt.
Jag minns fortfarande - och jag log lite åt det genom tårarna igår när jag satt och kollade på bilder - hur RÄDD jag var i början. Att det skulle gå åt helvete, att det skulle hända något, att jag skulle förlora honom. Alla bilder från i början är han inpackad i skydd
Men det 'hände' ingenting. Han var fortfarande drömhästen. Jag började åka på träningar. Jag tror det tog ett halvår innan jag kunde börja våga 'räkna med' att vi skulle träna på onsdag, klart vi skulle. Istället för att undermedvetet hela tiden vara beredd på att hitta en halt häst på onsdagen. Osv.
Det är inte många som vet om det, men när han på hälsokollen efter 6 månader hade minimala reaktioner BB på böjprov, i övrigt hur UA som helst, och vet ansåg ju det var överambitiösa bakben och ändrad träningsintensitet, inget oroa sig för, men sko gärna med förlängd traktarm. Men jag fick PANIK, på riktigt. Och en sällan skådad krisreaktion. För allt kom tillbaka, hur det gått för, hur många jag nyss förlorat, att det börjat med vad som verkade vara 'ingen fara'.
Han fick sina förlängda traktarmar, och var inte 'sjukskriven' en enda dag för de där pyttereaktionerna, som var borta 1 mån senare och aldrig återkom. (Men jag vågade aldrig sluta sko utan förl traktarm). Vi åkte på fälttävlanskurs och 'inget otäckt hände'. Där började jag slappna av, det var ROLIGT att ha häst igen, den gnagande oron började suddas ut. När han slet av muskeln tog jag det nog som en 'vanlig, normal hästägare'. Dvs att jädra skit, och precis innan kursen, vad surt. Men, huvudsaken är ju han blir bra, och det var liksom klart han skulle det. För första gången så var jag inte orolig att det inte skulle bli bra.
Och det blev bra. Osv.
Han gav mig tillbaka lyckan i hästeriet, och de 2 åren med honom är de lyckligaste på mycket, mycket länge. Och jag anser att han varit 'frisk och fräsch' fram nu tills i höst. Även om jag vet att vissa inte håller med.
Så jag har ju känt mig just som en av de där med tur. En helt vanlig hästägare. Vissa har på diverse vis fått det att framstå annorlunda. Att det 'hela tiden är något fel på mina hästar'. För just de där obetydliga reaktionerna, för han blev halt av tappsko ett par gånger osv. Men för mig var och förbli det bekymmersfria, lyckliga år.
Och, förutom att jag hatar den där jävla Murphy - för ja jag anser att han är det närmaste något/någon att skylla på - jag kommer, och det för att han har en förkärlek för att ta ifrån mig allt som betyder något, så nej jag ser inget annat 'samband' med t ex att Blå skadade sig, och att Disse blev sjuk i vad det nu var för hemskt.
Vad det än var som drabbade honom, om vi så får svar svart på vitt att DET HÄR tog livet av din häst, det var "galopperande mjältfeber" (hittar på nåt bara). Så jag sörjer bortom ord, och det gör mer ont än något jag ens kunnat föreställa mig, men jag försöker ändå försöka se någon 'nytta' med det. Att hans död förhoppningsvis inte var förgäves, att hans meningslösa död kanske kan rädda livet på en annan häst en annan gång. Att någon dag någonstans står en annan hästägare med tårarna rinnande nerför kinderna, men lyckotårar. Över att man kunde rädda dennes häst från just 'galopperande mjältfeber', att någon annan kan få det mirakel jag så förtvivlat bad om men inte fick.
Men allt sånt slås sönder av axel mfl fula antydningar. Av att jag inte kan svara i en enda jävla tråd oavsett vad det handlar om, utan att någon ska dra upp saker (som i sammanhanget är irrelevanta) och insinuera om.
Jag har som sagt funderat i stil med 'är det fel på vattnet eller vad fan?' både med Utter, och nu i början med Disse - när de trodde var immunmedierad anemi. Men gång på gång kommit fram till, både själv och ihop med veterinärerna, att nej det finns inget samband utom en otroligt grym slump.
Och vad Disse än led av och dog av, så var det av allt att döma INTE immunmedierad hemolytisk anemi, vad det var är en gåta även för specialisterna. Men ändå måste det i vanlig ordning av vissa 'vridas' med hälften fria fantasier och hälften medveten misstolkning/selektering av information. Till att vara just immunmedierat, och naturligtvis hänga ihop med ditt, och bero på mig.
Och det kanske beror på mig, 'allt jag tar i' kanske dör. Men det är i så fall inte på grund av något vatten eller något annat som jag kan påverka. Jag anklagas ofta för att överanalysera allt. Ja undrar varför, jag jobbar ju 'övertid' med att försöka se och eliminera varenda risk. Att driva perfektion till vansinne i alla aspekter jag kan. För att försöka eliminera en risk som är påverkbar.
Men analyserar jag då är det fel, accepterar jag är det fel etc. Jag kommer aldrig förstå vad som driver vissa människor, då jag inte tror det finns 'ren ondska', men snart är jag beredd att omvärdera det.
Ni andra, dvs 99.9% - TACK! : love: Även om jag sällan orkar svara eftersom jag mest bara grinar så jag inte ser skärmen, så det värmer, enormt.
