Pancakes
Trådstartare
Idag har jag tackat ja till ett nytt jobb. Jag kommer slippa gå back varje månad trots att jag vrider och vänder på nästan varenda krona. Jag kommer bo närmare en närstående som är obotligt sjuk, jag kommer bo närmare min äldsta vän, jag kommer kunna skaffa egen lägenhet, bättre bil så småningom, spara pensionspengar, ta ut semester. Livet har liksom "löst" sig på många sätt.
Min far skickade ett sms tidigare över hur glad han var över mitt jobberbjudande. Jag började storgråta! Tårarna bara rann. Allt säger mig att jag har gjort rätt men det känns inte helt bra. Jag kommer flytta ifrån en stad som jag älskat och som jag kämpat för att hålla mig kvar i trots rädslan att möta inte mindre än två expojkvänner som får mig att må illa, jag kommer lämna ett jobb som är så varmt, trevligt och mysigt, jag kommer lämna ett stall med härliga kamrater, fantastiska ridmöjligheter och massor av inspiration. Jag kommer lämna mitt "minikollektiv" jag bor i nu där jag nästan aldrig behöver vara ensam. Jag kommer lämna det där, "bara ta bussen bort till", "bara gå bort till", spontanutgång (vilket iofs nästan aldrig händer) och shoppingen.
Varför ska det vara så svårt?
Min far skickade ett sms tidigare över hur glad han var över mitt jobberbjudande. Jag började storgråta! Tårarna bara rann. Allt säger mig att jag har gjort rätt men det känns inte helt bra. Jag kommer flytta ifrån en stad som jag älskat och som jag kämpat för att hålla mig kvar i trots rädslan att möta inte mindre än två expojkvänner som får mig att må illa, jag kommer lämna ett jobb som är så varmt, trevligt och mysigt, jag kommer lämna ett stall med härliga kamrater, fantastiska ridmöjligheter och massor av inspiration. Jag kommer lämna mitt "minikollektiv" jag bor i nu där jag nästan aldrig behöver vara ensam. Jag kommer lämna det där, "bara ta bussen bort till", "bara gå bort till", spontanutgång (vilket iofs nästan aldrig händer) och shoppingen.
Varför ska det vara så svårt?