Missfall, hur ska jag sörja?

[lobell]

Jag fick missfall i tisdags.
Har 4 barn redan och 2 är under 3 år, så detta var inget planerat barn. Sambon blev glad, men jag tänkte mest på att jag nu inte skulle kunna rida min nya ponny i sommar pga viktuppgång mm. Hur låst jag skulle bli sen. Att jag precis börjat plugga mm.
Sen i tisdags gick plötsligt vattnet och det började störtblöda. Sambon som egentligen skulle vara på jobb men blev förkyld ringde ambulans. Jag ville bara vila ett par timmar, men han var envis.
När jag kom till sjukhuset hade jag förlorat nära 2 liter blod och det var ganska kritiskt ett tag.
Det jag känner nu är att jag är glad att sambon var hemma då jag var ensam med 2 små och antagligen inte hade ring själv utan försökt sova.
Sambon är glad att jag lever och sörjer bebisen som inte blev. Själv är jag helt tom. Känner mej nästan lite skyldig då jag inte har varit så glad i att det skulle blivit en till. Som att det är lika bra att det som hände hände. Samtidigt känns det skrämmande att jag kunnat legat hemma och förblött med 2 små i rummet bredvid.
Nu är tid bokad för spiral vilket känns skönt då jag känner att detta inte får hända igen.
Vet inte vad jag vill med tråden. Ville bara "prata" av mej lite då jag inte har nån jag kan dela dessa tankar med. Antingen säger folk -Men åh vilken tur att du lever och detta var nog meningen, eller -åh stackars dej och ska ni försöka igen?

 

[Lupin]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Jag tror du är för nära inpå för att kunna sörja just nu. Du är säkert chockad av händelsen och det tar kanske ett tag innan det smälter in. Jag tror det är överlevnadsinstinkten som tar vid när man tänker att "det kanske var bäst som hände", ett sätt att skydda sig själv från smärtan och sorgen just nu.

Sörj som du känner för, det finns inga rätt eller fel. Om du trots allt märker att du känner lättnad, så var inte skamsen för det. Man har rätt till sina känslor och de ska inte förträngas. Gå och prata med någon!

Massor av kramar, jätteskönt att allt gick bra med dig och vilken himla tur att din sambo var hemma och kunde hjälpa till.

 

[lynxlady]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Bara du själv vet hur du bör hantera det. Jag har själv fått missfall, men inte varit så långt gången. Och jag har mest haft skuldkänslor för att jag inte ville ha barnet i fråga, och för att jag blev lättad, samtidigt som jag på nåt sätt var ledsen för att det dog. Blandade känslor. Men som sagt, jag var inte långt gången.. Tänk på dig själv, säger jag. Bearbeta det i din egen takt och som du känner för det.

 

[kisse]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Inte för att det tröstar dig, men jag fick ett missfall när min tvåa var drygt 1. Jag pluggade och såg framför mig studieuppehåll osv. Barnet var inte planerat, men ändå välkommet.

När det slutade i missfall tyckte jag faktiskt att det var skönt! O så tänkte jag som så att då var det inte meningen, kroppen stöter ut det som inte ska bli.

Skäms inte för att du inte sörjer! Det kanske kommer senare (det gjorde det inte för mig). Var glad att det gick bra för dig! Så att du kan vara en bra mamma till de barn du redan har!

 

[lobell]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Tackar alla för svaren.
Jag får nog tänka som så att det var tur att jag överlevde så jag kan vara mamma åt de små, och de stora oxå förstås
Jag har fått 2 missfall för ca 7-8 år sen , och ser därför de små som två små underverk och därför känns det lite skumt att jag inte känner så för detta som skulle blivit.
Kanske det är chocken eller en viss lättnad, men i vilket fall som helst så känns det som att jag ska ta tillvara på det jag har och vara glad för att det blev som det blev, även om jag vet att jag skulle älskat den siste lika mkt som de andra om det hade blivit nåt.
Och jag tror oxå att det är naturens gång att kroppen stöter ut det som kanske skulle blivit fel, då vi har 2 små friska barn redan.

 

[Rina]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Du har rätt att känna som du gör och behöver inte känna någon skuld.
Jag vet inte vad jag ska säga men skickar styrkekramar.

 

[Inte_Ung]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Jag tror att den "nära-döden" upplevelsen som du hade just nu överskuggar alla andra känslor.
Och att det är vad du skall koncentrera dig på.
Och att överleva.

Om du nu är nöjd med de barn som du har så är det nog dumt att utsätta sig för risken att råka ut för samma sak igen.
Tag det lungt nu och tag hand om dig själv.
Livet som finns är viktigare än det son inte blev.

 

[havreflinga]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Om samma sak hade hänt mig hade jag nog behövt "sörja" genom att prata om vilken livsfara jag svävade i utan att veta om det. Och då hade jag inte velat att folk viftade bort det med "ja, men nu löste det ju sig bra i alla fall".

 

[lobell]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Jag grät ganska mkt på natten efter att jag skrivit här, och kanske det kom ut en del känslor då för jag mår bättre nu.
Det som hjälper mej mkt är de små skruttarna som alltid är glada när man kommer och då blir man så tacksam att man faktiskt lever!

 

[No1]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Angående detta med skuldkänslor.

Jag har genom åren haft några vänner/bekanta som blivit gravida när preventionen misslyckats.
Abort har inte genomförts pga värderingar eller för långt gånget.
I några fall har naturen löst detta med missfall.
Flera av kvinnorna har då blivit både lättade och glada. Är det något de haft dåligt samvete för så är det just det, att de reagerade tvärtemot vad som förväntas.

Sorg är personlig

 

[ameo]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Flera av kvinnorna har då blivit både lättade och glada. Är det något de haft dåligt samvete för så är det just det, att de reagerade tvärtemot vad som förväntas.

Sorg är personlig

Ett missfall måste ju inte nödvändigtvis innebära stor sorg för den som drabbats. Har det varit en enormt efterlängtad graviditet så är det givetvis en stor sorg, men har det varit oplanerat och/eller kanske till och med olämpligt eller egentligen ovälkommet så förstår jag mycket väl om det snarare kan kännas som en lättnad för den drabbas.

Ts fråga i rubriken är "hur ska jag sörja".
Mitt svar är - sörj om du känner att du behöver sörja, men sörj inte för att omgivningen förväntar dig det.
Skönt att det gick så bra som det gick, blodförlust i den omfattningen är inte att leka med... (nyfiken fråga - vad orsakade den stora blödningen? svara om du vill och orkar)

 

[lobell]

Sv: Missfall, hur ska jag sörja?

Ett missfall måste ju inte nödvändigtvis innebära stor sorg för den som drabbats. Har det varit en enormt efterlängtad graviditet så är det givetvis en stor sorg, men har det varit oplanerat och/eller kanske till och med olämpligt eller egentligen ovälkommet så förstår jag mycket väl om det snarare kan kännas som en lättnad för den drabbas.

Ts fråga i rubriken är "hur ska jag sörja".
Mitt svar är - sörj om du känner att du behöver sörja, men sörj inte för att omgivningen förväntar dig det.
Skönt att det gick så bra som det gick, blodförlust i den omfattningen är inte att leka med... (nyfiken fråga - vad orsakade den stora blödningen? svara om du vill och orkar)

Jag vet inte. När jag kom in var allt ute. De skrapade för säkerhets skull.
De andra 2 missfallen blödde jag oxå mkt men blev hemskickad med värktabletter och orden :- ring om du håller på att blöda ihjäl!
Kändes väldigt lugnande. Som tur var så var sambon utanför toan då jag svimmade när jag öppnade dörren.
Nu känns det rätt ok då jag varit på sambons nya jobb (massör) och ska börja träna på gym och få den där vältränade kroppen så jag inte mosar ponnyn i sommar.
Känns rätt skönt ändå att vi bestämt att nu räcker det med barn och att jag ska sätta in spiral. Hade jag inte haft den lille killen hade jag nog sörjt mer, men nu har jag småbarn och ska försöka satsa lite mer på mej själv oxå
Har varit mkt med barn sista 2 åren.