Sv: Min sambo kallar mig tjock
Annan forskning visar att bisexuella i större utsträckning än andra missbrukar alkohol och droger, samt drabbas av både psykisk och fysisk ohälsa (eller söker vård för det, kommer inte ihåg vilket). Så helt klart mår bisexuella generellt sämre än både hetero- och homosexuella. Det gäller alltså oavsett kön. (Finns en bra brittisk sammanställning av forskningsläget som heter the Bisexuality Report, finns tillgänglig gratis på nätet!)
Det som kluddar till det lite är ju frågan om vem som är bisexuell. Sexuell identitet och praktik (alltså huruvida du känner dig homo, hetero eller bi vs. vilket kön dina sexpartners har) hänger inte ihop så väl som man kan tro. Min uppfattning är dock att den mesta forskningen kring bisexualitet utgår från människor som själva identifierar sig som bisexuella.
Det verkar alltså som att människor som "väljer" att kalla sig bi (eller i alla fall inte homo eller hetero) rätt och slätt mår ganska kass.
Jag tror att det hänger ihop med att det inte finns särskilt stort utrymme till att vara bi. Dels får man som bi all den skit som kommer av att samhället är heteronormativt och homofobiskt (där får vi samma negativa erfarenheter som homosexuella) men till det kommer också homonormativitet från homosexuella. Alltså skit från andra hållet, så att säga. Plus att bisexualitet är så jäkla osynligt. Vi blir så gott som aldrig bekräftade av omgivningen för det vi är utan måste hela tiden själva trycka på att det finns något annat förutom homo- och heterosexualitet. Det är tärande. Dessutom finns inte samma gruppkänsla som finns tillgänglig för homosexuella. Det finns inget självklart bi-community som vi kan hämta stöd och kraft ifrån. Istället finner man sig hela tiden i olika situationer där man passerar som antingen homo eller hetero. Igen då, vill man betraktas som något annat än de två givna sexuella kategorierna så får man vackert ställa sig upp och proklamera det. Vilket kräver en ansträngning.
Jag tror också att det finns mycket skam i det hela. Skam över att inte vara normal (hetero), skam över att inte vara lojal (mot homosexuella, särskilt hos kvinnor), skam över att hela tiden passera. Skam över att vara för mycket när man kallar sig bi (girig, promiskuös, omöjlig att tillfredsställa - vill ha ALLT och tror sig vara något speciellt. "Kan du inte nöja dig?") och skam över att inte ta ställning när man låter sig passera ("låtsas" vara det ena eller andra. "Kan du inte vara ärlig och stå upp för den du är?").
Och tillbaka till det här med identitet/praktik. Massa människor ägnar sig åt bisexuell praktik (ligger med män, kvinnor och andra) utan att kalla sig bi. De som då väljer att kalla sig bisexuella blir gärna misstrodda. Det heter att det är hittepå, att man bara vill vara speciell (typ emo), att man borde bestämma sig, att det är en övergående fas för "egentligen" är man givetvis homo eller hetero. Dvs jäkligt mycket ifrågasättande och väldigt lite bekräftande från omgivningen. Och ingen stark politisk agenda eller social grupp att stödja sig mot. Man står där ensam och försöker försvara sin perversitet/töntighet (beroende på vem du frågar). => Skit som man får inte för att man inte är hetero eller inte homo, utan just för att man är varken eller!
Typ så tänker jag om det. (Lite kladdigt och eventuellt fullt med upprepningar.)
)
