Min man är död

[Tualma]

Jag gillar också den plattan

Kul. Kärlek & uppror . Den är så bra!

 

[tuaphua]

Kul. Kärlek & uppror . Den är så bra!

När jag var frustrerad tonåring gick Ebba Grön och hårdrock för fulla muggar hemma.
Hoppas det gav iaf lite utlopp för det jobbiga. Och självklart både kan och får man bli arg på de man älskar för att de inte finns kvar. Been there done that.. Bland annat till Ebba Grön.

 

[Tualma]

När jag var frustrerad tonåring gick Ebba Grön och hårdrock för fulla muggar hemma.
Hoppas det gav iaf lite utlopp för det jobbiga. Och självklart både kan och får man bli arg på de man älskar för att de inte finns kvar. Been there done that.. Bland annat till Ebba Grön.

Jag beklagar dina förluster Det hjälpte lite helt klart.
Sms-skällde lite på H också. Han fick bära hundhuvud för "alla frånvarande karlj***lar" sedan pratade vi i telefonen en stund senare på kvällen. Det lindrade en del, det också.
Idag är jag fortfarande lite maniskt krypig under skinnet. Men idag SKA det städas. Det kommer att kännas skönt.

Många är de bröllopsdagar som komma skall, ännu fler är alla andra dagar, dagar då vi som är kvar kan leva på, i grå vardag, i färgstark fest, leva våra liv, hitta vår väg.
Vår väg på igenvuxna stigar med tistlar och snår. Där ska vi vara stigfinnare, äga vårt nu och vår framtid. Jag ska få se våra barn växa upp och leva sina liv. Han ska alltid finnas med. Men mitt liv måste bli mitt. Det är, och måste så få vara, en svår process. Att frigöra sig från en tvåsamhet som varat så länge, som danat mig som människa.
Kanske därför som ungdomens upprorskänslor och ilska tar plats, precis som i puberteten, när tonåringen ska hitta sitt jag och sin väg, måste mitt jag och min själ bryta sig loss och finna stigen på nytt, där, vid skälet som vi passerade för så länge sedan, hand i hand i tvåsamheten.

 

[Tualma]

Hösten är ofrånkomligen här nu.
Vi kämpar på med livspusslet som vi alla måste göra. Ingen är förskonad. Alla har sina sorger att bära, sina problem att tampas med. Vardagslivet har ingen nåd, och ändå är det så underbart.
Små ögonblick när jag och något av barnen möts i samförstånd, som när vi åkte till actionbadet ett helt gäng på en stängningsdag och yngsta dottern, somnade med en nöjd suck och orden att det hade varit en så rolig dag.
De små glädjeämnena i livet. Jag försöker ta dem till vara och bära dem som en varm, mjuk och len liten kattunge närmast hjärtat.

Jag bokar in så mycket aktiviteter jag kan på helgerna. Visst, lugna helger är viktiga för återhämtningen och det har vi också. Men jag behöver små ljuspunkter att navigera mot i mörkret. Annars blir jag tokig, känns det som.
I helgen firade jag en väninna som fyllt år med god mat och utgång. Har inte varit ute och festat sådär, sedan... tja, före barnen. Jättekul. Men vi drack för mycket, så söndagen blev väldigt lugn.
I min andra tonårstid har tyvärr över alkoholkonsumtionen krupit upp och börjat efterlikna ungdomens nivåer. Det är definitivt mågot jag måste hålla koll på. Jag kan inte förneka att nåt glas bubbel på helgen intas som självmedicinering emellanåt. För att få lite helgkänsla, känna lugn och tillförsikt en stund.
Men efter en riktig helkväll, som i lördags blir man ju låg. Kropp och knopp behöver läka, behöver INTE alkohol.
Jag vill ju vara den måttliga och förståndiga, som jag alltid har varit, även i fortsättningen. Inte minst för mina barns skull, såklart.
Absolut något att vara observant på. Kanske inte att man går ut och slår runt nån gång i halvåret, men som den där lite slentrianmässiga helgkonsumtionen. Även om inte mängderna är så stora, så påverkar det också måendet på sikt. Som tur är jobbar jag var tredje helg, men ska nog begränsa till att dricka något en helg av tre i alla fall.
Bra med alkoholtrådarna som får en att reflektera lite mer, eller ta tag i saken snarare, reflektera gör jag nog ändå.

Nu ska jag och hundarna pallra oss ut i skogen. Det är en hälsosammare vana det.

Sedan blir det nog en skrittrunda med älskade hästen också. Håller faktiskt på att setta igång henne lite smått, nu äntligen.

 

[pepp]

Hösten är ofrånkomligen här nu.
Vi kämpar på med livspusslet som vi alla måste göra. Ingen är förskonad. Alla har sina sorger att bära, sina problem att tampas med. Vardagslivet har ingen nåd, och ändå är det så underbart.
Små ögonblick när jag och något av barnen möts i samförstånd, som när vi åkte till actionbadet ett helt gäng på en stängningsdag och yngsta dottern, somnade med en nöjd suck och orden att det hade varit en så rolig dag.
De små glädjeämnena i livet. Jag försöker ta dem till vara och bära dem som en varm, mjuk och len liten kattunge närmast hjärtat.

Jag bokar in så mycket aktiviteter jag kan på helgerna. Visst, lugna helger är viktiga för återhämtningen och det har vi också. Men jag behöver små ljuspunkter att navigera mot i mörkret. Annars blir jag tokig, känns det som.
I helgen firade jag en väninna som fyllt år med god mat och utgång. Har inte varit ute och festat sådär, sedan... tja, före barnen. Jättekul. Men vi drack för mycket, så söndagen blev väldigt lugn.
I min andra tonårstid har tyvärr över alkoholkonsumtionen krupit upp och börjat efterlikna ungdomens nivåer. Det är definitivt mågot jag måste hålla koll på. Jag kan inte förneka att nåt glas bubbel på helgen intas som självmedicinering emellanåt. För att få lite helgkänsla, känna lugn och tillförsikt en stund.
Men efter en riktig helkväll, som i lördags blir man ju låg. Kropp och knopp behöver läka, behöver INTE alkohol.
Jag vill ju vara den måttliga och förståndiga, som jag alltid har varit, även i fortsättningen. Inte minst för mina barns skull, såklart.
Absolut något att vara observant på. Kanske inte att man går ut och slår runt nån gång i halvåret, men som den där lite slentrianmässiga helgkonsumtionen. Även om inte mängderna är så stora, så påverkar det också måendet på sikt. Som tur är jobbar jag var tredje helg, men ska nog begränsa till att dricka något en helg av tre i alla fall.
Bra med alkoholtrådarna som får en att reflektera lite mer, eller ta tag i saken snarare, reflektera gör jag nog ändå.

Nu ska jag och hundarna pallra oss ut i skogen. Det är en hälsosammare vana det.

Sedan blir det nog en skrittrunda med älskade hästen också. Håller faktiskt på att setta igång henne lite smått, nu äntligen.

Du är så klok

 

[Tualma]

Du är så klok

Gulle du! Jag känner mig oftast inte alls särskilt klok. Snarare rätt oklok och kaosartad.

 

[Tualma]

Veckan har emellanåt varit som tortyr. Har fått flashback efter flashback från när det hände. Till viss del säkerligen triggat av vissa händelser på arbetet, som är liknande. Men kanske är det också dags för en ny fas i bearbetningen. Något som ska tuggas igenom bara.
Hjärnan har serverat hemska bilder i huvudet från b la. obduktionen, som fantasin målat upp. Jag vet inte om jag ens hade något liknande där i början.
Arbetsveckan har gått förhållandevis bra ändå. Jag har hyperventilerat och gråtit i bilen ett par gånger och lämnade ett möte i några minuter under förevändning att hämta kaffe, när det diskuterades rutiner kring just oväntade dödsfall (gällande patienter alltså).
Ångest är bara en känsla. Jag fortsätter andas. Det går över. Precis som smärtan när en har förlossningsvärkar. Bara att jobba på. Ta sig igenom.

När vi fredagsstädade nyss, beslöt jag mig för att sortera alla papper som för närvarande ligger i olika plastfickor på mitt sovrumsgolv (jag har inte kunnat sova i sovrummet i veckan, det blev för ångestfyllt). Stötte nästan omedelbart på ett kollegieblock med J:s handskrivna lista över vilka som skulle bjudas på sonens student... Han finns överallt och ändå finns han inte! Minnen som bleknar, blir vaga, utsmetade. Hans doft har försvunnit ur hans kläder...

Lilla v berättade att pappa varit med i en dröm igår natt. Det kändes fint. Som en liten hälsning.
Men jag är så ledsen. Det spelar ingen roll att det finns människor runt om kring. Jag känner mig ensam ändå (ha, blev nära på ett Winnerbäck citat).
Alla brottas med sitt. Det är tydligt här på forumet också. Mitt hjärta är med, empatin, men kan jag hjälpa någon annan? Nej. Inte egentligen, väl?
Våra ok får vi bära var för sig.
Nu ska jag försöka få till en mysig fredagskväll med barnen. Tacogratäng är en hyfsad start, så säg?
I morgon ska svägerskan, jag och Stora V till Stockholm och gå på "Hair". Det blir bra det.

Kramar till er alla fina...

 

[Tualma]

Riktigt bra musikal igår.
Men jag är så trött på kampen. Det känns inte tryggt på jobbet.
Det känns inte bra hemma.
Ledig vecka framför mig och jag vill bara gå i ide. Inte fixa med allt som måste fixas ned. Alla beslut som måste tas kring djur och hus.

 

[Libbsticka]

Tycker du ska flagga till din chef vilka processer händelserna på jobbet drar igång i dig. De får fixa samtalskontakt via företagshälsovården

 

[Cattis_E]

Riktigt bra musikal igår.
Men jag är så trött på kampen. Det känns inte tryggt på jobbet.
Det känns inte bra hemma.
Ledig vecka framför mig och jag vill bara gå i ide. Inte fixa med allt som måste fixas ned. Alla beslut som måste tas kring djur och hus.

Även om jag inte varit i din situation förstår jag dig!

Jag vill också gå i ide. Hade en vecka ledigt nyss och fick precis det nödvändiga gjort.
För mig är det årstiden och rätt ny på ett jobb som har lång inlärningskurva och därmed fortfarande kräver mer jobb förr av mig.

Upplever du också att alla vardagliga beslut känns krångligare än vad de logiskt sett borde vara. Lite som sirap i hjärnan?

Håller med de som skrivit tidigare att du kanske bör prata med någon om vad situationer på jobbet triggar. Företagshälsovård är kanske en bra idé?

 

[Tualma]

Tycker du ska flagga till din chef vilka processer händelserna på jobbet drar igång i dig. De får fixa samtalskontakt via företagshälsovården

Ja, det låter klokt. Det har skett förändringar på arbetet som gör att vi i arbetsgruppen inte känner oss helt trygga längre. Då är det kanske inte så konstigt att det sipprar in annat under proffesions-skalet.
Jag har mått så bra på arbetet och har känt mig så säker i min proffesionsroll. Det har varit en vila från mitt sorgjag.
Men tyvärr hårdnar arbetsklimatet för oss vårdpersonal alltmer, upplever jag och kollegorna. Vi ska utföra vårt arbete under alltmer orimliga premisser...
Jag mår allt sämre. Nu fyller jag snart år igen och födelsedagar triggar illabefinnandet. Ångest kryper. Men jag har en plan för att det ska bli lagom och fint. Jag har tagit semester fredag-lördag, så barnen kan gratta mig ordentligt och vi kan fira. Det känns viktigt. Jag vet att de tycker det.
På fredagskvällen ska vi gå och bowla och sedan ut och äta hela familjen (såklart inklusive As flickvän och H med barn).
På lördagkväll blir det lite lugnt
vuxenfirande med de yngsta barnen hemma hos H. Bara jag och de två i min självvalda familj. Vi lagar och äter tillsammans och sedan går vi vuxna ut och tar en drink, tänkte vi. Det kommer att bli bra.
Men ångest kryper mer eller mindre konstant nu å det senaste...
Snart ska jag i alka fall åka och vara med lilla v i skolan. Det ska bli så mysigt.

 

[Tualma]

Även om jag inte varit i din situation förstår jag dig!

Jag vill också gå i ide. Hade en vecka ledigt nyss och fick precis det nödvändiga gjort.
För mig är det årstiden och rätt ny på ett jobb som har lång inlärningskurva och därmed fortfarande kräver mer jobb förr av mig.

Upplever du också att alla vardagliga beslut känns krångligare än vad de logiskt sett borde vara. Lite som sirap i hjärnan?

Håller med de som skrivit tidigare att du kanske bör prata med någon om vad situationer på jobbet triggar. Företagshälsovård är kanske en bra idé?

Det låter som en tuff situation, @Cattis_E. Ja, precis så är det. Jag brukar kalla det min bomullshjärna. Det är liksom fullproppat, men ingen substans eller tyngd riktigt. Det går långsamt att tänka och agera...
Jag ska ta tag i och flagga för jobbet under nästa vecka. Nu ska jag vara ledig.
Vi får ta hand om oss, så gott vi kan, du och jag.

 

[Cattis_E]

Det låter som en tuff situation, @Cattis_E. Ja, precis så är det. Jag brukar kalla det min bomullshjärna. Det är liksom fullproppat, men ingen substans eller tyngd riktigt. Det går långsamt att tänka och agera...
Jag ska ta tag i och flagga för jobbet under nästa vecka. Nu ska jag vara ledig.
Vi får ta hand om oss, så gott vi kan, du och jag.

Tack för medkänslan.

Bomullshjärna var en bra beskrivning.
Känns bättre här efter två dagars ledigt och lite saker avklarade i alla fall.

Däremot hade jag för första gången i mitt liv glömt bort att hovslagaren skulle komma. Men jag var som tur var hemma och ute när h*n kom, så jag hann ta in i tid ändå.

Precis, framförallt behöver vi vara vara lite tillåtande mot oss själva. Själv försöker jag prioritera om mina måsten jagcsatt för mig själv lite. Vad måste verkligen bli gjort och vad kan vänta.
En sak föll av olika orsaker bort igår, och även om det då bör göras i vår, så tror jag det var bra ändå.

 

[Tualma]

Nu har min födelsedag kommit och passerats. Igen. Den andra utan J.
Det blev så mysigt och härligt. Jag älskar min familj så jäkla mycket! Såväl den genom blodsband bundna som den självvalda.
Men veckan innan var tung. Nu efteråt är det tungt, tomt och ensamt. Jag försöker ta en dag i taget.
Men jag står inte ut riktigt. Jag pressar mig själv att ta kontakt utåt, skriva på dejtingsite och sånt för att jag inte står ut med saknaden.
Men jag får ju mer ångest av det, så det är inte så smart eller konstruktivt, nej.
Jag ska i alla fall hämta halm till hästarna på lördag och har beställt en balkupa idag.
Jag är liksom mer eller mindre i ett vacum. Lever i korta glimtar. Sedan är det tomt och tyst igen.
Egentligen vill jag nog inte vara med just nu. Bara krypa under ett täcke. Gå i ide. Men jag har mens också. Hormonpåverkan är så kraftig nu. Om några dagar känns det lite bättre igen...
Det är svårt att vara människa ibland...

Jag skulle kunna vara schysstare mot mig själv. Jag vet ju att jag gör saker ändå. Lagar mat. Skjutsar barn. Hjälper med läxor. Var med lilla v i skolan förra veckan. Det tyckte hon var roligt. Jag är en hyfsad förälder ändå. Jag jobbar. Jag tar hand om mina djur. Men jag vet fortfarande inte hur jag ska göra med hästarna.
Känner mig liksom som en fånge i mig själv ibland. Handlingsförlamad... Och åtagandena är många och tynger. Men sitta i en lägenhet då. Skulle jag bli gladare av det. Nej, det tror jag inte.
Får ordna en "hjälpa till att röja på gården dag" snart. Det blir bra. Ska prata med H om det. Han kan säkert hjälpa mig att ringa runt och arrangera lite.
Det skulle kännas skönt att få lite ordning inför vintern...

 

[Tualma]

...Det verkar vara ett vinnande koncept att ösa ur sig och visa sin sårbarhet här.
För nu har jag varit och pratat med ett värmeföretag och fått offert på ny bergvärmepump. Jag ligger och lyssnar på nätterna och nojar över att den gamla pumpen ska gå sönder när som helst...
Dessutom har jag bokat in mig hos hästtransportfirman på måndag. Jag måste ju köpa ny transport. Ju fler grejer som är fixade, desto lättare flyter livet på... enkel ekvation kan en ju tycka... Så tack för att Buke finns!

 

[Blyger]

Heja dig!

 

[Cattis_E]

...Det verkar vara ett vinnande koncept att ösa ur sig och visa sin sårbarhet här.
För nu har jag varit och pratat med ett värmeföretag och fått offert på ny bergvärmepump. Jag ligger och lyssnar på nätterna och nojar över att den gamla pumpen ska gå sönder när som helst...
Dessutom har jag bokat in mig hos hästtransportfirman på måndag. Jag måste ju köpa ny transport. Ju fler grejer som är fixade, desto lättare flyter livet på... enkel ekvation kan en ju tycka... Så tack för att Buke finns!

Heja! Fixa gårdsdag låter som en jättebra idé tycker jag. Det verkar som det kan finnas många nära dig som kanske vill hjälpa?

 

[Tualma]

Heja! Fixa gårdsdag låter som en jättebra idé tycker jag. Det verkar som det kan finnas många nära dig som kanske vill hjälpa?

Ja, svåger har redan föreslagit det, men han är ganska upptagen på helgerna. Jag orkar inte riktigt sy ihop något just nu. Men H kan säkert hjälpa till att ringa runt lite.

 

[Tualma]

Sjukskriven. La ut annons för medryttare/delfodervärd/fodervärd för min fina häst nu.
Jag vet varken ut eller in, men kan inte fortsätta hanka mig fram i detta limbo. Jag hittar inte glädjen i hästarna längre, eller just nu i alla fall. Jag skulle så gärna vilja att det var annorlunda, men för första gången i mitt liv tar hästarna mer energi än vad de ger. Jag går sönder. Min identitet! Vem är jag utan hästar?

 

[cirkus]

Sjukskriven. La ut annons för medryttare/delfodervärd/fodervärd för min fina häst nu.
Jag vet varken ut eller in, men kan inte fortsätta hanka mig fram i detta limbo. Jag hittar inte glädjen i hästarna längre, eller just nu i alla fall. Jag skulle så gärna vilja att det var annorlunda, men för första gången i mitt liv tar hästarna mer energi än vad de ger. Jag går sönder. Min identitet! Vem är jag utan hästar?

Jag har inte förlorad min livskamrat på samma sätt som du, men på ett annat.
Min första panik var att jag behövde sälja hästarna, det var helt otänkbart då. Nu håller jag på att avveckla hästarna i min takt och först trodde jag det skulle kännas som att hugga av sig en arm, men nu känns det bra och rätt. Jag känner mig inte vilse längre. Så det finns hopp